Kapitel xviii - VÄGENS NÅD

Det var vid tiden för Seljumannamässan, 8/7.1140, och solen väckte Helena. Landskapet var platt och vidsträckt häromkring i kusttrakten, och övergick i svekfulla sankmarker. Det fanns ställen där hon tvingades hoppa över lergölar; andra ställen påminde henne om Örebrovägen, omgiven av sumphålor och träsk. Hon var åter på väg i sin ensamhet, och färden gick dåligt. Hennes fötter sjönk ned i dy, och flera gånger hamnade hon på alla fyra. Trots allt detta lyckades hon slutligen nå torra ängar. I inlandet fann hon vägen vara mindre farlig, och färdades i skogstrakter från gård till gård. Hoppet att möta behagligt folk dog tidigt, ty boplatserna var få, och de större gårdarna verkade ligga långt isär.

Men antikens vägar var en god hjälp - mil efter mil tillryggalade hon med lätta steg. Hon tyckte det var spännande att hon frekventerade de stigar som helige Ansgar, Herrens atlét, anlagt när han marscherade fram för att sprida Evangeliet hos hennes ras. Det var bara det att hans väg till största delen gick bland Östersjöns dolda faror, över tillfrysta sankmarker och över mörka, tallomgjordade berg. Oundvikligen följde det dagar utan ände efter dagar nedlastade med faror, naturligtvis. Helena påminde sig trånsjukt om att det i Skövde nu var den tid då lammen skilldes från tackorna och högsommar - här fanns inget annat än timmar utan slut, kvällar av pur utmattning, nätter när näraliggande höhässjor erbjöd hennes trötta lekamen en unken viloplats. Hur hon än trotsade uttröttningens bett, blev hennes fötter blygrå och värkande, och hon upplevde den stilla skogen som outhärdlig.

Dag efter dag pådrev hon sig hjärtlöst från gryning till skymning, då hon såg till att hon fann en bäck eller fors i närheten. Ombytena av dok och säckväv blev då tvättade, urvridna och slängda på brinken för att torka. Hennes matta själ fann välsignad befrielse när hon knäföll och tillbringade timmarna i bön. Hon inväntade att mörkert skulle falla; med oböjlig beslutsamhet lossade hon på dräkten och med repet som hon bar om midjan pryglade hon sig själv på den bara ryggen. Djup och förunderlig var det själsliga välbehag som följde på dylik bön och bot...

Ofta klädde hon av sig under mörka, varma nätter, gick ut där vattendraget hade en fördjupning, och simmade eldigt omkring. Forsens brus var glädje för hennes sinnen; vattnet omslöt henne, lindande in hennes trötta lemmar och kropp som änglavingar. Åter på brinken ruskade hon sitt hår och lät det hänga över ansikte och armar. I hennes själ forsade hennes barndoms fröjder fram, såsom när hon som barn, trött efter en lång vandring genom urskogen, av sin far blev satt till höger om honom vid högsätet.

Helena hade vägdamm i ögonen när hon till slut kom till Corvey i Sachsen. Hon hoppades starkt att hon nu av helige Ansgar skulle få den fulla styrkan att både klara stressen och modigt bära vad som än kunde komma i hennes väg. Hur god hade inte den gamle aposteln varit mot henne den avlägsna dagen på Björkö - jo, det var bra för henne att ha en medlare som på sin tid vandrade i just denna by and välsignade den. Vid det klockslag då hon nådde Klostergrinden, kunde Helena höra munkarna sjunga Andra Vespern. Hon stod och tittade längtansfullt genom spjälorna, när portvakten, en vänlig och ödmjuk man, hälsade henne välkommen. Helena avslöjade dock inget för honom om orsaken till sitt besök, fast det sätt som hon såg ut på ledde honom till att tro att denna ivriga pilgrim var kommen långt ifrån. Han sade sig: "Allt sitt vandrande oaktat, bär damen med graciöst beteende sin grova dräkt med samma lätthet som abboten bär sin stora kappa - det kan jag se på läpparnas fridsamma linje"

Helena insåg att det inte skulle bli tid nu för någon 'sight-seeing', men den åldrade lekbrodern kände på övernaturligt vis hennes hjärtas stumma önskan, och han ledde henne tvärs 'klosterklausuren' och in i den mörka kyrkan, men hon tilläts bara ta en snabbtitt på koret. Vid åsynen av det lilla 'tornet' över Högaltaret, knäppte Helena händerna av kärlek och föll på knä, dyrkande Honom, hennes osviklige vän, som var närvarande i Monstransen. Endast vid ett tillfälle under detta långvariga besök verkade hon vara medveten om att något pågick runt henne - så broder Paul bedömde det vara klokare att informera sin överordnade, och när abboten trädde fram och hon gav honom meddelandet från kyrkoherde Josef, försäkrade det ädle hovsamme klosteröverhuvudet henne om att imorgon få beskåda Skriptoriet, Ansgars heliga platser inklusive hans hjärt-relik, och hans cell och stall.

En halvtimme senare fann Helena sig vara i en liten gavel-boning utanför klostermurarna. Det var lågt till tak; damm låg i tjocka lager på var enda bjälke, till och med på den enda bänken, vilken var alltför rustik för att tidens tand skulle rå på den. Hur betydelselöst det var att natthärbärget betydde så lite. Hon accepterade glatt tiggarens lott, bedömande sig själv bara vara en irrande slavinna. Hur klarvaken förblev hon inte; hur brinnande av tankar om helige Ansgar var hon inte - det dröjde till långt efter midnatt tills hon upptäckte att hon var mycket trött... Hon befriade sig med möda från dräkten, lät håret hänga fritt och lade sig ned på den smala britsen.

Följande gryning vaknade hon med Fader Vår på läpparna. När hon avslutade bönerna kom genom rutan en ljusstråle som knappt var synlig. Hon viskade: "Det är en sak som helt enkelt inte få försummas": Från runt midjan lösgjorde hon en guldkedja och plockade från den en handfull av ädel metall - en gåva till Ansgars kloster. Efter en rask påklädning, grep hon tag i doket och skyndade ut ur härbärget. När den lite osäkra, bålda pilgrimen slank genom dörren i korets sydände, ljöd Laudsången. Ljuset var mycket svagt här, det lilla som kom från munkarnas lyktor, men strunt i det! - hon hade bestämt sig för att orädd bana sig väg. Direkt när hon hörde den bekanta psalmen, fördunklade en beslöjad strålning hennes ögon: "Stig in! Låt oss buga oss, låt oss böja oss ned, låt oss knäfalla inför Herren, vår Skapare. Ty vår Gud, det är han, vi är folket vars herde han är, hjorden, som hans hand leder (Ps.95:6-7)"

Helena stannade till vid en hög pelare som steg mot höjden, och hon funderande över denna sång om Gudsdyrkan. Själva luften var full av bön och lovsång. Hur färgrik och ljus av Tro var inte musiken mitt i Guds 'hemtrevnad' i detta kloster; den flödade så ljuvt och var till freds med hela världen, såsom Albany River. Denna gregorianska sång, en form av kyrkotonsbunden musik bestående av en unison sång inom en oktavs omfång med betoningarna där orden kräver det, hade förvisso en allra ovanligaste skönhet, en svårfångad skönhet som helt står ovan sinnena. Bevingade var sångarna, vars kärlek fann uttryck i en sådan makalös rytm. Vem kunde betvivla att dessa Ljusets barn på vist sätt prisade Gud, i enlighet med att de levde vist inför Gud.

På väg mot kyrkans östra del, föll Helena på knä och bad på det nakna golvet inför det stora Krucifixet. Att det var kallt och hårt brydde hon sig inte om, ty hennes hjärta berikades med glödande vision. Hon torde ha suttit kvar så länge, upplyftad i bön, nötande stenplattorna med knäna. Tertiärer som hade kommit till Mässan, lade märke till pilgrimen, som var alltför absorberad för att se någon dem. Liksom tidvatten steg nu runt henne en bön: Introitus-psalmen väckte henne ur hennes bön, bara för att till henne föra en sjöhävning av nitälskan. Hon hängde med i liturgien steg för steg, precis som en gammal nunna hade lärt henne när hon bara var 10 år gammal, vaksam på celebrantens uttalande av de invanda orden i Evangelietexten, Trosbekännelsen, Offertoriet... och när abboten sjöng "Upplyft era hjärtan" i den eukaristiska bönen, hoppade Helenas lyssnande hjärta åter till den Korsfäste, som 'tornade upp sig' över henne; hon bad endast om att hon måtte tillåtas våga allt för Honom genom generositeten i hans bittra Lidande.

Helena lämnade denna klosterkyrka, säker på att denna heliga Mässa skulle visa sig vara hennes stöd under flera dagar framåt. Hon måste emellertid söka upp abboten och tacka för allt han gjort henne. Hon måste också ge honom gåvor, ty kyrkoherde Josef hade sagt henne att gåvor är en symbol för kärlek! Således tryckte hon mynten, tillsammans med sitt smaragd-beströdda armband och den högt värderade guldringen med sin stora rubin, i abbotens händer; hon sa: "Nej, jag insisterar på att inte behålla dessa saker för egen del; de är underförstått avsedda för helige Ansgars relikvarium. Är förresten inte ni benediktiner stora givare av allmosor och obeskrivligt generösa i er gästfrihet?" Hennes ansikte ljusnade av lättnad när till sist abboten nådigt accepterade hennes offergåvor. Innan hon gick därifrån, bad hon honom att förmå sina heliga munkar att be för sin egen Benedicts och för Al Alson Juniors själar, och för alla kära som låg på Skövde kyrkogård.

På larsmässan, 10/8.1140, lämnade Helena staden Corvey, på väg söderut. Hennes vandring var en lovsång oavsett om hon strosade eller tog långa steg. Så fortsatte det och allt gick väl tills hon nådde burgundiska gränsen! Det surrade av liv i städerna här; folket hängav sig åt en 'rå' frihet, ja, åt 'köttet'. Saken var den att de hade smakat på djävulens egna kryddbrännvin. De var värdelösa och vägarna de slagit in på horribla - en förolämpning mot kristen anständighet. Avsky fyllde Helenas själ. Alltihop ingav henne en moralisk avsmak. Hennes inre frid började sippra iväg, och hon kände sig som drivved på en nedsmutsad å. Tveklöst utmattade, vid det här laget, färdens stress hennes själ och senor mer än hon trodde.

Vid slutet av en lång dag - det var i mickelsmässans månad september - var hennes fötter så tilltygade och trötta att hon utmattad måste kasta sig ned i vägrenen. Tårögd sjönk hon ihop platt med handen mot hakan och armbågarna i marken: "Hur ska jag alls kunna möta morgondagen? Själva mitt liv är likt den frostnupna blomman där borta. Nu finns optimismens strålning inte mer; vägen kommer säkert att bli tung och lång. Redan tanken på att dristas ta ett steg till har ju blivit outhärdlig; det finns inte den minsta chans att jag ska kunna nå resmålet!..."

Denna 'rammelbuljong' fördärvade hart när Helenas kurage; "...borta är mina själsliga vingar, borta är mina kroppsliga vingar. Jag känner mig övergiven - övergivenheten knappar in från alla håll, såsom de mörka vatten som virvlande omsluter dem som simmar i malströmmen)..." Så mumlade hon svagt: "Vänta nu lite!" kramande sitt kors av vass i sin hand. Genast upptäckte den framstupa pilgrimen en djupare verklighet; hon kom att tänka på vandraren Jesus. Han, som älskade henne mer än hon visste, var själv ett gudomligt 'Irrbloss', ofta långt från sin jungfruliga mor, och utan att äga en fast bostad. Han gick från ort till ort, över berg, genom öknar, alltför fattig för att ha råd att rida på den mödosamma och dammiga vägen. Inte nog med det - både han och hans lärjungar var ofta så hungriga, att de, för att få föda, nödgades plocka majs längs fältens renar och gnugga ut de små kornen. Det var nästan otroligt att man förvägrade honom välkomst; man lät honom inte komma in. Hans egna sa åt honom att gå sin väg, och han hade inget annat än en sten att vila sitt huvud mot. Dessutom - vid det bittra slutet var en björnbärsbuske hans enda kudde och hans bädd var det hårda träkorset.

Helena blev så djupt gripen av kärleken och ensamheten i Jesu liv, att hennes egna ödsliga känsla försvann - det som tyngde ned henne lyftes genast av. Med stjärnornas bleka sken i ansiktet och med gråten i halsen ruskade hon liv i sig själv, och slätade ut skrynklorna på sin dräkt, som håret hängde rakt över. Nu var hon inte längre ensam på Kungens raka väg och hon själv inte längre en vissnad flykting. Nej, Guds Son, som var så nära att hans andedräkt fick hennes hår att fladdra, skulle påminna henne om vad hon skulle göra - om hon bara brydde sig om hans ord. Hon saknade rökelse och smörjelse, men hon skulle dela hans trötthet och utmattning, glad åt att tillfället gavs, om så den jordiska kroppen skulle kollapsa under ansträngningen.

Hon färdades framåt därefter kanske mer ödmjukt än någonsin. Helt klart vandrade hon i sin Gudomlige Mästares fotspår fast enbart på sítt fattiga vis; hon upprepade: "Fem kilometer är inte en lång sträcka; inte tusen gånger fem kilometer heller, för den delen!" Förmodligen var hon bara i färdens inledning, och hon borde veta att den heliga Graven ännu låg långt bort. Hon hade inte förbrukat Tiondet av sin energi för sin Ljuve Frälsares skull. Knappt hade hon börjat beträda de burdundiska kjusornas stråt, förrän hon mötte de spetälska:

Först hörde hon deras hesa, torra stämmor, påminnande om porslin som bryts. Stämmorna var rop av sorg och av hopp som för länge sedan försvunnit, ja, av själva döden, och det lät mera skrämmande än hur vilddjur lät i Götalands skogar när de träffats av spjut. En gammal kavelbro, vars stockar undergick förmultning, gav dåligt skydd åt de fattiga, övergivna varelserna med sina insjunkna ansikten och bara fötter. Den materiella ruinen var naturligtvis ingenting jämfört med dess försvarslösa åskådare, horribelt åsidoskrämda i det grå regnet. När Helena stod där betraktande, drabbades hennes hjärta av ett uppriktigt men bildlikt hjärtstillestånd - så här torde trollen ha sett ut, i de oförståndigas ögon, de troll som Uriel brukade berätta att han sett vid Ymsingsborg under natten till Trettondedagen.

Det sätt, på vilket de förvildade varelserna gapande stod och såg på pilgrimen, var läskigt. Hon såg att några bara var halvklädda, vältrande sig bland skräp; andra stod med framskjutande huvuden och tittade i hopplöshet ut på livet genom insjunkna men uppspärrade ögon. Eller med slagna djurs blickar, onämnbart tragiska; eller med isande blickar som djupfryste henne; blickar som grep hennes hjärta med förskräcklig förtvivlans envishet.

Helena tyckte att hennes själ nästan var förrymd - hon var lika rädd för att stanna kvar som för att fortsätta, vit som kläder med rimfrost på. Strax fann hon dock styrkan som behövdes till glödande medkänsla. Varför skrämmas av dem? - stackars skräckslagna varelser med utsträckta armar och hasande fötter. Alltför väl visste de att lemmarna de ägde måste ruttna och förmultnas; de var mer illa ute än den där malätna hunden som slank iväg i det allvarsamma hällregnet, så beklagansvärd var den usla mat-tilldelning de fick. Tårar fyllde hennes ögon inför ett sådant otursamt elände, och hon bad den gode Guden med en längtan att kunna bli dem till hjälp: "Herre när såg vi dig hungrig och mättade dig; törstig och gav dig att dricka, eller naken och klädde dig? (Matt.25:31-46)" Men hur mycket hon än önskade, så kunde hon inte ge de utkastade något hjälpande ord. Inte ett finger, ännu mindre en helande hand, kunde hon lägga på dem. Impulsivt slängde hon ned sin matväska vid en spetälsk kvinnas fötter. Nästa sekund hade hon kommit ut ur deras blekhet och dök nedför vägens svärta.

En gammal kyrka, som svävade i dimman, erbjöd en tillflyktsort. Hon upplevde dessa burgundiska kyrkor, med sina tympanon:er och skuggrika valvbågar, som udda. Hon klev tungt över löktågs-gräset tills hon nådde långskeppet, där hon tog paus, fattande tag i känslorna som hon inte kunde sätta namn på. Allt var kallt och grått här förutom de få ljus som passande nog brann på Altaret. Plötsligt gick det upp ett ljus för Helena - sången som sjöngs ingick i en Mässa för spetälska! Grym var ritualen som utspelade sig inför henne och än grymmare dess hemska sång. Nära kyrkans 'allra heligaste' stod en 'begravningshimmel' på fyra uppresta stolpar; under denna skräckinjagande takbalk satt det ömkansvärda offret på knä och lyssnade till de dovt sjungna liturgiska stroferna.

Och så uppstod ett mullrande mot slutet; Helenas andhämtning fastnade i halsen när hon såg prästen kasta en handfull jord över den utkastade. Ingen kunde ta miste på vad denna handling betydde - den var tecknet på att den spetälske bedömdes likvärdig en död. Hon sa nästan för sig själv, observerande den spetälskes svåra förtvivlan: "Det var ett bittert slut! Han är förvisso slagen och ansatt, och ryckt från fru och barn, och under samma svarta stjärna måste han bära sina lidanden ödmjukt såsom Jesus Kristus, som har gått före i lidandet och blivit betraktad såsom en utstött. Men all denna skam och ångest kommer att ta slut när han kommer in i den eviga äran och glädjen i den kommande världen"

När den sista nakna noten hade sjungits och klingat ut, mumlade prästen högtidligt, och började så låta den trasklädde och sårige bikta sig inför honom. Hur många tragiska scener måste inte den gamle Gudsmannen ha bevittnat - tårbemängda liv! Galla, malört, trampande vinpressen på egen hand, tills Guds frids belöning äntligen kom. Helenas sinne växlade snabbt över till tidigare punkter i berättelsen - till hennes egen älskade kyrkoherde Josef; till det en gång i tiden muntra livet på Skövde storgård; till 'brand' som hade angripit hennes älskade hem. Vid denna timma och med brännande tårar som inte villa falla, bad hon för Bård Guum; hon bad Gud att dra tillbaka sin gudomliga straffande hand från Bårds spetälska själ och att inte ge lika igen för denne djävulskaps-spinnrocks oegentligheter.

På söndagskvällen närmast efter 28/10.1140 anlände Helena till Arles. Åter värkte hennes fötter, fast hon knogade på med ryggsäck och stav och mötte bredare vägar. Kristus talade klarspråk till hennes hjärta om gudomlig kärleks ångest och triumfer genom de många Kalvariegrupper som stod uppställda längs vägarna. Hon hade för avsikt att axla hans ok, bära det graciöst, och att inte sky någon rädsla. I kraft av helig beslutsamhet gick hon vidare alltmer mjukt och sorgset, det är sant, men samtidigt med fotsteg som var alltmer hårda och förlösta, fram till Marseilles.

I sin ålderdomlighet var denna hamnstad olik allt annat som hon dittills hade skådat. Den påminde henne om en lokatt med så trånga gränder och så vindlande och farliga bakgator. Dess deformerade trähus verkade vara tillhållet för en aldrig upphörande turbulens; dess livsstil var ytterst långt från hennes fäderneslands storskogar och forsar; hon mumlade: "Aska och sot. Ett par getter och ett lagat halmtak i vilken som helst av Västergötlands kjusor är oerhört mycket bättre än denna hemsökta, motbjudande plats och allt det förtorkade och rynkiga som finns här" På huvudvägen stod striden mellan Herren Kristus och det onda skriven helt öppet. Man kunde varsebli förskräckliga, spöklika saker som var i görningen i denna grymma hamn, i sin synd Tyros' och Sidons like. Trött tog sig Helena uppför en trång gata, som utlovade finare kvarter.

En kyrkklocka slog metalliskt. Genast visste hon att det i närheten bodde en Vän värd att leva för, att hon älskade honom mycket och hade kommit så här långt för hans Namns skull. Med en kraftansträngning fann hon kyrkan och sjönk ned i en skuggig hörna. Efter ett långt besök, under vilket hon var som allra lyckligast och fridfullast, gick hon iväg mot nattens härbärge. Hon hade turen att före mörkrets inbrott nå ett värdshus där pilgrimer uppehöll sig. De tittade på Nordlänningen med förundran, och man gissade att även hon hade kommit så här långt för att uppfylla ett löfte, givet i ett kärt hem. De fick veta mer om hennes uppdrag och äventyrliga färd stegvis. De blev betagna av de besjälade sagor hon berättade, och de visste inte vad man skulle förundra sig över mest - denna fagra nykomlings ödmjukhet, eller hennes modiga hjärta, som dristade sig ut på ett så stort äventyr fjärran från björnarnas land.

En kväll återkom den Skövdénska pilgrimen från ett dystert hamnkvarter, där hon hade hjälpt de sjuka. Detta innebar att det inte längre fanns något kvar av hennes guldkedja! Hennes nya vänner på värdshuset såg sig nödda att varna henne för bedragare och plågoris som var aktiva dag som natt. Dessa var inte endast oräkneliga, sade man, utan sidogatorna var nedlusade med illgärningsmän. Och vad ännu värre var, så hade Marseilles förpestats av en främmande mördarsekt, manikéerna. Inga lampor brann på de ställen som de tog sig till; det gick heller inte att avgöra när de kunde vara igång med sitt djävulskap.

Från den första dag, då Helena hade satt sin fot i staden, var hon emellertid bara alltför medveten om de fräcka vägfarare som betraktade henne med ett massivt, svagsint stirrande trots hennes pilgrimsutstyrsel; de svagsinta bedömde tveklöst henne tillhöra den där sorten som obekymrat gick sin egen onda väg, och som slog följe med vem som helst de träffar på. Men det var henne ännu mer förskräckande att sådana, som hon hade mött, verkligen kunde vara manikéer i rörelse häromkring; hon erinrade sig ärkebiskopens ord. Folk på värdshuset spädde på med att berätta om de psykopater som de hade mött under deras alltför långa vistelse i Marseilles. De satansdyrkande manikéernas skräckframkallande mysterier genomträngde denna stadsdel bakom bakgatornas murar. Prästerskap och tertiärer hade upptäckt satans hovavtryck; de hade råkat på ett ställe där fanatikerna höll hemliga möten, då den Svarta Mässan lästes med alla dess onämnbara anstötligheter; ytterligare var dessa onda kända för att ha vanhelgat de heliga böckerna och smutsat ned kyrkor och heliga kärl...

Hur sant hade inte ärkebiskopen i Hamburg talat! - Helena kunde inte hjälpa att hon skakade bara hon hörde talas om detta. Den natten låg så en ny tung sorg på hennes pilgrimshjärta, när hon satt ensam på vinden i ljusskenet; hon satt och stirrade i en timma; sedan föll hon på knä på det hårda trägolvet för att be för dessa svärtade maskätna Helige Andens tempel. Hennes halmmadrass var genomvåt av tårar då sömnen grep henne innan hon ens hunnit lägga sig ned.

Osamvetsgrannt länge hade pilgrimerna blivit kvar i den där onda staden. Vissa gav upp och reste hem utan att någonsin fått se det heliga landet - så få skepp, blev de tillsagda, vågade sig ens så långt bort som till les Baléares. Besvikelsen tilltog för varje dag som folk kom tillbaka till värdshuset med hopplösa rapporter. Pirater svärmade över Medelhavet. Ingen galeas på väg österut vågade lägga ut från land. Sjömännen i varenda varv sa att pilgrimerna måste avvakta i minst ett år.

Allt detta upprörda och uppskrämda motfällde inte Västergötlands Pilgrim alls. Hon hade aldrig en tanke på att gå ned sig i depressionsträsket. Tvärtom - hon beslöt sig för att inte tolerera ytterligare sinkande: Antingen skulle hon finna ett skepp eller så skulle hon dö under försöket att hitta ett! Hon gick utmed kajen längst bort, där Medelhavsskeppen hölls kvar av kättingar och pållare, och hon dristade sig till denna farliga plats i sökandet efter ett som skulle österut, undrande: "Är ni på väg österut. Ja just det - österut" men sökandet bemöttes ej sällan med hemska svordomar och "Nej!"; ännu mindre sällan slungade avskum till sjömän, som drev omkring vid havets rand, liderliga ord mot den högt gynnade främlingen. Men med hjärtat fullt av hopp gick hon vidare, fast hennes sökande verkade pågå en evighet.

Himlarna ville att den dagen skulle komma då hon fann sin rätte sjöman - vid den yttersta hamnbassängen och på en gammal mångmastare från Cypern. Han gick runt med en klumpig, rullande gång och gav order till männen han hyrt för lasta hans bark. Hon gick rakt fram till honom och önskade honom en 'hälsosam hälsa'. Han överraskades i önskningens stund och blängde mot främlingen; sedan vände han sig bort och fortsatte avhyvla de gapande sjömännen. Strax hälsade Helena ånyo på honom, med: "Ett ögonblick, herr Sjöfarande, ögna över mig noga, för jag har allvarliga affärer att göra upp mig dig!" Ivrigt gick hon vidare genom att rulla upp sin plan för honom, och bad att få boka plats på hans bark för sitt pilgrimssällskap.

Skarpögt observerade den sjöfarande henne ännu medan hennes plädering pågick - det blåa i hennes ögon, hennes röst som var så mjuk men ändå manande, silverbroschens mönster kommet utrikes ifrån, som höll ihop hennes grå dräkt under hakan; han sa trubbigt och rakt ut: "Kvinna. Föga säkerhet finns på något skepp. Vet du inte att rövare plågar kusten och att hedningar, hungriga efter människor att offra, seglar på öppna havet?" Helena svarade med eldig kyla: "Jag drar mig en annan sjöfarande till minnes, Sigurd Jorsalafare hette han, och han fruktade inte för något piratnäste, och inte heller för moorernas flottor" (Sjöfaranden:) "Jo, han var stor i Nordlanden. Hans namn hålls högt i dessa farvatten, och ingenstans så högt som på Minorca och Formentara" Helena envisades: "Sanningen att säga, herrn, hans landsmaninna föredrar att nu segla med dig. Mer än en gång har jag också befunnit mig i vågbestänkta bogar"

Den svartmuskige gamle tänkte över Helenas begäran och observerade hennes vitala grace. Hon stod och betraktade honom med en blick som torde ha nått rätt in i hans hjärta. "Det du säger må vara sant, pilgrim. Men bekymrar de kringflytande farorna inte dig? Är du inte rädd att vi bordas och hamnar i strid?" (Helena:) "Vid Guds Nåd, nej. Vi ville fara på denna resa vad den än må medföra för vårt sällskap. Låt hedningen rasa! - det kommer inte att betyda ett jota" Sjöfaranden kom till slutsatsen att denna kvinna talade så modigt att, om någon utmanade djävulen till att göra så illa han förmår, så var det hon. Åter vände han henne ryggen, men bara för den korta stund som krävdes för att ge snabba order. Sedan sa han: "Om det är så att Himlarna sålunda hjälper pilgrimer, så kan vi uppfylla vår del i åtgärdsprogrammet" (Helena:) "När avseglar vi alltså?" (Sjöfaranden:) "Imorgon vid gryningen"

Obeskrivligt lycklig återvände Helena till värdshuset och ombad pilgrimerna att i hast förbereda sig på den händelserika morgondagen. Högt uppe på vinden bad hon halva natten med tacksamt hjärta. Hon uppmuntrade sig: "Snart, mycket snart kan vi skaka dammet från skorna mot denna onda stad, och dra närmare vårt andliga mål. Varför anfrätas av inbillade, framtida faror? Vad båtar hot från hedniska marodörer på det vida Medelhavet. Allt någon behöver frukta är stormen av Guds Vrede. Med sin mäktiga armstyrka kommer han att driva bort varenda fiende"

I och med att gryningen kom, förflyttade sig det lilla sällskapet nedför varvet för att borda den väderbitna handels-barken. "Deo Gratias" mumlade Skövdes pilgrim när hon såg att de hade lämnat hamnen långt bakom sig och att de var på väg österut under en myckenhet av segel. Nu kunde hon göra ett märke för november månad. I Västergötland var det slaktetid, och snödrivor tornade upp sig på berg och slätt, och över storgården fanns en skinande blå vinterhimmel. Så det hade gått undan med dagarna! Det var med dem som med de pil-liknande vågorna vid stäven. Med hjälp från Himlarna borde de ha nått Rom (Dunneys "Romsburg") några få veckor framåt - Apostlarnas tröskel - och därefter borde de nå den gryning som hon hade efterlängtat: Just det land där Guds Son hade fötts av jungfru Maria.

Kapitel xix - VIKINGASEGER

Ett år hade passerat sedan Helena hade lämnat Skövde, och socknen erfor ingen fred. Ängsligt betraktade folk grunderna till den Nya Kyrkan. Sydmuren var knappt påbörjad; tvärbalkarna belamrade fortfarande marken. Dittills hade allt arbete utförts i opposition mot krigshotet. Vagnslast efter vagnslast från Kinnekulle hindrades med illvillig avsikt från att nå kyrkbygget. Vid varje vända fann arbetarna att deras ansträngningar blockerades och att de själva var offer för osmakliga intriger. Stenmurarna fick vänta och ritningarna försvann på oförklarligt vis, medan murarna bildligt eroderade bort och byggarna skavdes bort - av otålighet - och på detta vis ersattes den ena sysslolösa dagen av den andra. Det föreföll som om S:ta Helenas k:a aldrig skulle kunna färdigställas.

Ingenjören bakom allt djävulskap var Bård Guum, stenhandlaren. Han gjorde inget annat än djävulskap, ramsvart av hat. Ofta sågs han upptagen med sitt vildsinta 'arbete', alert, aktiv. Han var en levande hotelse som inte lämnade en sten oomvänd när det gällde att förhindra uppbyggandet av den välsignade kyrkan. Kyrkfolket kallade honom "Krossaren" och ansåg honom vara en digerdöd i socknen. Och han nöjde sig inte med att ansätta kyrkobyggarna, utan han blev en mardröm i Götene, där han strävade efter att få Al Alson Senior att betrakta sin egen dotter som en främling. I så hög grad gjorde han, med hjälp av lögner om Ursula, sin bundsförvant besatt av satan, så att denne upplevde dotterns vita själ som svart. Det slutade med att Senior lyckades driva Ursula hemifrån, och med skadeglädje sa han: "Låt nu de få henne, till vars famnar hon springer!"

Dagen då Senior slängde ut sin dotter från under deras takbalk och uppmanade henne att aldrig återvända, så flydde Ursula panikslagen till Skövde storgård. Mil efter mil banade hon sin väg genom djupa skogar, tills hon nådde brynet till gläntan som storgården låg i. Frun, Helenas mor, var ute och tog en runda så vitt hälsan tillät, och hon råkade på den ömkansvärda flyktingen och läste i dennas ögon hela sanningen bakom tragedien - de var som en stackars jagad hinds. Frun log sorgset: "Kommer du vätt av tårar och tilltufsad till vår dörr i ett ärende?" Den unga Ursula svarade nedslaget: "Nej, jag är en laglös, Frun, fördriven från min egen fars gård" Den gamla Frun tryckte kärleksfullt Ursula till sitt bröst och sa: "Jag ber dig: Stanna hos oss för alltid. Inget pris är satt på ditt kära huvud, och om så vore, skulle Skövde ändå vara redo att skydda och hysa dig intill Domedagen", och hon pussade de skälvande läpparna. Ursula måste stanna under deras tak och ingen i Västergötland kunde föra henne bort - ingenting annat gällde. Hon, måltavlan för perversionen och föremålet för orättfärdig attack, behövde inte längre skaka av rädsla. På Klosterskolan hade Ursulas och Cecilias hjärtan varit såsom ett enda; det måste de vara även fortsättningsvis ända till slutet, och Ve! den som försöker bända isär dem.

Från denna stund fann Ursula Alsdotter vänskap på Skövde storgård, ja, hon behandlades som en dotter med blodsbandens all värme. Dock förekom det dagar då hon föredrog att lämnas ensam, timmar, då Frun såg att hennes anletsdrag spändes och mungiporna sänktes. Frun sökte med alla medel att stryka smörjelse på deras gästs värkande hjärta - Cecilia likadeles - ty Ursulas melankoli var något som bistod hennes nederlag och uppmuntrade hennes svaghet.

På midsommardagen klädde sig Ursula och Cecilia i korta kjolar färgade med mossa och strosade nedför stigen mot en vrå bakom vapenförrådet. Väl framme till sin favoritplats, lösgjorde de håret med en skakning i solskenet, och satt bekvämt tillsammans för att lojt hänga över sina handarbeten. Konversationen blev alltmer privat, och under stundom tittade de tvärs över gläntan, som solen luttrat och som övergick i högt gräs och snår. När deras samtal blev långsamt och avdelat med pauser, började de två glatt nynna en strof från en gammal sång de hade lärt sig av östgötska jungfrur på Klosterskolan.

Sången höll på och höll på med mumlande återupprepning, tills Ursula tystnade. Hennes väninna kunde inte avhålla sig från att kasta en förstulen blick på Götenekvinnans ansikte. Jo, hon hade plötsligt blivit allvarlig; hennes blick sorgsen och ruvande. Nu var det så att ingen bättre än Cecilia kände till den nervöst passionerade naturen hos sin skolkamrat - hon var 'dagg och eld' rakt igenom - vars sinnesstämningar i regel var söta och positiva, men som kunde driva på ägaren likt en påfösare. (Cecilia:) "Kära hjärtanes! Det är synd att vara så tungsint" Ursula svarade inte, men på övernaturligt vis kände Cecilia att den gamla tragedien åter invaderade hennes själ. Skräcken i tragedien förmörkade återkommande båda kvinnornas framtidsutsikt, och nu överväldigade den den ljusa energi som Cecilia var så förtjust i.

En stund satt Ursula där mycket ensam och förde tyst nålen upp och ned bland handarbetets flod av sidenlockar. Cecilia suckade: "Hur står det till nu, syster min. Livet är för kort för dysterhet, så varför plantera ångest mellan ditt liv och din själ?" Ursula gömde sitt ansikte i händerna och började gråta så hjärtat kunde brista: "Gud vet det!" Cecilia avvaktade med rynkad panna och ena armen runt Ursulas midja; tröstade: "Så så, lilla du. Varför skall det som ligger långt tillbaka i tiden tynga ned oss till jordens bottnar och beröva oss vår vila?" Ursula svarade gråtande: "Ibland känns det så ensamt - och jag ligger sömnlös" (Cecilia:) "Jag känner mig också ofta ensam: Far, Benedict, har stupat. Jag är änka. Mor Helena är iväg i främmande land. Patrick har gått i kloster i Valland (Halland eller le Valais, Walliserland?). Vill du kanske dela med dig av din svårt prövade själ, som så gärna vill gråta"

Ursula snyftade anklagande: "Som gärna vill gråta! Nej, Cecilia, jag inser att du är prövad, men dina egna har aldrig slängt ut dig såsom om du vore en spetälsk. Inte heller har din far sjunkit så lågt att han bänkade sig invid Bård" (Cecilia:) "Hyss, kära du. Jag berättade för Vår Fru allt om dina prövningar. Hon kommer säkert att bli din väninna. Tänk på hur hon sände älskvärda Veronika till att modigt konfrontera mobben och möta Korsets Man. Som jag tycker, borde vi också konfrontera världen så där, och bära i vårt hjärta ett hyvelspån från det heliga Korset"

Strax undertryckte Ursula sina snyftningar. Sedan torkade hon sina ögon med Cecilias flätor och mumlade: "Varför måste jag alltid belasta dig med mina problem, men jag har grubblat och grubblat så jag har blivit tom i skallen" (Cecilia:) "Grubblat på vad, Ursula?" (Ursula:) "Det viskas om att Bård ännu håller på med sitt djävulskap i Skövde lika mycket som i Götene, där han förvandlade vårt hem till ett vrak" Elden glödde under Cecilias allvarsamma ögon; snart fann hennes indignation sitt utlopp: "Ja, storlögnaren är i blodet släkt med satan! Då han inte blivit tillfredställd med den livets löslighet som han anförskaffat i Skara och Götene, är han prompt tvungen att framavla konflikter häromkring"; detta var hennes enda kommentar.

Ursula tittade spekulerande på henne, som om hon ville säga mer men inte visste hur det skulle uppfattas. Efter ett tag utbrast hon: "De som tassar omkring och våldtar och lägger i ruiner, de kan inte göra någon annans prestige någon öppen ära" Cecilia smygtittade sidledes på sin väninna; hon ville svara men kunde inte. Ursula bleknade; hon lade sin hand på den andras arm och utropade känsloladdat: "Finns det ingen som kan tysta den hemske stenhandlaren?..."

Inte långt från vapenförrådet låg det en person i det höga gräset och tjyvlyssnade. Fast han såg vild ut och var besynnerlig, så var hans ögon och öron vidöppna; han hade uppfattat och begrundat varje ord och skymtat Cecilia och hennes tårdrypande väninna vilka satt mot det gamla vapenförrådets vägg. Det var ingen annan är Uriel - han sträckte fram sitt huvud och bet i underläppen; muttrade: "Maria! - så det är så här som tärningarna landar i Skövde. Tänka sig - dessa godsinta kvinnor utskällda av en byracka! Vad dum jag har varit som hoppades få leva i evighet genom att fly från striden" Det fanns någonting farligt i det där vildros-repade ansiktet som plötsligt attraherades, och i den blixtrande blicken. Uriel ålade sig närmare för att se och höra bättre ur sin 'förträffliga synvinkel' i gräset. Förvisso låg den information som kom till honom inom gråzonen. Det verkade beträffande de två kvinnor som satt där med sina suddiga konturer inför hans ögon - han inbillade sig att de hade en oren grön respektive sönderriven guldgul färg - som att Bård utgjorde en överhängande fara för dem. Han måste få veta mer om detta, så han smög sig, med 'stealth-teknik', framåt för att komma inom bättre hörhåll.

Ursula sa, med ögon som blixtrande safirer: "Och här sitter vi och pratar; här sitter vi utan mål och är arga, oförmögna att ens knäppa med fingrarna. Hur länge ska detta pågå?" Inget svar kom ännu från Cecilia, vars lugna blick var riktad rakt fram. Hon satte en nål i sitt flygande hår, och tänkte: "Undrar om Ursula sitter här och har uppfattat något om något nytt djävulskap" Efter en stund lade hon nålen på Ursulas arm och anförtrodde hon henne följande: "Detta är vad jag vet. För bara en vecka sedan konfronterades kyrkoherde Josef med Bård nere vid stenröset. Gammal som han är och helig informerade han, med kylig och utslätat röst, den kraxande kråkan om att, hade det inte varit för Guds Nåd, så hade han för länge sedan satt stopp för Bårds ändlösa djävulskap! - sa det med både vers och refräng - och den skamlöst fräcka skrytmånsen kommer länge att minnas detta sista ord" Ursula konstaterade: "Kyrkoherde Josef har sedermera blivit en bättre präst än krigare; annars skulle det ha varit slut vid det här laget med Bårds djävulskapsfiasko"

Uriel, som gömde sig i gräset, lade sig ännu plattare ned, rädd om varje sekund. Han mumlade vagt för sig själv; bevakade och lyssnade, och förde sin stora fumliga näve genom sitt långa, blekta hår. Hade han inte lovat att beskydda fru Helenas storgård och folket på den, medelst alla eder han kände till! Jo, det hade han, och löftet hade dessutom givits till en helig pilgrim. Och här var han vid deras dörr, en allierad som var tjänstvillig, men som var 'bakbunden' på grund av att han var laglös. Han kunde inte ge sig till känna, men mycket snart måste han agera för dessa försvarslösa kvinnors sak.

Uriel fann att två saker slet i honom åt var sitt håll: 1.Rädsla. 2.Kärlek. Det var som en gåta att lösa. Alla kunde skriva under på, att Uriel inte hade för vana att ta itu med saker halvhjärtat. Rädslan hängde ihop med att han inte ville dra mer elände över Helenas släkt och gård; kärleken var den som han kände för Helenas släkt och gård. I sanning kände han sig underlig och frustrerad, denne jagade hjälte med en stridsmans kropp, som alltför länge legat i malpåse som en följd av laglösheten; men en tanke var förhärskande i denne okammade, beväpnade vakt dock - han måste beskydda fru Helenas kära, genast, mot deras ondskefulla 'släkting' Bård.

Uriel hörde Cecilia förklara för sin väninna med det sorgsna utseendet: "Det är ingen grannlaga uppgift att lägga sordin på Bård Guum. Men vänta bara, Ursula, så ska vi få se att uppgiften blir genomförd. Märk mina ord - dagen kommer att komma då han snabbt kommer att bege sig från Skövde" Ursula såg sig omkring och utropade: "Otroligt! Säg oss hur? Äger ingen Virga Magica med vilken hon eller han kan fördriva den gamle råttan?" (Cecilia:) "Varför tappa hoppet, Ursula? Jag har en känsla av att Uriel har kommit råttan på spåret!" Ursula ryste av blotta namnet; såg sig omkring som om en vålnad fanns i närheten; sa: "Uriel?" Cecilia insåg att hon sagt något galet, pussade de darrande läpparna och sa: "Lyd mitt råd att inte bry dig om Bårds gudlösa förvirrade hat. Säg, vad för skada kan han göra mot dig eller min helgonlika mor om han så skulle hålla på med sin perversion och sitt schackrande hela sitt usla liv"

Cecilia kände det befriande att därefter se att Ursula började ljusna. Strax bröts tystnaden av ljudet av hovtramp, orsakande att Cecilia såg sig omkring och Ursula hoppade upp. Vem kunde besökaren vara? De två log medan de försökte kamma sig; de skrattade lätt åt sin brådska, när de såg jarlen rida i riktning mot vapenförrådet. Han hälsade dem muntert med "God Da-mer! Till vilka trånga sund och trångsmål har ni kommit; era hår flyger vilt som på forntidens amasoner!" Ursula sa och blinkade: "Nornor är vi, nornor med flimrande, bultande hjärtan, som har fått i sinnet att läsa vårt öde genom gul spindelväv" Jarlen frågade vänligt: "Har du börjat känna dig som hemma, Ursula?" Ursula log mjukt, sa: "Ô ja. Jag gillar att vara här mer för varje dag" Cecilia avbröt plumpt: "Är det så att arbetet på mors kyrka fortfarande underkuvas?" Jarlen svarade såsom en tempelriddare, plötsligt röd i ansiktet: "Stämmer! Men vad den saken anbelangar, så är vägen sällan belagd med blommor för den som försöker bygga något" (Cecilia:) "Måste den där syndige stenhandlaren försena Himlarnas verk?" Jarlen svarade inget på detta, men hon såg den skuggade oron i hans blick; hon fortsatte bittert: "Det får jag ta reda på själv. Kan inget göras?" (Jarlen:) "Jag är rädd för att inget kan göras", och han tystnade och rynkade pannan lite; för att dölja sina känslor vände han bort ansiktet.

Hans utstrålning skulle tolkas som att: "han är en lågmäld, stark man, som vet varthän plikten pekar och inte önskar hållas tillbaka" Hans svärdshugg var fortfarande äkta, och han kunde räkna in många styv-hjärtade män i sitt lag, om han sökte något annat än fred och välstånd på Skövde storgård; "...men vad som måste hållas tillbaka är tidpunkten för dom och utmätande av straff" Att avvakta är klokare; inte heller kunde han agera eller agitera; så han höll på sin reflexion och anmärke bara torrt: "Tomten där kyrkan uppförs är fortfarande en upprörd tomt. Kanske är det så, Cecilia, att en binnikemask kan anfräta den starkaste påle". Hon frågade med glädjelös uppriktighet: "Har du sett binnikemasken när han tum för tum tar sig fram?" Jarlens kortfattade svar blev: "Jo!", och han sa inget mer om Bård, fast han hade stött på det störande elementet bara en timme tidigare. Skövdes makthavare hade lugnt ombett, med väl valda ord, förrädaren att göra vad han skulle snabbt, på det sätt som Judas Iskariot gjort; och att aldrig mer visa sitt tryne i socknen. Bård överrumplades av jarlen, och hans eldiga grisögon hade rödglödgats av ilska. Omedelbart övergav han kyrkotomten, men av stolthet hade han blåst upp sig och visat sina gula gaddar emedan han hade ertappats mitt i sin välplanerade strategi.

Jarlen fäste blicken på Cecilia och lade sin hand på hennes vackra huvud; sa: "Det må finnas mörka fåglar. Vad vi måste göra, kära du, är att vara vaksamma - vaka och bed! Och så får vi heller inte svika vår intention att gå vidare med din mors verk, utan se till att kyrkan står färdig vid hennes återkomst" Cecilia förklarade otvunget: "Mitt hopp är säkert och visst. Akta på mina ord. I och med vårens ankomst kommer mor att vara hos oss. Hon kommer att färdas via Ryssland" Jarlen lyssnade till henne leende och lade huvudet lite på sidan, sa: "Far hon via Ryssland så kommer hon fort hem! Din mors bild svävar framför mig dag som natt. Bed, kära barn, att hon ska färdas längs Vaeringi-leden - den är mindre ogästvänlig än de andra lederna. Dessutom begagnas den av pilgrimer och handelsmän i lika grad"

Han dröjde kvar lite längre med sin lugna blick framför de två unga kvinnorna; han tänkte: "Deras sökande blickar och jungfruliga fräschör är bådadera välbevarade trots sina prövningar" I den gamle krigaren fanns det verkliga, positiva känslor när han uppmuntrade de två: "Låt inte rädslor proppa till era unga hjärtans kranskärl. Guds långsiktiga mål hindras eller blockeras aldrig, och vi får heller aldrig glömma bort hans särskilda omsorg. Försäkra er om att, även om Bård må stå kungen nära, så kommer hans intriger till ringa användning" Detta sagt, rätade jarlen upp sig och gick vidare, med raska och stadiga steg, mot storgården; det var då som Cecilia fick en snabb inblick i att hans storhet var stadd i tillväxt: "Han har ett vikingahjärta, men det finns inget vikingamässigt i hans utövande av rättvisa och frid. Hans fötter beträder marken, men hans huvud har rest sig över jordelivet, som pågår runt omkring"

Djupt i det höga gräset förvreds Uriels anletsdrag; han slog den ena tån mot den andra medan han såg jarlen gå därifrån. Så erfor han ett underligt trummande i öronen, och han lät en låg ed slippa ut. I Skövde hade han aldrig huggit ved eller pumpat upp vatten. Snarare var han den betrodda 'högra-hands-mannen' åt Helena och hennes släkt och vänner. Men nu, nu... Han kunde ingenting göra mer än osedd dröja kvar, tills att Cecilia och Ursula reste sig och hand i hand lämnade vapenförrådet. Han ansträngde sig för att se hur de två rörde sig uppför stigen mot gårdsplanen. Han märkte att de inte sa ett ord till varandra där de gick.

Efter att de gått kände sig Uriel ensammare än någonsin - med undantag för när Helena reste iväg mot Jerusalem. Han sade sig: "Det är inte att tänka på, att bida tiden här längre". Man hade satt priset på hans huvud till tre Euro, sedan han råkat dräpa A-A Junior, fast i själva verket dråparen hade hetsats till handlingen, nej, hade handlat i nödvärn. Blev han ertappad i storgårdens närhet, vore det värre än den där andra oturen som hade drabbat honom. Han sa högt, arg på sig själv: "Vakna, dumdom! Inget och ingen är säker här. Jag måste göra allt som ligger i min makt, och det nu!" 'Den laglöse' putade ut hotfullt med underläppen när han vände sig om för att krypa tillbaka den väg han kommit genom gräs och snår till skogen. När han reste sig för att se sig omkring, måste han undertryckande svälja sina känslor - så hes och torr var han i halsen. Han tröstade sig med: "Ringa önskan har jag att falla i någon dödsfälla nära de människor som jag så mycket håller av".

Mindre än en vecka senare kom budskapet till storgården att Bård hade blivit överfallen i skogen i Våmb. Enligt det, så höll den smyglyssnande stenhandlaren sig i Skövdes närhet likt en rovfågel, fast han gav sken av motsatsen, när en mobil skugga spanade över stigen - det var Uriel, ovårdad och med en min av ogillande. Slagsmålet var så vilt att det blev omtalat i två hela socknar, och vaktstyrkan beordrades hålla noga utkik efter 'den lurpassande mördaren' - benämningen var Bårds, efter att denne hade återhämtat sitt mörbultade jag och haltade omkring. Väktare gick från ställe till ställe och ut och in i försöken att fånga upp varje ryktes-flisa. De gjorde knappast några framsteg, dock, och de insåg att Uriel hade hemligt stöd hos folket på små och stora gårdar i de två socknarna. En serie lögner spreds undertiden ut av den besegrade, som försökte få Uriel att framstå som en inhyrd attentatsman. Men sockenborna visste bättre, och deras förtroende för Uriels renhåriga spel tilltog, i all synnerhet efter att de fått fullt vetskap om det inträffade från Liv och Offa, som själva hade bevittnat konfrontationen i tallskogen. Dessa kolare berättade om den, såsom om de hade berättat en gammal saga på skaldernas manér:

Uriel tog långa klev mot Bård för att betala igen för dennes 'mögliga gamla ost'. En lång, tyst stund stirrade de på varandra. Några få ord sades. Uriel sa med hemsk röst: "Vad säger du nu, förrädare?" Bård spottade fram, arg som en vildsvinsgalt: "Du levande sköld framför Helenas mors avföda!" Uriel pucklade snabbt på sin fiende. Stenhandlaren var stark och tung, men Uriel kastade sig över honom så plötsligt, att innan han visste ordet av, var han slagen till marken. Så fort han reste sig, satte de igång att slåss igen. Såsom björnar utkämpade de wrestling:en. Bårds anletdrag var snett förvridna; han gjorde sitt bästa att rädda sitt skin, men han var ingen match för Uriels styrka.

Förgäves tog Bård till det ena tricket efter det andra, justa eller ojusta. Hur än Bård vred och höll på, ruskade Uriel honom fram och tillbaka, tills slutligen, med tolv ursinniga slag, Bård fälldes till marken. Det var då som förrädaren med två begångna förräderier bakom sig, ihopkurad som den hund han var, tiggde om nåd. Och, vid Mässan!, nåd beviljades - men bara efter att Uriel hade pressat ur honom ett högtidligt löfte om, att han skulle fortsättningsvis undvika Skövde k:a!

Kapitel xx - EN PILGRIMS ÅTERKOMST

Utomhusarbete var det inte att tänka på under december detta år, på grund av den stränga kölden. Folket på Skövde storgård hade stuvat undan hacka och spade, och man ställde iordning inför den annalkande julen - det kunde man gott ägna sig åt nu, eftersom man såg att fru Helenas Kyrka var på god väg att bli färdigbyggd och hade försetts med strävpelare, så att den skulle klara de byiga vindstötarna. De enda som strövade omkring nu var vildar; de förde ut Galten, på vilken råa händer lades den stund då de gav högtidliga löften om att försona sig med Asaguden. En annan scen utspelade sig i kristna salar, och rättroget folk firade graciöst och med triumf Kristi Återkomst; också i kloster var det mycket fromt stök, och munkar sjöng julsången "Caput Apri defero, Reddans laudem Domino!"

På Skövde storgård stannade jarlens gäster glatt kvar, och man drack ur jul-hornet och planerade vårarbetet. Några få, de som var lite djärvare, vågade sig ut på skidor över översnöade stängsel för att komma tillbaka med en räv eller två. Men de flesta föredrog att omfamna härden och tillät sig nöjet av att få föra ändlösa resonemang om den nya kyrkan - fru Helenas äras verk.

Och hur stod det till med den nya kyrkan: Snö täckte hela den ärorika konstruktionen. Gammal snö som övertäckte hällen vid ingången, nysnö som låg i drivor högt över stigluckan. Lager på lager av snö; murarna hade ett ljust bårtäcke över sig; själva vestiariet bar en vit huva. Kyrkoherde Josef lyckades nästan dagligen, oavsett snö eller blåst, att skotta en gång till den gamla timmerkyrkan och han fick därigenom en bättre vy över det större templet!

Frun hastande ned från storgården, ofta genom snöstormar, fann honom i fullt arbete vid Altaret. Alltsedan Helena reste var det Fruns vana att bege sig iväg tidigt tillsammans med en piga, och nå vestiariet en timme före Mässdags. Hon höll vinhornet varmt instoppat i en vante, medan kyrkoherden, tanketyngd, lade styvt linne över den nakna altarstenen och placerade ut böckerna och ljusen. Hon måste bistå i kyrkan minst lika mycket som Helena hade gjort. Det fascinerade Frun att se deras gamla herde stå så modigt på sin post söndag efter söndag. Han skulle aldrig förneka sin hjord dess Mässbesök, fast fredskyssen frös till is på hans läppar; fast byarna belägrade timmerväggarna och takryttaren hotade att braka ned över dem.

Tredje februari, på 'blåsmässan' fann hon att han var tidigt på benen, lika morgonpigg som harar och fåglar. Säga vad man vill, där var han, Guds trofasta tjänare. I kyrkans isiga luft insisterade han på att stå i beredskap hela förmiddagen för att välsigna halsarna på alla som kom på skidor och släde över de snöklädda kullarna.

26/3, dagen efter Våffeldagen höll man på att tjära kyrktaket. Man kunde lukta sig till tjärdoften, och blåsippor, hästhov, pestskråp, snödroppe, vårlök och vätteros mötte ens ögon. Kyrkoherde Josef noterade dessa förebud ett efter ett efter att han hade kommit tillbaka från ett sjukbesök. Han gladde sig åt att det töade. Smältvattenströmmar sökte sig fram under ihopsjunkande drivor och tvärs det gamla rävspåret. Och när våren väl kom, var den alltomfattande; den uppmuntrade hans hjord, och kom med bud till modiga byggare. Han hade verkligen blivit mycket militant, lika militant som i sin ungdom, och all yrkesskicklighet samlades efter hans manande vädjan. Förbipasserande kunde höra hammarslagen inuti kyrkan, som blandades med ropen från bönder och drängar, hustrur och pigor. Till och med Skövdes jarl med hustru var där med redobogna händer, ingalunda hållna tillbaka av sin ålder; de var ivriga att hjälpa till, och stor var deras vilja att få Guds Hus klart inför pilgrimens återkomst.

Underligt nog så hade man bara erhållit ett enda meddelande från fru Helena. Munken som bar med sig denna hundörade pergament-rulle var bräcklig och svag, ty han hade halvblint färdats genom mörklagda dalar och främmande land hela vägen från Miklagård-Konstantinopel. Den dyrbara rullen var inte större än en handflata, och den var svärtad och skrynklig - på utsidan löd orden: "TILL JARL OCH FRU, SKÖVDE I VÄSTERGÖTLAND". Vad som stod var skrivet i hast. Ett litet ordknippe - men lika fullt medförde det glädje till Skövde, ty det var goda nyheter. Med sin skrivfjäder hade hon välsignat dem - hon skrev att hennes styrka kom med dagarna - hon ville hem, bäst hon kunde.

Därefter släpade sig dagarna fram med arbete och hopp. Inte den svagaste viskning om pilgrimens ankomst hade hörts på flera veckor. Vid midsommar sattes med precision den sista skifferplattan fast och lades den sista ekstocken på plats. Nu reste sig det murade Helena-hoppet under en blå himmel med all sin skönhet, vilken fyllde Skövdebornas själar med förundran och beundran. Gyllene solsken spreds över takryttare och kors, och blänkte livligt på fönster och takås. Med en pulserande helig melodi sjöng fåglarna sitt lov till Guds nya Hus, och flög omkring såsom i extas. I den gamle fåraherdens ögon framstod allt detta som ett oändligt mirakel; han kunde knappt tro dem! Där stod den nya kyrkan, redo för andligt liv och helig funktion - men dess invigningsceremoni måste uppskjutas till en gladare dag!

Han ville inte under långa stunder lämna Helenas k:a, och han tröttnade aldrig på att, morgon, middag eller kväll, peka ut dess skönhetsvärden för sockenbor och vägfarande. Han sa triumfatoriskt: "Jo, det här är riktig sten; det där är äkta gravyr. Han brukade sedan leda dem in i Guds Hus och visa dem tvärbalkar uppburna av styva pelare, målningen på baldakinen som skimrade av ett ljus såsom från själva Himlarna. Ärorikt! - det höll man med om att detta bönens hus var, både interiört och exteriört. Mittskeppet var rymligt; mycket ljus kom in via rundbåge-fönstren, såsom anstod en S:t Petri Ark. Innertaket framträdde verkligen himmelskt tack vare målade moln. Och Herrens Bord - i och för sig naket och avklätt, men obeskrivligt sött med Duvan som hängde ovanför för att med vördnad bevara Sakramentet.

Arkitekten till denna välsignade boning var en munk från Skara, en släkting till kyrkoherde Josef, och denne lade ytterst skickligt på lager på lager med bladguld. I detta kärleksverk, undanhöll han inget av sitt konstnärliga kunnande. Listan på heliga saker kan göras längre dessutom... Man hade mirakulöst nog mycket som stod redo: I det tornformiga vestiariet glänste krucifix och ljusstake tillsammans med det nya, fint skurna Sakramentsskåpet, och kistan för dräkterna, vilka under årens lopp hade blivit trådslitna.

Men dessa saker var som intet jämfört med de gamla älskade gipsfigurerna, dekorerade i sina ny-påmålade kläder. De var de finaste som fanns i Västergötland. Det var under lyckliga timmar som Cecilia och Ursula hade hållit på med att 'påkläda' dem; en av dem valde och blandade stoff-färger, medan den andra slet med penseln, såsom de hade lärt sig på Klosterskolan. Dessa nygjorda figurer bar en märklig helig skönhet i väntan på att placeras ut i helgedomen.

Först och främst var jungfru Maria krönt med en guldkrona. Hon såg så ungdomlig ut där hon satt stilla med Jesusbarnet i knät! Hennes mantel var blå, mörkare blå än de ögon som mötte Jesus' blick med en 'molnfrihet' och hänryckning som förutsade hela sanningen om Guds kärlek till människan.

Nära henne stod helige Ansgar, Nordlandens apostel, med skidorna på axeln och en pilgrimsstav i näven. En sann profet mitt bland snöfall och dimhöljen, kaxig även med vikingar omkring sig. Hans hår var valnötsrött. Han var klädd i grå trasor, omgjordad för långfärd; hans ansikte var upplyst av outsläcklig eld och kurage.

Vidare stod S:t Olav och tittade på oss. Han hade läppar smala som ett spjut; bar guldkrona och linfärgat hår. Hans blick var orädd - med en krigares spända uttryck. Denne robuste kung bar en odistinkt purpur tunika, och var beväpnad med spira och naket svärd - för att hantera en ond gammal värld.

Vid Olavs sida fanns S:t Hallward, med ovanligt men angenämt utseende, klädd i en rock med blommor på! Hans oskyldiga vilda ansikte tittade uppåt, och en pil satt inskjuten i hans hals. Vem kunde felbedöma Guds soldat under den förgyllda kronan, eller undgå att se hans märkliga längtansfulla min och hållning. Säkert hade de allesammans resoluta hjärtan; de var Guds Sons älskade vasaller. De bibehöll sin feodala lojalitet mitt i storm och stress. Deras heliga ord drevs mot 'gränsrösena' lika blixtrande spjutspetsar. De konfronterade svarta dagar och svartare hedendom. De var ständigt redo att, med deras ras' stridsstyrka, testa egg-skärpan på självaste satan. Inte undra på, således, att rykten om deras dater hade nått långt bortom Nordlanden, ja, till jordens ändar.

Mer än någonsin gladdes Skövdeborna åt sin stadigt byggda kyrka, även om de väntade på att glädjebägaren skulle flöda över. Ingenting återstod att göra nu när S:ta Helenas Gåva var färdigbyggd, mer än att hon själv skulle vara närvarande och personligen ratificera kyrkan; så man bad uppriktigt att den generösa giverskan skulle återvända med raska steg. Undertiden, söndag efter söndag, steg kyrkoherde Josef upp i ambonen i väggen och predikade modigt till sin hjord. Han sa:

"Is och snö, hagel och frost lyder Guds vilja, hans, som bestämde alltings lagar; hettan också, och vindbyarna från den höga himlen. Hur mycket mer, då, borde inte vi kristna göra för att intuitivt förstå den gudomliga viljan - vi, som är gjorda efter Guds egen bild och likhet. Man måste fara framåt och uppåt, såsom den heliga Moder Kyrka, med sina ögon ständigt riktade mot sin Gudomlige Gemål (jfr Jer.31:22). Ett millennium - det är väl inget; det är bara som en dag i Guds ögon! Jo, honom tillhör gryning och skymning, liksom början och slut. Låt oss vara medvetna om detta - och om en helig pilgrim, till vars hemkomst vi alla längtar; låt oss vara kloka och vaksamma, och arbeta och be i tid och otid, bryende oss om våra själars bästa..."

Genom hela Fastan så var de vaksamma och väntade; och vad mer var, så bad de och iakttog fastan mer än aldrig förr. På storgården serverades endast rågmjölsgröt och vatten. Gamlingar, som kände behov av en köttmåltid, var tvungna att hålla sig från dylika. De levde samtliga heroiskt, medan de förväntansfullt räknade timmarna till pilgrimens återkomst. Kyrkoherden var halv-svulten själv - hade han inte grubblat över krig mot världen och köttet, mot synd och mörker? Såsom heliga Helena i främmande länder, var också sockenborna Guds soldater i denna värld; beväpnade mot ondskan måste de ivrigt se framåt mot slutsegern.

Kom gjorde Påsken, med Kristi seger över synd och död, och alltefter som det nådeburna Kyrkoåret roterade, följdes den av Kristi Himmelsfärds dag. Pingsten högtidlighölls med varje tillhörande tecken på andligt liv och helig funktion i den nästan fyrkantiga, gamla kyrkan som kyrkoherde Josef hade byggt. Inget säkert ord mottogs av någon om var Helena befann sig; annars cirkulerade mångahanda rykten, lika skräddare som springer fram på bäckens vattenyta. Emellertid så var det en gissning som banade sig fram - den gick från mun till mun i varje gård och torp - nämligen: "Nu var det väl ändå inte möjligt annat, än att det inte skulle dröja så värst mycket längre innan den modiga pilgrimen skulle komma hem!"

Skövde vilade i sommarens knä. En het eftermiddag i juli, skördemånaden, satt kyrkoherde Josef djupt engagerad i läsandet av dagens sista tidegärd. Prästgården var tyst; det var varmt i luften, vilken värme fördelade sig överallt lika. Hans Breviarium råkade falla ur hans hand och landade i knät. Han sjönk djupare ned på sin bänksits, ty han var trött och sliten - inte annat att vänta efter årens långliga börda; omsorgerna för Nya Kyrkan; det svettiga slitet med att ringa in vilsegångna får. Strax hängav han sig åt att dagdrömma, refererande tillbaka till pilgrimen. Fem vintrar hade gått (var det alltså 1145 nu?) och den heliga änkan var ännu utomlands. Var kunde hon färdas nu? Ô så han längtade efter hennes återkomst. I sin fantasi kunde han se henne med det gamla psalmodikonet i knät och höra henne sjunga Salve Regina, till och med känna strängarnas gråt och jämmer under hennes fingrars magiska rörelser.

Nära sömnen måste han ha varit - ja, åldern tar ut sin rätt. Och minnet ställer till med underliga spratt allteftersom åren blir många. Han gnuggade sig i ögonen, lyfte upp Mässboken, och läste vidare under några minuter i ett modigt försök att motstå 'timmen med huva'. Men hans läppar rörde sig mindre och mindre när han trött avslutade psaltaren 91 verser 4-7: "Han kommer att skydda dig, du kommer att finna hos honom en tillflykt, som en liten kyckling under sin mors vingar. Hans trofasthet är en skyddande sköld. Du kommer inte att ha något att frukta: inte för de förskräckande farorna om natten, inte för pilen som flyger om dagen, inte för pesten som stryker omkring i det dunkla, inte för solstinget (el.'gadden') som drabbar mitt på dagen. Ja, ens om de där plågorisen kräver tusen offer nära dig och tiotusen ytterligare till höger om dig, så kommer inget att hända dig"

Han lade ned boken och dåsade till. Gud hade varit kärleksfull och vänlig mot honom under dessa 40 år som han tillbringat i Skövde; vad gör det att de var svåra, farofyllda år, för en, för vilken en hjord av de återlösta hade blivit anförtrodd. Han mumlade: "Tolle crucem! Tag upp ditt kors!" Helt klart hade han inte ha frågat efter något annat än att bära sitt kors, han som hade vänt landet, där han föddes, sin rygg; han som hade rest norrut just i det syftet. Han var en av en handfull män, som gick före på, bildlikt, och högg in märken på trädstammarna för att därigenom visa var Vägen ledde. Dagar fanns det när dessa män, själsligt ensamma, var tvungna att strida mot det vilda folk som bebodde grottor och levde på den mörka skogens mossa. Ännu svårare dagar fanns, när upplänningar och Västgötar spionerade och slogs, idkade handel och blev rika, utan att bry sig mycket om Himlarna och deras lagar.

Han försökte drömskt intala sig själv, att männiksornas liv är alla för korta; de är noll och nihil. I vilket syfte existerade all ilska, illvillig slughet och dårskap - våldtäkt och slakt, plundring och brand! Han hade stridit hårt för att slunga tillbaka sådana onda krafter; råa var de fakta han hade fått smaka på, råa och bittra. Hur vildsinta hade inte hans fältslag varit för bättre riken, för frihet för Ljusets barn. Tyvärr kunde man bland ens egna hitta skämda bedragare och dårar med bortbrända samveten, intrigmakare och förrädare; bland ens egna!

Plötsligt föll en skugga över hans fönsterruta. Kyrkoherde Josef skakade liv i sig, vagt medveten om att någon närmade sig över gårdsplanen; han tänkte: "Lägg av och slöa! Din sömntuta - när fångade någonsin en död någon ko?" En lätt knackning väckte honom från drömmeriet till klarhet; han sa: "Jag tror det var en knackning i fantasien..." Men de lätta knackningarna fortsatte, och han reste sig sakta med trötta ögon och med sinnet långt borta i dåtiden. När han försiktigt vred om vredet och den tunga dörren svängde upp, föll blicken på en gråklädd gestalt som låg på knä på tröskeln. Han backade lite, stod och tittade ned på synen länge, såsom en ännu drömmande.

Kvinnan var helt stilla; hennes anletsdrag kom i skuggan där i farstun. Men när hon höjde sitt huvud, såg han att hon var mycket vit; hennes mun var som ett barns. (Helena:) "Välsigna mig, herr Josef! Välsigna ditt vandrande barn!" Förvirringen kapitulerade sakta inför ett uttryck av glädjerik överraskning. Med låg röst uttalade han hennes namn: "Helena!" och han gjorde Korstecknet över henne sägande: "Må Välsignelsen från Gud Allsmäktig, Fader, Son och Helig Ande förbli hos dig nu och för evigt! Amen"

Kyrkoherden drömde inte nu, utan bad från hjärtat, vilket var fullt av tacksamhet. Mer älskad än något ord kan beskriva är denna Heliga Helena! Hon, hans fårahjords Ära, bar en tiggares dräkt, var barfota, och satt på knä inför honom. Hon satt kvar ett par minuter, stilla och söt som Vesperns timma. Så böjde sig kyrkoherden ned, lyfte upp pilgrimen så hon stod på fötterna, och ledde henne in. När de kom till bänken, sjönk hon ned på en luggsliten kudde; inom kort var han vid hennes sida med ett dryckeshorn fullt av vin. Han ställde den gamla frågan när hon hade slappnat av: "Minns du, kära barn, minns du på vilket sätt man tvunget måste gå till Gud?" Helena svarade som hon alltid hade gjort: "På direkten, herr Josef, såsom en pil från bågen" (som är en ordlek, som samtidigt betyder: 'fullständigt rakt'; 'otvetydigt död' ; flera tolkningar är möjliga av "dead straight") (Josef:) "Då är det bäst att vi inte förlorar någon tid utan går och tackar Gud" (Helena:) "Ja, att vi går och säger 'tusen tack' "

Han såg att Helena var utmattad och att hennes steg var långsamma; han erbjöd henne sin arm när de gick över tröskeln. Det fanns skuggor runt hennes ögon vilket fick hennes ansikte att se tunnare ut än han någonsin hade sett det, och kindknotorna var framträdande. Men det gick inte att ta miste på hennes uttryck av hög andlig stämning. (Josef:) "Hur kom du hit, Helena?" (Helena:) "Mestadels via Ryssland" (Josef:) "Prisad vare Gud!" (Helena:) "Amen!" Tillsammans genade de över gräsmattan. Kvällen var ännu varm och ljus, och fåglarna hälsade henne med jubelsång. Nya Kyrkan var synlig mellan ekarna - de stod och tittade på den innan de gick in i den gamla vindbitna, vilken helgats av sina många år; in i Guds Hus, där Han dyrkas.

De satt på knä i tyst bön, precis som de hade gjort när Helena var en tonåring, som var full av Tro och Gudshängivenhet. Kyrkoherden lämnade henne så länge som krävdes för att sända bud till storgårdens folk att de skulle skynda sig ned därifrån direkt. När han återkom, tände han ett ljus och placerade det i pilgrimens darrande hand. Hon såg honom strax iklädd den vita dräkten och stolan, och med en slöja av rent silke över axlarna. Jo, hon gissade att han skulle bära fram Kristi Kropp och Blod. Och vart? - det gissade hon också. Sedan nickade han åt henne att hon måste göra honom sällskap.

Fyllda av Kärlek skred de nedför långskeppet, Helena i förväg, en privilegierad tempeltjänare... Högtidligt korsde de kyrkbacken och närmade sig den nybyggda kyrkan, vilken låg västerut. Vid dess beundransvärda port stannade de till; de gick in och skred uppför mittskeppet med böjda huvuden. Nära altar-ringen föll Helena på knä; den långa vägen hon hade tillryggalagt gjorde att hon var utsliten och matt, men inom sig fanns den 'Guds Frid som övergår allt förstånd'. Tårar kom oombedda när hon beskådade kyrkoherden placera det Tysta Vittnet i Dess nya boning - den charmerande, förgyllda Duvan.

Än så länge uppmärksammade hon inte själva kyrkan så mycket, ty hennes tankar var hos Honom, som bodde där. Om hennes blickar vandrade alls, var det till hennes gamle fåraherdes gestalt, som såg sliten ut. Han stod med armarna i kors över bröstet, och med den rena, vita silkesslöjan kvar på axlarna. Skymningen höll just på att sänka sig över Skövde, när Helenas föräldrar skyndade sig in i heliga Helenas K:a. De andra på storgården lämnade sina vapen i vapenhuset, och följde tätt efter jarlen och Frun. Omedelbart såg de ljuset från ljusen som brann på det ljusa Altaret, och skymtade kyrkoherden och pilgrimen som satt på knä sida vid sida, och de fann det svårt att hålla glädjen inom sig i schack. Helena visste knappt inte själv varför hon grät så när hon reste sig för att hälsa på sina föräldrar och Skövdeborna. Och när äntligen Cecilia kom med Ursula, och Helenas blick föll på dem, tårades ögonen åter. (Josef:) "Det är mycket lämpligt, att pilgrimen och hennes kära nu får komma samman i Guds Nya Hus. Det är rättfärdigt, att ni hälsar och kysser varandra inför vår store Gode Herdes ögon".

Kapitel xxi - MEDMÄNNISKOKÄRLEK UTMANAR

Samma år som Helena kom hem fortsatte det vara fint väder in på hösten. Runt månadsskiftet oktober-november var träden helt nakna, och en svart frost hotade. På väg till Mässan samtalade Helena med Cecilia och Ursula om luftens kyla, men så fort de kom in i Nya Kyrkan, så var kölden bortglömd - i själva deras böns och lovprisnings hetta. Det var underbart hur Helena andligen hade vuxit sig starkare genom sin pilgrimsfärd; hennes själsliv hade berikats av helighetens skönhet. Hon bad: "Herre, göm mitt hjärta i ditt koger. Bruka det som du vill, bara det till sist når ditt råmärke" Hela vägen hem red de på en ishård väg, under susande tallar. Himlen ovanför såg dyster ut, så grå och surmulen, att den fick gräsvallarna i närheten av storgården att se obeskrivligt bleka ut - snöfallet kunde inte vara långt borta.

Framme på gårdsplanen dröjde de kalla ryttarinnorna kvar blott en kort stund medan de ropade efter stalledrängen; Ursula förklarade: "Förmodligen har han följt med flyttfåglarna", och flyttfåglar hade långt tidigare lämnat Skövde efterfrågande andra världar. De fick själva ställa sina ridhästar i stallet, och de skyndade mot huvudbyggnaden. De var glada att vara tillbaka i den gamla salen, där de kunde ta av sig tunga fårskinnskappor, och samla sig, utan ceremonier, runt de ljust brinnande vedträden.

De unga kvinnorna gestaltade en lycklig bild vid eldens glöd - Cecilia nynnade en saga som var full av vigör och vitalitet, medan Ursula förklarade att en sångfågel torde ha kommit på besök i hennes hjärta. Bortom dem satt jarlen i högsätet; Frun var bänkad bredvid honom. Jarlen framstod som en hopsjunken figur i sin mörkblå klädnad, och Fruns silvriga hår var som spindelväv. Det gick inte att ta miste på; tiden hade berört det ädla paret med en hård hand; de var över 70 år gamla nu (födda före 1076), och deras livsljus började bli otydligt. Dagar bara kom och gick; de krypande timmarna modifierade knappt alls ramen för deras existens.

Helena rörde sig vänligt runt bordet för att hjälpa de gamla med vad som behövdes. Ingen uppmärksamhet de krävde var för mycken, ingen omsorg för tung, för deras osjälviska dotter att ge dem, och hon höll hundra trådar igång samtidigt. När man bad henne berätta om färden till och från det heliga landet, var hon alltid beredd att göra det; utan att irriteras besvarade hon samma frågor om och om igen, tills folket förundrade sig över hennes tålamod och över det ljuva vis på vilket hon skojade med sina gamla föräldrar. De hade för vana att efterfråga nyheter, och det på ganska barnsligt sätt - "färska nyheter, dotter!" - fast deras aptit mättades mycket kvickt.

Men Cecilia kunde aldrig få nog av att höra: Allt som hennes mor såg och gjorde var av intensivt intresse; glupsk var hon på fakta om platserna söderut, speciellt om landet där Jesus hade levt. Den heliga resenären började ivrigt, efter Cecilias vädjan, att tala om Betlehem och krubban där Kärlek föddes: "Benediktinmunkarna har en söt historia att berätta om grottan och julrosen, men jag tror att den om Ärttörnet är ännu sötare. Visste ni att Vår Fru, efter att ha låtit det heliga Jesusbarnet vederkvicka sig med mjölken från hennes bröst, använde ärttörne till hans bädd i krubban? Och si!, de vita blommorna blev gyllene för den Kungs skull, som låg där. Och si!, dess underblad omvandlades omedelbart till taggar till den krona, som hennes käre Son skulle bära"

Cecilia kallade med hög, klar röst på sin väninna, som hade gått upp till vindskammaren. Ursula skyndade så nedför trappan, stannade till vid härdens kantsten för att flytta bort en gren, innan hon satte sig bredvid fru Helena; sa: "Jag vill inte gå miste om ett enda ord. Ni kan väl ha överseende med mina lösa hårlockar - jag hade just stuvat ned kyrkslöjan i kofferten och ruskade håret när Cecilia kallade till samling" Cecilia bad: "Berätta för oss om Jerusalem och dess en gång så vackra tempel"

Helena sa kärleksfullt: "Om templet, ja. Men tänk på det, att visa män anser det vara ett faktum, att templets stad är placerad mitt i världen! Davids och Salomons hem har alltid varit heligt. Vår Frälsares fotavtryck är ännu heligare, och Röda Gatan, som Han tog sig uppför till Golgatakullen. Men tyvärr så var man i färd med att göra om Altaret på den heliga tomten till ett solur, som pekade mot Mecca, och detta för att tjäna sarakenerna. Men just dessa sarakener var outhärdligt modiga. De är allesammans Kristi motståndare. Och sin fascinerande sång till trots, skulle de uppsluka de heliga platserna om de bara kunde. Om ni hade sett deras blickar och hemliga vägar..."

(Ursula:) "Finns det inte rättrogna kristna där i stort antal?" (Helena:) "Dock, dock, i stort antal", och hon fick en stillsam blick, och ett ömt leende mjukade upp hennes bestämda mun medan hon fortsatte: "Nära den heliga Graven finns det ett kombinerat härbärge och sjukhus för de fattiga och fysiskt svaga, där allmosor delas ut av modiga riddare. Jag tyckte det var onämnbart märkligt att se rivaliteten mellan dessa vänligt sinnade män - på ena sidan Johanniterna; på andra sidan Tempelherrarna. Märkligt också att få höra sachsare och frankare skryta över sin kurage när de barnsligen gjorde anspråk på att vara orsak till 'korstågets' framgång. Sådana gräl är ledsamma - varnade inte vår Gudomlige Frälsare oss för allt vad avund och kontroverser heter!"

Jarlen upphörde att betrakta sin dotter länge nog för att fråga: "Hur gammal är du, Helena?" (Helena:) "45 år, far (1146)" Jarlen anmärkte med värkande ord: "Tiden yr som snön, och rostig har din far blivit, rostig som ett nedgrävt svärd" (Helena:) "Nej, far, säg inte så!" (Jarlen:) "Min dotter - långt innan man är halvt beredd att hänga upp ens vapen, så är hudflängningen över en - eller? Din mor och jag har råkat på svåra dagar. Men jag tror att så måste det vara för allt levande. Berätta mer för oss om den där militärorden i Jerusalem; hur var de klädda?" Helena fortsatte med att beskriva riddarna, deras ljusa skottsäkra västar och stora järnhjälmar med visir som hängde i gångjärn, och de tunga svärd de bar hängande från höften i deras rikt ornamenterade läderbälten. De var beväpnade och bepansrade för bitter konflikt med hedningarna, om det skulle krävas. Och det var Guds vilja, jo, det var Guds vilja! Det var uppmuntrande att lägga märke till det grymma leendet på riddarens ansikte när 'heligt krig' kom på tal. Gammal var kaptenen, och deras gamla kapten ämnade han fortsätta vara, styvhjärtad intill slutet.

Det fanns stolthet likaså i Fruns blick, när den färdades sakta från hennes make till hennes dotter. Efter en stund gjorde Frun ett långsamt försök att snygga till sin dräkt, varpå hon betraktade den huvudbonad som Helena bar - var det inte Premonstratens-nunnornas dok, knutet fast under hakan!; hon sa så: "Säg mig, min dotter, stannade du länge på Golgatas klippa?" Helena svarade sorgset och entoningt: "På Golgatas klippa? Jo, mor, där stannade jag länge. Dygnet runt påminner jag mig om den där platsen alltsedan dess; där låg dödskallar daggstänkta med blodet från Guds dödsångest. En helig Karmelitermunk berättade för mig att under den första Långfredagen, så trillade det varma Dyra Blodet nedåt tills det nådde Adams kalla skalle, vilken låg i den nedre världen". Cecilia utbrast: "Adams skalle!" (Helena:) "Jo, Adam var begraven i den där heliga kullen. Ytterligare så berättades det att själva det heliga Korset var tillyxat av Äppelträdet, av den äkta stammen av den Förbjudna Fruktens träd i Paradis-trädgården!"

Helena blev underligt frånvarande därefter; det var hennes vana att bli sådan, som om hon lyssnade och bad i tystnad. Efter pausen sa hon: "Denna värld är med säkerhet dödens slav, men Golgata är livets fotpall (Ps.110:1)" Jarlen sa frånvarande: "Livets fotpall, livets fotpall..."

(Helena:) "Och vad anser far? Ô vad jag önskar att du kunde ha sett hur pilgrimerna, på Påskdagen, tände eld på sina kors för Världens Ljus' skull, och enorma var flammorna" Såsom för att gömma sina känslor, lämnade Helena bordet och böjde sig för att samla upp några kvistar till elden. Hennes rörelser bortkastades inte på de andra; de märkte hur pilgrimen mjukt grät så fort hon nämnde Korset. Jo, hon var förälskad i Jesus Kristus och Honom korsfäst - ingen kunde missta sig på det. Och fast de inte kunde träda bakom slöjan in i det mysteriösa Tempel, som var Helenas Själ, visste ändå alla att HON ÄR SANKTA HELENA, Skövdes heliga änka.

Efter att Cecilia hjälpt sin mor med elden och kastat på nya risknippen, vädjade hon: "Berätta mer för oss!" (Helena:) "Nämnde jag Hinnoms Dal, där förrädaren dog?" (Ursula:) "Nej, ingenting har du berättat för oss därom" (Helena:) "Nu äntligen ska vi, Cecilia, avgöra dispyten som vi hade med de östgötska jungfrurna på Klosterskolan: Utanför staden ligger den fruktansvärda platsen Gehenna. Träd hänger över denna avgrunds kanter; marken stupar rätt ned - djupt, djupt, djupt. Ned i detta djup dök Judas Iskariot, kluven såväl kroppsligen som själsligen, när hans egen gördel gav vika och den trädgren brast, från vilken han hade hängt sig" Ursula infogade ivrigt: "Kommer du ihåg de ord som kyrkoherde Josef yttrade om Judas Iskariot - 'Som en galning försökte han komma från skammen, men han fann ingen vila - det finns ingen vila för de som bryter mot Guds lag!' "

Helena svarade sorgset: "Jag kommer ihåg hur en pervers förrädare mitt ibland oss blint blev värre efter vårt nederlag mot danskarna. Men, Gud vare nådig, nu säger vi inget mer om det. Må Gud giva honom tid att ångra sig" (Jarlen:) "Ja, tid att ångra sig, ångra sig" (Helena:) "På botten av Hinnoms Dal kan man se pilgrimstälten, och intill, de fastbundna kamelerna. Längs den vägen är de rättrogna vana att barfota gå och bära stenbumlingar" Cecilia var synbarligen imponerad; sa: "Så udda! Vad har pilgrimer med stenar att skaffa?" (Helena:) "Udda kan man tycka, min dotter, men pilgrimen agerar utifrån ett klart syfte när vederbörande strävar efter att placera sin sten högt upp på ett röse. Sålunda är hans eller hennes plats bokad inför dagen för Sista Domen" (Ursula:) "Du måste väl förvisso ha varit rädd, när de defilerade, rad på rad, genom det där gastkramande stället, byggande upp Rör efter Rör med stenar" (Helena): "Nej, det är bara vad alla borde se framåt mot. Detta fastslår vi, kära Ursula, fast som vår planet: vårt kors kommer att bli en utsmyckad krona då, när ondskans kraft, som en avnött bågsträng, kommer att känna på vad rekyl är. Helt klart står det, att ondskans frukter bara är Döda Havs-äpplen!"

Strax frågade Cecilia: "Besökte mor Döda Havet?" (Helena:) "Ja, och det var ångestframkallande att beskåda den där märkliga saltansamlingen. Man tvangs färdas en lång väg genom Judéens vildmark innan man nådde Djävulens Älv. Det ödesmättade talesättet är i omlopp, att fisken dör den stund den kommer in i den från Jordan; inte kan heller någon fågel överleva en överflygning, utan faller ned och dör på dess sträva, saltbemängda yta. Från öknen blåser det heta vindbyar över den - det var just om dessa torra vindar som profeten Jeremia talade (4:11): 'Den brännande vinden från höjderna kommer från öknen över mitt folk. Den där vinden är inte en svag vind som tillåter en att vanna säden' Jag har ofta därefter tänkt på den där horribla platsen, och dess vilda heta vindstötar" Ursula förundrade sig, sa: "Hur modigt var det inte av dig att ha betvingat ödemarken. Jag tror att det skulle ha skrämt vettet ur mig att göra det" Helena log blekt och sa, skakande på huvudet: "Förvisso mycket modigt... Det var som noll och nihil jämfört med de björnjakter som vi var med på i Västergötland när vi ännu var unga jungfrur"

Jarlen utbrast när hans sinnesstämning ändrades och han fäste sin trötta men ändå modiga blick på henne: "Spela för mig, min dotter" Ursula, samstämmande sitt handlande med jarlens önskemål, hämtade det gamla psalmodikonet från tapet-väggen, där det hängde, och räckte sin mor det. Strax var pilgrimen klar för Sigurds Lyriska Poem. Helena fick den gamla sagan att åter bli levande, lätt och utan ansträngning. Hon sjöng som ingen annan på storgården, direkt ur livets Flos et Saxum, ja, Os et Nucleus. Och i hennes röst fanns allt det mod och all den tragedi som Skövde storgård hade stiftat bekantskap med under många gångna år, alltsedan den danska invasionen.

Strax därefter hördes ett oljud från farstun - sedan kraftiga knackningar! Ursula, som gjorde ett 'kattsprång efter fisken', skyndade sig för att öppna dörren. Hon hann nästan inte se ryttaren från Götene, som med långa kliv passerade henne ofint; han stannade helt kort till vid härdens bortre sida. Men Helena lade omedelbart märke till honom: Det var ingen mindre än Sithric - livet spelar en konstiga spratt; det gick inte att missta sig på denne svartmuskige, ärrige stenhuggare, Bård Guums favoritkompanjon och den beryktade livvakten till kung Erik Lams brorson. Hon hade bara sett honom vid ett tidigare tillfälle, men vem kunde någonsin glömma denne träbelätes-liknande, med en rovfågels huvud! Jarlen, som satt upprest i högsätet, vände ett lugnt ansikte mot inkräktaren. Hans blick bibehöll sin stålblå skärpa när han stirrade på mannen och trevade efter svärdshandtaget.

Med en gnutta god kondition reste sig den gamle Avant-garde-ledaren och rörde sig sakta i sidled runt bordet. Han stegade ostadigt nedför salen och konfronterade Sithric; sa abrupt: "Vad är det fråga om!" Denne halv-bastard ändrade ställning, vred sina handskar och sa: "Al Alson Senior ligger för döden - han blev sparkad av en häst och fick eventuellt nacken bruten. Innan han går bort, vill han säga 'farväl' till sin dotter" Jarlen undrade befallande: "Vem skickar detta bud?" Sithrics korta svar var: "Al Alson Senior själv" (Jarlen:) "Har ni inget ytterligare budskap?" (Sithric:) "Nej, inget mer, herrn". Det var allt. Med en ogillande min på sin mun, vände sig Sithric och gick ut lika bryskt som han kommit.

Helena undgick inte hans låga, illvilliga skratt, när han försvann via det yttre uthuset. Frun hade under tiden lämnat högsätet och anslöt sig till sin make en stund vid härden. Så gick hon över till Ursula, som stod och stirrade såsom i trans. Halvt bortglömda känslor steg i Götenekvinnans själ, hennes tankar var förvirrade... Hon utbrast till sist: "Mänsklighetens Frälsare! Vad kan ha drabbat min far?" Skövdes Fru gjorde ett vagt försök att gaska upp henne: "Nej, Ursula, var inte rädd!" Med spänd och lågstämd röst sa Ursula, och fortsatte stirra mot timmerväggen: "Det är förskräckligt! Moder Maria, vad ska jag ta mig till?" (Frun:) "Förvisso dåliga nyheter, men jag ser ingen annan utväg än att fara dit - nu ( jfr Luk.9:59-62 + Luk.14:26.).

Helena sa medan hon flyttade sig över till Ursula, som var utom sig av ångest: "Du är en modig kvinna. Det blir bäst att göra som mor säger, och jag ska resa med dig" (Ursula:) "Vill du göra det?" (Helena:) "Med Himlarnas bistånd så vill jag det. Måtte det ligga fjärran från mig att låta en, som jag håller av så mycket som dig, resa ensam" Den heliga änkan sneglade mot sina föräldrar såsom för att söka deras tillstånd. Hon var säker på att det var en svår väg hon måste gå, vars sluthållplats hon endast suddigt anade. Men för Elfwinas dotters skull, skulle hon våga mycket - nej, allt.

Vid detta lag hade Ursula börjat känslomässigt uppvisa mer av Effectus Dirus genom att omväxlande krusa sina händer och göra krusningen ogjord; hon skrek: "Käre Gud, det kan vara för sent! Det kan vara för sent!" Cecilia pussade sin bleka och hjärt-brustna väninna, sägande: "Hyss, hyss, Ursula. Det kommer inte att vara för sent" Det fanns tårar i Helenas ömkande blick när hon ängsligt såg Ursula, sägande: "Du är vit i ansiktet som en bomullstott, men sörj inte så svårt, kära lamm. Försäkra dig om att vi kommer inte att komma för sent. Men vad som än kan ha hänt, så låter det inte vänta på sig. Vi ska gå vår stig, som leder till Himlarna; och för vart och ett av dina steg måste du visa att du är modig"

Utan att någon tid gick till spillo, gick Helena och letade efter sin utomhus-kappa, och ombad Cecilia hjälpa Ursula med att göra sig iordning... De två gick trapporna upp till vindskammaren. När de kom fram till sängen, kastade sig Ursula på den; bröstkorgen hävde sig och tårarna kom. Cecilia förmådde sig nätt och jämt ta sig till kanten av klädes-kistan, där hon flätade sitt tjocka hår. Hon längtade efter att få lätta Ursulas vemod, och klappade henne på hjässan med långsamma, smeksamma drag, och tvingade på henne den tunga ylledräkten - den med invävda mörka fåglar. Dolken fick inte glömmas. Helena bar alltid med sig sin, när hon färdades nattetid. Och hon måste också ta på sig Cecilias egen kappa - den med ekorrskinns-foder.

Cecilia sa uppmuntrande till Ursula och sin mor Helena, när hon hämtade fickspegeln och ridkläderna: "Gud kommer att göra er färd lyckosam!", men plötsligt började den unga änkan själv att stilla gråta; hon kom att tänka på sin kortlivade vistelse i Götene, och på Ursulas oförtjänta exil bort från sin egen härd. Tårar rann nedför hennes kinder, när hon hjälpte sin väninna på med den tunga kappan. I ett försök att dölja sina tårar, ställde hon sig bakom Helena, och började binda upp sitt hår under den tätt åtdragna pälsmössan; när det var gjort satte hon sig med båda knäna mot golvet, och fästade sporrarna på sina råhuds-ridstövlar. Helena ropade från salen: "Är du redo, Ursula? Vi får inte slösa bort en sekund i onödan. Det är långt till Götene - jag tror vi behöver ha två nätter på oss"

En upplevelse av att hennes hjärta satt i ett skruvstäd drabbade Helena när hon såg Cecilia arm i arm med Ursula högst upp på trappan, och hon intalade sig: "Vilket som än är dessa söta kvinnors öde, så finns Gud, Nådens Fader, ovanför dem. Jungfru Maria - jag ber dig: tag in dessa två i din skyddszon!" Innan de lämnade storgården, hade Helena och Ursula fallit på knä inför det gamla Krucifixet och bett Gud om framgång. Snön föll lätt, och det var efter Sexten, när de begav sig iväg. Sadelväskorna var packade med örtpreparat, vart och ett tillverkat av bara en ört, och med dylikt, som det kunde bli användning för under deras nådeuppdrag. De uppfyllde bara vad som är en släktings plikt, sade de som ett medel till ömsesidig uppmuntran; icke desto mindre red rädsla och hopp vid deras sida, medan de var på väg till Skövde storgårds Kulle (Elinemarks Kulle?), och tog av in i den mörka Våmboskogen. När de kom ut i öppet landskap, skar den iskalla och vass-eggade vinden ända in i märgen på dem. Drivsnö piskade dem i ansiktet och försvårade för dem att kunna följa vägmarkeringarna. Men modigt och sida vid sida kämpade de sig fram med avsikt att ta in på härbärget i Varnhem. Helena ropade förbi snöflingorna, som var nära att kväva henne: "Ursula, du är inte rädd, eller?" Det snabba svaret löd: "Nej, fru Helena, inte när jag kan se att du är med mig" (Helena:) "Var aldrig rädd. Vi ska ta oss igenom detta tryggt...".

Kapitel xxii - NÅDENS BUDBÄRARE

Vintern fann, vid sin ankomst till Alsons storgård i Götene 1146, två män i grå och surmulen sinnesstämning: Bård Guum 'fick missfall' (!) lågt ned på väggbänken med kutig rygg och med händerna greppande runt knäna; kungens brorson från Själland, ihopsjunken bredvid stenhandlaren, meditativt arrogant och med en svordom, som knappt hunnit bli avkyld, på sina läppar. Båda var rejält alkoholpåverkade denna natt, i själva verket i för hög grad för att kunna vara mer än tvivelaktigt vaksamma - i det vaga skenet från lyktan vid deras fötter. Med ett fylleskratt drog Brorsonen undan en massa okammat hår som hade fallit ned tvärs hans gam-ögon. Sedan tilldelade han sin kompanjon en klumpig knuff på axeln, sa: "Hur länge måste vi sitta och vänta i den här grottan, kalkstens-skalle?" Bård bröt ut i ett fult skratt, när han såg själländaren vara så full av irritation och ilska; han sa: "Förbundna ord skulle du vilja ha med henne, eller? Det är ingen brådska" (Brorson:) "Är det inte det? Jag hatar den här natten; det är den tredje" (Bård:) "Nej, men kärleken kan vänta, med eller utan ens vilja. Jag tror att den måste tillfredställas, fast den gör oss alla till åtlöje" (Brorson:) "Ja, men hur länge? Svara mig!" (Bård:) "Jag känner på mig att det inte blir länge till. Vid det här laget borde din skönhet vara här för att fånga dig med nätet till sitt böjande hår"

Fullt nöjd med att ha lugnat Brorsonens otålighet, drog Bård upp sina ben och fumlade dumt med skosnörena. Nervöst drog brorsonen fram dolken med dess juvel-beströdda hjalt, och han kände med fingrarna på den vassa eggen; strax frågade han: "Hade Sithric något annat att rapportera om de där högdjuren i Skövde?" Bård skakade på axlarna ointresserat, sa: "Inget av värde. Du kan vara säker på att de inte anar att denna storgård hyser dig och mig" (Brorson:) "Tänk om det råkar komma många hit med dem?" Bård skrattade kort: "Inte en chans. Skölden har hängts upp på deras salsvägg nu, och den gamle jarlen lämnar sällan huvudbyggnaden för sina krämpors och sin värks skull. Var inte rädd, äventyrare, 'kommer vind kommer varg', din vinstpokal kommer att vara här inom kort, och så kan du utöka din trofé-samling" Brorsonen småskrattade, uppriktigt brutalt, sa: "På det sättet ska det gå, vid Ti och Tor!" och högg sin dolk i bordet och lade sina händer i kors vilande på handtaget. (Bård:) "Och du har inga kväljningar inför dådet, eller? Det har väl inte du, som är så van vid midsommarnätter på nord-Själland!" Brorsonen gnagde sin underläpp några sekunder innan han svarade: "Du är ju inte heller någon sengångare när det gäller sex och upplopp!" Bård spottade på den slocknande glödhögen och försvarade sig med att: "Kvinnor är alla mäns svaghet"

(Brorson:) "Så säg mig, du som har skifferolja i ådrorna, är det kvinnan Ursula som du har valt ut åt mig?" Bård svarade förtroendefullt: "Ursula, helt klart; den livsbejakande flyktingen, vars tårar flödar genom frisyren. Vem annars, om inte hon med sina vikinga-drag, smidig som midgårdsormen, med skuldror som en älva, och med ett plyte som passar dina avgudar, hedning! Tror mig - den som du söker, hon har inte en tillstymmelse av käringaktighet" (Brorson:) "Ja, jag skulle gärna fånga den viking-aktiga i en snara. Men vem vet vem hennes kompanjon kan vara" Bård sa med förakt: "Förmodligen den där lirkande, lismande häxan - den heliga änkan från Skövde i egen hög person" (Brorson:) "Den som man inte kan närma sig? Hon som kommer från oskuldsfullhetens hamn? Hon som lever rättfärdigt? - - - Åt helvete, Bård, med dina lovsånger till din 'helande Apollo'. Den här väntetiden i ett hus, där kanske en död man ligger, är lång - för lång!" Bård sa slätstruket: "Bida din tid, själländare. De kan inte hålla sig härifrån för alltid. Jag känner dem båda två"

Brorsonen dristade sig fråga misstänksamt: "Är du säker på att det inte finns någon hake i denna spindelväv?" (Bård:) "Ja, och det svär jag på så det dammar om det!" Brorsonen rynkade pannan och blänkte med sitt vapen: "Du ska inte svära så det dammar, utan så det skvätter - blod! Och vi får se. Om något skulle gå snett i denna din usla intrig, så ska du få plikta med ditt eget liv!" men själländarens hotelse hann knappt komma till utropstecknet, förrän dova ljud av fotsteg hördes på gårdsplanen.

Helena och Ursula hade ställt sina ridhästar i stallet, och närmade sig farstun, klart lättade av att ha nått resans mål. De drog upp dörren lika snabbt som de fick igen den efter sig, för att stänga den vitklädda världen ute. Nära härden ruskade de snön, som satt som gips, från sina ridstövlar, och drog av kappa och fårpäls - då hörde de något som rörde sig, och varseblev skugg-paret, som satt som hösäckar mot väggen. Blick stilla, och med stadig stålblå blick, betraktade kvinnorna Bård och Brorsonen i ohöljd överrumpling. Så dessa var parasiterna på Alsons storgård! De stod på sig; utan att skrämmas förblev de så här, sida vid sida, ögnande inkräktarna, och ingen sa något.

Till slut reste sig Bård för att röra i elden. När han ostadigt satte han sig på huk framför lågan, uppfattade besökarna en blixt av hämndlysten harm i den blariga blicken; de uppfattade hans mörka ansiktes linjer medan han blåste hårdare på glöden. Hade en förgiftad orm fallit ned ur skorstenen, så hade den inte fått dem mer på sin vakt än de redan var. Brorsonen spanade in dem under tiden med beräknande uppmärksamhet, men Helena nedlät sig inte annat än till att ge honom en kylig blick. Men Ursula stod alert och utmanande med sin hand på dolken i sitt bälte - alltför väl kände hon att detta inte längre var den plats där en gång i tiden kärlek låg vid hennes fötter i tjocka drivor.

Hon gjorde sig tillräckligt modig för att fråga stenhandlaren: "Vad gör du här? Har du fått något bud om min far?" Bård reste sig upp med möda och stod i ljuskäglan; han gnuggade sina händer i en sorts ordlös tillfredställelse, medan han i sidled avancerade sig mot kvinnorna. Helena beordrade honom i bestämd ton: "Håll dig på din plats, herrn! Kom inte över hit" Det fanns inte ett spår av ödmjukhet och inte heller av 'alarm' i denna Skövdekvinnas röst, som uttryckte sig så rakt, att det inte gick att feltolka henne.

Brorsonens blick vilade på Helena med ett uttryck som, om hon hade sett det, skulle ha givit henne orsak att bli mer alert. Han talade nu med en låg, insinuerande stämma: "Du vill inte ha något att göra med din släkting, fagra dam. Kanske vill du komma hit till mig?" Helena betraktade honom skarpt, smått förvånad av denna kryptiska fråga ställd av en sådan bombastisk intrigmakare; hon sa: "Komma till dig?" Det var då som själländaren reste sig från bänken, lång och senig; han var skapt och formad som en apa. Han sträckte ut sina armar slött, kom långsamt närmare, och erbjöd Helena sin hand tvärs det utrymme varifrån hon just retirerat. Hon betraktade denna gränskränkning med kylig motvilja; sa stelt: "Nej, herrn. Jag skulle aldrig vilja ha något med er att skaffa" Brorsonen rynkade pannan i trögtänkt förvirring.

Han skulle ha gripit henne då och där och burit iväg med henne - om han hade vågat. Men han var förunderligt vek, och hans läppar veckade sig till följd av hans 'hjärte-sak'; hur han än eftersträvade att, i en anstormning av habegär, bryta sig igenom, fann han sig tillbaka-knuffad av blotta den pura moral-kraften i Helenas beslutsamhet. Han tittade från topp till tå på Helena, och vågade sig till sist på att fråga: "Jag antar att du inte vet vem jag är? Kom och sitt hos mig framför härden" Men Helena svarade i rättfram klartext: "Håll er på en skidlängds avstånd, herrn, annars kommer det gå er illa"

Ursula viskade: "Var inte rädd för dem", men hon var rädd; hon hade sett Bårds fula flin och Brorsonen, som visade tänderna. Brorsonen närmade sig bit för bit, sa: "Får jag inte din hand i utbyte mot den här?!", och han drog av sig en stor guldring med en blodröd ädelsten på, och låtsades erbjuda henne den. Helena tvangs för andra gången försiktigt retirera för att undvika honom, och hennes rösts förakt var giftigt: "En underhandlares finess och känsla saknar du helt, utböling - det är inte svårt att inse. Jag ger inte min själs kraft åt någon människa. Din hand kommer jag alltså aldrig att ta, och inte du min heller"

Brorsonens ton hade blivit syrligare, när han med ett underligt odjurs blick sa: "Inte ens om den huggs av jäms med vristen?" Helena blev inte alls skrämd, utan småskrattade. Nej, hon föreföll vara impregnerad med något av ödemarkens styrka - vildmarkens vilda bestar var hon förmögen att inge fruktan och hålla i schack. Hon drog sin hand sakta över axeln, och sa: "Inte ens om den huggs av här, för det vore bättre så, än att min hand vilade i klorna på en feg knekt. Och det vore vida bättre för mig att komma till Himlarna ofärdig, än att med en hel kropp fara ned i helvetet med dig och vem som helst av din ull (Matt.5:30)"

Brorsonen garvade med öppen trut och med lustan lysande i sin mörka blick: "Tror du att alla män är sinnade som munkar?" Helenas motargument blev: "Det vore en välsignelse om du vore munk-sinnad!" Brorsonens garv upphörde, och nu gnagde han på läppen, frustrerad av denna dam som var så kylig och omöjlig att besegra. Hennes ära och magnifika kurage var inte helt bortkastade på den tillnyktrande äventyraren, fast tanklöst cirkulerade ännu hans blod runt, runt. Bård inflikade: "Kvinna, tror du inte att kungens brorson skulle ha velat ta din hand?" Helena sa varnande: "Nej. Inte heller kommer du att beröra så mycket som fållen på våra kläder, allt ditt fiffel och båg oaktat"

Det huggande svarets effekt uteblev inte: Bårds läppar blev som streck, och han fixerade sin stirrande, illvilliga blick på Helena. Det som kvinnorna hade väntat på, kom när stenhandlaren avancerade långsamt såsom för att förhindra dem att gå. Ursula viskade, likvit i ansiktet: "Se upp för förrädaren, Helena!" Götenekvinnan var fullt medeveten om faran och bevakade Bårds varje rörelse. Hon kände sig illa till mods och var rastlös, ansträngande sig utan att fullt ut veta för vad - så hon bad en snabb-bön. I nästa sekund hade hon nått dörren i ett kattsprång. Hon sträckte sig upp mot dörrens överstycke; från dess överkant fick hon fatt på sitt eget spjut - hon brukade förvara det där - och hon höll det högt och riktade det mot Bårds hjärta. Hon skrek med kylig röst: "Akta dig, huggorm! Ett steg till närmare oss och spjutet far genom dig!" Helena rådde: "Hyss, Ursula. Inget ont ska vederfaras dig" Ursula svarade: "Inget ont ska vederfaras dig heller, så länge jag andas", och hon konfronterade Bård med spjutet i kastläge.

Han stod som fastväxt i golvet när kvinnorna höll stånd mot honom; han trevade efter handtagsknoppen till sin dolk. Efter en längre beslutsångest, under vilken han sökte ögonkontakt med Ursula - han fann den; blev besviken, ty den var lika stålkall som vapnet i hennes stadiga hand - så hörde han hennes utmaning: "Jag vill veta om du har för avsikt att lyda! Låt mig se dig vara lika kvick på att svara som du är på att spionera" Han exploderade av ilska: "Lilla dåre. Du kommer helt visst få ångra den här natten!" Ursula sa, slungande en blick mot honom lik ett spjutkast: "Var är min far, förrädare?" Det grymma svaret blev: "Där borta, i den inbyggda sängen, och måtte satan ta hans själ" Ursula beordrade isande: "Gå ut härifrån! Lämna gården! - Båda två, genast... Stå inte där och glo. Ut med er, era bestar!"

De två lydde faktiskt och direkt, ty ingen av dem hade någon önskan att möta en bråd död! Ursula fick backa lite för att underlätta för de båda herrarna att passera - till följd av häxkonster* - mot farstun; sålunda lämnade de Alsons storgård, medvetna om att dennes dotters blick följde dem steg för steg. Så fort de hunnit över tröskeln, handlade Helena raskt och stängde till dörren och drog för järnbommen. Äntligen i trygghet, kramade de två varandra, skakande i skuggorna, med en bön på tungorna.

Med undantag för de vanliga frostknäppningarna, var allt tyst på storgården. Helena såg Ursula lägga tillbaks sitt spjut på platsen över dörren, och sedan gick hon bort till kikhålet och öppnade det. Snöfall pågick med stora flingor; gårdsplanen verkade vara tom. Hon tyckte hon kunde höra hovtramp mot stallgolvet - hästarna hade ansträngts mer än de var vana. Nej, det var ringa risk att det fördrivna paret skulle återkomma i sina egna spår; även de hade fått mer än vad en natt tål.

Helena förklarade medan hon tillslöt kikhålet: "Det var ett helgons Nåd att vi blev fria. Endast Himlarna vet vad de två kunde ha gjort oss" men dessa ord hörde inte Ursula, ty hon sprang nedför salen till den inbyggda sängen och ryckte upp luckan. Hon kunde inte se något i beckmörkret, förrän Helena kom med lyktan. I dess brutna sken kunde de uttyda A-A Senior, som låg i djup medvetslöshet; halmen under hans huvud var nedblodad. Ursula snyftade krampaktigt och kastade sig ned på bädden bredvid honom med sitt bleka, ansträngda ansikte mot hans; hon sa: "Far, ô far!"

Draperi efter draperi hade dragits för mellan far och dotter under de gångna åren, men nu var allt förändrat. Med ett övermått av styrka lyfte Ursula sin fars lama kropp, kastade sig runt hans axlar, och tryckte sitt huvud mot hans bröst. Ingen annan kvittering sökte hon utom att hennes far överlevde. Gladeligen skulle hon ha gett sitt liv i utbyte mot hans, mumlade hon; och hon försökte torka fukten från hans panna. Hon kände det som om hennes hjärta skulle brista.

Helena lät ingen tid gå förlorad, utan drog fram sina dyrbara örtpreparat ur sadelväskan, och sorterade dem flinkt på bordet. Så letade hon raskt efter märken och sår; enligt hennes skarpa bedöming så verkade mannen vara beklagansvärt skadad, kanske kunde hans liv ebba ut så småningom i halvdagern. Hon bävade inför tanken på att han skulle kasta in handduken, lämna denna jordiska gränsmarkering (eller: "ström"), utan att någon sköter om honom, utan att ha fått bikta sig. Hon bad: "Vad jag ber dig om, Maria, är att du håller honom i trygghet i dina blå fållor och att du följer honom under resan tills han möter Guds Son"

När hon äntligen fann det stora såret på Seniors huvud, rengjorde hon och skötte det med yttersta omsorg, medan Ursula höll vattnet hett och sköljde trasorna rena. Efter att det sista sårpudret hade applicerats, sträckte sig den heliga änkan efter sin Relik och lät den falla ned nära sjuklingens hals, där den skulle ligga tryggt. De lade varma stenar vid hans fötter, och de upphörde inte med att utföra sitt nådeverk förrän in på efternatten. Det var då som Helena märkte hur Ursula insisterade på att stanna vid huvudänden med lyktan i handen, och att inte släppa uppmärksamheten över sin far; kvinnans ögonfransar var våta av tårar; hennes läppar darrade ömkansfullt. Hon vädjade: "Säg att du inte kommer att lämna mig här ensam, fru Helena", vilken svarade medan hon lyfte på locken på mannens ögon: "Nej, du förstår väl bättre än så. Din fars tillstånd är inte så dåligt som jag först fruktade. Men du är dödligt sliten och trött. Gå nu och få lite vila så ska jag vaka och vänta"

Ursula knäppte sina händer över sin panna i en gest av desperation; hennes röst protesterade skakande. Men efter att Helena gav hennes lugg ett litet ryck, snubblade hon tvärs salen och slängde sig på den hårda kofferten. Helena sa uppmuntrande och svepte sin kappa tätt runt Ursula: "Du kommer att få vaka i vederbörlig tid, modiga dotter. Om någon ändring sker till det bättre eller det sämre, kan du lita på att jag ska kalla på dig så du får hjälpa mig" Innan Ursula kunde samla sig måste hon fråga: "Tror du att far kommer att återfå sin hälsa?" Helena nickade. Ursula vädjade med sorg: "Lämna mig inte ensam här", men hon hann knappt avsluta meningen förrän hon föll i djup dvala.

Mörkret uppslukades av gryningen i den stund då Ursula vaknade. Hon satte sig upp stelt, borstade bort några tunga lockar, och gnuggade sina ögon inför synen som mötte dem: En eld brann ljust i härden, kastande ljus över timmerväggar och takbjälkar; hon frågade: "Hur länge har jag sovit, fru Helena?" Det drömska svaret blev: "Inte halvvägs tillräckligt" (Ursula:) "Det är likt dig. Har du goda nyheter om min far?" (Helena:) "Ja, han är bättre redan nu" Under kommande dagar brukade Ursula komma ihåg detta upplyfta huvud och vänliga leende; för evigt, om möjligt, skulle bilden allra närmast hennes hjärta föreställa en helig kvinna som sitter på knä på det kalla golvet; med blicken glödgad av Tro och Kärlek, såsom mot välsignade ljussken.

Kapitel xxiii - VÄSTERGÖTLANDS HELGON
JA, HELA SVERIGES HELGON, S:TA HELENA

Under några få efterföljande månader lyckades Helena, på skidor eller på hästryggen, besöka Götene var fjortonde dag. Vägen var lång - via Våmb och de djupare skogarna - med föga vila annat än på storgårdarna i Varnhem och Skara; men Al Alson Senior behövde henne verkligen, och hon ville inte svika honom. All skicklighet som hon ärvt från sin mor, tillämpade hon med glädje, tillsammans med en hel del engagerad vänlighet, i arbetet med att återföra honom till god hälsa. Skövdeborna sa, att det var ett tidskrävande och svårt åtagande att ta hand om förkylningar och osunda vätskor som betalning för släktskapets plikter - åt vilka omdömen Helena blott log. Utan att spara på sina resurser fortsatte hon att förbruka sina energier, inte enkom för mannes kroppsliga hälsa, utan för hans själsliv. Och med ett helgons tålamod gjorde hon himmelska framsteg, kommande med ljus och kärlek till hädangångna Elfwinas storgård. Vinterstormars sting upphörde slutligen, och i och med april, kom det bättre och ljusare dagar.

Senior fick med stormsteg sin styrka åter; och ännu bättre var att Ursula kunde rapportera om att han inte längre hade en sur mun eller bitter blick. Denna förändring av hans sinnelag kom den dag då Helena berättade för honom hela historien om de två liderliga, Bård och kungens brorson, som de fann på hans storgård, och om hans dotters mod vid fördrivningen av desamma. Han sa: "En åsna har jag varit, att jag lät mig missledas av sådana" Då gjorde Helena honom medveten om sanningen om Ursulas kärlek och lojalitet, och lade till: "En människa som ingen älskar, är lik en gran, dömd att dö i en dyster dal, trots all sin bark och bast"

Även efter att Alsons storgård hade blivit rik på frid sänd från Himlarna - Ursula bidande hos sin far, glad och livsbejakande med sina gäster - så fanns det en sak som störde dem: Ett rykte slog rot ordentligt i Götene om att kringströvande danskar hade setts lurpassa vid skogsbrynen. Under en period blev byn irriterad, som en ruckad bikupa, och fast folk blev trötta på att jaga spöken i natten, bibehöll Ursula sina farhågor. Hon sa, när hon diskuterade frågan med sin far: "Det finns något att varna för! Mycket snart kommer de där plågoandarna åter att försöka invadera vår storgård" A-A Senior var snar att dela Ursulas farhågor, eftersom han kände till Bårds hämndlystna natur och dennes hedniske kompanjon från Själland.

En dag vid början av juni klev Helena på sin ridhäst för att återvända till Skövde. Hennes valnötsfärgade häst rörde sig snabbt från grinden, obstinat under sin nya sadel. Ursula sprang med och höll i ena tömmen - så ogärna ville hon skiljas från sin älskade Helena. Hon sa: "Rid försiktigt, kära fru Helena. Jag tror verkligen att fara lurar på varje väg mellan vår och er gård" Helena log: "Du har blivit allvarlig som en uggla. Hur jag än tittar, så kan jag aldrig se någon fara, Ursula". Ursula vidhöll sin ståndpunkt, och med Bård i åtanke sa hon: "Måtte ingen lita på en grymtande vildsvinsgalt" (Helena:) "Måtte Himlarna hjälpa oss! Jag skulle aldrig lita på en dylik..." Ursula viskade: "Ryktet går fortfarande sina rundor, att Gud en dag kommer att ge Västergötlands folk ett helgon vars Reliker kommer att vila i Skövde Kyrka (den enda bevarade, dokumenterade mening som finns efter S:ta Helena är just: "Gud är hemfallen åt att giva oss (er) något heligt, vars kropp och återstod på passande sätt kan läggas samman här" - exakt så!). Jag fruktar att dessa Reliker kommer att vara Dina, fru Helena" Men hon, hon verkade vara döv inför dessa ord - hon var tyst igen och försjunken i tankar.

När hon samlade in tyglarna, påminde hon sig om att hon skulle berätta vad hon hade i sinnet - en dröm som hon hade haft natten innan: "Ursula, det förefaller mig som att din nya kyrka i Götene, med mig i, flög bort till Skövde! Kom ihåg, kära du, att inte berätta detta vidare till någon. Vem vet - måhända är det Guds vilja att jag dog hos dig, lika säkert som att jag skulle vilja dö för dig, och sedan bli begraven i Skövde". Nu började Ursula gråta, hennes tårar droppade på sadeln. Men ju mer hon gav uttryck för rädslan för lurpassande fiender, desto mer bagatelliserade Helena dem: "Dumheter! Inga danskar har hittills svärmat runt Skövdes domäner eller har förstört skörden. Dessutom är de sidovägar som jag följer alltid helt tysta. Det är så sällan som någon beträder dem, att Björnbärssnår är på god väg att växa över dem"

När midsommartiden stod för dörren, red Helena hit och dit i nåde-ärenden. Hon var aldrig den sorten som undandrar sig arbete, och oavsett om det regnade och var soligt, så avtog inte hennes kärleksfulla vänlighet ett iota. Den heliga kvinnan var magrare, men hade inte förlorat något av sin lugna grace, och hennes energi föreföll vara gränslös. För Ursulas godvillighet visade sig Helena vara en sporre, ja, ett torn av styrka. Till Senior skänkte hon något av sin egen höga andlighet, inspirerande inte bara till tro på Gud utan också till självförtroende. Hon försäkrade honom: "Ett brustet hjärtas bittra smärtor känner bara den till, vars hjärta det handlar om. Och vidare, så är inget elände värre för den som är vis, än att kasta av sig oket och försumma ens obligatoriska kärlek för och betjänande av nästan"

Det var Maria Magdalenas Dag, 22/7 1147, när pilgrimen lämnade Götene storgård i sällskap av Ursula. De två dröjde sig kvar för att bevittna det sista arbetet med den nya kyrkan där; sedan deltog de i Mässan och mottog Nattvarden av en OSB.Cist-munk. Folk rörde sig in och ut, men Helena såg dem inte - så hänryckt var hon av tanken på Guds ära. Så fort som sista bönen var avslutad, gjorde hon korstecknet med vigt vatten, och tog hon sig mot kyrkbacken, där hennes ständigt ängsliga Ursula väntade. Ytterligare en gång, efter att ha försäkrat sin kompanjon om att ingen fara förelåg, lovade hon att vara tillbaka till den stora invigningsdagen för Götene Nya Kyrka.

När Helena nådde Skövde storgård, fann hon de gamla i ett upprört tillstånd av rädsla att hon aldrig skulle komma tillbaka. De utfrågade henne noggrannt om den nya kyrkan i Götene - hade hon hjälpt till att utsmycka den inför den stora dagen? Var portalen av huggen sten? Var vapenhuset tillräckligt stort för att rymma många vapen? Var härbärget rymligt? Mer måste de få veta om dess modiga byggare, 'bernhardinerna', och om Invigningsdagen. Helena besvarade frågorna med rörande, dotterlig affektion, varpå hon berättade om sitt besök i Varnhem, där modiga, självuppoffrande cistercienser på senare tid hade fått lida mycket av brand och rån, och i ännu högre grad från de intrigerande markägarnas sida. Hon kände deras abbot Henrik för att vara en nitälskande själ, oavsett om det gällde att mejsla stenar till klosterbygget eller om det gällde levande stenar till den Himmelska Staden. Ja, inom en snar framtid skulle hon hälsa på honom igen och medföra gåvor till kyrkan. Hon kunde göra det när hon var på väg till Götene, där hon hoppades erhålla avlat på Invigningsdagen.

En vecka senare gjorde sig den heliga änkan från Skövde iordning för vad som skulle visa sig bli hennes sista färd. Hon sa att hon föredrog att rida ensam, för det var bättre då hon ville be och reflektera. Den första augusti - 1147 enligt Dunney; 1140 enligt de äldsta urkunderna - red hon modigt iväg på sin snabbhovade, lena, valnötsfärgade Roska, som bar en uttrycksfull utstyrsel med röda högtids-seldon. Sångfåglar gjorde henne sällskap genom den tidiga morgonen, och fläkten av blomdofter påminde henne starkt om livets flyktiga dagar. Dagarna i livet som snabbt rinner förbi! - hur ofta hade hon inte gjort denna tanke till sin egen under det att hon färdades framåt och uppåt mot de Eviga Kullarna.

Medan de skrittade vidare timme efter timme över där berget var skogsbeklätt och som högst, och över solbelysta rödjor, fann Helena att hon längtade tillbaka till Trons första dagar i Västergötland. Helt klart fanns det jättar på den tiden. Ingen annanstans blev människor så storväxta; det var som om hon såg dem, lika de högresta enarna där borta, så ståtligt ärorika denna gröna eftermiddag. De skulle aldrig ha kunnat lämna Nordlanden åt djävulen bara för att rädda sina egna själar - inte det! Endast Himlarna vet hur dristigt helige Ansgar hade arbetat i Birka och bland Mälarens öar. Fast spåren efter hans ansträngningar snart nästan sopats bort från uppland, så fanns ändå sanningen där, trotsande tidens grymma häl: -"Om inte sädeskornet faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn; men om det dör, så frambringar det god frukt! (Joh.12:24, jfr 1Kor.15:36-57; lägg till 1Kor.15:55 - död, var är din udd?)"

Hon ledde sin ridhäst under låga ekar, och de lade det höga gräset och sankmarkerna bakom sig. Tillbaka på spåret lät hon Roska gå i egen lugn takt; tyglarna hängde löst över sadeln, och Helena tänkte sig tillbaka: Efter att vikingarnas rike inte längre mindes Ansgars gärning och värde, så hade det kommit andra budbärare tack vare Guds Försyn. Dessa liknade pilar som flög snabbt och rakt, med spetsar av kärlek, och med hög hastighet av Guds starka båges nitälskan. David och Eskill var komna från England; Stefan från det fjärran Sachsen; och Botvid, västgöten, en landsman efter hennes eget hjärta. Likt gryningen spreds Tro på Vite Kristus ljust över landet - sedan kom bakslag igen och den gamla, mörka striden, den synbara frustrationen, den gudomliga besvikelsen! Tre av dem hade blivit blodsvittnen och med glädje givit upp sina liv och sina hem för Evangeliets sak. Vem kunde betvivla det? Dessa stridsmäns kroppar hade välsignat norra halvklotet; deras blod utgjorde förvisso sädeskornen som Kyrkan i Västergötland vuxit upp från. De är nedgrävda offer, men aldrig besegrade!: "Men de rättfärdigas själar är mellan Guds händer, ingen plåga når dem mer. I de vanvettigas ögon, anses de vara stendöda, deras uppbrott från denna värld har tagits för en katastrof, och deras avlägsnande från oss för ett totalt försvinnande. Emellertid, de är i Guds frid (Vish.3:1-3)"

Den långa sommardagen närmade sig sitt slut, när den grubblande ryttarinnan följde en vindlande väg längs skogsbrynet - sjöarna (i Valle härad) hade de redan gott och väl passerat. Det var en fin tur. Solen sänkte sig och liknade guld över buskagen, och inget hördes utom en ekorre, som fick bråttom. Så djupt var Helena försjunken i tankar, att hon inte alls varseblev de många illasinnade spejare som var delvis dolda bland träden i närheten, och som följde varje hennes rörelse med tunga, nyfikna ögon. Hon hade ridit bara några få steg bortom dem, när Roska frustade till varnande, och satte av i vild galopp.

När hon vände sig om i sadeln såg hon tre ryttare som kom efter henne i lika vild förföljelse. På övernaturlig väg insåg hon genast att deras syfte inte var någonting gott. Hon stannade omedelbart sin häst och inväntade dem, utan att modet svek. Sannerligen, borde hon inte ha vetat det, att det var Bård Guum som spände knäna i den där svarta hästen och pressade på framåt som en besatt, förrän hans fula tryne kom nära. Helena mötte hans högmodiga blick med indignation. Hon sa: "Du förnedrar din ras, stenhandlare, du är en skamfläck för den. Vad vill du ha här?" Han sa med förakt: "Din häst, stallets stolthet", men hon betraktade förrädaren som om hon ville säga: "Bara den? Jag förstår nog varför du agerar så här!"

Bakifrån kom nu Sithric efter att ha hoppat av sin häst. Våldsamt kastade han sig på Helena; fattade henne runt midjan med händer fulla av hat, och drog henne helt sonika ur sadeln. Det var meningslöst att kämpa emot med den där bastardens armar runt sig; kung Erik Lams brorson från Själland höll fast hennes fötter i ett grymt, benhårt grepp. En litet tag rörde de sig framåt ostadigt med sin börda, och med vaksamma, onda blickar bar de henne in bland ungbjörkarna. Utan elegans ställde de henne på fötter medan Bård kom dragande med hästarna och därefter band dem.

Helena böjde ned huvudet, omtöcknad av våldet och attackens plötslighet. Ungbjörkarna hävde sig och vajade omkring henne likt ett hav. Hon såg att håret hade kommit att hänga ned fritt, när Sithric brutalt slet av henne doket. Hennes kinder glödde av att hon hade fallit offer för sådana här grova handlingar. Hon rätade på sig och drog sig bort från den grymma truppen och rättade stillsamt till sin mossgrå dräkt, och med en snabb rörelse fick hon bort håret från ansiktet. Hon stod där med sitt kurage men insåg att en fara var överhängande. Domen svingades över hennes liv likt ett svart moln - detta kunde hon inte motsäga.

Onda män hade gripit henne; blotta skräcken för deras närvaro svävade omkring henne. De var redo att frossa på henne såsom på ett byte, lika orena demoner från den besatta världens djup. Likafullt konfronterade Skövdekvinnan sina fiender; såg skarpt på de tre i turordning. Länge bibehöll hon sin värdiga hållning, stirrande på dessa helveteshundar - så sprang mod upp i hennes hjärta i full blomning. Till brorsonen, som höll i hennes ihopskrynklade dok, talade hon med kall, avvägd ton: "Det är en skam att behandla en kvinna på det här sättet, din skälm. Det är monstruöst! Minns du inte hur du själv en gång i tiden hade en mor som bar dig i sina armar och ammade dig?" Men själländaren bara flinade sardoniskt.

Helena sa med låg röst och med mycket mod i blicken: "Skäms allesammans". Brorsonen sa med förakt och skrattade hårt och bittert: "Vakna upp, du vandrerska! Har du tagit med dig ditt dryckeshorn med kärleksdrycken?" Med en gest av avsky svarade hon, användande ord som föreföll ha vägts väl: "Ur vad för slags horn har du druckit - dess dryck har gjort dig galen. Är du så förblindad att du inte ser alls hur du har syndat. Du får Himlarna att rodna av skam genom dina Manes-riter"

Brorsonen rynkade pannan och gnagde på sin underläpp; flabbade tíll; växlade snabbt om igen till att kladda på henne med sin våldsfyllda blick; sa: "Vill du ge mig din hand nu, fagra Fröja?" Helena sa inget. Hon var som en som kom i närkontakt med Infinitas. Han envisades med: "Vill du ge mig din hand?" Hon besvarade elden med: "Å, aldrig det! Jag dör hellre än att jag förråder den heliga Kyrkan genom att idka byteshandel med någon hedning", och i hennes röst fanns det en eld som inte var av denna värld.

Brorsonen log snett, sa: "Dina dygder! Värdesätter du dem så högt?" Helena svarade, supérbare än någonsin: "Högre än livet självt!" Bård morrade: "Värdigt en helig änka!", men hans ord verkade vaga, ja, de var bortkastade på henne, och hon nedlät sig inte att ge honom ens en blick, fullt medveten om att hennes Himmelska Födelsdag inte var långt borta; hon sade flera gånger: "Mer än livet självt, ja, och mer än hundra storgårdar" Brorsonen drog sig närmare henne, blängde giftigt på henne, och röt: "Nu får det vara nog med ditt tjat och kvacksalveri" Inte ett spår av rädsla visade sig på hennes ansikte, inte av hopp heller; bara himmelsk kärlek och ett leende syntes, ett leende hos en som är välsignad.

Brorsonens råa 'jag' upplevde detta som svårare att uthärda än ett piskrapp; han upplevde det innerligen, snärt efter snärt. Det gick upp för honom att denna ljusa dam, som var lika underbar som himlen, inte ens brydde sig om att han fanns i närheten; att hon kunde möta döden med ett mer samlat ansiktsuttryck än någon av hans egna låtsas-vikingar. Så stadgades hans blick. Hans ilska var den djupt bittra ilska som livskraften alltid aktiverar hos de låga individerna; han sa med sammanbitna tänder och i avundsjukt raseri: "Kvinna, du är dum i hu'vet; du är knäpp!" Men Helena fortsatte att skåda bortom världen med fin utstrålning. Varför vara rädd för att dö? Hon hade aldrig varit rädd för att dö. För länge sedan såg Kristus till att döden inte kunde ha någon makt eller auktoritet över henne - ja, hon var på dens sida, som bar livet inom sig.

Brorsonen undgick inte att begripa betydelsen av Helenas sista attityd, ty den löd: "Dygens seger; en seger för Vite Kristus" Hans surmulna ansikte blev svart av hat; blicken blev som en lokatts då den tvingas konfrontera sina jägare. Under den dödstystnad som följde gjorde han tecken åt Sithric och pekade otvetydligt mot dennes dolk - sedan backade han lite. Den ärrige Sithric smög sig fram på sin chefs order och stötte in dolkens trehörniga blad i Helenas rygg - det blev ett djupt, smärtsamt sår. Ursinnigt ryckte han till sig sitt vapen, och högg med det två, tre gånger till i hennes svajande kropp.

Den modiga kvinnan skakade lite och grep om sin strupe, medan ungbjörkarnas grönska föll in över henne från alla håll; hon vek sig; björkarna, lika trupper som koncentrerades, var som uppskjutande spjut. En låg suck hördes från henne när hon mjukt sjönk ned på mattan av gräs. Blodröda läppar rörde sig knappt märkbart i bönen, då hon bad Gud förlåta sina fiender, och si! - hennes storartade själ var fri för evigt.

Himlens färg ändrades ovanför. Molnen tätnade och de uppslukade solen. Långt borta råmade kor på en äng; en rovfågel cirklade i luften och 'jamade'. Under en björnbärsbuske lyste ett förunderligt sken; det var likt ångor av guld. Strax började hästarna stampa och vända sig, som om de hade gripits av en märklig fruktan, medan männen tysta stod och gapade vid sitt likbleka offer. De lade märke till den röda rännil som rann från Helenas läppar, som onämnbart hade förseglats; hennes huvud hade sjunkit mot en snövit arm; hennes ärofulla hår låg utbrett över gräset i oordnade strömmar av silver och guld.

Brorsonen, som ännu var vit av raseri, satte sig på ena knät, och vände hennes kropp, som låg där så stilla. Brutalt grep han tag i martyrens hand, bände isär fingrarna - hennes händer var knäppta - och avskar hennes ringfinger med sin dolk. Han morrade: "Nu är vi kvitt!", och lade till en värdelös svordom när han slungade den blodiga Reliken in under björnbusken. Han vände sig mot de andra, och kommenderade kallt: "Nu är det gjort! Låt oss komma härifrån". De slank bort till sina hästar, hoppade upp kvickt, och flydde in i de mörka skogarna.

Följande dag träffade kolarna från Götene på en trolsk scen. De trodde knappt sina ögon - ändå fanns de där: Fyra män liggande kalla och döda längs rävspåret. Kungens brorson från Själland hade en pil fastsatt i sin magra bröstkorg; Bård Guum hade en pil genom strupen. Intill låg Sithric och Uriel, 'den laglöse', förstelnade mitt i en brottningskamp, greppande om sina knivar. Bastardens kläder var nedblodade. Uriels arm var uppskuren av en vass sten, och hans ansikte var sönderrivet.

Kolarna från Götene gissade rätt till slut; att Uriel måste ha smugit sig fram och följt djävulsmännen i hälarna. Ett tömt koger talar sitt tydliga språk: Attackerade av en ensam fiende, hade de tre djävlarna ringa tid att agera; från klippsprånget där borta hade Helenas 'högra-hands-man' skjutit ned två av dem innan han gick vidare med att få skaran fulltalig och hämnas på Helgonets mördare. Det var lätt att se vad som hände sedan: Förhandlingar om vapenstillestånd förekom inte - dagen var alltför långt framskriden för sådana. Uriel avancerade med dragen dolk och sjöng sin dödssång medan han kom i handgemäng med den ojustaste fienden av alla. Blodshämnden har uråldriga anor, förvisso, detta sätt att handla utifrån ens självskrivna plikt mot Kärleken och mot Döden.

När nyheterna om den tvåfaldiga förlusten - av Helena och av Uriel - nådde Skövde, drabbades människorna där av omätbart vemod och otröstligt sörjande. En Helig Kvinna hade nått fram till sin Belöning, det höll man för att vara sanningen, och en arm syndare hade dött en Hjältes död för Hennes skull. Alla sockenbor visste vad som hade funnits i hans livslångt engagerade sinne, så fyllt av omsorger för Helena och av lojaliteten. När Helena hade marterats, föll allt runt Hennes trofaste försvarare. Inget återstod förutom att dröja sig kvar bland ruinerna - vilket han inte visste hur det skulle kunna vara möjligt. Nej, han var trogen sin beundrade Fru och sin storgård; han var gedigen med uthålligt mod ända in till kärnan, denne kristne viking, som var glad att få ge upp allt för sin Helgon-Väninna.

HELL! HELL! HELL HELENA!

Översättningen 991116. SDG.