Någon tid därefter drev Arild iland på Kullens nordliga sida. Här sprang en källa fram (Arilds Källa; en fördjupning i klippan vid vattenbrynet strax V om samhället, nära Korshallen i vars röda gnejs ett svart diabaskors finns), och orten är uppkallad efter honom, tror man - dock finns det ett kvinnligt helgon som heter Arild of Thornbury, firat 20/7. Ett påvebrev från 1475 nämner Sankt Arilds kapell nära Krapperup, vilket byggdes på 1100-talet.

Thora drev upp vid Hallandskusten, och den platsen kom att kallas Torekov. 1344 fanns där jungfru Thoras Kapell.

Om Helena berättas, att en stor sten hävde sig från havets botten och bar hennes lekamen över till Själlands kust vid Tisvilde i Tibirke socken. Vid lågvatten kan man ännu se stenen, vilken lär ha märken efter hennes lekamen. Då man ville föra Helenas lekamen till Tibirke Kirke, brast strandbrinken, så man kunde föra den upp genom slänten, och där man först vilade, sprang plötsligt en källa fram, som förr lär ha haft tre djupa flöden. Men när en ogudaktig person sökte läkedom för sin sjukdom och satte sina fötter i det ena flödet, torkades detta kyska källvatten omedelbart ut.

Det var meningen, att Helena skulle begravas på Tibirke kyrkogård. Men under vägen talade bärarna ohöviska ord. Då blev hennes lekamen så tung, att den sjönk ned i marken på den plats, där Helenas Grav ännu finns. Hit kom de sjuka och värkbrutna år efter år under midsommarnätterna <ii>. I långa karavaner kom man från stora delar av Själland för att söka läkedom vid den rinnande Källan på den vackra strandbrinken. Helena helgonförklarades på Valdemar den stores tid (1131-82, nämligen 1164-65).

Under 700 år kom alltså folk hit och slog sig ned. Det var nämligen 1251, som Källan fick rykte om sig för sin undergörande kraft, och stora marknader hölls omkring den och omkring Graven. En teckning från 8/7 1927 visar St.Helene Kilde. Den ligger halvvägs upp på den södra branten av den V-formade och markanta klyftan. (Fyra lika långa stockar låg då och bildade en kvadratisk inramning till källan. Källan verkade också vara kvadratisk, c:a 1.3 x 1.3 m? Två runda stenar fanns utanför östra hörnet, och tre gärdsgårdstolpar stod åt ahvet till). Numera finns här två källor, inramade med sten. Gräs växer på den branta slänten, vilken är ungefär såsom vid Alestenar. År 1194 omnämndes att denna Helenakälla löd under Aebelholts augustin-munkkloster.

Vid år 1627 stod skrivet på ett högkors vid Helenakällan här: Ihvem som hidkommer, syge og arme, Jesus Guds og Marias Sön og St.Helene sig over eder forbarme.

P. Madsen, Helene Grav ved Tisvilde 1849 (Nationalmuseet, DK)

St.Helene Grav omgärdas ännu av ett staket, och i mitten ligger en kluven sten. Tänk, om den kunde berätta? Vad har den inte hört av sorg, jämmer, anrop och välsignelser.

Det var inte alla, som trodde på Sankta Helena. Således berättas om en vantrogen präst i Helsinge, herr Jens. Till honom kom en fattig, blind man och bad om en allmosa till att lägga i Helenas Kildeblok i Tisvilde By <iii>. Han ville be henne om sin syn. Då svarade prästen:"Där har du två skilling att offra för dig själv. Men jag har en blind häst; vill du inte också be för den, så får du två skilling till". Den blinde la de fyra slantarna i klövstenen. Då skedde det, att både han och hästen blev seende, men prästen, herr Jens, blev istället blind. Den heliga Sankta Helena låter sig icke hånas! Att Helena särskilt botar ögonsjukdomar är omvittnat från både Tisvilde och Skövde (Skedevig).

Omkring år 1850 stod det vid Helenas Källa en snidad träbild, föreställande Henne; men en mormonpräst tog med sig den till Hurricane/Utah 1872. (Den, eller en annan Helenaskulptur, uppställdes i Salt Lake City 10/5'98).

Ebba Holm, S. Helenes Grav i Tisvilde, c. 1936

Vill man besöka Hennes Källa, bör det vara en midsommarafton, när eldarna lyser i horisonten och blossar alla häxor och troll bort från Danmarks land.

Bayer, Helene Grav, Tisvilde 1885 (Nationalmuseet, DK)

S.Helene Grav avritades i juli 1927. Ett högt staket med slår i Z-form och c:a 1.5 m brett står inom portposter och välvt överstycke. Tre träd står t.v. och större stenar ligger på ömse sidor om porten, mitt på denna rektangulära åkerholme - ännu fanns ej småhusbebyggelsen tydligen - omgiven av åkerjord. Mellan åkerholmen och en bondgård t.h. ligger 4 stenar som ser ut att ha varit en domarring ute på åkern.

En teckning från oktober 1927 visar Sankt Helene Kildeblok. Den verkar vara helt kubisk, men har ett avtagbart lock med klämmor eller lås på vänster och höger sida. Kuben står i ett regelverk av kraftigt timmer c:a 2 x 2 x 2 m. Klövstenen dvs kuben är kanske 0.6 m på alla ledder. Överst i bersån står skrivet med 1700-tals(?)bokstäver: DIT HJAERTE GLEMME EJ AT GIVE HERREN AERE, OG HVAD DEN HAAND FÖRMAAR TIL DETTE STED AT BAERE AF HVAD VAERDI DET ER AF GULD,. AF SÖLV, AF PENGE, DERAF FAAR KIRKEN SIT OG RESTEN DE DER TRAENGE.

Ebba Holm, Helene Kilde Blok i Tisvilde, 1936

Helenakulten överlevde reformationen i Danmark, och frodades vid Tisvilde, "men i Sverige hade man vid denna tid icke längre denna kontakt med Helena". I september 1756 omtalade lokal fiskarbefolkning att de kunde känna VÄLDOFTEN AV HELENAS BALSAMERADE LEKAMEN vid Tisvildeleje.

Varianter:
<i> 1)Helena hade två systrar Karen och Thora. Sankt Karens Skov låg till ~1650 omedelbart söder om Helenas Grav.
2)Helena var en dansk prinsessa, som blev misshandlad av sin styvmor. Med fars samtycke seglade Helena mot Palestina, men förliste på Kattegatt.

<iiii>3) Helena var en skånsk prinsessa. En kung förälskade sig i henne. Hon avböjde. Han förföljde henne. Hon undkom genom att kasta sig i havet från en hög udde. Seglade till Själland. Där hon först satte ned foten, där bröt hennes källa i Tisvilde fram. Hon bodde länge på ängen vid källan, där hon besöktes för sin vishets skull. Kristian IV kallade källan Lene Kilde.

Votiv-tavle, Helene Grav (Gilleleje Museum)

<ii>Man får kraft och hälsa av att sova över på Helenas Grav (vid de stora stenarna där, vilka egentligen är vad som återstår av ett Helenakapell) eller vid hennes källor, och eljest av att beröra Helenas minnesmärken. Fenomenet kallas INKUBATION. 1636 4/8 drack en huggormsbiten flicka från Graested socken i Jesu Namn vatten ur Helenas Källa, och hon botades. Både Helenas Källa och Grav är iordningställda, och ännu idag rekommendras att den som eftersträvar hälsa skall komma till Helenas Källan den 23/6, tappa upp den mängd vatten som man vill dricka, bege sig till Helenas Grav, lägga sig på den och dricka det heliga vattnet. En annan sed är att kasta källvattnet baköver sitt huvud. En tredje sed är för pilgrimer att hänga runt halsen stenar från Helene kapellruin alias Grav i Tisvilde, vilket botade och skyddade mot sjukdomar.

<iii>Klövstenar i Helenakulten:
Det finns tre kluvna stenar, s.k. klövstenar, med förbindelse med Helenakulten: 1)i Möne s:n nära hennes källa, som egentligen är Elias' källa. Den förknippas med Helena från 1950-talet. 2)inom räckhåll från hennes kyrka i Skövde; den försvann före 1250-talet oavsett vad olika rykten påstår. 3)på Helene Grav i Tisvildeleje - ett missförstånd. De stående stenarna utgör en del av muren till hennes kapell som stod där från 1400-talet och kanske drygt hundra år framåt.

Helena Guttormsdotters dotter Ingeborg lät bygga det KAPELL runt 1250 vars ruintomt man kallar Grav alltsedan kapellet revs före 1596. HG och hennes make Esbern Snare hade bott i närheten, på Söbygaard vid Tiis Sjö. Ruinen av deras borg syns norr om nuv.gård där.

Kr. Kongstad, Helene Kilde

<iiii>TRE HELLIGE SÖSTRE skulde tilsammen seile over Havet, men de omkom paa Veien, og Bölgerne adskilte deres Liig til tre forskiellige sider. DEN FÖRSTE HED HELENE. Hendes Liig kom til Tisvilde By, hvor en kilde udsprang af hendes Grav. "HELENE var en svendsk Prindsesse og meget berömt for sin Deilighed. I hende forelskede sig en Konge, og, da han ei kunde vinde hendes Kiaerlighed, vilde han bruge vold imod hende. Men hun foer flygtende og förtvivlet gieennem hele Landet från Skövde till skånska Kullabygden, og kongen forfulgte hende indtil den höie strandbred, og da han her vilde gribe hende, styrtede hun sig ud i Havet. Dog omkom hun ikke. En stor Steen haevede sig fra Havbunden of tog imod hende, og paa denne Steen seilede hun til Siaelland. Paa det sted, hvor hun först satte Foden, da hun traadte i Land, fremspreng den Kilde, som baerer hendes Navn, och hun boede laenge der i Egnen og blev aeret og besögt som en hellig Qvinde". År 1658 skrev jesuiten Henricus Lindannus i ett brev till pater Bollandus om detta att sancta Helena LEVANDE tog sig till Själland.

DEN ANDEN HED KAREN. Hendes Liig kom til Landet paa det Sted i Odds Herred i nord-Själland, hvor man nu viser St. Karens Kilde (idag är dess läge okänt). Annars berättas att detta syskon var en broder Arild. Helena, Arild och Thora förliste i Kattegatt under en inledd pilgrimssegling till Jerusalem. Med deras fars samtycke for de - delvis för att slippa ifrån en horribel styvmor. "Arild flöd i land til Kullen". Man fann hans lik på en sten som liksom Helene sten bar märken efter kroppen. Arilds Läge har fått uppleva en Katolsk Renässans. Vintern 1920-21 uppförde konsulinnan Gisela Trapp en kopia av St.Arilds medeltida kapell.

DEN TREDJE SÖSTER kom ligeledes til Landet og udsprang der ligerviis en Kilde af hendes Grav. Paa en klint nordligst i Odds Herred er der en Kilde, som kaldes Thores Kilde. Eller: Thora blev funnen på en sten. Man bar henne mot Grevie* k:a för att begrava henne där, men det var inte hennes vilja, utan hon gjorde sig så tung att man tvangs stanna. När man vände om blev liket genast lätt och man sökte finna ut var Thora ville bli begravd. Vändstället kallas Vännestenen. Bärarna - Frenne och hans vänner - uppförde därefter ett kapell över hennes grav, och Frenne, som var blind, blev seende! Några meter från vattenbrynet i Torekov ligger ett stort, rundat flyttblock och under den finns S:ta Thoras Källa med friskt vatten, som ansågs bota ögonsjukdomar, särskilt vid midsommartid. 1344 helgades Torekovs k:a åt jungfru Thora, men redan runt år 1100 hade kyrkan byggts runt kapellet, och på 1200talet utvidgades den; den brann 1858; grunden konserverades 1942 och finns i Hamnparken. Den har haft två torn i väständen; tre pelarrader bar upp taket i det breda långhuset; det absidförsedda koret var smalare. Gunnel Frieberg gjorde 1989 absidstatyn av Thora med guldkrona, guldblad och med ett guldkapell i handen med trappgavlar, utan torn. Thora ingick i Bjäre häradsvapen, och är Bjäre och Torekovs skyddshelgon.

*S:ta Helena bodde ju, enligt den latinska grundtexten från 1288, på den stora lantliga egendomen Gothene, och i dess närområde finns en källa och ett s.k. kapell tillägnade en S:t Torsten - även Grevie s:n har en S:t Torstenkälla och -kapell - finns det något "helenistiskt" samband här?

Ordinis Helenum

Översättning af Joseph Dunney: Saint Of The Snows Albany, New York 1937 Snöfallens Helgon:
Förord
Dokument 1   Dokument 2   Dokument 3  Efterord
Innhåll Superhelena svensk version    Superhelena 1   Superhelena 2  Superhelena 3  
Brynolf Algotsson om Helena, 1288  Sankt Appollonia

Superhelena Contents English version
Non-illustrated version:    Superhelena 1    Superhelena 2   Superhelena 3   Epitome
Illustrated version:   Superhelena1    Superhelena 2   Superhelena 3    Superhelena 4
Appendix to part 4: Helena Dialoque
Brynolf Algotsson about Helena, 1288

Webmaster

Webmaster's
collection of links
to Joseph Dunney:

He was Pastor on St. Helen's Parish, Albany, until 1934: Read more about St. Helen's Parish:
http://204.168.20.195/churches/St.%20Helen%20Nisk/sthelenhistory.html.

Joseph Dunney was editor of the newspaper The Evangelist: http://www.evangelist.org/evv/bish0301.htm

Liturgy: He wrote the book The Mass, 375 pg, Albany Press 1924. (Not to be found on the net).

Find more text by Joseph Dunney on the internet:

Church History In The Light Of The Saints, 1945.
Index to the pages below: http://www.cin.org/books/dunney0.html

First Vicar of Christ. Saint Peter and the First Century, The Land Jesus Loved:
http://www.cin.org/books/dunney1.html

Saint Justin Martyr and the Second Century, A Son of Samaria:
http://www.cin.org/books/dunney2.html

Saint Anthony Founder Of Monasticism and the ThirdCentury:
http://www.cin.org/books/dunney3.html

Saint Jerome and the Fourth Century. God's Battler:
http://www.cin.org/books/dunney4.html

Saint Patrick and the Fifth Century:
http://www.cin.org/books/dunney5.html

Saint Benedict and the Sixth Century:
http://www.cin.org/books/dunney6.html

Saint Columban and the Seventh Century. Vagrant of Heaven:
http://www.cin.org/books/dunney7.html

Saint Boniface. Tamer of Tribes, and the Eight Century:
http://www.cin.org/books/dunney8.html

Saint Ansgar. Apostle of the Vikings:
http://www.cin.org/books/dunney9.html

Saint Bernard and the Tenth Century, Apostle of The Alps:
http://www.cin.org/books/dunney10.html

Saint Edward the Confessor and the Eleventh Century:
http://www.cin.org/books/dunney11.html

Saint Bernard of Clairvaux, Father Of Western Mysticism, and the Twelfth Century:
http://www.cin.org/books/dunney12.html

Saint Thomas of Aquino, Europe’s Greatest Thinker, and the Thirteenth Century:
http://www.cin.org/books/dunney13.html

The Seraph-Hearted Saint Catherine Of Siena and the The Fourteenth Century:
http://www.cin.org/books/dunney14.html

**********

More text:

About the Benecdictiner monk Boniface: http://www.catholic-forum.com/saints/saintb15.htm

Church History, Good Shepherd mural from Catacombs: http://www.cin.org/cathhistory.html

**********

Wanted:
More Links to Joseph Dunney and Helena. Mail to Webmaster.