Kapitel Ett - NYA TIDER I NORDLANDEN

Västergötland kände de två hårt ridande männen såsom varande de mest umgängsamma i vaktstyrkan. De hade färdats från Skara sedan tionde juli, och var andfådda då de kom till rödjan i Skövdeskogen. Storgårdens marker låg i fullständig tystnad, så männen, uttröttade av patrullerandet, hejdade sina ler-nedstänkta hästar och torkade pannorna med smutsiga händer. Inför deras blick syntes allt vara i ordning, så de tog igen sig en stund i en stor eks skugga och överblickade tankfullt scenen tvärs över en äng, purpurfärgad av S:t Olavs Blomster.

Gunnar, den kraftigt byggda ledaren med kraftig haka, hade kvicka och kyliga ögon. Han var klädd helt såsom en väktare - kyller, kappkrage och höga stövlar; vid sin sida hängde svärd och hjälm och han medförde en rejält spjut. Hans vapenbroder, Leif, föreföll pajasaktig med sina sömniga ögon. Han var överfull av galna sinnessvängningar; ett ärr gav hans stora mun dess sardoniska böj, och hans ansikte, när han skrattade, blev snett. Manskapet i baracken sa att dessa två var som bröder, och lika björnar, dessutom, när de var indragna i närstrid. Om hela sanningen sades, så hade de delat öden under åratal, hoppat över avgrunder, hanterat stridsyxa och svärd, stridit sida vid sida.

Gunnar kommenterade att: "Där borta bor en modig och ärlig man - Skövdes jarl". Men Leif brydde sig föga, ty han var lätt upptagen av att sjunga en vers ur deras omusikaliska barack-sång: "En gång i tiden var jag ung, och färdades ensam. När jag alltså gick där, tog jag fel väg..." Gunnar slog handflatan över sångarens mun, uttråkad av denna uttjatade audiens, och sa: "Du jamar som en kvidfågel, rödnäst som du är, och du är inte bra på någonting utom på att väsnas". Leif bröt ut i: "Hörrô du! Vad störs din rödhåriga skalle av?" och tog till den långa armens motargument. Gunnar duckade undan för snytingen och flinade: "Lägg av, pajas. Det finns ingen större ränksmidare än du av alla ryttare". Leif gäspade: "Jag gör inget av de saker jag smider. Tyvärr inget - utom att idka byteshandel med vapen, att dricka och att rida omkring i landet".

Frivolt började de tala om jarlen och hans folk. Strax tog Leif fram sitt knyte, och han delade ostskivor med sin ledare, skurna med sin korta kniv. Mellan ostskivorna sa Gunnar: "Det är hit vår kung vänder sig för att få råd i mycket av vad som rör Riket. Visste du det?" Leif blev i stunden allvarlig och svarade: "Det är goda råd som gamle kungen får. Få om någon bland götarna är mer kompetent att leda. Ingen annan än Skövdes jarl själv fogade det ena halv-vilda landstycket till det andra. Och lägg märke till att han stannar på sin jord. Hans rötter är såsom ekens där borta, djupt förankrade i marken". Gunnar suckade: "Han måste vara lycklig att få vara en Avant-garde ledare som hyllas av människor med rättvisa lovord", och Leif instämde: "Sannerligen. Men det är bortom vad man kan tro på, hur danskar och svear håller sig på sina mattor numera" Gunnar: "Det har jag lagt märke till mer än en gång, träskalle. Jag antar att de dock hungrar efter vårt land, men det var flera år sedan de gjorde ett lopp-hopp hitåt". "Låt det förbli så för alltid. Landet mellan Vänern och Vättern är alltför kuperat för deras välbefinnande" sa Leif, och övergick åter till att sjunga: "Den lame kan rida; cowboy:en vallar kor med förbundna ögon; och den döve kan slåss som djävulen..."

Nu svängde deras hästar från sida till sida av otålighet för att få fortsätta på vägarna. Men ryttarna satt där och lade märke till antalet boskapsdjur med van blick, åkrarnas rikedom, storleken på hus och trädgård. Leif förklarade med ett svep med sitt spjut: "Svårvunnet! - allt det här - storgården, utrustningen och ägorna". Gunnar tillade allvarligt: "Ärligt talat, jag skulle aldrig tvivla på det du sa nu. På denna punkt var männen vid Skaratinget eniga; de biföll till och med jarlens viljestyrka när han motstod Örebros lagmän. Frun på Skövde Storgård har arbetat med motsvarande vilja; det är inte så konstigt då, att deras affärer blomstrar. För varje träl som jarlen sätter fri, så upplär Frun en kvinna att sy, spinna och göra sin egen dräkt. Hon måste stå nära Himlarna - jag har själv sett henne mer än en gång bedjande under ekarna. Jag svär på att..." Leif: "Jo så är det. Hon kanske åstadkommer det genom att be mycket. Frun torde vara lika helig som hon är snäll och kunnig". Gunnar: "Det sägs att hennes like inte finns någonstans när det gäller kunskaper om helande och sjukdomar. Hon har hjälpt många 'lama hundar över klivstättan' - jag är en av dem!" Leif sa retsamt: "Inte undra på då att en gammal buse som du skulle komma att älska henne liksom Skövdes torpare gör" Gunnar: "Så är det, bara en dåre må undgå hennes förtrollning. Odåga! Du skulle komma till Himlarna om du slog vad med hälften av den skicklighet som Frun visar när hon stryker rävfett på trälars sår". Leif: "Försäkra dig då om att ropa på henne när ditt svarta blod ebbar ut och ytterligare en slöfocks liv tar slut" Gunnar: "Ja, ja, drönare, jag skall ropa att hon strimlar din smutsiga tunika för att göra bandage åt mig av remsorna".

De två 'irrblossen' slösade bort lite mer tid i skuggans svalka, uthålliga, tåliga figurer i sadeln, men deras vila varade inte länge. Ut från grinden kom en uppmärksam älghund; den kände doften av ryttarna och började skälla ödesmättat. Gunnar rätade abrupt upp sig i stigbyglarna: "Låt oss hoppa över den där spökhunden - annars kommer vi att tvingas reda ut en massa betsel och tömmar innan vi når vår post. Vi har tillräckligt med jäkelskap som vi måste reda oss ur innan vi har nått barackerna" Leif skrattade: "Slaktaren sa till lammet..." Gunnar: "Jo, slaktaren sa till lammet 'du är just det rätta köttet för mina käftar'", och så gjorde han en låtsad rörelse som om han blivit skrämd och var i färd att hoppa ur sadeln; han fortsatte medan han ryckte till i tyglarna: "Himlarna hjälpe oss - det där vilddjuret är på dåligt humör och kan visa sig värre än en bikupa".

Därmed vände de hästarna och pressade på framåt i hög fart nedför serpentinvägen, förbi den gamla timmerkyrkan och genom Skövde by med dess stubbliknande hus med torvtak som låg kringspridda, vart och ett med sin lada och trädgård. Därifrån red de lugnt över Våmbs kulle och korsade platån med dess mörka skog på stadig väg mot Varnhem. Hård ridning genom djup ekskog förde dem efter en stund till en fäbod, vilken låg två bågskott från stigen, väl dold för gårdfarihandlare och luffare. Här slukade de sina knappa ransoner och tog sig några timmars vila. Efter gryningen brukade de åter sitta i sadeln, säkra på att nå färdens mål och att rapportera 'Allt Väl' till vakten.

Kapitel Två - JARLENS DOTTER

Helena sprang som en hind mot vidjestaketet där hon stod och kikade efter ryttarna, som red bort. Hon såg dem ingenstans. Här fanns bara binas surrande i luften, och bäcken, som likt silver flöt genom aspdungen. Tyvärr hade ryttarna redan passerat kavelbron, och med en suck gav Helena upp sökandet. 'Rekreationshungrig' ropade hon till älghunden vid smedjan: "Leta rätt på Uriel! Sök efter Uriel!" men eftersom hunden höll på som bäst med att skälla, brydde den sig inte alls om henne. Hon beslöt sig för att det enda att göra var att återgå till leken.

Hennes bröder hade smitit iväg till skogs med sina jaktfällor och lämnat Helena helt ensam på gården. Hon sysselsatte sig nu med att dels bygga en berså av tallgrenar, dels att leka med trasdockan Amórfos. Efter att ha tröttnat på docka och berså, började hon stulta omkring, sjungande för sig själv, åter vistandes i ett fantiserat fjärran kungarike. Den glada lilla flickan badade i det ärorika solskenet, vilket gjorde hennes skutt ljusare och hennes azurblå ögon mörkare. Hennes nynnande upphörde strax och just som hon inbegrep sig i att släpa sin docka hit och dit, varseblev hon någon på staketets andra sida. Det var storgårdens förman och jarlens livvakt Uriel som återkom från Lunden, flinande och med sömnig blick och solblekt hår; Uriel, som älskade alla växter alltefter de växte upp ur marken; som kunde råma som en ko och bräka som ett får. Han lyfte av sälg-haspen, öppnade grinden och strosade över gräsmattan med steg tysta som lo-tassar; mycket slugt knäppte han på Helenas öron med fingrarna. Han tog tiden medan han strök med handen över hennes kind och började fläta hennes lätta och silkeslena hår. Detta barn, iklädd bomullsklänning och läderbyxor, var utom allt tvivel hans ögonsten alltsedan hon kunde tulta till spisen. Helena sträckte sig efter hans armar: "Lyft upp mig, Uriel, högt! Högt! högre!". Han skojade och tog tag i den lilla: "Kom, lilla klädnypa! Dina armar är som en tång".

Han lyfte upp henne med värme, och Helena grep fast honom med sina små händer, och han kastade henne lätt från den ena breda axeln till den andra tills hon var alldeles andfådd. Jakthunden sträckte slött på sig framför dörren till smedjan och tyckte stojandet var hårresande, och den skyndade uppför stigen mot dess skådeplats medan den gav otursdags-skall. Utan att bry sig det ringaste om hunden sa Uriel, när han ställde ned henne och hon återtog balansen: "Du är ett vackert barn att beskåda, Helénchen, och den högsta av alla jungfrur av hög börd". Hon bad såsom ett övernaturligt, forntida väsen: "Låt mig nu få se dig skaka och skallra". "Inte förrän du garanterar att jag får detta stora röda bär" sa han och nöp hennes rodnande kind. (Helena:) "Nej! Du måste vifta med tårna, för du måste vänta länge. Men snälla berätta för mig om älvajungfrun under eken, den med de stora gråa ögonen" Uriel tvekade en stund, snodde in sina händer i hennes frisyr och gjorde ett litet ryck... Helena envisades: "Fortsätt, fortsätt så skall du få de här" - ur klänningsfickan drog hon fram de tunnaste tänkbara pergament-ark. Uriel försöke leda bort hennes intresse för den där berättelsen genom att undra: "Vad sysselsätter du dig med annars här på gården, Helénchen?", men den lilla skakade på huvudet och visade att hon inte önskade bli förvägrad: "Då må du i stället berätta för mig om svärdet, om Tyfings svärd!" (Uriel:) "Svärdet som dvärgarna smidde?" (Helena:) "Jo just det, och försök inte narras"

Helena hade släppt taget om hans arm och tog några steg tillbaka. Hennes smidiga unga lekamen stod upprätt, och när hon tittade förmannen rakt i ansiktet, var hennes uttryck ett som avslöjade charmerande intresse. Många sagor fanns på Uriels läppar, rörande älvor och jättar, men ingen berättade han så väl som denna. Alltså satte han igång, stående bredbent och med händerna på höfterna: "Lyssna på mina ord, Praktkrissla! Dvärgarna smidde en gång i tiden ett svärd. Det var av järn och starkt och dekorerat med infällt silver, men det var insmort med gift; och en - två - tre förbannelser vilade över det..." "Och den första var?" sa Helena glatt och satte ett finger under Uriels haka; denne svarade med ett brett flin: "Att den som bar svärdet skulle dö." "Och den andra?" ropade Helena med en energi utan nåd. (Uriel:) "Att såren, som svärdet åstadkom, skulle vara dödande". "Ja. Och den tredje?" fortsatte Helena, klappande händerna; Uriel svarade ängsligt "Att svärdet skulle åstadkomma tre skamliga dåd"; flickan ropade med blixtrande ögon "Forsätt, fortsätt!" och var så uppspelt att hon sträckte sig efter Uriels dolk. Han grep försiktigt tag i henne och höll henne på visst avstånd; fortsatte sedan: "Angrim överlämnade detta svärd, människornas tillspillogivare, till sin son Angantyr, som levde Vikingaliv med sina elva bröder". Helena drog med matematisk segeranda slutsatsen: "De var tolv in alles!" (Uriel:) "Rätt räknat, och alla tolv dräptes på ön Samsö". Helena frossade, liksom barn gör, i hjärtlöshet och undrade "Av vem?" "Av Hjalmar - och han mötte döden han med".

Men eftersom 'Hjalmar' på något vis inte passade in i tanken, som var låst någonstans i det gyllene bakhuvudet, stod Helena med blicken i fjärran. Efter en paus sa hon: "Jag vill minnas att det fanns en jungfru där. Vem var hon?" (Uriel:) "Jo Hervor, dotter till en av de tolv - till Angantyr". (Helena:) "Och vad var det med henne? Var hon stygg? Tillrättavisade de henne?" Uriel fortsatte, medan han flätade Helenas hår: "Hervor växte upp som slavinna, men den dagen kom då hon fick veta vem hon var - av ädelt namn och av en kämpande ätt" (Helena:) "Vad gjorde hon då?" (Uriel:) "Ensam, klädd i rustning, hållande en sköld och med järnhjälm på huvudet, smög hon sig på ön Samsö. Lägg märke till det, att hon smög sig fram, och till Gravhögen vågade hon sig".

'Helénchen' krävde i upphetsat tillstånd: "Berätta mer om Gravhögen" (Uriel:) "Den var väldig, lilla jungfru, väldig den där Gravhögen, med en kärna uppbyggd av tunga stockar och överöst med jord. Det fanns mycket krigsbyte där - guld och silver, ringar och broscher, pansar och husgeråd. Inget av dessa saker ville Hervor ha - bara svärdet. Men svärdet vaktades av spöken som vistades mitt bland lågor som slickade högt upp i luften" (Helena:) "Och vad gjorde Hervor?". Uriel anlade en högtidlig min: "Hervor var tvungen att erövra det där svärdet, annars skulle hon förlora livet. Ty spöken är ständigt redo till vildsint attack mot alla som skulle vilja plundra sådana gravfält"

(Helena:) "Vét du vad Hervor gjorde?" (Uriel:) "Ja sannerligen" (Helena:) "Så berätta det för mig..." (Uriel:) "Hon gick in bland lågorna; bål brann runt henne. På varje sida om henne låg det rustningar och häst-skelett; hon kunde höra oljud och mycket slammer, men ändå var hon inte ett dugg rädd. Nej, hon bad spökena att få svärdet - hon begärde det" Helena ropade medan hon klängde runt Uriels midja och försökte klättra uppför hans läderjacka: "Och hon fick det?" (Uriel:) "O ja, hon fick det, det skarpeggade svärdet. När hon kom tillbaka förde hon det med sig". När Helena stod igen på jorden, låtsades hon drabbas av en gastkramande skälvning och började ett snurrande, som man blir yr av, medan hon sjöng monotont: "Hej hå, hej hå, och lycklig hon var att hålla svärdet; lycklig var Hervor med sitt svärd".

En djup röst höjdes över lekens oväsen - "Och vad är nu detta, du Viking?" Uriel lyfte gapande blicken mot balkongen och beskådade Frun, Helenas mor. Hon höll ett finger mot läpparna - en varning för att han måste upphöra. Skövdes Fru försvann direkt och den omruskade förmannen gick mot storgårdens huvudbyggnad; vände sig om tillräckligt länge för att se Helena rusa iväg följd av älghunden, som gav skall och viftade på svansen.

Helena sov djupt bredvid sina föräldrar i vindskammaren denna natt, trött efter dagens lek. Dagens bördor diskuterades viskande av Frun och jarlen - skörden, viltet, pigorna och drängarna, vädret, de tunga omsorgerna för det halvvilda riket... Det var verkligen ingen lätt uppgift de hade, innefattande det kära hopp de hyste för barnen och den dödliga fara som ständigt låg framför en. Efter en stund så varseblev jarlen flätorna på Helenas huvud, och han smekte kinderna på barnet som andades mjukt vid hans sida. Han sa med låg röst: "Den lilla är utsjasad efter dagens uppsluppna lekar" Frun svarade: "Ja, hon flyger runt gården lätt som en älva. Av att springa till skogsbrynet måste hennes fötter ha blivit utmattade". (Jarlen:) "Har du tänkt mer på att föra henne över Vättern till Klosterskolan? Linköpings goda nunnor kan ge henne mången värdefull lektion" Den vakna frun suckade: "Ja, förr eller senare är hon tvungen att komma dit, men vi kan ju inte föra henne dit ännu - hon är ju bara sex år gammal, och Linköping ligger ju långt bort". (Jarlen:) "Dagligen lär hon sig mer och mer av det västgötska språket; ändå finns det mycket som vi inte har tid att lära henne". Frun gäspade: "Det är sant, men hon kommer att vara borta från oss under långa tider". (Jarlen:) "Må Guds frid och välsignelse vila över henne!".

Kapitel Tre - PÅ KLOSTERSKOLAN

Det var S:ta Agatas dag (5/2 år 1119) och långt efter Sexten när två vinterklädda jungfrur snabbt for nedför backen ut ur en dyster, tät granskog. De var bra skidlöperskor, slanka, bestämda och outtröttliga som de var, och deras ansikten glödde vackert när de plöjde framåt i nysnön. Vinden levde rövare med deras flätor och trasslade med deras löst hängande mantlar, tills de måste dra ned på den rasande farten och stanna tíll - nära en mäktig klipphylla.

Helena, Skövdejarlens dotter, slängde sin fårskinnsväska i snön och började nynnande reda ut sitt hår och få ordning på sin mantel. Åtta år hade gått sedan hon lämnade Skövde storgård för att gå på Klosterskola i östergötland, och under dessa år hade den livliga flickan vuxit till en vacker, kapabel ung kvinna. Hon var gladare än någonsin och säker på foten när hon elegant förde skidorna fram och tillbaka till rytmen av sin sång: "En blåsig dag, när jag var vilse på slätten, tog jag på skoj av mig skinnjackan. Jag hängde den på en utmärglad fågelskrämma bara för att få se hur det skulle te sig. Han vinkade lika modigt som en ur vaktstyrkan iklädd min skinnjacka..."

Elfwina brydde sig föga om Helenas glädjefnatt. Hon spände fast skidorna och stakade sig framåt och vågade sig långt ut på klipphyllan; skådade ut över den tillfrusna sjön Roxen. Länge stod jungfrun där flätande sitt tjocka, pechblendesvarta hår och hon dubbelknöt flätorna under hakan: "Helena, det var inte länge sedan vi for iväg, men, snälla säg mig - var ligger vår skola?" Helena vände sig nätt och rörde sig lite ut på hyllan för att kunna studera byggnaderna i diset: "Vem vet!? Jag skulle tro att den ljusa byggnaden är vår, den som står nära det grå tornet." Långt bortom klippan vid Roxen låg Linköping, snötäckt i sin ensamhet, glittrande i solljuset. Skolflickorna kunde knappt skönja stadens gränder som korsade varandra, mängden av stubbelika hus i rader med halmtak, och skorstenarna.

Helena sa medan hon med handen skuggade sina ögon och skådade ned över de låga snökullarna: "Förmodligen kommer vi att få en fin rak väg och ett bättre före från och med nu" Elfwina skakade sakta på huvudet och replikerade: "Förmodligen, sannerligen... Men hur mycket hemlängtan får det en inte att känna till Västergötland, oavsett om det blir bättre eller sämre före". Helena uppfattade den glädjefattiga tonen i väninnans röst, och hon var tyst en stund; sa sedan: "Din längtan delar jag. Ens hem är bäst, om det så bara är en ryggåsstuga. Hur mycket älskar inte jag Skövde storgård, Elfwina, med dess skogar och vattendrag, dess blommor, och Billingen - och ännu mer vårt fäktkonst, vilken är förbjuden här". Elfwina suckade i en stämningsväxling: "Vi vore nog väl till mods, om vi bara visste att allt stod rätt till hemma. Men det är mer än man kan uthärda med vinter efter vinter och dessa korta dagar och mörka nätter".

Nu hade Elfwina dragit sig in från klipphyllan och böjde sig fram såsom för att fästa skidbindslena. Jungfrun av Skövde konstaterade med en snabb blick hur Elfwinas uttryck avslöjade trassliga känslor. Det blev inget mer småprat om skidåkning, utan Helena gled snabbt fram och låste väninnan i en kram. På grund av de svarta flätorna kallade Helena Elfwina för Soten, och hon bad med äkta sympati efter att ha svängt runt henne: "Soten, se inte på saken så. Varför måste du skakande göra kål på ditt hjärta och få mítt hår att resa sig?" Elfwina snyftade: "Jag önskar att jag vore död" (Helena:) "Inte då! Är det inte bättre att leva än att ligga i mullen?" och hon torkade brunettens tårar och gav henne en puss på kinden; sa: "Kom ihåg att juleglädje inte varar för alltid, och på samma sätt har var och en sina svåra stunder. Det måste vara på det viset." Elfwina betraktade sin tröstarinna tankfullt: "Helena, jag är tvungen att belasta dig med mina sorger, för jag bär dem dagligen i mitt hjärta" (Helena:) "Säg det bara. Vi två måste lita på varandra. Vi är ju så bundna till varandra. Är det något galet hemmavid?" (Elfwina:) "Du gissade precis rätt - allt står inte rätt till i Götene. Men hur skall jag kunna säga dig det? Jag är rädd att den onde mannen Bård Guum har vunnit över min far till sina depraverade vägar. Och mellan Kinnekulle och östgötaslätten finns det ingen större bedragare än just han, trots att hans bror är Skaras jarl".

Helena betraktade sin vitläppade väninna med ett snett leende och la sitt huvud mot dennas axel, och, mobiliserande 17 års självförtroende, försäkrade hon: "Dumheter, Elfwina, vänta litet. Svin som stenhandlaren Bård kan med sina fula vägar inte göra dig och de dina annat än ringa skada. Har du inte en modig och tvättäkta bror?.." (Elfwina:) "Vill du då be S:ta Agata om att Al måtte undslippa Bårds onda vägar" Helena svarade med andekraft: "Jo, det kommer jag att göra. Och i morse bad jag så starkt vid Mässan om att detta modiga unga blodsvittne skulle bry sig om alla på din storgård. Elfwina, det är en sak som jag måste be dig om - bestäm dig för att inte sörja så!"

Helena var snabb att uppfatta, att under den tid som de dröjt sig kvar på klipphyllan, så hade ett väderomslag inträffat i atmosfären och landskapet. Hon ropade glatt och knackade tíll sin väninna på axeln: "Elfwina, kolla på himlen! Det måste vara långt efter Nones och snart framträder den gamla Stjärnorpavargen här". Elfwina drog ned sin huva ordentligt och sa: "Låt oss fara bort ifrån den, då. Vi är inte rädda för mörkret, fast det vore att utsätta Försynen för prövning att bli kvar här längre". Båda jungfrurna stakade iväg i hast, Helena i täten. De fick bra balans och slintande utför branten, svingande graciösa armar och ben, och siktade in sig på sina egna skidspår över den drygt 2.5 km långa vallen. Snön väste under skidorna, och de snuddade svarta granar. Ingen av dem saktade in förrän de närmade sig Roxen, lika lite som någon av dem stannade för andhämtning förrän de hade klarat av den sista av de låga kullarna. Vinden slog mot deras övertäckta ansikten; det hade börjat blåsa upp, och de tyckte att de kunde höra en klocka klämta på andra sidan om Roxens dystra ödslighet. Å, om det inte vore för den långa sträcka som låg framför dem! Under alla omständigheter så önskade de att kulingen snart skulle ha uttömt sina krafter och att isen skulle vara vänlig.

"Skynda dig, Elfwina!" "Helena, fortare!" Hur flög de inte från brinken ut på sjön. Åsynen av den gamla staden, som var halvt beslöjad av dis, uppmuntrade dem att öka tempot framåt alltmer. När de nått stranden på södra sidan, blev återstoden av färden lätt och de for fram med lättnad. En hund med ovårdad päls hälsade med sitt skall, vilket ljöd som ljuv musik i deras öron; och när de skymtade svarta vindskivor och en ensam sjönära liten gård långt från vägar, så visste de att de hade nått det yttersta av Linköping.

Med ett utbrott av hög fart passerade de Gelbgjuteriet, Vagnmakaren och den rejält uppförda S:t Benedictskyrkan. Vid dörren till Vestiariet vände sig åtskilliga gatubarn om och glodde på de två unga kvinnorna som rörde sig snabbt, och man skrek efter dem: "Höger vänster! Höger vänster!" Men de två stannade inte för att ta åt sig av de skriande rösterna, ännu mindre nedlät de sig att titta åt ungarna. Helena jämrade sig medan de jäktade på, särskilt förbi de platser där fara lurade, och hon sa: "Gud hjälpe oss". Elfwina sa andfådd: "Om Klostergrinden hinner stänga, så är det illa ute med oss".

Luften här var isande och dimman så tät att de knappt såg staketen på ömse sidor av gränderna. Stank av död och förruttnelse kunde de känna medan de zick-zackade förbi skräphögar utkastade i snön av lata hemmafruar. Vid ett tillfälle kom de så fort att när de försökte sakta in, de endast med nöd lyckades klara en sväng. Strax snavade Elfwina i ett hål i en krokig gränd och Helena var nära att tappa bort sig bland fula svarta hus, som inte var mer än några lager av timmerstockar höga. Det fick dem båda att känna sig dumma; det gjorde dock ingenting, ty slutligen nådde de den länge eftertraktade stigen till skolgården. Några hjärtslag senare gick de i mål, och svepte in genom grinden när klockan slog det första slaget vid Vespern.

Väl framme i det gamla lärosätet, tog de av sig skidorna, knuffade upp skjulets dörr, och ställde dem på sina markerade platser. All ängslan hade flytt; vad gjorde det att det fanns rimfrost på deras kläder och att de var iskalla. Nu, åter i klostrets säkerhet och oskadda efter sin långfärd, kunde de glatt se tillbaka på sitt pilsnabba utförsåk, det vilda svepet över sjön, och att det var i sista sekund som de rundade sista gatuhörnet. Helena hade ännu fullt upp med att kamma håret rätt, när de skyndade uppför den korta stentrappan och över till abbedissans rum för att rapportera om uppdraget, och hon viskade: "Upp med huv'et, Soten!"

På en låg rygglös stol satt abbedissan Dorothea och inväntade skidlöparna oroligt, med blicken mot dörren. Hon var en kapabel ledare och storväxt; hade fina vaksamma ögon, och hon axlade sin makt med lätthet, så att ingen kom till henne utan att bli hjälpt. För eleverna var denna välmenande kvinna med sina grova anletsdrag känd för fåordighet, oavsett om det gällde klosterärenden eller arrendatorer, och lika fullt var hon full av omsorg för de fattiga och mån om hennes andliga döttrars frid och lycka. Med rätta bedömde folket i staden att denna gamla nunnas slöja täckte en Avant-garde-ledarinna, trots att hennes dräkt gömde en kvinnas hjärta.

Helena och Elfwina neg djupt och påbörjade rapporten om deras uppdrag till de avlägsna höjderna. Jo, de hade funnit att fäboden och förråden var i samma goda skick som de varit i innan snöfallet. Ingen fridsstörare hade brutit sig in. Inga tjuvaktiga händer hade tagit dörrposterna och använt dem som ved. Inte en pinne fattades; i själva verket stod allt på sin rätta plats. Dorothea lyssnade med stort intresse, fast inte ett ögonblick upphörde hennes flitiga händer med broderiet. En god skidtur måste de ha haft, sa hon när de berättat klart, och det var skönt att se deras röda kinder och att få kunskap om deras risktaganden, alldenstund de tryggt hade återvänt. Hela dagen hade hon bett att inget ont skulle vederfaras dem, utan beskydd som de var på sin isiga väg. Hon kunde vägen mycket bra - ofta hade hon själv, som tonåring, 'gjort' de bergen. Men inte på länge - inte på många år - hade hon satt sin fot utanför klostertomtens gränser.

Hon undslapp sig ett fåtal ord av tacksamhet, och bad de två unga kvinnorna gå över till refektoriet. De måste vara svultna vid en så lång turs ände, och syster Margareta väntade på dem med bröd och gröt med mjölk. De skulle hinna inta en snabbmåltid, innan de kunde anmäla sig för Vespertjänst. Efter att de två bugande hade lämnat rummet, såsom seden var, lade abbedissan ned sin broderi-ram och tittade drömmande genom dörröppningen. För länge sedan hade hon matat mödrarna till dessa två jungfrur med gudsfruktan och handarbete, med musik och algorismer, och hon hade lärt dem förgylla och texta initialer, vid sidan om lektioner i rigid, prydlig textning. Det var länge sedan! Hon bar novisdräkt när Helenas mor satt jämte Elfwinas mor Agnes vid hennes fötter, lydiga; älskliga var deras unga ansikten, och därtill var enkelheten i deras tro älsklig. Hur väl utförde de inte det lugna skollivets vardagssysslor. Det gick lätt för dem att studera och bedja, lika lätt som att sjunga latinska hymner. Hoppfullt hade hon sett fram mot att få se dem båda bli nunnor i hennes orden, men Himlarna hade bestämt annorlunda.

Med en suck lyfte abbedissan upp ramen, men nu fortsatte minnet att brodera bild efter bild, när hon tänkte tillbaka på förgångna dagar i klassrummet. Tiden gick fort, och hennes elevers döttrar fann vägen till den gamla Klosterskolan. Det behagade abbedissan mycket att Helena och Elfwina hade blivit sammanbundna med vänskapsband; tillsammans lärde de sig sina texter utantill och lärde de sig hantera vapen. Koncentrerad på deras själars sanna välfärd, gladdes den åldrade nunnan åter åt att se dessa två blomstra i grace och tillväxa i dygd. Vad mer skulle någon kunna fråga efter? Sådana jungfrur skulle man alltid kunna lita på, även när det gäller uppdrag långt bortom Klostret.

Helena och Elfwina var på gott humör när de lämnade kvällsmatsbordet. Nära dörren stannade de till för att få tag på dok och spännen, och för att tända sina ljus med cer-järn. De skyndade arm i arm till Klosterskolans kapell, där många väninnor redan var bänkade, vänliga och allvarsamma i vadmalsdräkt och dok. De senkomna slank tyst in och tog plats på bönepallen. Deras belysta ansikten var nedböjda medan deras unga hjärtan var upphöjda i bön och pris.

Vid Vespern började Helena känna en mild värme komma över henne, såsom dis om sommaren, ljuvare än till och med känslan av att ha utfört ett åliggande väl. Guds hus hade aldrig tidigare varit mer glorvördigt - hur ojordiskt syntes det inte i sin ro och skönhet. Kåre efter kåre gick längs hennes själ, som om hon plötsligt hade förflyttats till himmelska trakter, och när det var dags att sjunga psaltarverser, hade offerandan funnit utlopp i hennes bön: "Bär ni varandras bördor!" Omedelbart bad Skövdedottern med de tindrande ögonen till Gud att han skulle ge henne det tunga korset och lätta Sotens börda.

De avskydde att lämna den heliga platsen, men efter ett tag reste sig Helena, gjorde korstecknet och gjorde åter sällskap med Elfwina, som stod och väntade vid kapelldörren. De gick uppför trappan, och medan de närmade sig dormitoriet, spaltade ljuset upp sig i gula lansar. Här föreföll allt vara behagligt, även sängarna, vilka var av Klostrets eget fabrikat. Helena satt ensam i skuggorna och reflekterade över att det var en stor dag, och hon kastade en förstulen blick på väninnan. Vid den tidpunkt då Helena hade avslutat de obligatoriska bönerna, låg Götenejungfrun, Elfwina, till sängs oroad och i halvslummer. Så Helena knöt av sig skorna av rött spanskt läder och gjorde sig redo att gå till sängs, och hon tänkte ännu intensivt på vad Elfwina behövde. Hon tittade in i halvmörkret innan hon släckte sitt ljus. Sju jungfrur sov fridfullt i sina skuggiga vrår. Det var ju klart att det inte skulle vara någon uppsluppenhet i natt efter deras aktiva utomhusdag. Inget störande kunde nattsuddaren höra mer än syster Magdalenas prassel - hon var en barsk och strikt nunna, van vid vakor - som fortfarande låg på knä och bad Exitum Noxe Premit Deus.

Det torde ha varit långt efter midnatt när Helena vaknade med en halvdimmig idé. Med slughet tog hon sig ur sängen och tassade på tå sakta över klinkergolvet mot den stora kofferten, vilken stod i hörnet uppradad bland åtskilliga andra. Det var bläcksvart här borta, och så stilla - barnet i henne försäkrade sig, medan hon såg sig omkring försiktigt för att se om någon iakttog henne, att det säkerligen var säkert, men vänta; kunde syster Magdalena tänkas upptäcka henne - det skulle resultera i en lång skriftlig latinövning den följande dagen. Men kusten var klar, så utan dröjsmål seglade hon upp och föll på knä och öppnade locket. Snabba fingrar grep sig an verket i trolsk tystnad, vilken enbart bröts av att någon av de sovande vände på sig. Tyst genomsökte hon sin utrustning och utstyrsel tills hon drog fram ett spiralarmband av guld - det som hennes far hade sänt henne förra julen. Försiktigt fällde hon ned locket.

Blåsten dånade i ventilationstrummorna när jungfrun reste sig och trevade sig tvärs dormitoriet. Nu var det gjort och med händighet - hon höll upp gåvan med handen och ett leende passerade. Vid huvudänden av sängen fann hon Elfwinas dinglande fläta, som kvickt fördes genom armbandet och fästes med en ordentlig knut. Hon skrattade lågt och porlande när hon ryckte till lite i flätan och armbandet. Nej, hon fick inte ertappas. Hon måste genast gå till sängs. Golvet var iskallt, och hon skyndade sig att krypa in under täcket och kopplade av fullständigt. Insomnandet förhalades, så hon lutade sitt huvud mjukt mot väninnan och tackade Himlarna för den tur de hade delat hela dagen. Elfwina vände sig halvsovande, letande efter Skövdejungfruns vänliga hand och hon tryckte den länge som om hon bara måste hålla fast vid henne. Helena tänkte: "Tänk om man kunde få veta hur länge vi ska vara tillsammans. - jag önskar vi vore tillbaka i Västergötland med far, mor och bröder, med Joseph, den gode herden, och hans bekymmerslösa får Uriel.

Kapitel Fyra - SKÖVDES KYRKOHERDE

Jes.52:7: "Hur vackert det är att se en överbringare av goda nyheter komma över bergen! Han tillkännager freden, lyckan och frälsningen. Och han säger till dig, Jerusalem: 'Din Gud är kung'." Kyrkoherde Joseph ansåg det vara en plikt att bevaka sitt folks tro och moral. Den utbredda socknen, som han tjänade och som låg halvvägs mellan de största sjöarna i Nordlanden - Vänern och Vättern - hyste folk som ännu var rädda för troll som lurade bakom Stenrösen; som levde i fruktan för spöken som hemsökte Gravhögar. Socknens gårdar omfattade fria som var halvhedningar, slaviskt bundna till lusta, och som levde under mörka torvtak med sina trälar. Duvlins i stor mängd fanns tyvärr bland det sparsamt förekommande vetet. Beklagansvärt var det att västgötarna kunde vara så senfärdiga i att bana väg för Vite Kristus i sina hårda stenhjärtan. Hur behövligt var det således för Evangeliefröna att man grävde, plöjde och bevattnade Nordlandens råa sköttningsjord, och det var precis detta som den omsorgsfulla kyrkoherde Joseph sysslade med, lika nitälskande som vilken som helst av Apostlarna. Som ett resultat av kärlek till vad han var tvungen att uträtta - och detta var själva livet för honom - arbetade han bland västgötarna, glad och orädd. Han brukade fara fram, färdas milsvitt genom skog och dal för att låta en fattig själ bikta sig eller för att komma med välsignelse till storgård lika mycket som till koja.

En tidig vårdag råkade det sig så att kyrkoherden dundrade uppför vägen, och fick stopp på hästen på Skövdes storgårds gårdsplan. Jarlen kom honom till mötes och välkomnade honom när han hoppade ur sadeln med spjutet i handen och med ett hjärtligt "Gud välsigne alla här". Frun skyndade från huvudbyggnaden och tog också hon besökaren vänskapligt i handen. Hon bad honom: "Ta av den tunga ridkappan; den täcker nästan Er svarta prästrock. Kan Ni gissa vilka nyheter vi har att berätta för Er? De kommer att glädja Ert hjärta denna Vårfrudag (25/3 år 1120)" Han undrade: "Kan det vara så att pojkarna har kommit hem med sin första björn? Två fula ena passerade jag igår kväll, lockade ur sitt vinteride av Lundens söta doft". Frun skramlade med den stora nyckelknippan som hängde från bältet och sa: "Jag bedömer det som en dålig gissning, herr kyrkoherde", men denne log: "Måtte dina modiga pojkar slå sin björn och känna på hur det verkar. Jag avundas dem deras jakt" Jarlen sa: "Vänta så får vi se. De är inte tvärsäkra på var björnlyan är, så deras åtagande kanske inte ger något".

Helena slet upp dörren och kom springande från huvudbyggnaden, och hennes blick ljusnade vid åsynen av deras gäst. Kyrkoherden räckte jungfrun båda händerna och utropade: "Nyheternas nyhet, sannerligen. Väl mött, lärda jungfru, och tusen 'välkommen hem' från Klosterskolan". Helena bugade och kysste hans hand - han gjorde korstecknet över hennes graciösa guldhuvud - och hon sa: "Många tack, herr Joseph, för en så lycklig hälsning". (Joseph:) "Jag kan knappt tro att du äntligen är hos oss, Helena". (Helena:) "Inte jag heller. Det är så skönt att vara tillbaka i mitt kära Skövde". Joseph sa för att retas: "Tänker du mycket på missaler och på helgonens liv?" (Helena:) "Jo, det gör jag, som Ni kommer att få bäst kännedom om när far och jag kommer och besöker Er. Men det återstår ännu mycket att bemästra".

Konversationen kom att beröra de gångna åren och vad man gjorde på Klosterskolan. Krh Joseph la märke till, när han beskådade Helena som hastigast, hennes ädla uppfostran och vänliga sätt, som så väl anstod storgårdens dotter. Under det jungfruliga beteendet fanns det älskvärd blyghet - hon hade själv ringa vetskap om denna hennes förtrollning. Hon var inte längre det barn som han mindes springa och stoja på gården iklädd blus och byxor, utan hon hade växt mentalt och kroppsligt. Denna jungfru med snövit hy och mjuka läppar, hade emellertid ögon som var lika klara och oskyldiga som den dag då han först hade givit henne Nattvarden. Så vacker och stilig hon var i sin långa dräkt av grönt tyg från 'la Flandre' med 'Rhombes d'Argent' infattade i bältet. Ingen kunde ta miste på den inre skönheten som upplyste hennes anletsdrag och hennes fint välvda tinningar under de tjocka flätorna.

Helena tog, som hon var van vid från barndomen, kyrkoherden vid handen och ledde honom mot huvudbyggnaden, och föräldrarna kom efter; man fick se upp var man satte ned fötterna över glittrande rännilar och förbi kacklande höns som utgjorde hinder ända bort till yttre uthuset. Huvudbyggnaden som de gick in i var bred och ombonad, och en eld brann friskt i den centralt placerade härden. Det tycktes alltid kyrkoherden att denna ekbyggnad, med dess pelare av stockar och med dess Krucifix skuret i trä, bar något av ägarnas kristna kraft och värdighet. De var alla modiga, med en Trofasthet såsom mot den där solstrålen, som lyste genom taklanterninens rutor, och med en helig Kärlek född av Kristus, som hängde på det där grovhuggna Korset över den vikingatida tapeten från Skog.

Den gamla trälinnan Ingunn framträdde utan dröjsmål och dukade bordet och tände ljusen. Eftersom hon var väl medveten om att besökaren inte hade ätit något denna dag, ställde hon fram bröd, ost och ett fat sill. Därefter ropade hon på Helena, för att hon skulle hålla i golvluckan medan hon själv gick ned för att leta fram öl, och den lilla gruppen slog sig ned runt bordet - Frun på sin vanliga plats närmast sin make, och denne och kyrkoherden bredvid varandra på högsätet. Klosterskol-jungfrun såg till att hon var till nytta och flög hit och dit, och hjälpte Ingunn hämta mat och dryck från källaren.

När hon ställde en trätallrik med rågmjölsgröt framför kyrkoherden, kungjorde hon leende: "Detta är det bästa vi kan åstadkomma, herr Joseph. Detta är riktig kost för de fyrtio fastedagarna. Det är för tidigt för snöripa, för att inte tala om honung och valnötter". Kyrkoherden svarade: "Det återstår endast några veckor till Stilla Veckan och Påsk"; han rörde knappt gröten, och inte en droppe smakade han av ölet. Alla kände till hur sparsam hans kost var under denna heliga säsong, då han endast drack vatten och bara åt en gång per dag. Efter att ha serverat folket, satte sig Helena sig vid bordet på en låg pall av eke, och hon rodnade av intresse, lyssnande till deras rapporter om främmande platser som de hade besökt.

Man talade om mångahanda, och Helena var glad att vara i deras sällskap; missade inte ett enda ord. När kyrkoherden reste sig såsom för att ämna gå, bad hon: "Snälla, stanna längre, herr Joseph, och berätta för oss om Er senaste resa till Skara, där munkarna så vackert illustrerar och färglägger sina dyrbara Evangelieböcker". Besökaren kungjorde: "Det förefaller mig som att jag har pilgrimsdrömmar att fara längre än så - till en missionärs ö: till S:t Ansgars Birka!" Jarlen undrade oroat: "Hur snart?" (Joseph:) "Mycket snart - kanhända. Det krävs att jag ber vår store missionär om ljus och nåd, om mod och styrka".

Jarlen log vid detta. Kyrkoherdens hela liv var för honom som en öppen bok och han visste med bestämdhet att sockenprästen hade en 'ekstomme'. Få hade så levande tro och hög pliktkänsla, vilka egenskaper var som av ett ok sammankopplade med en häpnadsväckande stridbarhet för det Rätta. Det rådde vördnadsfull tystnad, och jarlen försjönk i dagdrömmeri, medan kyrkoherde Joseph uppehöll sig vid ämnet: Den avlägsna helgedomen på Björkö. Jarlen fäste blicken på takbjälkarna, sedan, med trånsjuka, på sin gäst och tänkte - "Platsen för Ansgars heliga arbete, som jag en gång besökte, efterlämnade ett outplånligt spår i mig. Jag skulle gärna vilja beskåda helgonets kapell igen." Det var åratal sedan han hade gjort den farliga resan med en handfull fria män, som gillade jarlen för hans snabbhets och mods skull. De var stolta över att dela varje fara med sin Avant-garde ledare, och över att svära ed på hjaltet!

Efter en stund frågade Frun: "Önskar Ni verkligen våga er bort så långt?" (Joseph:) "Jo, om jag så skulle vara tvungen att krypa på alla fyra hela långa vägen." (Frun:) "Förmodar Ni inte att det kommer att innebära farofyllt resande även om Ni rider?" Kyrkoherden slog ut med händerna i sidled och svarade: "Inte ständigt måste den heliga ön vara bortglömd av människorna, och aldrig äras eller besökas av dem. Farorna vi möter på vägen kommer med råge att vägas upp av förtjänsten av att besöka helgedomen. Det är synd att ingen smord präst bor och tjänstgör på Björkö, ja, och återuppbygger den slagna och plundrade staden. På ön finns inget annat än synd och elände. På Island har den modige kämpen och biskopen Gizor den vite lyckats bibehålla freden på ett otroligt sätt. Gamla fejder är nästan glömda och begravda. De har lagt vapnen åt sidan, tänk! Prisad vare Gud att just hövdingarna har blivit helgade präster, ivriga till varje slag av god vilja gentemot människor"

Storgårdens folk var idel öra när sådana nyheter omtalades. Brinnande längtan hystes i Helenas blick när kyrkoherden gick vidare och gjorde jämförelser mellan otron på Björkö och tron på Island. Slutligen vände han sig lugnt till Frun: "Jag vill minnas att det är en dryg väg norrut till Mälaren. Skulle det misshaga dig, om jarlen gör mig sällskap. Vad säger du?" Hon hade skrupler inför detta: "Hur? Vårplöjningen pågår ju, och sådden har knappt kommit igång. Och två män är för få för att dristas genomföra detta, två med grånande hår dessutom". Kyrkoherden argumenterade: "Och varför kan vi inte bli gråa med ett säkert liv? Observera att om det är till Guds ära vi reser, så kan det inte ske till vår sorg - det kan man vara säker på, även om oborstade hedningar svärmar över ön". Frun protesterade: "Den där helgedomen ligger trettio mil bort, och upplänningarna på ön strider rödglödgat mot alla som har den sanna tron." (Joseph:) "Jo, de kan vara riskabla att ha att göra med." Frun sa för att förhala beslutet: "Och de som dristar sig iväg så långt måste beväpna sig ordentligt, och ha större mod än islänningarna."

Jarlen skrattade och sa: "O-Key! Det behagar oss." Helena talade ur en värld som hastigt blev dimmig, en värld som hon ofta hade drömt om: "Är det inte synd att en sådan helig plats skulla vara ett tillhåll för folk med vilt hår och stirrande blick, vars vägar är så onda, lika Nornornas hundar." Kyrkoherden log mot jungfrun, sa: "Det finns udda personer där, Helena, och många av dem - där liksom överallt" Jarlen fick en syl i vädret: "Vad beträffar Birka, så har jag en plan i sinnet. Vad tror du, min Hustru, om vi får med oss en av pojkarna jämte Helena? Hon saknar Elfwina rysligt nu och känner sig ensam, och en hel del skulle denna resa över land och vatten vara till gagn för henne."

Frun tittade på sin make och sedan på sin dotter, och hon suckade nästan ohörbart: "Stackars mig! att lämnas ensam kvar här. Förstår ni inte hur intensivt jag behöver nyheter utan att få några när ni har flytt Skövde storgård" Helena hade hittills uppträtt restriktivt emedan hon tänkte på förfärliga hedningar, men på sin fars uppmaning backade hon sin pall från bordet, sprang upp och kastade sig om sin mor, som log. Det syntes i moderns blick att hon var nära att gå med på det, och Helena klängde sig runt henne tills hon gav sitt bifall: "Det är såsom jag förebådade, min dotter: För var enda millimeter av ditt liv kommer du att ha skäl att vara ordentligt skrämd! Nu har du i alla fall turen att vara i ett så alltvågande sällskap som detta"

Helena bar en segerkrans av glädjerik tillfredställelse, som om hon redan hade övergått från dröm till dåd; hon utbrast: "En militär trupp, mor, en trupp! Äntligen kan vi få sova i terrängen, som heliga eremiter. Och hur skulle det kunna gå oss illa när dina egna böner och välsignelser följer oss" Högtiligt sa Helenas mor: "Må jungfru Maria hålla sin hand över alla som reser dit" och hon vände sig och sa till kyrkoherden: "När planerar du att starta?" (Joseph:) "Direkt efter Påsksöndagen, låt oss säga 'Dominica In Albis', ty i och med inledningen av sommarhalvåret borde sankmarkshålorna bortom Örebro visa sig lätta att ta sig över.

Sent om kvällen lämnade kyrkoherde Joseph det angenäma sällskapet full av vitalitet och entusiasm i avsikt att rida hemåt genom skogen. Han sa till sin häst: "Vi måste snubbla fram ett stycke i mörkret, men så fort vi har nått skogen kommer allt att bli bra" Genvägen ringlade sig förbi en Runsten, där vikingar brukade uppfylla sina löften; där ännu idag affärsmän och militärer träffas i hemlighet, för att inte nämna hedniska torpare och vildar med överrockar av skinn... Gammal som kullarna stod den där, högre än en ryttare och med ojämn form, och stack upp. Hingsten började så frusta och reste sig på bakbenen bland de mörka skuggorna där. Försökte den värja sig mot något vagt och farligt? Kanske ägde också den gråzons-kunskap om det forna grymma Götaland. Kyrkoherden ställde sig i stigbyglarna, svepte ridkappan runt sig och drog hårt tyglarna åt sig; befallde: "Lugn, Loki! Var tyst, gamla hedning. Det ger inget att hålla på så här" Men hingsten anade en fara, som om en huggorm låg på stigen, och den spelade spratt. Förargad sparkade kyrkoherden sin ridhäst i sidan och förlöste den från de strama tyglarnas järngrepp, men ändå sinkade det nervösa djuret dem. Här fanns en passage som det inte alls gillade.

Det var då kyrkoherden plötsligt genererade ett beslut, steg av hingsten och ritade Korstecknet på sidan av dess mule - "Vi är ovälkomna gäster, eller hur? Men den hedniska platsen är tömd på sina avgudar så inget ont kan hända" Hingsten fortsatte vilt att skygga. (Joseph:) "Det är meningslöst, Loki, lugn lugn, det är bara skuggor. Vi kommer att hitta hem, var säker på det. Katten och geten kommer att bli glada över att få se oss" Sådant lismande till trots, kunde kyrkoherden känna att djurets näsborrar vibrerade. Han böjde sig ned medan han höll tyglarna strama och spanade på marken. Missnöjd med detta drag, drog han resonabelt Loki hela vägen fram till den sköldformade Runstenen och förde symboliskt sina fingrar över dess mystiska symboler. Hans sökning gav emellertid inget resultat. Platsen verkade vara full av skrämsel. Ingen åtgärd återstod därefter utom att åter stiga upp i sadeln, fatta ett hårt tag om spjutet och placera stövlarna i stigbyglarna.

Från den stunden fann den ensamme ryttaren det lättare att rida. Stora träd, som mörka sprang upp ur jorden, höll honom sällskap; han kunde strax se stjärnorna genom lövverken. Han mumlade: "Guds skönhet i naturen, ja, sannerligen, som den klena människan inte har blandat sig i och omstörtat" Det blåste friskt och bitande när de närmade sig skogsbrynet. Läskiga ljud hälsade dem när de passerade förbi Skövde kyrkogård - fladdermöss, fast det kunde man inte tro, som flyktade sin brustna väg hit och dit bort. Men varför bry sig om dem när himlens ljuva ansikte välvdes ovanför, skänkande löfte om evig vila. Kyrkoherden hoppade till marken, och häktade fast tömmarna i en stubbe. Med en lättnadens suck klappade han hingsten och sa vänligt: "Stanna här, Loki, och svalka dig. Du antar väl vad jag ämnar göra"

Nattfåglar lät höra av sig. Det var gott om tid att be innan han sökte att få sin vila. Kyrkoherden var trött efter denna långa men lyckliga Vårfrudag, men gick ändå med trötta steg över kyrkbacken, mumlande: "Det är en gammal värld, och ännu är det en ond värld. Kristendomen har bara kommit halvvägs in i vår rike" Efter några ytterligare steg dröjde han för att recitera De Profundis inför Högkorset, som reste sig över det friska gräset: "Ur ångestens djup kallar jag på din hjälp, Herre. Jag räknar med Herren mer än en vaktsoldat räknar med morgonen. Västergötlands folk, räkna med Herren, ty han är god, han har tusen möjligheter att befria dig. Det är han som kommer att befria dig från alla dina skulder" Kyrkoherden avslutade på fromt vis; sedan upprepade han psalmen för sina döda som låg där i jordens famn.

Det tog bara några få minuter att ställa Loki i stallet, och så gick kyrkoherden åter genom stigluckan. Han älskade alltid att dröja sig kvar i skuggorna och betrakta Högkorset i den stjärnbelysta gläntan. Han förblev i djup betraktan stående där, tills en kall kåre av vårluft väckte honom. Han ruskade igång sig, drog kyrknyckeln ur sin ficka, och låste upp porten till den grovt tillyxade kyrkan, uppförd på en landsträcka där en gång Fröja hade tjänats. Denna Gudomens Boning av timmer hade åldrats i takt med de råa vintrarna, men ändå utgjorde den det hem som hans prästerliga hjärta klappade för, den tillflykt till vilken han alltid återvände med glädje. Vem kunde räkna de gånger han hade trätt in i dess heliga 'gårdar' vid gryningen för att fira den heliga Mässan med hjärtat fyllt av tacksägelse. Hur ofta hade han inte inför alla människor, såväl okunniga som utbildade, här offentliggjort Ordet, Fröet, i hopp om att det skulle göra dem modiga att färdas mot Himlarna.

Lyktan, som var på väg att slockna, inbjöd kyrkoherden att kärleksfullt närma sig Altaret. En doft av rökelse, som fanns kvar där alltsedan morgonmässan, upplevdes av honom som obeskrivligt söt när han tog fasta steg uppför det trånga långskeppet. Han knäföll vid Altarets fundament och kallade på Herrens hjälp med utsträckta händer. En hel timma förblev han där, tyst svärande Feodalherren Jesus tro- och huldhetsed, som hade nedlåtit sig att slå ned sina tältpinnar bland människor över hela världen. Aldrig hade det inträffat att kyrkoherde Joseph hade uraktlåtit att vinna både välkomnande och välsignelse från den dolda Gästen. Oräkneliga nätter hade kurage kommit till honom från Jesu Tillbedjansvärda Hjärta, vilket brustit itu.

När han nu hade klarat av de obligatoriska andaktsövningarna, reste han sig och rätade upp sig, och gjorde sig redo att gå ut - si! då växte den lilla lågan i lyktan till sig på grund av samma åtrå till den Osedde som hans eget hjärta kände. Detta väckte nu hans vördnad; han vände för att smyga mot porten, medan hans själs ögon sökte sig bortom det lilla lunettfönstret - bortom stjärnorna. En gammal tanke kom tillbaka till honom: Vad var hans stegs ekon annat än taktslag som markerade faserna av den trötta utvecklingen mot dödens och Livets stora port!

Kapitel Fem - PILGRIMERS FRAMSTEG

Påsktiden kom, och vädret visade sig vara det bästa. Gräsvallen hade blivit grönare, över natten hade björkar fått nya blad, och fåglar kvittrade hela dagen. Kyrkoherde Joseph förklarade: "Som för att sätta igång människors tro och hopp, håller Guds jord på att vakna; den är åter igen ljus av skönhet och glädje. Och om ni önskade veta hela sanningen, så kan vem som helst finna den i Breviariet - Versiculus et Responsum: 'I fråga om Din återuppståndelse gör jorden och Himlarna fröjdesprång'."

Helena fann det mycket roligt att med sin mor vandra långt över ängarna och lära sig mer om växterna. De följde ett gammalt spår genom ekskogen och upp på berget tills de nådde sjöstranden. Här kunde man upptäcka knoppar, skott, självsådda blad och de ovanligaste grässorter, men bara efter noggrannt letande. Så allteftersom kom Helena att lära känna sin mor som aldrig förr, och hon fann att hon lärde sig mycket om hög moraluppfattning och vishet, utöver kunskapen om örter - däribland om sin egen art: Inula alias Helenion. Det fanns dagar när de lyckliga kvinnorna dristade sig långt bortom sjön, i sällskap av Uriel med matsäcksväskorna över axeln - ingen annan på jarlens egendom kunde ha varit ivrigare att betjäna Frun och agera dotterns trofasta 'högra hands man'. Han hade vuxit upp nu och blivit björnstark och gråhundssnabb; de kunde söka i hela socknen efter en av hans like förgäves, som var så säker på att finna oanade genvägar eller oupptäckta växter. Han lunkade ett stycke före för att markera ut ett spår genom att hugga loss barkbitar, som mor och dotter sedan lätt kunde följa - medan de inte kunde låta bli att diskutera pilgrimsfärden, som de såg fram mot, till Ansgars ö.

Till sist väckte solen den glada avresedagen: Norrut började himlen bli gul när ett uppsluppet sällskap samlades på kyrkbacken. Frun och hennes söner var där tillsammans med byns folk, som hade närvarat vid morgonmässan och hade unisont reciterat Itinerariet: "Herre, hör vår bön, och låt vårt rop komma till Dig: Bevilja oss lyckosam resa och stillhet så att Din Heliga Ängel får vara med oss, och så att vi får lyckligen komma dit vart vi nu önskar oss, och, vid slutet, lyckligen får komma till den Eviga Frälsningens Hamn". Truppen omfattade tolv pålitliga och välbeväpnade män. När den satte sig i rörelse, red Helena först vid sin fars sida, närmast efterföljda av Helenas bror Jon och kyrkoherde Joseph. Därefter militärerna och sist de som hade hand om hästarna som bar packningen.

När de hade lämnat socknens sista nordliga utgård, red de över en gammal kavelbro och tog sig genom en skog. Härvidlag pressade Helena på framåt och drev Don till galopp - han var stallets snabbaste unghäst. Jarlen som red strax efter noterade jungfruns tätsittande huvudbonad, hennes gyllene hår som hängde löst ned till sadeln; hon såg ut att vara ofantligt modig i den långa riddräkten som hon bar över hennes bruna, hemvävda dräkt och höga stövlar. Han ropade: "Dotter, vänta lite; annars kommer du snart att rida från vår trupp. Du rider som en korsfarare" Helena drog till sig tyglarna och väntade; sa: "Käre far, jag måste påminna om att Don ju gärna vill ligga före; han är lika ivrig som sin ryttarinna. Men jag lovar att om vi sackar, så kommer det att tära på hans kurage"

Det var lätt att se att jungfrun hade starka armar. Hon hade karaktärsstyrka att motstå fara, och var muntrare än alla som red längs den där otillräckligt belysta skogsvägen. Ju längre de kom desto muntrare blev hon, hälsande skogarna och kände deras speciella doft. Hon ropade: "Far, det finns inget utrymme här för troll och tomtar - det är den okränkbara och heliga sanningen!" Man red norrut på sin pilgrimsstig längs Vätterns västra strand, där förr vikingarna red. De första tecknen på tidigt milt väder hälsade dem när de kommit in en bra bit i vildmarken mot Lerbäck till. De var eniga om att inte förlora någon tid, så de red på utan rast. Sent på dagen blev skuggorna längre och vindbyar började aktivera trädtopparna; de hade tillryggalagt nio (svenska) mil och var nära att falla ur sadlarna av ren utmattning.

Över skogen utbredde sig snart en blek natt. Truppens män steg ned från sina trötta ridhästar, band dem vid träden, och började laga mat. En eld började brinna; de lastade av matsäcksväskorna och sovsäckarna från lastdjuren. Daggvått gräs fick utgöra kvällsvardsbord, och de slog sig ned och avnjöt av hjärtans lust: stekt fläsk, honung och vitt bröd - nedsköljt med surt öl. Därefter delade männen upp sig i mindre grupper; några ansvarade för hästarna, andra för att diskutera vägval och de faror man hade att vänta.

På tredje dagen upptäckte de att de kommit vilse i den djupa skogen. Kyrkoherden red framåt, full av allvarsam eftertanke, ty han var långt från säker på spåren. Vad som slog honom, oavsett åt vilket håll han tittade, var hur främmande allt var. Han mumlade: "Jag är inte så förtjust i denna trakt. Den är onämnbart enslig och övergiven" Strax sporrade militärerna hästarna och följde, med avancerad ridning, efter sin snabbe kyrkoherde, som forcerade vidare; de såg honom stanna och studera träd och himlen, och skarpsynt ta till sig varje detalj av skogen. En eller två gånger såg han kring sig Argusögt, reste sig i sadeln och sköt upp axlarna av ovisshet. Sedan pekade han norrut, och gav sin ridhäst en slug kick mot revbenen.

Just en skön Avant-garde ledare! Kyrkoherden gjorde den där minen med framskjutna, sammanpressade läppar, som betyder "Vet ej!" och gjorde ett knix med huvudet markerande hopplöshet - han var tvungen att erkänna för sig själv att han var ytterst förvillad, och han vände sig till jarlen och förklarade detta för honom; denne sa: "En sak står under alla omständigheter klart - vi är vilse!" Kyrkoherden kände att åldern snabbt tog ut sin rätt: trots minst 30 år i vildmarken hade han denna dag blivit missledd bortom den inslagna stigen och istället följt ett falskt, förrädiskt spår. Jo, nu anade han var de var - utanför Svennevad - spåret ledde in i en farofylld trakt.

Fast kyrkoherden var förödande rättfram i att tillstå sin ridning på måfå, så vann han truppens förtroende tack vare den ädla metallen i honom och hans kontroll, och alla la oron åt sidan. Han sa glatt: "Ett kristet sällskap måste göra det bästa av det. Om man har fått '13', så får man inte tro att man inte kan få '7' lite senare. Låt oss, hur som helst, vara tacksamma att vi lever och har hälsan...". Efter ord som dessa höll kyrkoherden upp för att betrakta fåglarna i snåren, och fastslå vad klockan var med hjälp av hur solen stod i ekarna. Skymingen var snart över dem. Han sa: "Vågar ni campa här?" och truppen svarade: "Ví är åtminstone inte rädda för det" Hästarna och männen var utmattade, och de hade inget val - de var tvungna att tillbringa natten här. Efter att ha hoppat av och lett hästarna till träden, slängde sig männen på marken. Det krävdes mat och vila innan de kunde pröva att leta sig tillbaka den väg de kommit.

Sällskapet vilade under träden efter att man ätit, och en del av militärerna började, av gammal vana, att orda om tornerspel, hästar och jakthundar. Natten rådde, och jarlen och kyrkoherden dröjde länge kvar vid lägerelden för att diskutera genvägar tillbaka till 'huvudleden'. Med träkolsbitar ritade de på björkbast, som låg mellan dem, den förlorade vägen till Örebro. När de följde de svarta linjerna bakåt och framåt, så blev de ännu mer förbryllade. Det var långt från lätt att träffa på en väg utmed de mest välbekanta orterna.

Ingen vet hur länge de två höll på med detta, men klockan var mycket när Jon vaknade och kröp över till lägerelden. Han fann att de två var något oroade över hästarnas beteende. Kyrkoherden viskade: "Det finns något farligt här; en fara! på ren svenska och utan minsta tvivel, men bara Gud vet vad för slags" De tre var alerta; förblev helt stilla, med bultande hjärtan, och med ansträngda ögon spanade de åt de fyra väderstrecken. Hästarnas frustration över att vara bundna hördes, och de skrapade hovarna mot rötterna. Bortom lägerelden började hundarna yla och strax kom de krypande. Då reste de tre sig på fötterna med ett ryck, och kastade skarpa blickar mot mörkret där borta. En av hundarna hoppade upp och skällde tíll; en annan verkade ana en fiende och började jämra sig på mystiskt vis; hästarna frustade varnande, och jarlen närmade sig Helena, avslöjande bristande förtroende för att hon skulle vara övernaturligt beskyddad - en egenskap man inte förut visste att han ägde. Kyrkoherden slängde sig på knä och blåste på glöden och kastade på mer ved. Jarlen kom fram och viskade: "Vänta bara lite så..."; (Joseph:) "Så?"; (jarlen:) "så får vi se!".

Tystnaden som föll bröts endast av vedens sprakande medan flammorna steg. Truppens män kände sig väldigt bortkomna, och agerade varsamt med dyster uppsyn. De hade vakat ett par timmar, kanske, när de urskillde snokande gestalter och röda ögon som blänkte till bland envisa skuggor. Jarlen sa hest och pekade rakt mot de hotfulla reflexerna: "Se där!" Kyrkoherden sa med tänderna mot varandra: "Gud bevare oss - det är våra forna fiender: timmervargarna!" Jarlen skrek: "Upp mer er! Grip till vapen!" Genast samlades truppen redo för enad attack. Medan de bildade en ring runt Helena, hörde de långdragna 'yyyl' som skar genom natten. Jungfrun vaknade plötsligt; hon gjorde en rask manöver och skruvade sig ut ur sovsäcken. Väl på fötter, gjorde hon korstecknet och ruskade sin dräkt, som fått oönskade veck; jarlen ställde sig vid hennes sida. Kikande i smyg åt sidan såg Helena hans grå och koncentrerade ansikte, och hans energiladdade gestalt. Hon visste att hans uppmärksamhet helt var riktad på hennes väl.

Det verkade som en timme gick då männen stod på vakt med spjut och yxa, hållande skogsbrynets rörliga skuggor under sträng bevakning. Det var ingen slö dröm de konfronterades med, utan avklädd skräck. Helena rörde med en pinne bland glöden och staplade mer ved i den slocknande elden. Timmervargarna gick och lurpassade inom skotthåll. Helena lyckades inte riktigt dölja en gäspning, till militärernas förvåning. Kyrkherden log brett åt detta nya tilltag, att gäspa bort vargarna! Jarlen konstaterade: "Så säker hon är på sig själv, som om hon aldrig kunde hamna i farligheter"

Nu kom skuggorna närmare och blev kraftigare, och strax hade en gammal varghane, som var modigare än de andra, kommit ända fram i eldsljuset. Alla såg hans ögons råa, vilda, skarpa ljusreflex. Männen omgrupperade sig i en halvcirkel och vidgade fronten med vapnen i händerna till försvar. Då trädde kyrkoherden fram - makt låg bakom alla hans rörelser - höjde sitt stora spjut, och slungade det med styrka. Det kalla skaftet trängde djupt in i bestens bringa. Vargen for högt upp innan den föll med huvudet före och kyrkoherden gjorde slut på djurets lidande. I och med detta, avlägsnade sig resten av flocken i mörkret lika tyst som flocken hade anlänt.

Jarlen suckade av lättnad och tryckte Helena i sin famn, och han viskade i hennes tjocka hår: "Tro mitt hjärta, Gud är god! Jesus! Maria! ... tack!" Hon sa mjukt: "Ja, far, jag instämmer: Tusen tack! Det var nära att bestarna kom över oss när vi sov".

Man gav inte avkall på vakthållningen under återstoden av natten. Helena sov nära lägerelden, vilande kinden i ena handflatan, och hennes läppar uppvisade ett tankfullt leende. Männen bredde ut fällar runt om henne på armbågsavstånd mellan varje, och de turades om med Vigilian. Helt klart hade händelsen skakat om mer än en i truppen - de få som sov, kastade sig, där de låg, oroligt på grund av mardrömmar. Inom cirkeln vilade jarlen stilla till gryningen, vakande över sin dotter med hjärtat fullt av tacksamhet.

Truppen nådde Örebro den 2/5 på aftonen före Inuencio Sancte Crucis. Det fortsatte vara fint väder - inget regn i sikte och luften försommaraktig. Ena dagen red de så marken tog eld, andra dagen skrittade de lugnt genom skogar med kraftiga stammar. Det tog tydligen 6 dagar att rida de knappt 6 (svenska) milen österut till Mälaren: Helena bedömde det som spännande att kapplöpa längs mörka skogsstigar österut, och hon saktade ned bara när de kom till besvärliga spår.

Det hon skådade i sankmarksområdet var henne nytt och trolskt - primitiva, obekanta objekt, såsom grå dvärgar av sten, stenrösen, grottor huggna i hårdaste berg, och hon utbrast: "Så annorlunda, far. De måste ha ansträngt sig ordentligt för att finna sanningen", och hennes skratt var som strömmande klart vatten. (Jarlen:) "Helena, titta på det väldiga bordet där borta, och tänk dig hur de som byggde det bar sig åt för att få takstenen på plats på de upprätta bumlingarna" (Helena:) "Och far, vad det var likt en stor svart oxe, det där som vi såg nära Örebro, med de låga ögonen. Ha! Gamle Svarten slet nog hårt för att med sina lögner och dumheter ligga i bakhåll för fattigt enkelt folk" (Jarlen:) "Förr i tiden praktiserades det mycket magi och djävulskap här".

Smidigt närmade sig jungfrun den spöklika platsen och klättrade utan ansträngning upp på bordet på samma vis som hon var van att bestiga Don. Det läskiga hos gånggriften, vilken de tyckte såg vanskapt ut, pirrade i Helenas kropp och själ, men hon verkade inte alls rädd. Näst efter Helenas nåderika hjärta, kunde ingenting ha tillfredställt jarlen mer, än dotterns manér - hon visade sig vara resans glädje minst lika mycket som hon var storgårdens stolthet; han sa sedan det börjat regna katter och hundar: "Kära dotter, nu plumsar du fram på en bedrövlig väg; men kom ihåg: hädanefter kommer ridningen att bli hårdare än någonsin" (Helena:) "Nej då, far. Färdas man i en dylik trupp kan ingen vara annat än glad och munter på väg mot Ansgars ö - regn och väglag spelar ingen roll" (Jarlen:) "Vi borde vara glada och muntra, förvisso. Vi har med oss modiga, utvalda män, de bästa jag känner till. Men jag tänker på det, att Björkö ännu är en hedningarnas ö, rik på intriger och faror. Där gör upplänningarna i princip vad de vill" Helena blänkte till mot sin far med ett leende: "Men det var ju inga problem för Skövdes Befälhavare att få tag på krigshjältar, som, vart han än leder dem, kommer att rida ända in i döden"

De kom till en öppning i skogen bara för att hamna på en myr. De kunde inte komma över den, med mindre än att de byggde en kavelbro. De träffade även på sumphålor, vilka gjorde ridningen ännu riskablare. Dalkjusan de kom till bortom den högre terrängen visade sig vara däven, och hästarna halkade på rötter tvärs stigen... "Faran över" - Mälaren skönjdes mellan svartvita björkstammar, och en befriande känsla kom över 'ses Corps Fatigués' när de uppfattade vågornas kluckande mot stranden - det var som om de hade hoppat över en bråddjup klyfta. Efter tio dygn i sadeln kunde de äntligen fira Framsteget och hurra!

De red längs stranden och letade efter fiskare, som tillverkade sina egna båtar och nät, och levde på sin fångst, men de fann endast båtskjul som länge stått övergivna och trasiga fiskeredskap som låg och ruttnade på de nakna klipporna. Kyrkoherden lugnade ned sin häst och väntade på att jungfrun skulle rida upp vid hans sida; då hade han bråttom att säga: "För länge sedan, när Oden kom norrut, var det Gilf som rådde över denna trakt. Har du hört talas om denne?" Helena vände blicken ut över Mälaren och svarade snabbtänkt: "Jo, och den plöjbara åker som han gav till en vandrerska som kompensation för hennes spektakel. Eller? Med sitt skratt och sitt gyckel-drivande med allt och alla var kvinnan smart och full av rackartyg, aj aj jo! Men föga anade Gilf att Gefjun var Aesirs släkting" (Joseph:) "Det där har du full kännedom om, min flicka. Här ligger nu denna plöjda åker; det påstås att oxar drog ut den i vattnet" Helena nickade och red Don fram till strandkanten och hoppade av. Don blev rastlös och stampade en stund med smäckra ben och gned sina öron över Helenas skuldror i en vänligt menad gest; hans ivriga ryttarinna sa till honom diplomatiskt, strykande mulens sidenmjuka lyster: "Lyssna till vågorna! Se hur de skuttar och skrattar och talar. Vad de talar torde vara goda ord, ty de prisar Gud..." Hästen höjde sin kristallklara och vänliga blick.

Åter i sadeln, avslöjade Helena vad hon hade på hjärtat, ridande bredvid kyrkoherden: "Tänk om Elfwina vore här och delade vår pilgrimsglädje. Men nu är hon O så långt bort, borta i det fjärran Götene, och jag saknar henne ofantligt" (Joseph:) "Med säkerhet måste du det" (Helena:) "I Linköping var vi bänkade bredvid varandra och lyssnade till syster Märta när hon undervisade oss. Sjön kallades Logur under den icke distinkta forntiden, och Odin påstås ha fört en av sina söner hit - Yngve, han som blev Svithiods kung - Ynglingaätten härstammar från honom" Joseph log och konstaterade: "Sa jag inte att du är en lärd jungfru? Jag har också lärt mig denna saga. Inte från en nunna på en klosterskola, utan då jag var fånge vid en lägereld, där den store uppsaladiktaren, en riktig 'metusalem', luftade sina sagor natten igenom"

(Helena:) "Säg mig, kan man ta dessa sagor för sanna" (Joseph:) "En matsked av sanning kan det finnas i vissa saker som diktaren berättade. Har du någonsin hört talas om Fródi, som, vid tiden för Kristi födelse, regerade detta rike. Undervisade måhända syster Märta om Fródis Fred? - det var när Caesar Augustus' lag påtvingades hela världen. Och Nordens mäktigaste regent, Fródi, höll freden; ingen skadade sin nästa; tjuvar och rånare var okända häromkring" Helena utbrast: "Om det ändå vore så nu!... Har du inga fler ord att säga de okunniga? Snälla, berätta om landet norröver" (Joseph:) "Skalderna sjöng att Odins sonson högg Mora Sten i Lagga och att han sedan uppförde Adam av Bremens avgudatempel i Gamla Uppsala, norr om Mälarens böljor. Han byggde det kors-format och av sten och guld, och det mätte 60 gånger 60 alnar. Begrunda detta, klosterjungfru. Och nära dess port växte ett träd som aldrig fällde löven" (Helena:) "Fortgick detta i evighet?" (Joseph:) "När det Sanna Korset proklamerades föll löven till marken" I Helenas ögon randades en dag av förundran; hon sa: "Är det sant, herr Joseph?" (Joseph:) "Ringa tvivlar jag på sagans sanningshalt; den Heliga Skriften säger ju att de Tolv spred Evangelie-fröna när och fjärran, till och med till världens ändar". Helena mumlade: "In omnem terram exivit sonus eorum".

(Joseph:) "Jo, kära jungfru, det var så det gick till. Och ytterligare en sanning är denna - sankt Ansgar, gossen från Amiens, kom till denna del av världen på skidor och med pilgrims-stav, hela vägen från Nya Corbie i Sachsen, år 829 efter Kristus. Förmodligen följde Ansgar den gamla rutten - Dorestead, Hedeby, Birka. Förmodligen följde han med affärsmän från Frisland som vågade sig ut med koggar för att byta kläder och mantlar mot kogglaster av svenska pälsar. Ansgar tände Trons första bål nära intill Birkas uråldriga Gravhögar. Samma Mälarvatten hörde hans missionärsstämma ljuda över sig, ty vad han talade om var Vite Kristus och honom korsfäst" (Helena:) "Det är ledsamt att vikingarna satte så ringa värde på Ansgars ord om evigt liv" (Joseph:) "Det sanna Ljuset släcktes grymt. Birka fick liksom Jerusalem plikta för sitt syndande genom att utplånas. Prisad vare emellertid Gud för att Tron senare åter kom att lysa starkt i och med Bruno av Querforts delegerade missionsarbete" (Helena:) "Far har ofta talat om hans martyrdöd - han fick vittna med sitt blod - och om den modiga mission som han lät bedriva här" (Joseph:) "Och detta är sant, Helena: Det var din egen gode far samt ovärdiga jag som följde i Brunos utsände munks fotspår".

Kapitel vi - ANSGARS Ö

Sex kilometer ned längs stranden fann de en båt med tolv åror, kvadratiskt lädersegel och ruff ihopbyggd med fördäck. Jarlen förhandlade med ägaren, en uråldrig långvandrare, och undrade om han seglade österut, om båten förmådde bära truppen, och om han kände till holmarna - båten såg ut att vara lättstyrd, fast... "Jo, jo" svarade ägaren kvickt på frågorna, sa: "Jag har farit mycket; vågor och vind räknar jag som gamla bekanta. Holmarna känner jag till var enda en..." Man träffade strax en överenskommelse. Män lämnades kvar att sköta hästarna på stranden, medan de övriga, utan ytterligare fördröjning, sköt ut båten, vilken fick styrfart på Mälaren. Helena bedömde det vara ett sällsamt nöje att tillåtas styra båten, och det gick undan! Hon gillade akterdäck, där hon kunde stå och se på de svallande vågorna och deras rena vita skum. Ägaren, som inte gärna ville se det hända den unga passageraren något ont, höll ett vakande öga på henne när hon balanserade sin slanka lekamen alltefter båten krängde. Men när han försökte försäkra Helena att båten kunde bli bortförd av Stormjungfrur, bedömde hon genast den gamle som varande knasig och brydde sig inte om ett ord av hans dravel.

De hade inte land i sikte på tre dygn. Därefter fick de syn på oräkneliga tallbeväxta öar och skär med täta lövträdskronor. En oförutsedd vindby träffade dem, regnskurar vätte deras ansikten och innan de visste ordet av så var kläderna genomdränkta. Det dröjde dock inte länge förrän solen åter sken. Glada i hågen mottog man sol och regnbyar på samma vis, och man blev kvar på däck för att se på hur bogen skar genom vattnet österut och hur Draken sträckte ut tungan i färdriktningen såsom mot ett byte. De seglade förbi en mängd holmar, och moln jagade varandra strax över deras huvuden. De såg inte till en levande själ på de klippiga stränderna, men en massa måsar cirklade runt båten och 'skrattade'. Slutligen bad ägaren roddkarlarna att följa en annan farled och att ro norrut. För att inte missa Björkö höll han med ett alert öga räkningen på de holmar de passerade - han blundade med det andra.

Medan de seglade in mot Björkö, stod Avant-garde ledaren på fördäck, där han var i stånd att bli klok på var köpstaden låg. (Joseph:) "Nej, mitt råd är att vi måste hålla undan för Kogghamn och ta sikte på en säkrare båthamn längre västerut" Grymt folk lurade i denna vik; äventyrare med hårda anletsdrag som har kommit för att gräva upp ruinerna i jakt på vikingatida guld och föremål. Ägaren skakade på huvudet och stod tyst och undrade vad hans egna, betalande passagerare hade i kikar'n - frågan var om det inte var guldet och föremålen? Själv hade han, för övrigt, aldrig lämnat sin gamla farkost!

"Det var på tiden att vi kom fram" utropade Helena av pur pilgrimsfröjd när roddkarlarna skickligt förde båten till stranden. Hand i hand med Jon hoppade hon i land och fick strax sällskap av de flesta i truppen. Några militärer förblev ombord för att hålla utkik ifall bråkmakare skulle komma in på scenen. Efter några steg varseblev syskonparet att det inte var lätt att ta sig fram på grund av alla stenar. Deras näsborrar nåddes av stank av avfall och härskna lockbeten. (Jon:) "Usch vilken vikingaodör!" och han fattade sin skrattande syster om midjan för att hon inte skulle falla - hon var tvungen att se var hon satte fötterna - och de skyndade tillsammans upp från den smala strandremsan och undan från dess tunga luft; han sa: "Så vitt jag kan bedöma är jag skyldig min storasyster att föra henne i säkerhet" På den mjukt formade klipp-höjden ett stenkast längre fram stod de och inväntade de andra.

Väl samlade banade de nu väg i skumrasket tills de såg ljus framför sig - kyrkoherden erinrade sig att det var det ensliga värdshuset. En fridsam främling besvarade deras knackning och bad dem stiga på; men knappt hade de hunnit méd sin vänliga hälsning, förrän värden gav dem en varning: "Det finns grälsjukt folk häromkring, öbor, som är riskabla att beblanda sig med" Jarlen skrattade, av naturen utrustad med gott humör, och sa: "Riskabla att beblanda sig med, eller? Tag icke desto mindre med i beräkningen att vi endast för med oss fredsälskande folk - fast modigare och härdigare män har aldrig suttit i en båt med sex par åror" Värdshusvärden höjde på axlarna, sa: "Gewiss - ni må vara hur fredliga som helst" (Jarlen:) "Vi intrigerar inte, och det färdas ingen bråkmakare i vårt sällskap" Värden replikerade blinkande: "Nichtsdestoweniger har denna ö ett dåligt rykte. Folk från närbelägna öar svärmar här numera; och många av dem är mordiska sällar som inte aktar på varesig lag eller ordning" (Kyrkoherden:) "Hör på. Enligt mitt tycke borde den vinna som strider på det ärligaste viset, om det så funnes sådana som lurpassar och skapar djävulskap över hela jorden" (Värden:) "Det instämmer jag i, men jag har varnat er grundligt och ni borde se upp. Låt ingen lita på en gapande ulv!"

Pilgrimerna återvände till båten, inte av rädsla för någon fiende, utan för jungfruns skull. Jarlen gav order om att de skulle ta till sig värdens varning: "Ni skall inte vara mer i rörelse än vad som är fullkomligt nödvändigt. Tids nog får ni dra fram vapnen när upplänningarna startar någon halsbrytande krigslek..."

På vistelsens andra dag tog Helena sitt spjut och ämnade gå själv till helgedomen, som inte låg så långt bort, och hon längtade av hela sitt hjärta efter tyst bön på den heliga platsen. Varför tveka en enda sekund? Under de ett och ett halvt dygn de varit där hade inte en suck av ondska drabbat hennes sällskap; de hade verkligen haft tur - med tillfälliga besökares tur - de muckade inte gräl och vandrade sin väg klokt. Just nu var sällskapet i övrigt iväg på en expedition inåt ön, för att undersöka en vattenkälla i en undangömd vrå. Helena banade väg raskt uppför stranden, uppför det låga berget och mot gravkullarna. Gamla sjöfarare låg begravda där. En gång i tiden hade de simmat på just Mälaren på sina runda lädersköldar och rytande slagit sig fram och bordat andras fartyg. Men nu hade de, jämte den tidens hot, somnat in för alltid i vikinga-gravhögarna... Jungfrun skuttade ivrigt över bara klippor, vilka påminde henne om Mälarens rullande vågor. Först när hon kom till skuggan av ett askträd, tog hon en paus för att torka sig i pannan och skapa sig en bättre uppfattning om det hela.

Några hundra steg bortom gravkullarna låg Ansgars kapell byggt av sten, stock och torv. Helena kunde från sin position ana den heliga byggningen som låg och ruvade i ett snår av dvärgbjörk, som till hälften skymde sikten, och gången fram var överväxt. Helena spekulerade: "Kapellet måste vara av gott virke, eftersom det har klarat så många svåra år och otaliga vintrar. Vem kunde ha trott att tidens tand och hedningarnas ovarsamhet kunde ha vara grymma? - dessa två, de skonade varken stiglucka eller port; överstycket var sönderflisat.

Den modfällda pilgrimen ställde sitt spjut mot portens hackmärkta post och gick in i den dåligt upplysta byggningen. Där inne kunde hjärtat brista vid åsynen av de icke-kristna plundrarnas verk. Altaret var borta; inte ens ett votivljus lyste i skumrasket, och bänkarna längs väggarna var täckta av damm och spindelväv. En stank vilade över hela det lilla kapellet. Ekona av hennes steg mot stengolvet var egendomligt obehagliga dessutom. Trots allt detta, närmade jungfrun sig altarplatsen, och hon knäföll, ivrig som hon var att kyssa stoftet och offra sitt ödmjuka lov och sin tacksägelse. Så bad hon Nordens apostel att rädda Västergötlands folk från tumult och mörker.

Hon torde ha suttit på knä länge innan hon varseblev att det fanns andra i kapellet. En smärre shock mötte henne när hon kastade en blick över axeln: Två hemska skäggiga gubbar med öron som vingmuttrar satt på väggbänken och 'scannade' skälmskt in henne med sina grisögon. Hon tog dem för uppländska öbor av deras långa hår och ovårdade uppsyn att döma, och då erinrade hon sig värdshusvärdens varning: "Måtte ingen lita på en gapande ulv!" och hon fick hjärtklappning; försökte bevara lugnet. Men någonstans förstod hon att hon måste göra något vettigt inför deras uppmärksamhet, deras dumma viskningar och sneda flin; hög tid att tänka och att stuva undan all rädsla, och hon gav sig själv rådet att inte lita på en gapande ulv. Om hon visade sig vara klarvaken och inte dum och väck, så kanske allt kunde gå bra, så hon ställde sig bestämt på fötter och stirrade rättframt mot inkräktarna. Hon la märke till morakniven i den enes bälte - upplänningens, med getskinnsbyxor och breda axlar - och till den kraftiga klubban som den andre bar, han med smutsiga ylleplagg och oproportionerligt stort huvud.

Hon hade en omedelbar känsla av olust. Hon tvekade och visste knappt inte vad som var bäst att göra eller vilka ord hon skulle välja väl. När så inkräktarnas röster skärptes lite, sa Helena sammanbitet och lågt: "Tala inte så högt! Varför sitter ni här och spionerar och driver gäck?" Gubbarna bara hånlog och blängde desto mera, som om de hade druckit öl. Helena fortsatte, förbryllat, efter att ha mobiliserat mer mod: "Bedömer ni det som att denna heliga mark vore platsen för något annat än för bön och bot?" Den tyngre av inkräktarna sa med skadeglädje: "Vi har tur med vårt kvinnorov" (Helena:) "Kvinnorov?" (Gubbe:) "Exakt! Guldhåriga sjöjungfrur syns inte ofta till här" Hade det nu varit möjligt, så hade hon velat gå i frid, ty dessa skabbiga kläckningsmaskiner för onda planer var inte de korkade lantisar som hon hade föreställt sig. Dessa, som höll henne fast med blicken, var inga dårar. Dårar har som vana att gapa och muttra, men dessa två talade oförfärat och hade gnäggande skratt.

Det stod allt annat än rätt till, det var uppenbart, och hon började be tyst; hon tänkte: "Jungfru Maria är den bästa advokat som finns, hon som aldrig skulle förneka mig något..." Den större av gubbarna röt: "Vad gör du här ensam? Och vart är du på väg? ...från överklassen, som du verkar vara, med guldkedja och allt" Helena svarade modigt, trotsande den otäcka känslan som kom över henne: "Du talar ociviliserat, vill jag lova. Mina göranden och låtanden angår dig inte" Gubben gjorde en grimas åt henne, och sa flinande: "Hör på den! Och det säger du först nu. Men vi har behov av dig, snygging" Hon tog ett steg tillbaka, sa: "Av mig? Du har inget att göra med mig - du måste vara besatt av djävulen" Den andre av gubbarna, han som såg sträng ut, blängde och sa: "Nej, nej, guldlock, inte av djävulen. Tag det lugnt så ska jag framställa en hednisk förtrollning åt dig, och tre Runor, som hör till" (Helena:) "Jag har ingen nytta av dina förtrollningar, och inte av dina gudar heller" (Stränga gubben:) "Här finns det fler gudar än det finns ringar på dina nätta fingrar - Tor, Odin, och fruktbarhetsgudarna i terebintlunden". Det slog blixtar ur Helenas blick när hon röt: "Jaså - hur vågar du då sätta din hednafot i den levande Gudens hus, hans, som regerar över jorden och..." "Håll käft" avbröt gubben glödgat, och mullrade fram en ed: "Jag svär vid Tors Åska att jag snart kommer att domptera dig så att du gör som jag vill".

Med ett tyst jättekliv kom gubben mot Helena och försökte fånga henne i sin hatfyllda famn. Helena, som inte visste något om brutala och självcentrerade män, backade snabbt men förgäves, ty han grep henne och försökte klumpigt att komma åt att kyssa henne; hon skrek: "Låt mig va', odjur". Han skrattade högt, hjärtlöst och kusligt. Hon slog till honom hårt och knuffade honom bakåt med kraft. De tampades i kapellet, men han hade övertaget. Helena kände att hon var röd i ansiktet, och plötsligt fann hon sig låst i ett grepp, hårt pressad och nedkastad - ja, hon hamnade på knä. Tillfälligt yr föll hon till golvet, där hon låg halvkvävd under tyngden av en stinkande och liderlig sälle. Utan att veta varifrån och hur hon fick styrkan, och började hon slita och slåss och vrida sig som en alligator. Detta pågick kanske i bara några få sekunder, fast det kändes som mycket mer, och det var förgäves.

Nu svek Helenas mod henne: Trots hennes utbrytningsförsök satt hon fast i fällan. Styrkan försvann så att hon var nära att svimma, och hon var blott ett lamm i en ulvs klor. Då hördes det metalliska ljudet av sporrar; det följdes av springande steg... Den som anlände var en reslig och vältränad yngling, som inte förlorade någon tid när han fick syn på jungfrun framstupa under rovdjuret. Med ett vrål rusade han fram och med ett ursinne som gjorde upplänningen häpen, där han stod och stödde sig på sin klubba. Han hade inte förutsett detta, och genast höjde han sitt vapen för att gardera sig, men ynglingen slängde sig smidigt åt sidan och undvek klubban; han reste sig blixtsnabbt och tilldelade upplänningen en skur av slag så att denne drevs mot väggen.

Strax hade räddaren, som en slagbjörn, rusat över till där den försvarslösa jungfrun låg förankrad mot golvet, och han drämde till med all sin kraft mot gubbens huvud med svärdsskidan. Denne jämrade sig och gav vika. Ynglingen slängde svärdsskidan åt sidan, svängde sig runt och undkom med knapp nöd den andre gubbens attack... Ynglingen morrade medan han ömsom väjde, ömsom slog tillbaka: "Här har du någonting att sätta tänderna i, ditt gamla ök!", och utdelade tre träffar som skulle ha golvat vem som helst. Innan öket kunde slå tillbaka hade nykomlingen fått honom att backa tills han slungades ned på den väggfasta bänken. Ynglingen pressade sina knän in i gubbens bröstkorg och frossade i att banka vettet ur honom.

Medan detta pågick, lyckades Helena åla sig fram från under den förstummade sällen. Skakande kom hon på fötter och hon var yr. Vad var det här för en plats, svart som synden? Hon kände med handen på huvudet och det smärtade tíll; tänkte: "Tur att mitt tjocka hår skyddade mitt huvud!" Flätorna hade smutsats ned under striden och var förvridna; dräkten hade rivits sönder vid kragen. Trots att hon ville skrika, förmådde hon bara snyfta - utan tårar. Ynglingen skrattade lite tafatt, sa: "Gud gillar mig tydligen. Det där är hemska typer för en ung kvinna att råka ut för. Men låt oss inte förlora någon tid i det här blåmärkta eländet; det är bättre att gå utomhus och att sitta en stund under ekarna" Han rörde hennes händer, som kändes som våt mossa, och drog mjukt till sig den förvirrade jungfrun. När han varseblev hur hon vibrerade, la han armen om hennes axlar och förde henne ömt ut genom stigluckan. När de nådde ekarna sa han: "Jag vill prompt att du stannar en stund här, kära flicka, tills jag kommer tillbaka. Svin kan inte tillåtas svina ner den heliga platsen. Man måste kasta ut dem"

När Helena lämnats för sig själv, försökte hon samla tankarna och återfå lugnet. Strax började ekstammarnas mörka labyrint klarna för hennes ögon. Hon masserade ansiktet och nacken med mantelns linning, och sa: "Jag får inte jämra mig, inte gråta; den här revan orsakades av en kvist" men gärna skulle hon ha gömt sitt bleka jag i en handske! Hennes utmattning verkade dock hysa viss tacksamhet, och all hennes sorg och oro till trots, så kände hon lättnad att se på när hennes räddare släpade ut gubbarna ur kapellet med fötterna först. Hon försökte se hur han egentligen såg ut, men det var svårt, eftersom han hade bråttom att stånga ner gubbarna i ett hasselbuskage.

När han på lämpligt vis hade dumpat riskavfallet, gick han åter till Helena, och i sin slutna hand bar han med sig det tunna, länkade guldhalsband med ett kors, som Helenas mor hade skänkt henne - det hade slitits loss under striden - men när han gick till hennes sida och försökte lägga länken och korset i hennes händer, ville hon inte ta emot dem. Oväntat sa hon: "Behåll dessa, snälla, de är en mager gengåva för ditt storartade mod nyss" Han lade in en nykter protest: "Nej, de är ju dina dyrbarheter" (Helena:) "Stämmer, och nu är de dina. Sätt värde på dem, och kom ihåg att alltid vara just så modig" Medan han kysste gåvan sa han tyst: "Jag kommer att värdera dem som min käraste belöning" Hon la märke till hans pojkaktiga rodnad som svepte över hans ansikte när han stuvade korset och länken djupt innanför den linneskjorta som han bar under läderjackan.

Han visste inte vad han mera skulle säga, så han började, att med en fårskinnslapp, gnugga den mörbultade svärdsskidan. Helena gjorde sig också upptagen, nämligen med att kamma ut sitt dammiga hår och att återskapa de långa flätorna. Därefter upplevdes ekdungen som mindre tom, och hon kände en aldrig tidigare erfaren frid. En ny värme flödade in i hennes hjärta allteftersom och själva själen i henne glödgades; så mycket det fanns att vara tacksam över resten av livet. Hon bad en försenad bön till jungfru Maria och S:t Ansgar för att de hade hjälpt henne tryggt genom bärsärkatumultet.

Nu dröjde det inte länge så kom kyrkoherde Joseph springande genom björklunden med resten av truppen hack i häl, ty när man hade återkommit till båten så hade man inte funnit jungfrun där, och man fruktade att hon kunde ha råkat ut för djävulskap. Det var nu med stor lättnad som man såg henne sitta under eken, besynnerligt fridfull - med, till följd av transen, halvöppen mun och tårade ögon. Och det var med stor överraskning som man såg den unge riddaren stå vid hennes sida, delvis medveten om det bristfälliga i varje försök till förklaringar, om några sådana efterfrågades. Allt den lugne räddaren gjorde, när han såg hur de förvånades, var att tyst och oberörd fortsätta kamma sitt långa gyllene hår med fingrarna, osäkert leende. Helena reste sig stelt och hälsade på truppen: "Far; herr Joseph; lyssna, så här gick det till..." Lik en drömfigur rullade hon upp för alla närvarande vad som hade drabbat henne, och hon lovordade ynglingen genuint liksom hans beprövade svärdsskida. Man var i förstone inte i stånd att tro sina öron, men man hörde Helena berätta klart utan att avbryta henne. Ingen närvarande kunde heller undgå att lägga märke till den stilige nykomlingen; de granskade honom från hans majestätiska panna, blank av svett, ned till hans ridstövlar med silversporrar.

När jungfrun hade nått slutet på sin redogörelse, vände sig kyrkoherden mot jarlen: "Så värdshusvärden hade rätt, förfärligt rätt" Jarlen nickade och vände sig mot Helenas räddare: "Jag lägger en välsignelse på din hjässa och jag prisar den ädla metallen i dig. Det var inget ringa hjältedåd att fälla ett par sällar så skickligt" (Kyrkoherden:) "Skickligt är ordet! Precis såsom en korsfarare skulle ha gått till väga" Ynglingen rodnade på manligt sätt och sa: "Hur som helst är jungfrun i säkerhet nu. Det enda jag gjorde var att följa riddarcodex och rädda jungfrun, för att inte hon skulle fara illa i händerna på de där hård-själade öborna" och samtidigt pekade han mot buskaget. Militärerna fann dock inte gubbarna där - uppenbarligen måste de ha lyckats draga iväg med sig själva till viken, blåslagna; andra halvlek av deras kvinnorovs-åtagande var säkert inte till deras belåtenhet.

Helenas räddare ljusnade plötsligt och hans uppträdande blev ännu mer kultiverat: "Mina herrar, mitt namn är Benedict; jag är från Skara" (Jarlen:) "Från Skara storgård?" (Benedict:) "Har du träffat min far?" Jarlen såg glad ut; sa smått skrattande: "Detta är välkommet! Jo, Benedict, många gånger red din far och jag tillsammans, sida vid sida, med heta tyglar under krigen mot upplänningarna. På den tiden bodde vi närmare varandra, och vi var 'sjövärdiga' vänner" Kyrkoherden inflikade: "Ni måste åter bosätta er nära varandra, liksom jag och munkarna i Skara"; han vände sig till jarlen, sa: "Men nu har vi mycket att tänka på!" (Jarlen:) "Sant. Kungen är sängliggande, så det vore oklokt att starta en ny fejd genom att ha alltför mycket med dessa kvinnorövare att göra" (Benedict:) "När ryktena om det som hände här nyss når utlandet, genom gubbarnas försorg, så kommer det med största sannolikhet att få helvetet att resa sig, och vem kan säga vad som kan hända då" Kyrkoherden skämtade: "Helvetet kommer att hävas, herr Riddare, efter den uppläxningen som du gav de där kräken... Om vi förblev här mycket längre till, kunde vi förmodligen frestas övermåttan att pröva stålet i våra svärdsklingor" Jarlen insisterade på att Benedict skulle slå följe med dem, när de ögonblickligen gjorde sig redo att gå. Om de letade efter mer sattyg från upplänningarnas sida, skulle det inte ge något; ingenstans kunde de se ens svansen av en fiende eller hotet från deras klubbor. De gick ändå försiktigt längs den mycket tysta skogsstigen, och de tog till höger i riktning mot bergknallen.

Till sin räddare fann Helena att hennes tankar återvände. Hon grunnade på hur underligt det var att han skulle vara Skarajarlens son. Hon började tänka på Elfwina; sannerligen kunde hon minnas varje ord som hennes väninna på Klosterskolan hade sagt rörande Benedicts farbror, Bård Guum, och dennes skadliga förehavanden. Ändå kände hon sig närmare sin gerillasoldat än tidigare, och, så vitt hon kunde avgöra, så ägde han ett trofast hjärta och det mest hållfasta mod.

Benedict gjorde kyrkoherden sällskap en del av sträckan, tills att jarlen kom och hade bråttom att få konsultera kyrkoherden. Benedict skulle vara glad om han finge höra några ord från jungfruns läppar, men han fick nöja sig med att stilla nynna ett fragment ur en gammal saga: "Nu skall bruden dekorera mina bänkar och utan att sinka sig skynda hem. Inför alla skall jag synas ivrig att få gifta mig; hemma skall de icke beröva mig min vila (Alvissmol)". Benedict fäste hela denna stund blicken på Helena, som gick framför vid sin bror. Om Himlarna tillät, så önskade han sig att få se mycket av jarlens fagra dotter framledes. Ty i djupet av sitt hjärta hade fötts en kärlek till henne, en kärlek som ämnade följa honom vart än han ginge och förbli hos honom för evigt.

Kapitel vii - TÅLMODIG KÄRLEK TILL NÄSTAN

"Må väl! Västergötlands blomma, Fäderneslandets lampa, och styr oss på Rättfärdighetens Väg, så att vi ej går vilse. Från Sorgedalen led oss upp till Ljusets Värld, på det att vi skall få leva med dig i vederkvickelse i evighet. Amen"

Sorgligt nog dog kung Inge d.y. följande år den 2/5, på aftonen till Korsfinnandets Fest. Snabbt spreds nyheten om hans hädangång; kyrkklockorna klämtade dygnet runt. Människor i alla åldrar samlades i sockenkyrkan till Missa de Requiem. Och till Skara kom det från Västergötlands fyra hörn jarler och militärer, för att betrakta Inge d.y's bålda anletsdrag där han låg i sin sista vila, lugn som en bergskedja.

Helena och hennes bröder var villiga att fara och betala sina sista tributer till den avlidne Rikets kung, men deras mor framhärdade i att de måste stanna hemma och assistera kyrkoherde Joseph vid gudstjänsten i Skövde kyrka, vilket de också gjorde med goda intentioner. Frun hade skäl att hålla barnen hos sig, inte minst rörande Skarajarlens sons uppvaktning av Helena, och hon trodde att det bästa rådet till de två, som båda fortfarande var tonåringar, var att bida tiden och tålmodigt tygla sina kärlekskranka själar.

Jarlen red med sin trupp till gravlölet. Väl anlända råkade Skaras jarl Ingolf på sin gamle vapenbroder, direkt efter att man hade hoppat av sina ridhästar - i förstone för att växla några ord med vänner komna långt norrifrån. Förträfflige Ingolf var bredaxlad och hade spjutrak rygg, huvudet högre än sina vasaller. Han såg mer ut som en slagkämpe än en statsman, vars ord betydde mycket för Götalands goda, och det förde dem in på samtal om den bortgångnes livsverk. De var samstämmiga om att Inge d.y. hade regerat på ett sätt som var fullt värdigt den förnäma ätt, vars maktposition Stenkil hade grundat. Inge hade alltid visat sig vara en rättvis domare, som värnade om det goda i sina underhavanden och verkställde Rikets lagar utan att skona varken rövare eller pirater.

Ingolf övergick så till att tala om fienderna mitt bland dem - vresiga män som ligger i ständiga fejder med varandra. Dessa födde hat och olycka, och blandade ormgift i mjödet. Enligt ett rykte hade en av dem giftmördat kung Inge d.y., och ingen kunde säga vad deras nästa drag blir mot laglydigt folk. Det viskades också om att Ragnvald i hemlighet utarbetade en plan för att komma åt makten i Västergötland. Om kungens män önskade bevara Riket kristet, var det nödvändigt att noga se upp med denne halv-upplänning och hans rövarband. (Skövdes jarl:) "De utgör allt ett snyggt huggormsbo att hysa i vårt land" (Ingolf:) "Och Ragnvald, som är enorm på att begå onda handlingar, kan skjuta med bågen som Skråen och med sitt långa svärd kan han slå med kraft. Han har setts i och kring Skara, men inte så ofta. Jag säger dig, kamrat, att alltför länge har denne laglöse tillåtits gå ostraffad"

(Skövdes jarl:) "Räkna med att folket i Skövde håller ögonen öppna och lyssnar efter hovtramp. De kommer inte att leka stillsamma lekar med den skabbiga despoten, ty deras svärdshugg är fortfarande genuint" (Ingolf:) "Vi kan räkna in många västgötasvärd, och modiga söner finns redo på din egen egendom för att strida för sanning och ordning" (Skövdes jarl:) "Jo, vi har sannerligen modiga söner förutom en rikedom på svärd. Din egen son Benedict kan du lugnt räkna in i skaran av modiga. Det är helt säkert det - han är en veritabel hovman, helt i avsaknad av fruktan. I Ansgarskapellet agerade han vackert och vann hela vår trupps ära"

Ingolf bekände frankt: "Så vitt jag kan bedöma så är ynglingen djupt förälskad i din fagra dotter. Jag garanterar dig att du kommer att finna honom anlända till din grind med åska och dunder inom kort tillsammans med ett muntert sällskap" Skövdes jarl log: "För att råna oss på våra klenoder - är det det du menar? Nej, tro mig, Ingolf, den dag då två så framstående ätter tätt knyts samman kommer att bli en lycklig dag. Ungefär nitton vintrar har gått sedan våra barn föddes, och det är den bästa åldern att gifta sig i, och deras kärlek är sådan att den knappt kan hålla sig gömd. Min hustru kommer inte att rynka pannan, trots att Helena är oss kärare än själva livet!!"

De två jarlerna gav varandra ett handslag som bekräftelse på denna uppgörelse. Genast gjorde deras viljor ett gemensamt skutt in i ett annat ödesmättat beslut: Innan de skilldes lovade de att vidmakthålla en nära kontakt. Vad beträffar en ansvarsfull budbärare visste Skövdejarlen precis vem de skulle använda för den farliga uppgiften: Uriel, hans livvakt och förman - honom kunde man lita på att bära hemliga nyheter mellan de två socknarna. Skövdejarlen hävdade att Uriel hittade rätt i mörkret; han visste var stigar och diken fanns. Dessutom ägde han en övernaturlig förmåga att avgöra var i landet fara lurade. Lämnar man det åt Uriel, så avslöjar han varenda lägerplats för laglösa som finns mellan Vänern och Vättern.

Såningstidens vindbyar var över. Kyliga, tunga regnbyar upphörde att dränka Västergötland. Säsongen med vackert väder var nära förestående. Trots det var det som om Västergötland gick i födslovåndor; ingen kunde säga om krig eller fred fanns på lager. Helena kom från huvudbyggnaden och letade efter Uriel på förmiddagen 9/6.1121, efter att hon hade hållit på att sy kläder i flera timmar - medan Frun hade vävt. Sanningen att säga, så hade jungfrun börjat se fram mot den timma då hon skulle bära ärekrans. Det här var en idealisk dag för att gå ut och hjälpa någon, vilket hon hade satt i system att göra en dag i veckan. Raskt korsande gårdsplanen, fick hon syn på Uriel och sina bröder vid asparna. Audun och David var inbegripna i att öva svärdsstrid. Uriel stod intill och vilade sin hand på hjaltet efter att muntligen ha instruerat bröderna, vilket han kände sig nödgad till, och påpekat att de hugger för vekt: "Du nafsar som en get, Audun!..."; "Agera snabbt, David, så här..." och så visade Uriel i luften hur man fäktar.

Han avbröt sig tvärt och vände om som en åskvigg när han hörde Helenas stämma. Hans blick erhöll ett vackert sken när han såg att jungfrun var klädd som för resa; hon ropade glatt: "Kom Uriel, en munter utflykt väntar oss" Uriel skyndade efter sitt långa spjut, ropande tillbaka: "Kommer, lita på det". När de nådde skogsvägen förklarade Helena: "Rost kommer att angripa min båge, Uriel, om vi inte finner något vilt att fälla under utflyktens gång". (Uriel:) "Rost eller rast, vad ger du mig för en fälld björn?" Helena utstrålade ett knippe glädjestrålar när hon svarade i en ton av retsam oskuld: "Högre makter måtte bistå oss i så fall, när de upptäcker att vägen är så farofylld och att jag är så fumlig med vapen" Uriel sa torrt: "Stämmer inte - du har aldrig skjutit iväg en pil utan att den har träffat målet"

I skogsbrynet stannade Uriel, tog Helenas unikabox och hamrade fast spiken som höll ihop hans spjut; sedan lommade han vidare som en mastiff, lycklig att få följa i Hennes spår och stilla få nynna 'helenistiska' hymner. Sålunda hade han många gånger åtföljt jungfrun under deras skogsvandringar, och nu, när han observerade hennes slanka figurs spänst och smidiga grace, nådde en ledsen tanke hans medvetande: Dottern i Skövde storgård var nu snart 20 år gammal - nu vågade han inte längre bära henne på ryggen; det var en sak som ingen kunde ställa till rätta på något vis, hade hon sagt honom.

De trampade ljudlöst genom skogsmark under nästan en timme, under vilken Uriel var märkligt tyst, ty under den gångna månaden hade han smygit efter Ragnvalds mördarband, och hade överburit hemliga meddelanden mellan de två jarlerna. Han hade gärna berättat för Helena om var de närmaste fiendelägerna fanns, men han hade svurit högtidligt att tiga om det. För att erövra lättnad tog han upp en sång: "Dessa starka väktare ilsknade till och blev vildsinta. Storgården genljöd av förundran över att den klarade sig så väl mot de krigförande infiltratörerna..."

Helena hann före honom upp på Billingen och inväntade honom; avbröt med: "Kommer det att bli krig?" (Uriel:) "Ingen vet. Under alla omständigheter ser du orädd ut, och föga behöver du frukta" (Helena:) "Minns du inte vilka horribla krigssagor du sjöng för mig när jag bara var sju år? Eller de skrämmande rim som isländska gårdfarihandlare hade ristat in på en stock häromkring?" Uriel grinade illa, sa: "Det minns jag mycket väl. Vid den tiden dömde Frun ut sagorna - att de enbart var av ondo - men i gengäld ger du nu mig böner på latin och västgötska" (Helena:) "Nu måste vi absolut be om fred. Pax et Quies, Uriel - det är Ansgars motto" Uriel mumlade förstulet: "Jaha. 'Fred', 'fred' och det finns ingen fred!"

Innan de nådde målet för deras välgörenhetsuppdrag fick de knoga på en timme till. Uriel tänkte: "Av alla ställen!..." - detta var Åsas boning, och hon var mycket bekant för honom - Åsa med kolsvarta ögon och svartare hår. Så det var henne som jungfrun hade i sinnet att rädda; han kunde ha gissat sig till att kyrkoherden skulle skicka henne ut för en dylik uppgift. Det såg ut som om Uriel var illa till mods, när han med släpande steg gick efter jungfrun mot ryggåsstugan. Med sitt omedelbara sätt gick Helena som hon brukar och knackade på dörren, men då lade Uriel ned packningen och smög iväg mot ladan. Helena tänkte: "Det var ett udda tilltag, udda för honom, som aldrig ger tappt så vitt som bränder anläggs" Hon lade ned sin båge och tog upp väskan utan att nedlåta sig till att ropa på Uriel. En liten puff och så gav dörren efter - hon steg på.

Bänk och bord var förmörkade av rök, väggarna svarta av sot; det var fuktigt här av en genomträngande dävenhet, som knappt minskades av härdens fåtaliga glödande bitar. Golvet täcktes av halm, som bar en odör av att ha legat där för länge. Borta i hörnet sov ett spädbarn i en hängande, grovt tillyxad vagga. Så fort Helena började gå mot bordet kom barnen och svärmade kring henne. Det var inte lätt för henne att placera packningen bland tallrikar av horn och surnade matrester. Barnen höll på och väsnas överbedövande; som påbröd började spädbarnet gråta, varpå modern kom fram från den inbyggda sängen. Åsa hade ringar under ögonen av trötthet, och hade magrat ytterligare. Hennes trasor till kläder lämnade ena axeln bar; hennes hår, som inte kammats på en vecka, hade löst flätade flätor. Hennes långa svarta lockar påminde Helena om hennes skolväninna Soten och deras lyckliga klostertid; men där slutade varje jämförelse, ty Elfwina hade i övrigt inget gemensamt med denna kvinna med rynkor i ansiktet och en smutsig underklänning upprullad till knäna. Åsa ägde inte mer ungdomstidens hetta. Hon var trött på äktenskap och fann föga tröst i att vara mor, och hon fördrev dagarna lättsinnigt med en eller annan älskare. På Helena gav hon intryck av att vara en vildmarksbo som gärna höll sig utom synhåll.

Åsa gav Helena ett uselt mottagande, och hon brydde sig föga om barnen, vilka var som små djur. Hon benämnde dem "Skadedjur!" och så var det med den saken. Och de fortsatte agera som sådana: de klängde fast vid Helenas bälte, trevade längs efter hennes ridstövlar, ryckte i pilarna i hennes koger. Ju mer hon försökte knyta upp väskan, desto vildsintare ansatte henne den lilla vilda hjorden, och de bad att få än det ena än det andra. Det tog Helena en stund innan hon fick armarna fria så hon kunde dra fram gåvorna - luvor, byxa, och trasdockor - men ändå måste hon förmå dem att upphöra leka Stormavdelning! I ett desperat försök att nå frihet banade Helena väg till vaggan och lyfte upp spädbarnet; vaggade det lilla knytet högt i sina armar tills hon fick fatt på en sittplats på den väggfasta bänken. Barnen pressade sig på henne, kramande sina gåvor och begärde att få höra en saga. De ansatte henne vilt, men jungfrun bara log. Hon försökte nog, men kunde inte värja sig mot anfallet. Nej, en saga krävde de, en saga måste de få höra! Helena var inringad av de sparkande, stormande fem och väntade tålmodigt tills tumultet avtog; då började hon berätta:

"Tysta, barn: En gång i tiden fanns det en som älskade Gud mycket, en liknande vår egen kyrkoherde Joseph. Han älskade också alla Guds människor, både onda och goda. Och det fanns en viss kvinna som han önskade, o, så mycket att kunna få räkna bland de goda; hon hette Thaïs, och hon var rik och mycket attraktiv, men mycket mycket elak. Vad hon gjorde var vida värre än allt kristallkuleskådande, till och med värre än häxkonster - ty hon sålde sin kropp till lusta; hon sålde sin kristna födslorätt för några slantar"

"En dag hände det sig att eremitmunken gick till Thaïs' gård och frågade... 'Är du inne, Thaïs?' och hon svarade 'Vem är denne okände som ropar på mig?'; eremiten svarade 'Din älskare'; hon undrade 'Vem är du, främling?'; han ropade 'Stig upp, sköna dam, och kom...'. Men när hon öppnade dörren, som hon ofta hade gjort för att släppa in dåligt folk, stod eremiten där mycket stram. Han ville varken supa eller skoja med henne - inte han. Istället visade han henne på skeppslasten av dårskap och ondska som hon samlade på sina egna axlar. Helt uppenbart straffade Gud henne för synderna genom att göra henne kylig och grym. Och, lägg märke till det, eremitens tillrättavisning var så sann och äkta att Thaïs kröp ihop under den, som om hon varit en valp och eremitens ord piskrapp"

Åsa blev fångad av sagan och hon fäste vidöppna ögon på Helena. Hade det värsta hon fruktade infriats? Hon började undra hur mycket denna Nådeängel egentligen visste om hennes eländiga tillstånd. Jungfrun brydde sig emellertid inte om Åsa, utan fortsatte med sagan med det lugna manér som hon alltid gav prov på...

"När detta var sagt och gjort, bad eremiten Thaïs med tårar om att hon skulle ge upp sitt omoraliska leverne och gå tillbaka till Frälsaren Jesus, som älskade henne så mycket att han givit sin sista blodsdroppe för sådana själar som hennes, även för svarta själar. Han pläderade, sa 'Ja, själars Älskare är en match och mer än en match för vilken som helst av den ondes illviljor'. Rörd av denna plädering, föll Thaïs på knä och tårar strömmade utför kinderna, och hon lovade bättra sig. Därefter skulle hon följa sitt hjärta, vilket hade blivit ett nytt hjärta. Guds Nåd hade gjort det nytt och det hade skänkts till Thaïs därför att hon sörjde över sina synder".

När sagan tog sig denna vändning, satt Åsa helt stilla, och hon knäppte sina besudlade händer i knät. Hennes tidigare trotsiga min försvann. Hon såg alltmer förbryllad ut - de mörka ögonen blinkade smärtsamt när hon märkte det ivriga sätt på vilket sagoberätterskan fortsatte, så vis i sitt tal: "Thaïs älskade Gud efter det där, och det värkte i henne att få göra storverk för hans Namns skull. Och vad tror ni att hon gjorde? Hon brände ned sin stora gård; lågorna växte sig så vilda att de förbrände alla hennes gåvor och skatter. Ännu mer gjorde hon - ty hon flydde långt bort från sina 'älskare', som hade börjat jaga efter henne. Sådana dåraktiga 'älskare'!; lika råttor i en bur sprang de omkring - och förgäves. De fann aldrig Thaïs"

"In i öknen hade hon gått för att göra bot för sina synder och således undslippa Helvetets eld. Åren gick. Eremiten sa: 'Länge nog att ägna sig åt så hård botgöring för en bräcklig kvinna med en tro lika fast som Petrus hade'. Hon bodde ensam, fastade oftast, och bad i en mycket mörk cell. En gång till kom eremiten till Thaïs för att förmå henne att upphöra med botgöringen, men det ville hon aldrig lyda. Hon gick heller aldrig med på att flytta tillbaka till den stora staden; hon ville hellre förbli i en cell, avskärmad från sina gamla syndbundna bekanta. Och att förbli i sin cell, det var vad hon gjorde, gottgörande sina egna onda gärningar lika väl som de onda gärningar som alla hennes bekanta hade begått"

Helena gjorde en kort paus och hennes ansikte lystes upp av ett inre ljus. De små bärsärkarna var helt stilla under pausen, och hon, som höll det sovande spädbarnet i famnen, märkte deras nedlugnade förväntan. De såg verkligen mer än högtidliga ut, nästan vördnadsfyllda när hon kom till sagans slut:

"En annan eremitmunk, Paul, som också stod Gud nära, fick en natt en underbar vision. Han såg en påkostad säng med förhängen och överkast. På sängen låg en krona, som bevakades av fyra snygga brudar, som glödde som vita rosor - över dem höll ärorika änglar sig svävande, vilka spred sin upplysthet i kammaren. Paul undrade: "Vad skall allt detta betyda?" Och si! en gudomlig röst hördes säga: "Denna härlighet har ställts iordning för Thaïs!".

När Helena berättat klart, såg hon kärleksfullt på spädbarnet och pussade dess lockiga huvud. De äldre barnen förstod bara sagan delvis och de stod med öppna munnar; de yngre barnen såg upp med sorgsen blick. Helena vände sig om - Åsa satt och grät av skam, ihopsjunken på pallen, men smärtan i tårarna gick inte att bli av med. (Helena:) "Är det något som inte står rätt till, Åsa; Gud hjälpe oss", men Åsa var ihopkrupen och dolde sitt eldröda ansikte. Helena tvekade - hon förmådde inte säga vad hon ville få sagt. Åsas hjärta var i sorgens grepp, och hur kunde man visa annat än ömmaste medlidande för den fattiga 'förlorade dottern', som var långt från sin himmelske Fader och som livnärde sig på svinens fröskidor.

En smyglyssnare smög omkring utanför och hukade vid dörren. Uriel hade inte missat ett enda ord av sagan. Han överraskades av vad som hade hänt och stödde hakan mot tumme och pekfinger och stirrade dystert i marken. Så sträckte han upp sig, tog ett djupt andetag och slank iväg mot ladan. Bort hade all den rävsluges säkerhet dunstat. Det här hade omskakat och förvirrat honom; det var som om en gast hade kramat själen ur honom.

Kapitel viii - FAROR TILL LANDS

Vid tiden för Nones lämnade besökarna från Skövde Åsas ryggåsstuga för att ta sig hemåt. De gick så de blev andfådda via en genväg bortom Blängsmossen och dess bläcksvarta hålor, klockljung och storspovar. Ett par gånger stannade Uriel tíll, som om han hade tappat sugen - gnagde kanske något på honom? Helena gillade inte att han kisade så med sina ögon lika grönt havsvatten, men hon kommenterade dock inte hans uppträdande vid ryggåsstugan. Om de inte skyndade sig, skulle natten hinna komma över dem; nattetid var inte rättan tid att vara ute i dessa djupa skogar. Uriel sinkade dem, gick sakta när de kom till svängen, fast han inte hade lång tid på sig att bestämma sig. Så beslöt han att de skulle pröva en gammal stig - den som ledde längs bäcken. Nu kunde det ha funnits skäl för Helena att klaga, ty ymnig vegetation kvävde i stort sett stigen, men tvärtom så gladde det henne - det var så hon var - det gick ju trots allt att ana sig till var stigen fanns. Hon bad, medan de tog sig framåt, en bön om att de måtte nå Skövde i tid, så att hon inte skulle missa sitt reguljära kyrkobesök.

De kom strax till stora flyttblock som låg vid döda, förstenade ekar - skuggrika, hotfulla gestalter som utan dröjsmål måste skys. De hann inte långt från dem, förrän de hörde tvistar och blad brytas och de halvstannade. Strax urskillde Uriel något lurvigt som var på väg rakt mot dem från en myrstack på ett bågskotts avstånd. (Uriel:) "Det är en björnhanne. Tag skydd bakom mig" (Helena:) "Vad ger du mig?" (Uriel:) "Tror du att jag har blivit sentimental?" Helena tog en pil ur kogret och spände den i bågen. Med fötterna fast mot gräset avvaktade hon tills den lurvige kommit närmare; då drog hon och sköt - och en gång till. Med två pilar i bogen rusade det ursinniga djuret rätt mot Uriel och Helena med vrede i blicken. Hon la sin sista pil mot bågsträngen, tog ett raskt steg bakåt medan Uriel gick fram och ställde sig jämsides henne; de var uppjagade av jakten. Tillsammans mötte de anfallet som tornade upp sig inför dem. Jungfruns dödande pil susade genom luften, efterföljd av Uriels spjut, vilket träffade björnen i djupet av dess hjärta. De såg en ram som slog till blint ut i luften, innan det svarta och lurviga damp i marken. Efter några vridningar låg så björnen helt stilla på mindre än en alns avstånd - död som stenplattan framför en dörr.

Helena retirerade några steg och slängde sig i gräset, vilande sitt huvud mot stammen av en tusenårsek. Den oborstade björnen belamrade den sött doftande marken. Given andrum reflekterade hon: "All fara står döden nära. Jag måste försöka att inte tänka på hur det kunde ha slutat för mig och Uriel. Redan har döden bedrivit smygjakt på mig tre gånger: Först i skogen mellan Vättern och Närkeslätten; därefter i Ansgarskapellet; och nu här i ekskogen." Den gamla abbedissans ord återkom till Helena, vilka brukade återupprepas inför äventyrslystna Kloster-skolflickor: "Mitt i livet är vi i döden" Ja, mitt i livet är vi i döden... Hon kände inte för att alls resa sig upp, utan började känna över flätorna, mumlande: "En mardröm, det är bara en mardröm" och hon såg hur Uriel torkade av sitt blodiga spjut med grästorvor i närheten.

Genast satt hon kapprakt och granskade hans märkligt förvridna anletsdrag: Han skakade av en känslostorm; Helena reste sig, utbrast: "Har du blivit galen, människa? Du skrämmer vettet ur mig" men hon fick inget svar. Hans tystnad bultade rent av i hennes öron; (Helena:) "Vad oroar dig, Uriel, säkert inte björnen, väl. Du har fällt åtskilliga, och större" Men Uriel slängde bara sitt spjut i gräset och böjde sig. (Helena:) "Vad är det som inte står rätt till? - hela ditt ansikte utstrålar att något är fel" Med dödsrött röst svarade till sist Uriel på hennes ångestfyllda vädjan: "Det är inget, ingenting bortsett från rädslan för att komma till Guds domstol sådan som jag nu är" (Helena:) "Det där var inget svar! Jag kan inte dra dig i örat som en gris - men du måste säga mig sanningen" Uriel darrade från topp till tå och viskade hest: "Gud vet att Helena måste få veta allting!... för jag är fastfjättrad lika mycket som en djävulens träl på grund av rädslan att min synd ska bli avslöjad"

Jungfrun släppte inte honom med blicken; sa vädjande: "Vilken synd? Du skakar som en som har malariafrossa" - hon kunde inte lösa denna gåta, om så hennes liv berodde på det. I avsaknad på insikt om hur hon skulle agera, la hon händerna på Uriels axlar, men han drog sig undan och rodnade kraftigt. Han skulle inte kunna lura Skövdes Dotter; det som gömdes inom honom avslöjades så av honom i grym desperation: "Ett sådant kräk jag var! Dölj dig för mig, Helena, för jag är inte värd att bespottas, nej, jag är värre än en mars-katt" (Helena:) "Hela sanningen, Uriel!" (Uriel:) "Ungen som du vyssjade i ryggåsstugan är min - en oäkting"

Helena blev eldröd i ansiktet, och när han såg hennes uttryck fortsatte han med torr och sträv stämma: "För mer än ett år sedan, medan du var i Klosterskolan, klådde jag upp Åsas make därför att han hade misshandlat henne. Efter att han hade lämnat henne för att gå och vakta kolmilor, så lockade hon över mig till sina vägar. Helige S:t Olav, bed för mig! Vad skall Frun tro - och din far, som brukade lita så på mig; han anförtrodde till och med sin dotter åt mig! Djävulen gripe mig - måtte de aldrig få veta det här"

(Helena:) "Fattar du vad du har gjort mot din egen själ? Vid det heliga Korset besvär jag dig att be Gud om förlåtelse" Uriel drog med näven över ansiktet: "Det borde jag ha gjort för länge se'n" Jungfrun försökte torka sina Tårar, men nya fylldes snabbt på; hon vädjade: "En sak måste du göra - fall ned inför den korsfäste Kristus' fötter och bekänn ditt dåd. Inget kan vara värre än att fortsätta ligga i krig mot Gud" Uriel var som en aladåb och svårt ansatt, och tvekade. Helenas Tårar bröt fram ånyo när hon vädjande såg på honom: "Låt dig inte krossas av tankarna på din synd; låt inte ditt hjärta förtäras. Bekänna måste du och ångra dig, och du får inte lägga hinder i vägen för gottgörelse. Lova mig att du kommer att uppsöka kyrkoherde Joseph - vi tummar på det, för annars kan vi två inte ha någon frid eller något förtroende tillsammans"

Uriel stelnade och tog några djupa andetag. Ännu kunde hon i hans ögon se den lurande skuggan av motvilja, men snart gav han upp och de tummade på det hon krävde; sa därefter: "Vågar fröken följa en sådan luspudel som jag - efter detta?" Hon tog ett rejält tag om hans hand och svarade lågt: "Efter detta... - ja! Med dig kommer jag alltid att färdas" Några minuter senare gav hon honom sin pilbåge och drev på: "Låt oss fly bort från denna skuggiga plats fort. Vi har ännu långt hem"

En timme senare föll mörkret över skogen, men de lyckades ta sig fram via serpentinvägen vid Skövdes granskog. Helena lossade taget om Uriels hand och sände iväg honom, utan att tillåta krumbukter, till Prästgården. Själv skyndade hon över kyrkbacken för att göra sitt kyrkobesök, som hon brukar. Inne i den gamla heliga byggnaden var det ljudlöst, och inget syntes mer än den fladdrande lyktlågan. Väl inne, stod hon stilla i dörröppningen till långskeppet, vaken, medveten, ivrig, lyssnande till sina hjärtslag. Hon trevade sig uppför långskeppsgången och knäföll med huvudet i händerna; Tårarna i hennes trötta ögon bad om gudomlig Nåd; hon bad: "Ô Gud, skapa i Uriel ett rent hjärta; förnya och befäst hans ande. Flytta inte honom långt från dig, och beröva honom inte din Helige Ande..."

Efter en timme började jungfrun gå mot storgården, allvarlig och klarögd. Tryggt ledde Gud hennes steg genom tallskogen, fast himlen ovanför var en svart kupa. Bön efter bön steg till hennes läppar. Väl framme på storgården, gick Helena trappan upp och gav sin mor en kram och mottog av henne en godnattkyss. Hon kammade och tvättade av sig, och gick sedan och satte sig vid sin far vid bordet och rådslog med sig själv. Jarlen såg hur medtagen och tyst hans dotter var - hennes armar var stela, och hon åt nästan inget. Men när bordet var avdukat, reste hon sig i en uppvisning i kvickhet för att ta fram psalmodikonet, som var upphängt vid Hogdalstapeten, väl medveten om hur mycket hennes sång tilltalade Skövdes makthavare, när som helst och var som helst.

Hon nynnade lågt och stämde strängarna. Inledningsvis fanns ett 'tremolo' i hennes unga stämma, lika ljuvt som hennes anslag på instrumentets strängar; sedan kom noterna utan ansträngning, som skogsfåglars sång, när hon sjöng Svipdags ballad: "Färdas nu på den väg där faror väntar dig. Låt inte onda saker minska din kärlek! Jag har stått vid de jordfasta stenarnas dörr och sjungit förtrollningar för dig..." Jarlens blick var mestadels sänkt, men så höjde han blicken mot sångerskan - han bar en förunderlig konstant min under Helenas sång, och när hon nått dess slut suckade jarlen: "Jo, dotter min, dina ord är sannerligen passande. Kung Inge d.y's vålnad rör sig västerut, kanske söderut också, där danskarna redan skapar djävulskap" Hon kunde inte undgå att notera att hennes far inte hade stämt in i omkvädet, såsom han ju brukade, men hon kunde heller inte undgå att hans blick var beslöjad av sorgsenhet när han talade. Hon lade ifrån sig psalmodikonet, och medelst uttryck och rörelse visade hon att hon brydde sig.

När jarlen sålunda såg henne sitta med händerna knäppta, sa han med mjukaste stämma: "En dröm hade jag den gångna natten, min dotter, i vilken jag såg dig flyta på havet. Dina långa flätor var bloddränkta, och ditt ansikte lyste av en Ära som inte hör denna världen till. De grönaste av vågor kluckade runt din kropp, vilken bars vidare mot Soluppgången."

Helena fick en ömsint blick, och den vidgades av vörnad inför drömmen. Hon tvekade lite; sa leende: "Far, det var i sanning en underlig dröm; vad kan den handla om?" Han svarade allvarsamt: "I all sanning - om jag det visste" Ordet som Helena var på väg att säga, dog på hennes läppar när hon kikade in i skuggorna i salens bortre ände. Jo, där stod Uriel under överstycket till dörren - han var så axelbred att axlarna tog emot dörrposterna när han fått syn på jungfrun och sakta steg in. Efter några få meter stannade han till lite vid härden, som om han hade ertappats med att skaffa sig en fördel inför en överraskning. Helena glömde bort att tänka på sin fars dröm och istället betraktade hon sin 'högra-hands-man' granskande i det fladdrande fackelskenet. Hade han ärligt ångrat sin onda handling och tvättat bort röran och leran från sin själ? Hon kunde se honom tydligare när han närmade sig jarlen.

Jo, hans uttryck hade verkligen blivit bekymrat och hans mun var halvöppen, men då när han rev av sig manteln och hennes granskning fullbordades, skulle hon, av pur lättnad, ha kunnat flyga upp från pallen och gripit tag i hans hand. Han verkade inte längre vara skamsen; blicken var ljus, fast han fortfarande hade en allvarlig min. Han bar säkert med sig ett meddelande till hennes far från kyrkoherden - ett viktigt meddelande. Fanns där inte ett ord som kunde öka hennes hopp, inte ett budskap om hans själs välstånd? Under tystnad och med fixerande blick mottog jarlen Uriels meddelande. Strax var han på väg till Prästgården på hästryggen.

Uriel gick över till härden, böjde sig och andades på glödkolen tills de flammade upp. Med stor oro betraktade Helena honom, då han stumt höll på vid härden; hon tänkte: "Helt uppenbart är han omskakad, ja, i så hög grad att man kunde tro att han precis hade undkommit oskadd genom att ha klivit ut från en bataljmålning" Han satt på knä, lyfte huvudet, vände sig mot Helena och nickade - ödmjukt - och på övernaturlig väg förstod hon att han hade skrivit på ett fredsfördrag med Gud; hon bad inom sig: "Tack Himlarnas Gud att du har hört och svarat på mina böner!" Uriel berättade inte för henne vad hon ville höra - inte just då och där, och inte heller när hon smet från bänken och passerade nära förbi honom för att ställa tillbaks ett ljus i dess ljushållare på timmerväggen.

Men med tiden kom belöningen för jungfruns tålamod. Plötsligt kom Uriel över till bordet och drämde näven i det och sa: "Måtte Gud förlåta att jag säger dig det, Helena, men det var svårt att underteckna fredsavtalet. Men trots det, så gjorde jag det" Hennes ångestfulla väntetid var över och ögonen lystes upp av lycka. Sedan var det hög tid för dem att leva ut sin glädje - det gick bara inte att hindra. Hon la psalmodikonet på ett säkert ställe, och hon bad Uriel hämta fram spelbrädet; de måste pröva lyckan innan ljuset slocknade. Uriel lydde villigt, fast han aldrig fick ut mycket behållning av de magiska rutorna. Han flyttade pjäserna sammanbitet samtidigt som han härmade ömsom sångfåglar, ömsom jakthundars morr. På andra sidan av spelbordet spelade jungfrun lika fast och resolut som alltid, men hon fann det svårt att hålla Tårarna tillbaka. Denna nådedag hade avslöjat för henne så mycket av mysterium och tragedi; den gudomliga förlåtelsens mysterium respektive den mänskliga passionens tragedi.

Spelets slut närmade sig. Mellan förhalade drag lyckades Uriel sända genomträngande ögonkast över till Helena. Emedan också hon borde kunna läsa hans tankar, avslöjade hon ingenting med ord eller kroppsspråk. Båda lutade sig tillbaka. Båda kände sig mer än någonsin dragna till varandra genom Tron och förtroende. Pjäserna, svarvade i enhörningshorn, blev märkligt illusoriska genom att skuggor kröp över spelbrädet som en följd av att den stora facklan - melankoliskt nog - nästan var helt nedbrunnen. Helenas 'högra-hands-man' lyfte åter blicken; denna gång för att i hennes finna det kurage som fattades för att hans osäkra stämma skulle stärkas, så med ett grymt leende lutade han sig mot Helena och viskade hela nyheten: "Om mindre än en vecka, så kommer din Uriel att ha kommit iväg ett stycke på sin pilgrimsfärd" - nu hördes jarlens sporrar skallra på gårdsplanen - (Helena:) "En pilgrimsfärd, ô Urïel!" (Uriel:) "Ja, till Ansgarskapellet" (Helena:) "Till Ansgarskapellet?! Å nej, inte dit. Ensam?" (Uriel:) "Ensam! Och det kommer jag att våga. Möter jag varg, möter jag upplänningar, så... får Gud hjälpa mig. Sedan kommer Vite Kristus att acceptera min klena gottgörelse och göra mig till den kristne som du någonsin kunde önska dig."

Kapitel ix - ORM I GRÄSET

Uriel, Pilgrimen, saknades svårt på Skövde storgård och allra svårast av jarlen och kyrkoherde Joseph. Under kritiska dagar hade han hållit god uppsikt över mördarbandens lägerplatser och därigenom bättre tjänat Västergötland än i övrigt hela dess vaktstyrka. Otvivelaktigt hade han visat sig vara en hjälpare i månget dilemma; han var en säkerhetsgarant för hela socknen. Nu när han var borta visste inte Avart-garde-ledarna vem de skulle sända iväg på hemliga uppdrag, inte heller hur de skulle kunna upptäcka fiender inom deras intressesfär. Kyrkoherden bad dagligen om syndarens snara återkomst under det att jarlen höll räkning på veckorna, litande på att inget ont hade drabbat den duktige.

Den 21:a september år 1121 randades med vackert och klart väder - skördetidens vackratse dag. Lika fullt var det en svart period för kyrkoherden, som frånvarande satt på Prästgården och hängde över sina dyrbara, berömda manuskript komna från Saint Galls Kloster vid Steinach i Schweiz. Kyrkoherden hade ständigt ett gott öga till att lära sig mer, och han hängav sig fullkomligt åt Bibeln. Han älskade att tillbringa timme efter timme i djupa tankar, vevande upp 'mineralrikt' vatten ur den gudomliga Vishetens Brunn. Men inte under denna svarta period. Han försökte förvisso, men fann sig oförmögen att hitta ens en smula tröst i Evangeliet; han mumlade: "Hjälplös och instängd är jag här, lik en oxe, ja, lik en oxe som ställts i stallet!" Han lät stolen kana lite bakåt från skrivbordet och la det ena benet över det andra under prästkappan; tänkte: "Vad vore lämpligt att göra med dem som kanar bakåt; vilken strategi borde man tillgripa? Det står helt klart att man snabbt måste agera och göra någonting"

Han betraktade jordgolvet och dess fällar av leopard och björn, och därefter höjdes blicken så småningom mot Krucifixet och kurbitsskålen vid dess fundament, fyllt av Arons Stavar: "Aron! där har vi en präst efter Guds eget sinne! Och han fick sin del av livets plågor. Långt borta i mellanöstern var också han tvungen att ha med folk att göra som var minst lika trolösa som någon är, som bor mellan Vänern och Vättern"

Mången västgöte hade nyligen gått ned sig i förräderiets träsk och sjunkit så lågt att ingen räddning fanns. Detta faktum utgjorde en stor bit av sektordiagrammet, som åskådliggjorde jarlens jordiska prövningar. Vissa av dessa liknade han, utifrån medmännisko-kärlek, vid dumma får, som lätt hade lurats med i farliga sällskap; andra liknade han vid galna getter, som nafsade i sig dårrepe med hovarna nedsjunkna vid träskets kanter; åter andra, som liknar darrande våta hundar när första larmet ljuder, hade deserterat till mördarbandets ledare Ragnvald! Inga är så blinda som de som vägra se; om Gud ville det, skulle de se att deras själsliv stod på spel.

Skövdes kyrkoherde såg mager and matt ut som en följd av sådana tankar. Han gjorde ett nytt försök att fästa sin uppmärksamhet på arken från Saint Gall som låg framför honom i halvdagern: "Bevara er för falska profeter. De kommer till er och tar sig ett fårs utseende, men inuti finns skoningslösa vargar. Ni känner igen dem på deras handlingar. Man plockar inte russin på taggbuskar, inte heller fikon på tistlar"

Han gjorde en kort paus och nickade; han växlade mellan att knyta nävarna och att spreta med fingrarna; sa högt för sig själv: "Ragnvald Knaphövde!" och slog knytnävarna i bordet; "han är den inhyrde, som inte känner omsorg för fåren, fåren som inte är hans" Han reste sig abrupt och korsade kammaren. Han skulle vilja finna en bok till som skulle förse honom med krigstids-vishet för sitt hjärtas lindring. På hyllan låg Evangelierna, berättelser om heliga kvinnor och män, gamla Lagens texter... Ivrigt valde han ut Domarboken, öppnade låset och började bläddra när hans uppmärksamhet avleddes av en lågt konstant ljud efterföljt av mullrandet av hovtramp. Han la ner Domarboken och tog sig till dörren lagom för att höra ropen från en larmande trupp i snåret bortom där sjövägen gör en sväng. Strax hade de rullat in till skogsbrynet och kom mot Prästgårdens gårdsplan.

Från tröskeln observerade kyrkoherden truppen i solnedgångens glöd; han gissade att det var den tunge Bård Guum som bered den stora rödbruna hästen och att det var Benedict Ingolfsson som red bredvid. Det dröjde inte länge förrän sistnämnde tog sig av sin häst och hälsade glatt. (Joseph:) "Varför detta anfall, Benedict? Striderna har väl inte nått Skara?" (Benedict:) "Inte ännu, herr Joseph, fast faror lurar i vägrenarna. Det är inte krig utan kärlek som för oss hit" (Joseph:) "Hur så?" och Benedict uppfattade kyrkoherdens blinkning; han klappade sin blanka, lena häst och gjorde en uppskattning av truppen åt en man.

Därefter gjorde ynglingen kyrkoherden och sin farbror bekanta med varandra: Bård var en alltför slug man med melankolisk utstrålning, stor kroppshydda, och i ansiktet lik De Gaulle. Kyrkoherden upplevde hans ögon som skarpa och opålitliga, och han gillade inte det sätt på vilket han undvek att möta blicken. En säker instinkt sa åt Skövdes fåraherde att ogilla Bård, ja, att aldrig lita på denne - lika lite som på vem som än visar sig vara smart och utan principer.

Kyrkoherden sa till ynglingen: "Hela dagen har jag varit instängd inom fyra väggar, Benedict. Vill du tillåta mig slå följe med det muntra sällskapet?" (Benedict:) "Det vore oss välbehagligt om du ville stiga till hästs och bli vår härförare till storgården" Kyrkoherden dristade sig att säga: "Måhända behöver du såväl guide som vän" (Benedict:) "Det är du säkerligen, herr Joseph, två i en" (Joseph:) "Vi två må lita på varandra och jag skall för evigt vara din hjälpare, om det finns behov därav. Men det syns mig som att du icke kommer att framstå som någon knäsvag advokat på Skövde storgård"

Såsom kyrkoherden hade förutsagt blev truppen från Skara artigt mottagen av storgårdens folk. Jarlen ledde in dem, och där var bordet dukat, och efter en kort stund lyfte han från sitt högsäte bägaren och bjöd dem alla att roa sig. Därefter uppstod mycket glam och en massa tal om krig. Man antydde naturligtvis inget om syftet med besöket; Västergötlands seder utesluter så mycket som blotta knystet om det - till dess att gästerna hade tagit del av jarlens gästvänlighet.

Det gyllene mjödhornet gick ännu från hand till hand när Helena red in på gårdsplanen med sina bröder. De hade jagat med jaktfalken, och fågeln vilade orörlig och utan huva på jungfruns axel när hon steg in i huvudbyggnaden. Blygsamt rörde hon sig bland gästerna; hennes ögon blixtrade varm blå eld; hennes kinder var rosiga av jakten. När hon drog närmare sina föräldrar, slog falken med vingarnas ytterdel och krafsade på hennes slängkappa, och sedan vände den näbben mot hennes öra. Den genomförde manövern så artistiskt att det fick sällskapet att skratta hjärtligt. Jarlen konstaterade: "Din fågel tycks ha en hemlighet att förmedla till dig, Helena"; jungfrun nekade därtill medan hon drog av handskarna: "den kära stackaren lyssnar bara med ett halvt öra till vad som pågår inomhus. Hade du sett honom i luften, käre far, så tror jag att du hade talat mer högaktningsfullt om hans förstånd. Det har aldrig funnits någon så enastående falk i hela Nordlanden" Jon insköt: "Kanske såg din falk dig spinna i bersån där borta. Såframt att han är vid sina sunda vätskor, måste han ha gissat vad för slags klädesplagg du höll på att tillverka. Vem vet om det inte var det som fick honom att stiga så högt"

Breda leenden mottog Jons vits medan Helena försökte dölja sin rodnad som utbredde sig. Flinkt rättade hon till sin tofsförsedda huva, ställde ifrån sig fågeln och smekte dess fjädrar - lika kvickt som hon lösgjorde manten som hängde från axlarna. Glatt leende mötte hon så Benedict och i tur och ordning de olika gästerna, och hälsade dem välkomna. Man viskade till varandra: "Så vacker, så fager jarlens dotter är"

Bård Guum tog ordet och anhöll om Helenas hand för sin brorsons räkning. Med idel uppmärksamhet lyssnade sällskapet till hans lovord, och man gjorde den bedömningen att förslaget var såväl riktigt som generöst. Om Skövdes jarl ville trolova sin dotter, var det hans sak att efter eget huvud arrangera med att få fram gods och utrustning. När väl jarlen och hans gemål hade sagt sitt, kunde andra detaljer snabbt lösas, såsom vad beträffar morgongåva, hemgift och dylikt. Som genmäle kungjorde Skövdes jarl sin och Fruns samtycke rörande föreningen av de två släkterna. Sedan tillkännagav han att Helena var arvinge till en fjärdedel av deras egendom; detta var familjens enhälliga önskan. Beträffande ordnandet av festerna, så var de av den åsikten att det var bättre ju tidigare de kom till stånd. Förhalning var en riskabel sak alldenstund vägarna var så farliga och då ju stadsbefolkningen befann sig i krigsstämning gentemot mördarbanden.

De skulle hålla förlovningsfest följande dag. Bröllopet skulle hållas samma höst, omkring 28/10.1121. Tre söndagar i rad skulle kyrkoherden kungöra i kyrkan att bröllopet var planerat, för att ge tillfälle till möjliga invändningar, och i övrigt kunde man i tysthet publicera nyheten inom de två storgårdarna, men inte bortom dem. När jarlen talat färdigt steg Benedict fram; han såg mycket manlig ut i sin gröna brynja och höga stövlar. Ena handen höll han nära sitt silverdekorerade bälte, i andra bar han symbolen på sin kärlek. Hans ansikte glödde när han satte en tung guldring med inlagda smaragder på jungfruns utsträckta finger. Helena bugade och var lite timid; hon kände ringen på fingret och hon kände på ringen. Hon lät sin trolovade kyssa hennes läppar - många log gillande bland de närvarande; man sa att av alla som var förlovade så var dessa två de mest behagliga att beskåda.

Nu vidtog festandet och dagen flög sin kos likt en falk i full flykt. Folk lullade omkring i skymningen, mätta, och man spelade och sjöng allt vad man orkade. Mitt i sjöslaget gjorde Bård tecken åt jarlen, som satt på sitt högsäte. Jarlen blev överraskad av detta, och gjorde en paus. Tveklöst var tecknet en udda, urkärnad gest, men med gott humör ställde värden ifrån sig hornet och korsade salen; hur som helst var det gôtt att komma från samlingen och få en nypa frisk luft. De trängde sig fram och ut på gården, som sällskapet hade överflödat. Här fann de militärer från Skara och folk från Skaras storgård med öl-'pints' som skickades runt bland dem.

Bård sa ingenting förrän de hade kommit in i smedjan och satt sig på långbänken, och orden lät främmande från hans mun; han började med: "Illa vore det att förmörka denna timma av festande med svåra nyheter" och han flyttade sig i sidled närmare jarlen. Den sistnämnde förmörkades som av moln bildligt, men med självförtroende och auktoritet befallde han Bård att berätta nyheterna. Bård gick vilse mellan tanke och ord och tvekade kort; sa: "I Skara har man sovit med båge och spjut i beredskap i sängen" Jarlen tänkte att det ju inte var något nytt. Han försökte få en skymt av mannen vid sin sida; han ogillade faktiskt det sätt på vilket Bård agerade, men rättframheten i sitt manér slog han inte av på; sa: "Har Ragnvald startat öppet krig?" (Bård:) "Inte ännu, men när som helst; jag förmodar när som helst" Skövdes makthavare undrade vad som kunde döljas i denne för honom motbjudande man; sa: "När som helst - jaha!?" Bård förklarade: "Min stenhandel för mig ofta långt bortom Skara till stenbrotten norröver. Ragnvalds mördarband är i rörelse överallt - till och med våra eldiga fårägare har börjat frukta för dem" (Jarlen:) "Denna fråga må vi ta itu med imorgon!"

Bård tittade bort, sa: "Ja, ja, så må det vara. Herr Ingolf befarade en attack på sin storgård och bedömde det klokare att sända mig hit i sitt ställe. Och förresten så kommer varje dansk nyhet att vara högst välkommen till Skarajarlen" Skövdes jarl drog djupt efter andan när han hörde denna lögn presenteras, och han tänkte: "Åt skogen med dennes käft, snack och skryt. Måste han prompt ursäkta sig klumpigt som förrädare brukar och försöka att slugt bana sig väg in i andras hemligheter?", och han sa slutligen, tvingad att låta konversationen koka torr: "Så var det med det, Bård Guum, men finn tröst. Vad som än väntar oss, så kan vi räkna med att Himlarna välsignar våra vapen" När han sagt detta, fann han sig plötsligt vara halv-irriterad och ovillig att tala. Här fanns inget utrymme för åskmoln hur de än visar sig vid horisonten och kapplöper - detta var en glädjens och inte en dysterhetens timma. Ett kyligt förakt kröp in i hans hjärta för denne gårdfarihandlare i otursdagsnyheter, och vid föraktets sida kröp en känsla av tilltagande misstro när han påminde sig om vad Helena hade sagt den dag han hade återvänt från kung Inge d.y's gravöl. Ord efter ord blev levande för honom: "Stenhandlarens onda inflytande på Elfwinas far; den oförfalskade skräck som Götene-jungfrun kände blott Bårds namn nämndes" Då hade han förringat Helenas anklagelser - nu såg han i dem mer än ett korn av sanning. Skövdes jarl fortsatte i sitt tänkande: "De saker Elfwina fruktar må vara inbillade; annars är det helt säkert att Bårds 'Locutio', ovärdigt en soldat, klingar lika illa som tidpunkten är illa vald"