SSHGO

ORDINIS HELENUM

Del II

VATTENKÄLLOR MED EN ELLER ANNAN KOPPLING TILL S:TA HELENA: Det var Helena som helgade vattnet i källorna; det var inte heligt vatten som helgade henne såsom någon har fått till det. En annan påstod i juli 1993 att "Källor bröt fram var Helena än satte ned sin fot". Förr hände att bruden inför sitt bröllop skulle ta ett reningsbad, och vattnet hämtades till kyrkan i en bröllopsvas från en helig källa. Enligt nordisk tradition måste källvatten i alla sammanhang brukas i hemlighet!

I:Brynolf uppger att Helena marterades 1/8.1140 i Götene, och 1708 fick man genom Benzelius veta att källan väster om Götene 1462 hade fått ett 40-dagars avlatsbrev av Växjöbiskop Lars Mikaelsson, men han verkar ha hittat på detta, så 1708, under vilket sekel källan kallades S:Helenas Kiälla, och inte 1462 är dess första omnämnande. Om 1462 hade gällt, vore detta ett bevis på att källan före det året hade helgats åt Helena men inte att källan hade uppstått på hennes dödsplats. Kopplingen mellan Helenas martyrieplats och Götene källa är uppenbarligen efter-reformatorisk. En sagoboksförfattare vid början av 1900-talet diktade vidare: "Då hon wid hemkomsten [från Jerusalem] skulle fara till Göthems kyrka, blef hon på wägen öfwerfallen af dessa (hennes gamla fiender), hwilka här utan förskoning togo hennes lif... På det ställe, där denna (hennes död) timat, upprann en klar källa. Och det ena med det andra bidrog till att fru Helena längre fram blef förklarad helig". På 1700-talet "flyttade" källan på grund av igenfyllning och blev en fontän; var uttorkad på 1950-talet; representeras numera av ett monument på Arla-mejeriets område; dess vatten är kommunalt, och dess tryck och ett munstycke gör en liten fontän av det. Det är okänt hur monumentet ligger i förhållande till källans tidigare positioner.

(På 1950-talet skrevs om källan att i författarinnans barndom hade funnits i Götene, vid Kinnekulles fot, en källa under ett stenlock med underbart kristallklart vatten, namngiven efter Västergötlands skyddshelgon).

Man måste nämna beträffande källa I och II här, att Brynolf bara nämner en Helenakälla, och dess läge är ej preciserat, men källan uppstod under likfärden, inte vid martyriet.

II:5/8.1140 uppstod Fons Beate Helene vid Våmbobäcken, nära vadstället; har inget samband med Helenas martyrieplats. Den ses numera nedanför g:la landsvägsbron på P:4-området vid Skövde; nämndes första gången 1288 och därefter 1373; minnessten restes 1956; undersöktes i september 1999; närområdet uppsnyggades 2001-02. En mängd småkors brukade stod runt källan. Källan "flyttade" några meter på grund av igenfyllning på 1700-talet. Dess vatten är odrickbart numera - Elisha behövde komma till Skövde och rena denna källa med salt, såsom nämnes i 2Kon.2:21-22! En liten hängbro, lik den på 1750-talets teckning av platsen, var uppsatt nedanför källan under några dekader, men ersattes 2001 av klivstenar i bäcken efter att isen hade slagit sönder den året innan.

III:På 1190-talet ägde Aebelholts augustiner på Själland marken där Helene Kilde ligger, och en svensk drottning Helena nämndes ~1194 i ett brev från abbot Wilhelm... och fr.o.m. 1512 lästes varje tisdag en Helene Kollektbön på Aebelholt! (Klostret låg först på Eskilsö i Roskildefjorden under första halvan av 1100-talet; flyttade 1175 till Aebelholt, väster om Hilleröd. Drottning Helena var mor till helgonen Nils och Valdemar, och hon avled på Vreta kloster). Irriterande nog har det uttryckts om källan att den kanske är samma källa, som under medeltiden var helgad åt det svenska kvinnliga helgonet Helena. Det är inte bevisat att källan var en Helenakälla före stormaktstiden, utan man har tagit det för givet att den har varit det sedan 1160-talet. Att Helene Kilde hade helande vatten visas av en piga, 14 eller 15 år gammal, som led av en ögonsjukdom och som tog sig till källan tre år i rad för att helas, och hon helades. Man påstår att under den katolska eran den rekommenderade besöksperioden av Helene Kilde var förlängd från 23-24/6 (Midsommar) till 31/7 (Helenafesten), men när som helst under året kan man (om kvällen?) besöka Helene Grav nära Kilden tre torsdagar i rad för att uppnå samma helande och kraft som under nämnda period, hållande andakt där.

IV:Christian IV (1577-1648) nämnde S.Ellenis Källa i Lyngsjö/ Gärds härad, vilken tros ha sin uppkomst under 1100-talet; är Skånes enda säkra Helenakälla. Ännu under hans tid strömmade pilgrimer till källan. I 1624 års prästrelationer omnämndes S:ta Helenas Källa här; troddes 1924 gälla Konstantins mor, men 1932 rättades felet till. Se Kristianstads Läns Tidning 27/5.1932; Kristianstadsbladet 7/11.1959; registerkort över källan, Lyngsjö N:r 87, upprättades i oktober 1992. Den ligger nära norra fästet till en fd bro, söder om en stärkelsefabrik som byggdes 1966 - varvid man tippade schaktmassor över källan!

V:I Västra Vrams s:n, Gärds härad, finns Helle Källa med ett träkors invid vid Ullarp 1, i åssluttningen ned mot Vramsån. Både IV och V ligger nära Vä med sitt premonstratenskloster.

VI:En Helenakälla nära Ystad utgör en del av den diffusa Helenakulten i den trakten (lärd gissning från 1900-talet, troligen baserad på S:ta Helenas Väg 271 32 Ystad).

VII:Elie offerkälla inom Möne s:n nära Hällstadsgränsen nämndes 1812 och 1916. Enligt vissa, på 1900-talet, ligger den på Hällstadssidan om gränsen, på Hovs ägor, och vore i så fall identisk med Tingmarks Källa, men det finns inget belägg för att detta vore sanningen. På Hovs ägor ligger tre kända källor inom en mindre yta; källorna har inte bytt namn, utan de har förväxlats med varandra. Ett stenkast söder om en av källorna finns ett flyttblock, vilken är en exakt kopia av Tvagningsstenen på Skövde Hviloplats - ena halvan har ställt sig upp - icke att förväxla med gräns-flyttblocket Tingsten med skålgropar på. En källa i närheten används som vattentäkt för boskap - vid en omgrävning vid tidigt 1990-tal såg man hur vattnet strömmar ut ur ett äggstort hål i backen. Elie är en dativform (först använd 3/2.1279) av Elias, icke av Helena, och socknen skall vara Möne. Ändå har man haft mod att påstå att man på 1200-talet döpte en av Hällstads kyrkklockor i denna Helenakälla! och att man betraktade Helena som denna källas skyddsande, och att dess vatten botade ögonsjukdomar.

Men - rätt källa är den, som är Mönes enda registrerade (n:r 17/Möne hos fornminnesarkivet i Borås) källa: 85 m väster om en grusväg, mitt på en sluttande betesmark tillhörig Stommen norr om det branta kyrkberget, 2 x 2 m vid, rinnande mot nordväst; den har ett 2 x 3 m stort klippblock åt nordöst - det blocket var avsett att demolera kyrkan med en gång i tiden, men jätten som kastade det missade, och källan uppkom på landningsplatsen och används idag som vattentäkt för boskap.

[Tingmarks källa har nummer 74/Hällstad; ligger vid Tingsten; är 3 meter vid. Tärnekälla, n:r 127, ligger sydväst om 74; förstördes på 1920-talet; 1900-talsfastigheten Heleneborg ligger väster om den. Lidans källa ligger i närområdet].

VIII:En Helenakälla har funnits på en ö på norska västkusten: St. Helenes Kilde paa Torget/ Nordlands Amt havde allerede ved 1740 tabt sit Ry for Hellighed - den hade med andra ord dessförinnan haft rykte om sig att vara en helig källa. Uppgiften är från 1744. (Före mars 1885 var inga fler norska Helenakällor kända, trots att en eller två till på 1900-talet påstods finnas på norska västkustöar).

IX:År 1955 nämndes att en Elins förmodat hälsobringande källa låg nedanför Bosgården i Medelplana vid landsvägen, och det var underförstått att den hade varit känd en tid före 1898, men denna tidningsartikel är källans första omnämnande alla kategorier. Den iordningställdes och förseddes med skylt sommaren 1974; stenkanterna höjdes och ett lock lades på. Dess botten är berget under; den rymmer ~10 liter; tre små trappsteg leder till den från vägen. Man ville att denna Helenakälla skulle bli en ersättning för den i Götene, då ju den blivit svåråtkomlig för turister, belägen, som den är, inne på Arlas industriområde. Man påståd att i källan hade ortens första kristna blivit döpta; ur den hade hämtats dop- och vigvatten till kyrkan.

X:I juli 1993 meddelades att det har existerat en Elinskälla i Vårkumla s:n invid Elinshuset - anläggningen skulle ha utgjort en av de mest centrala positionerna inom Helenakulten, påstods det, och den skulle ha legat på en kulle någonstans väster om Vårkumla k:a (kanske avses den runda ruinen av någonting på kullen som ligger i direkt anslutning till kyrkogården).

XI:Allhelgonadagen (troligen lördag 6/11) år 1993 återinvigdes S:ta Helenas Källa vid Ränneslövs Kvarn av präst, pressuppbåd och publik. Stensättningen nedtill i brunnen är medeltida. (Ägaren uttryckte tveksamhet inför om källan inte hade hetat Gertruds källa i hans barndom, men "kanske var det Helenas". I Skara stift började man inte dyrka Gertrud av Nivelles förrän strax före 1400. Som ett exempel på en annan "delad" källa kan nämnas att ~1466 helgades Uppgrännas källa till S:ta Helena och Gertrud och två andra helgon).

XII & XIII:Mycket osäkra källor i sammanhanget: Ej långt från premenstratensklostret Bäckaskog, i Barum i Kiaby s:n, finns en eventuell Helenakälla, och där brukade stå en myntbox lik Helene Kilde Blok i Tisvilde. I Alsheda s:n finns vid eller på en klippa Leenas Källa (vid gården Lena).

DANMARKS HELENAKÄLLOR: I:Assens/Fyn, Odense Amt, norr om Assens, "Sankt Helene Kilde #856" på själva stranden på öns västsida mot Lilla bält, 38 km från Odense. Källan knuffade en sten bort från sig.

II:Grinderslev s:n, Viborg Amt, Salling norra härad, "Helene Kilde #1653.1", ett stenkast österut från sockenklostret, norr om vägen till Langesgård.

III:Halsted s:n, Lolland, bredvid Maghöj Kilde inte långt från 1200-tals benediktinklostret i socknen; "Helene Kilde #742.2".

IV:Hammer s:n, Aalborg Amt, Kjaer h:d, 300 m söder om Prästgården; "Sankt Helene Kilde #1469".

V:Helsingör, nära Kronborg Slott, "Helle Laene Kilde" - är inte inkluderad av August Schmidt i sin källinventering, och dess "existens" beror nog på fel - dess namn gäller i själva verket Helene Kilde i Tisvildeleje, ty hur långt "nära" är, är en bedömningsfråga.

VI:Mariagers lantsocken, Randers Amt, Onsild h:d, söder om skogen Himmelkold, på en kulles nordsluttning; "Sankt Helene Kilde" #1851.1". Birgittin-nunneklostret Mariager startades 1430, 23 km norr om staden Randers.

VII:Nodagers s:n, Randers Amt, Djurlands Sd:h:d, vid Pederstrup, nämnd 1743 som "Sankt Helene Kilde #2031.1".

VIII:Orting s:n, Aarhus Amt, Hads h:d, "Sankt Helene Kilde #2139.1", halvvägs uppe i en backe på östsidan i förorten Halen.

IX:Ruds Vedby s:n, Holbaek Amt, Love h:d, "Helenes Kilde #284.2", på den branta kullen på Galgemarken, nämnd 1758.

X:Stillinge s:n, Sorö Amt, Slagelse h:d, "Helene Kilde #435.2", på Keldstrups ägor ett stenkast från byn.

XI:Tibirke s:n, Frederikborgs Amt, Holbo h:d i Själland, "Sankt Helene Kilde #32.1" - är beskriven ovan, se Tisvildeleje och i avsnittet närmast ovan.

XII:Tybjaerg s:n, Praestö Amt, Tybjaerg h:d, "Sankt Helene Kilde #563", på Tybjaerg Gårds ägor, vid den så kallade kirken (kyrkan).

XIII:Vorup s:n, Randers Amt, Galten h:d, "Sankt Helene Kilde #1921", i en paddock vid Strömmen Station.

Man kan tillfoga Tofte Kilde intill skogsängen nära, åt sydöst, Tibirke kyrka, ty den nämns i samband med Sankt Helene och Tisvilde, och denna källa var skälet till att kyrkan byggdes där den byggdes på 1120-talet.

LITURGI: I den moderna Katolska Mässboken firas 30/7 "Elin av Skövde, martyr", och "Elin" (jämte Sunniva) ingår i Litania till Nordens helgon, Oremus 466. Här är ett axplock av äldre tiders förekomst: a)I Aebelholts augustinkloster lästes fr.o.m. 1512 varje tisdag en Helene Kollektbön. b)Helena firades enligt dokument från 1529 i provinsen Altomünster av birgittinerna. c) och d)Cistercienslitanior från endera Gudhem (nunnor, nfg 1168) eller Varnhem (munkar, nfg 1151) omfattade Helena och Sunniva. e)Johanniterna firade Helena med unikt hög grad i Eskilstuna. f)Hon fanns med i kalendariet i Mariagers birgittinkloster. g)I Rom fanns hon med i ett birgittinskt missale. h)Skokloster firade henne (1219 dominikanmunkar, utbytta 1225-36 mot cisterciensnunnor från Byarum; 1277 fanns här ett dominikan-nunnekloster). i)Brynolfs liturgiska Helenatexter skrevs 1281 och 1288, möjligen inspirerade av äldre Helenamaterial som han funnit på Alvastra kloster. j)Helena och Sunniva nämns i ett psalterium från 1400-talet från Skara stift. k)Ett Strängnäskalendarium upptar henne ~1250. l)I Åbo stift förekom Helena från omkring 1350 i ett dominikan-kalendarium. m)Hon upptogs av Skara stifts kalendarier ~1350 och 1498. n)Hon ingår i en litania i Hemsjömanualet från 1400-talet, men redan under 1300-talet hade hon ingått i Hemsjö kyrkas litania. (Se Eugendus-kalendariet för en utförligare uppräkning, 30/7-6/8).

Helenas evangelieläsning var först Matt.12:26-35; sedan, under biskop Brynolfs dagar, Matt.12:46-50, och numera är den Matt.10:28-33.

PÅVE ALEXANDER III:Han föddes ~1105; blev påve 1159; var i exil i Sens 1163-65; avled 30/8.1181. Under första veckoslutet av augusti 1164 vigde han Stephanus av Alvastra till Sveriges förste ärkebiskop - i Sens' katedrals kor, som var den enda färdigbyggda delen av katedralen - i närvaro av Danmarks ärkebiskop Eskil. Detta är historiska fakta. Alexander beslöt, efter upplänningarnas galna tilltag att dyrka ett antikatolskt fyllo som helgon, att därefter måste all helgonförklaring ske från påvestolen. Han helgonförklarade Giovanni di Meda (1159? för dag 26/9), Guarinus (1159?, 6/2), Helena av Skövde (1164, 31/7), Thomas Becket (1173, 29/12), Bernhard av Clairvaux (1174, 20/8) och Galganus (1181, för dag 5/12).

IDÉER OM HELENAS HELGONFÖRKLARING OCH DESS CEREMONI:

1)Inte endast Brynolf fick information om Helena på Alvastra (1288), utan också Stephanus (före 1164); kanske hade Helenas helgonförklarings-akter skrivits i Sens. Man kan till och med ana i Brynolfs text att det var just Stephanus som bevarade minnet av Helena och som därför var den ende som kunde ge påve Alexander III den informationen inför hans helgonförklaring av henne.

2)Alexander III bör ha helgonförklarat Helena redan sommaren 1164 i Sens av kyrkopolitiska skäl, som ovan beskrivits. Om akten utfördes i Sverige, måste den tidigast ha utförts efter Stephanus' återkomst till Sverige efter augusti 1164.

3)Ett dokument som Alexander III skulle ha skrivit i Sens rörande hennes helgonförklaring skulle ha lästs upp i Alvastra klosterkyrka under hösten 1164 (den invigdes inte förän 1185) av ärkebiskop Stephanus. Helgonförklaringen skedde alltså inte i Skövde k:a, vilket är en uppfattning som ej går att rucka på.

4)Hon skulle ha helgonförklarats sommaren 1165.

5)Hon skulle ha helgonförklarats 1163, "och härav har vi möjlighet att datera Medelplana k:a till ~1163". (Även år 1161 har föreslagits).

6)Mycket senare (än begravningen 1140) lades Helenas reliker i ett silverskrin i en ambitiös ceremoni under mycket mässande; enkla eldslågor slog ut från metallkorsen på tornen (ett fenomen som därefter kallas Sankta Helenas eld), och skrinet placerades i en välvd nisch någonstans i nordostdelen av Skövde k:a, 1 x 1.5 x 1.5 meter stor. En järngrind av komplicerad konstruktion hängdes framför nischen på 1400-talet. (Den förvaras alltjämt i kyrkan; järnstänger skruvade såsom enhörningshorn är trädda genom varandra). Dubbla dörrar med dubbla lås hängdes framför nischen, och munkar lovade att bevaka den. Avlat utlovades åt dem som årligen närvarade vid S:ta Helenas mässa och också bidrog till kyrkans finanser.

7)30/7.1164 lyftes S:ta Helenas väldoftande ben upp från graven i centralkoret (kyrkan och hennes grav var inte färdigställda 1140, så mellan 1140 och 1164 vilade hennes kvarlevor i en provisorisk grav. Att kyrkan uppfördes mellan 1137 och 1164 är fullt troligt) och lades i ett silverskrin, vilket placerades på altaret. Efter att helgonförklaringsorden hade höglästs placerades skrinet i graven som hon själv hade designat. Därefter skulle mässor läsas vid hennes grav.

8)Ett katolsk lexikon tillägger den udda uppgiften, att 8 english miles från Köpenhamn skrinlades Helena i en kyrka som var helgad åt henne. (Som ovan nämnts har det aldrig funnits någon Helenakyrka väster om Öresund).

9)På 1400-talet skrevs om Helenas helgonförklaring: Anno domini millesime centesimo sexagesimo tercio consecratus est... stephanus... nacione anglicus... canonizauit... Sanctam Helenam in Skedwe... (Reg. lat.525 i Vatikanbiblioteket; kopia hos KB/Stockholm; cf Script. rer. suec. I:1, p.51, 61-62).

10)Tro det eller ej, men golvet i Skövde Helenakyrka ligger idag mer än en meter över 1100-talsgolvet. Om det är så, får man en förklaring till varför man inte kunde finna Helenas omnämnda nisch under senaste renoveringen - man sökte inte tillräckligt djupt ned.

BRYNOLF ALGOTSSON:Han föddes på 1240-talet på Hästhalla i Skallmeja s:n. 1266 for han iväg till Paris för att studera vid universitetet (grundat 1120), och där kan han ha bekantat sig, åtminstone bibliografiskt, med Gudinna Elene. 1278 valdes han till Skara biskop. I maj 1279 deltog han och kung Magnus Ladislaus i mötet på Adelsö, och i oktober samma år i synoden i Tälje. 1281, 141 år efter Helenas martyrium (1/8.1140) förbättrade han hennes mässa - förvisso hade han upptäckt henne långt före sommaren 1288, när han studerade henne på Alvastra kloster. I Dipl. suec.709:4 nämnde han 1281 Aelinaer maessu in Sködwe, och också Botulfs maessu och pancrasz in falukopungi; halldraehaelghunnae dag, laurinszaer och sanctae michiae dagar.

De av Vatikanens dokument som kunde ha styrkt att Helena har helgonförklarats har brunnit upp, men man har svårt att tro att Brynolf skulle ha vågat ljuga om en sådan kontrollérbar uppgift (att hon är helgonförklarad) under sina försök att lansera Helenakulten, när han år 1281 i skrift nämner en Helenamässa i Skövde, vilken brukade firas där 31/7.

Syster Jessika (O.Hel) säger: "Brynolf började återaktivera den då 141 år gamla Helenakulten, när han förhöjde och förhärligade hennes mässa avsedd för, såsom det har blivit, i Skara stift 30/7 och annorstädes 31/7. Hennes festdag kunde inte förflyttas i kalendariet. Och efter miraklet på Vättern skrev han en liturgisk text för henne under hösten 1288 - för Västergötlands Ros, våra förfäders lands Fackla. Han baserade texten på lokal och muntlig tradition, och på en annan och enklare legend. Latinet är annorlunda och mer primitivt i de delar av officietexten som följer på Lectio Nona jämfört med texten dessförinnan, men språket i Gregorios' predikan är underligt likt huvudparten av officiet. Man kan tycka att det verkar finnas traditioner om Helena som är av en sådan art att det inte vore omöjligt att de är äldre än Brynolfs version av hennes legend, men skenet måste bedra här, ty dessa "traditioner" kan icke dateras längre tillbaka än till 1900-talet, någon gång till 1800-talet. Det är osannolikt att Brynolf hade en äldre Helenatext att utgå ifrån eftersom han själv hävdar att det var på grund av att hennes liv inte tidigare hade blivit beskrivet som en stor del av informationen om henne hade glömts bort. Andra hävdar att en äldre hypotetisk liturgisk Helenatext kan ha förelästs och hade använts som guldgruva till att leverera idéer för predikningar före Brynolfs tid på Helenadagen, och på denna grund fortsatte Brynolf att bygga: Helenam sanctam viduam quam presul inuocauit historiam per congruam decenter honorauit - med en fin berättelse ärade han den heliga änkan Helena, som han hade ropat till för att få hjälp av. Toni Schmid visar i Helenakaptitlet i slutet av sin Sigfridbok att Brynolf lånat vilt och fräckt från andra helgonlegender, vilket tyvärr kastar ifrågasättandets skugga över delar av Helenaofficiet. Äktheten av Brynolfs Helenaofficium hyser ett inneboende tvivel, inbyggt av dess egen upphovsman, och det kanske inte säger så mycket om den historiska Helena utan mest är en schablon för hur helgon måste presenteras. Den som en gång har funnits existerar alltid enligt Luk.20:34-38; å andra sidan har Jesu jordiska existens sedan ~150 år blivit mer och mer ifrågasatt, så kristna skall inte kasta sten i glashus ifrågasättande Helene existens".

1282 mottog Brynolf Nidaros ärkebskop Jón Röde. Helenakulten frodades förvisso på Alvastra kloster, där Brynolf sommaren 1288 kunde studera en bevarad skiss till en handling för Helenas helgonförklaring. Kvällen 14/8.1288 besökte han Helenas kyrka i Skövde och hennes reliker. 1290 dödades hans farbror Thorner Cryda av sitt eget tjänstefolk på ett sätt som påminner om de omständigheter som gäller för Helenas svärsons död. 1298 grundade Brynolf en biskopsborg på ruinen efter en fästning som Magnus Barfod hade byggt på Kållandsö år ~1100 - det blivande Läckö slott. Brynolfs byggnader brann dock ned på 1470-talet.

1299 skänkte han egendomar i Våmb, som han hade ärvt från sin mor - hon hade "ägt Våmb" - till Skara domkyrka. 2/9.1304 mottog han i Lödöse en tagg från Kristi törnkrona av en budbärare från kung Håkon Magnusen av Norge. Taggen hade ursprungligen hittats, si credere fas est, av Konstantins mor Helena - det krävs en Helena för att hitta någonting sådant! Brynolf bar reliken barfota till Skaradomen; han ingöt den i en glasglob hållen av två änglafigurer, och han skrev en liturgisk text åt den.

Brynolf avled 6/2.1317. Några av hans sigill finns bevarade, och hans pilgrimsmärke är fastlött på lillklockan i Lindärva k:a. 2/2.1349 kände fru Brita den söta doft som faktiskt finns i Skaradomens östände, och hon tillskrev Brynolf den, vars grav förmodligen fanns i kryptan "bland svinen". Hans exakta gravposition har varit okänd sedan 1590-talet. Hans nuvarande festdag är den dag han beatifierades 1492 - 16/8. Hans vackra kapell i Skaradomen brukade finnas till vänster om det avskyvärt fula högaltarskåpet, men omvandlades under domens ombyggnad vid sent 1990-tal.

MÅNDAG FÖRE KRISTI HIMMELSFÄRDS DAG: Denna dag var förknippad med Helenas Oratorium utanför Skövde. I samband med hennes mässa då, bar man hennes bild och ett krucifix i procession ut över åkrarna och bad om en god årsväxt. (Denna uppgift har tillfogats under 1900-talet, och den saknar egentligen samband med Helenakulten).

SIGILLBILDEN: Vi hävdade att munkar, före 1314, formgav och framställde Skövdesigillet (av bly eller tenn), vilket visar en sann Helenabild och hennes signatur, symboliserande att hon, under 1130-talet, grundlade denna Megalopolis där sju stora gårdars utmarker möttes. Utan varje spår av grund har det i nutid hävdats att Skövde blev stad 1399 eller 1401.

STADEN SKÖVDE: På sju hela frälsehemman, skänkta av Helena till pionjärerna, grundlades Skövde på 1130-talet. Det fanns sju byar runt det uppväxande Skövde: 1)Hasslum (nämnd första gången 1415). 2)Havstena (nfg 1396; kallades en by med kyrka 8/12.1495). 3)Hene (nfg 1347 men fanns före viktingatiden på platån väster om Alvakällan; dess gravfälts yngsta gravar är från 1050; ägde en stor ekskog). 4)Horsås (nfg 1356). 5)Käpplunda (nfg 1413). 6)Risa (nfg 1393) och 7)Segerstorp (nfg 1326; helt riven 29/1.1992). Två andra grannbyar var Ryd (nfg 1400), vars k:a avbildades 1655 men var borta före 1659, och Åsbotorp (nfg 1344), en av traktens äldsta gårdar, och som är unik genom att vara den enda medeltida gård som legat uppe på ett platåberg.

HELENAKYRKANS I SKÖVDE STATUS: Följande påståenden är i stort sett helt felaktiga; deras motiv spänner från välvilja till ironi: Denna kyrka var den första i distriktet, äldre än Våmbs. Skövde socken var en sammanställning av socknarna av de sju byarna och av Elene; västerut fanns Hene och Våmbs oberoende socknar; söderut fanns kanske Kyrketorp, alltjämt utan egen kyrka. I nuvarande Ömb fanns två intill varandra liggande gårdskyrkor (Bjärby och Ömb). Skövde blev en kyrklig enhet, och här fanns de kyrkliga myndigheterna. Traktens centralhelgedom var S:ta Helena kyrka - den fungerade som en stiftsdom - och den hade grundlagts i det syftet 1140. Dess arkitekt hade uppenbarligen inspirerats av Lichères k:a - en helgedom med härbärge längs pilgrimsleden till San Diego di Compostella - tillämpande sina intryck, efter återkomst till Västergötland, på Helenas kyrka. Skövde-administrationen följde Lund till år 1300 - betyder det att Skövdedistriktet var ett annex till Lund? Vatikanens konsulat var förlagt till Skövde (enligt en 1700-talist, men det är, som sagt, rena fantasier).

COMMERCE: Helenas kvarlevor, påstods det, åstadkom underverk (jfr Syr.48:13-14), och affärsmän profiterade mycket på folk som oavbrutet strömmade hit till de latinska mässorna och avlaten. Hennes kyrka var en av Nordens tre förnämaste pilgrimsmål under medeltiden, under det att hennes kult på Kontinenten endast fick spridning genom birgittinerna.

HELENA SOM FÖREBILD: Trots att fru Brita ingenstans i sina Uppenbarelseböcker nämner Helena, hade hon fått Helenalegenden sig föreläst mellan 1313 och 1316 på Aspanäs av sin moster Katarina Bengtsdotter. (Katarinas make Kanutus Jonsson var f.ö. ättling till Helena Guthormsdotter i fjärde generationen både genom hennes son Knud och hennes dotter Ingeborg; Kanutus var Sveriges verklige regent under en period).

Helenas liv tjänade som förebild för tidens kristna - både för kvinnor och män. Hon var en stark kvinna: Hon ledde själv arbetet vid storgården efter att hon blivit änka. Hon klarade sig mycket bra utan en ny jordisk make. Lidande kunde inte fördärva det som hon hade bestämt sig för. Hon betraktade motstånd som noll och intet. Till Gud gav hon, inte bara sina tillhörigheter, utan också sin kropp. Brynolf undrar vilken svaghet en man härefter kan åberopa som ursäkt, då han betraktar henne, en kvinna, som trots sitt svagare kön, ändå besegrade världen!

STADEN SKÖVDE existerar idag tack vare rikedomen som de mycket populära pilgrimsfärderna till de mycket attraktiva Helenamonumenten medförde. Protestanterna gjorde allt som stod i deras makt för att utplåna vår kära, vackra, andliga drottning S:ta Helena, men de har ännu inte lyckats! Hennes skrin konfiskerades kanske 1596 på order av abraham angermannus, och hennes Heliga Ben blev kanske, i bästa fall, nedgrävda på Skövde kyrkogård. Abbe förde krig mot helgons ben, bilder och gravar - han bekämpade skuggor på ett spöklikt sätt. Samme he-man förstörde även Brynolfs grav och kvarlevor i Skara.

VAR FINNS HELENAS KVARLEVOR IDAG?: Genom ett troligt missförstånd har det föreslagits att de redan 1164 överfördes av ärkebiskop Stephanus från Skövde till Alvastra, men antagligen överförde han dit någon av hennes reliker tillsammans med själva Kulten, vilken överlevde på Vätterns östsida till åtminstone vintern 1314-15; i Linköpings stift och i Vadstena firades hon i själva verket i tilltagande grad fram till reformationen. I Vadstena skrev man ett eget Helenaofficium.

Andra har påstått att Helenas kvarlevor 1164 överfördes till upsaladomen, vilket är ett icke helt osannolikt scenarium, men det vore ett skräckscenarium: där kan de inte ha överlevt många år eftersom Stephanus fördrevs därifrån och tvangs till exil i Danmark. Om det hade varit sant, och om de hade överlevt den tid då satan regerade i upsala, så hade det varit därifrån som danskarna hade stulit Helenas kvarlevor och överfört dem till Själland - Stephanus kan i och för sig ha medtagit dem till Själland! På 1400-talet fanns det under alla omständigheter Helenareliker i upsaladomen.

I Skövde vakade man noggrannt över den skatt som Helenas kvarlevor utgjorde, och man fruktade att danskarna ville stjäla dem för att komma åt deras gynnsamma monetära funktion. När reformationens orkanmoln började visa sig hotfullt vid horizonten, blev kanske denna skatt ändå överförd till Danmark, till nuvarande Tisvilde/ Tisvildeleje.

Det har också föreslagits att Helenas kvarlevor skeppades från Karlskrona till Vatikanstaten på 1600-talet. Karlskrona grundlades 1680.

1734 var, hur som helst, varje spår av älskade Helena borta från Skövde; men berättelsen slutar inte där: Folk fortsatte tänka på henne. Så sent som på 1950-talet skrev en elev i en skoluppsats att Helenas reliker förvaras i kyrkkistan, vilken från 1927 stod under norra korfönstret med kyrksilvret i, vid stegen till predikstolen. Bredvid stod Helenas 1400-talsgrind, vilken numera återfinns till höger framför koret.

HELENARELIKER: Gud vare prisad att det alltjämt existerar några få Helenareliker i landet. En flisa av hennes fingerben förvaras i en nytillverkad (1960-talet) silverask i Götene Helenakyrkas altare; den hade nämnts 1944; brukade visst ligga i en tändsticksask.

En annan fingerflisa är inbäddad i träkol i altaret i Vättlösa k:a, undersökt och återbördad 1910 jämte ett brev; inmurad. (Den har inte tagits från ett bål bara för att träkol ingår - det har felaktigt föreslagits att detta är den relik av S:t Laurentius som Sven Estridsen mottog påsken 1053 "inklusive kol från bålet". Namnet Laurentius råkar stå ingraverat på Vättlösa kyrkas kalk).

Ytterligare en flisa av hennes undergörande finger återfanns 1938 i Mölltorps kyrkas altare, och sedan det året förvaras den i Skara Länsmuseum. Denna relik, som måste vara en liten flisa av storleken att döma, se nedan, och de två andra i samma relikvarium är inneslutna av en tjock blyplåt gömd inne i en utholkad liten trästock. (1191 lades två olika Helenors reliker ned tillsammans med 92 andra i altaret i Gumlösa k:a/Skåne, men alla dessa nedgrävdes på okänd ort 1720. Gumlösa är Nordens äldsta exakt daterade tegelbyggnad - 26/10.1192). Helenareliker har funnits i Köpenhamn och Roskilde - dessa kommer nog från S:ta Helena; annars har det föreslagits att det handlar om en nära släkting till Sven Estridsen vid namn Helena.

Enligt en journalist (12/12.1996 kl.13.30) äger Skövde museum en Helenarelik, men han måste ha sett en inlånad relikask? En mindre mängd av Helenas reliker förvarades i upsaladomen bland dess mest dyrbara klenoder. Dock kan de komma från Helena av Auxerre, eftersom hon har titeln Virgo här.

RELIK-SPECIAL

"På internationella kvinnodagen 8/3.1994, vid 14.00-tiden, kom jag så nära Helena som det i kroppslig måtto är möjligt - andligen finns inga begränsningar - när jag av två anställda vid Skara Länsmuseum, som då ännu icke hade öppnat efter ombyggnaden, visades hennes reliker. Jag tilläts hålla pappasken, som relikvariet låg i, en liten stund...". "1995-97 ingick relikvariet i en blandutställning på gatuplan. Jag gjorde en mycket exakt teckning av detta relikvarium 22/4.1997. Dess blybotten mäter ~6 x 2.5 cm, och Helenas vita silkesbylte är ~16 x 7 mm, och hennes etikett av pergament från 1400-talet bär texten De Digito Ste Helene - dvs Från Sankta Helenas Finger. De två andra relikernas textramsor är De Xj Mileb//s Vgin//m respektive De Sta B'gitta - dvs Från 11.000 Jungfrur respektive Från S:ta Birgitta.

HELENA I KONSTEN: Det existerar minst 10 medeltida konstverk av Helena. Den äldsta bevarade bilden är antagligen hennes sigillkopia från 1314. Den var gjort av vax och hängde under ett pergamentark. Man har tagit för givet att de altarskåp som inkluderar Brynolf inte kan ha tillverkats förrän efter 16/8.1492, när han blev något slags helgonförklarad, och att de som inkluderar Katarina av Vadstena inte förrän efter 2/8.1489, när hon blev detsamma - enligt Book of Saints blev Brynolf helgonförklarad på riktigt 1498 och Katarina blev beatifierad 1484 - men detta kan inte tagas för givet.

TRÄSKULPTURER I ALTARSKÅP

Alla äldre avbildningar av Helena är grova och alltför jordiska för att kunna kallas andliga. Vad säger Brynolf om Helenas fysionomi? Han beskriver henne som både skön och dekorativ och jämför henne med en Venus-staty. Han menar att hon var både klassiskt vacker och sexig, och detta borde sätta punkt för allt babbel om att Helena inte var feminin. Tryggve Lundén beskriver henne adekvat såsom Vårt Lands Vackraste Kvinna! Det vore intressant att få veta hur Eleneskulpturen såg ut i hennes oratorium i Therapne på Peloponnesos.

I:I TÖREBODA tegelkyrka, invigd 2/10.1870: Skulpturen tillverkades runt 1430?. och brukade stå i 1200-tals-träkapellet BJÖRKÄNG, "det äkta Birka", vilket togs isär och rekonstruerades varje hundrade år av underhållsskäl, till dess att det slutligen revs 1869. Delar av det återanvändes i Töreboda k:a, som uppfördes på en klippa tre stenkast österut. Denna Helenaskulptur är olika alla de andra: Den är större och äldre och från en annan verkstad. Själva skåpet tillverkades 1738 och målades 1766 - kanske nytillverkades då skulpturerna också (uppfräschade igen 1928), ersättande de medeltida och förmultnande föregångarna: S:ta Antonia av Spanien står under Helena.

Björkängs kapell kan ursprungligen ha uppförts som ett Helenas oratorium; dess udda position bevisar att det uppfördes där av andra skäl än att tjäna som gårdskyrka - den översvämmades årligen - så dess motivation var säkert religiös. Kapellet har benämnts "offerkyrka", men offren av mynt och andra objekt gjordes i en ständigt vattenfylld fördjupning på ett flyttblock som stod intill kapellet. Minnesstenen efter det från 8/12.1925 påstås stå 25-30 meter från den exakta kapellplatsen. En fullskalig kopia av dess klockstapel byggdes under sommaren 1992 på den dubbla kyrkoruinen i Karleby vid Mariestad.

II:I GRÄSMARKs k:a: Enligt tradition hade immigranter från Finland medfört detta altarskåp till Värmland, som då var en del av Skara stift. Andra säger att det först varit uppställt i Sunne k:a (absolut inte i Östra Emtervik), och helt klart är att det varit uppställt i föregångaren till Gräsmarks nuvarande k:a, som stått lite längre bort. Denna Helena tillverkades runt 1500, och dess underbara, målade original finns i Stockholm på SHM (Statens Historiska Museum). Men 1981 tillverkade den bulgariske bildhuggaren Jordan B. Jordanov en perfekt kopia av altarskåpet, vilken nu hänger i Gräsmarks k:a. Brynolf är ett av de tre andra helgonen i det.

--:I GÖTENE k:a: Tyvärr är denna skulptur en Amazing Disgrace! En manlig, färglös och armlös avgudabild från det då orenoverade altarskåpet förseddes på 1960-talet med nya armar och döptes till 'Helena'. Han är egentligen en av de tolv apostlarna. För några hundra år sedan uppfattades kyrkans madonnaskulptur som en Helenadito. Såsom läget är idag saknar Helenas två kyrkor (Götene och Skövde) en medeltida avbildning av henne. (Helenas namne, kejsarmodern, har också drabbats av att ha tillägnats en manipulerad bild: I kryptan av Heliga Korsets k:a, som hon byggde 320 i Rom, gavs en Junoskulptur nya armar och ett nytt huvud och förseddes med ett kors till att bli en Helenaskulptur).

III:I KULLINGS-SKÖVDE k:a: Denna Helena, tillverkad under 1400-talet eller runt år 1500, förvaras sedan 1878 av Göteborgs Historiska Museum; hon bor numera på Polstjärnegatan 8C, 417 56 Göteborg (på Hisingen). Skulpturen är mycket sliten och liknar ett ilandflutet trä. En gipskopia finns i Skövde Museum. (En fullständig beskrivning se s.848; 1303-04).

IV:I RUDSKOGA k:a: Denna Helena tillverkades runt år 1500. (Den gamla kyrkan låg nära den nuvarande, vilken byggdes 1777).

V:I VISNUMs k:a: Denna Helena tillverkades runt år 1500; hon är den vackraste. Även Brynolf ingår i altarskåpet. (Wisnhem nämndes först 1248; nuvarande kyrka invigdes 1733).

VI:I ÖNUMs k:a: Endast här och i Töreboda finns inom Skara stift Västergötlands helgon S:ta Helena i medeltida avbildning idag. Denna är den femte Helena som kanske tillverkades runt år 1500 och kanske av samma bildhuggare; hon är 44 cm hög; skåpet renoverades 1934, men blev illa målat. En som studerar Helena I Konsten har upptäckt att Önums Helena först kanske tillhörde Vara kyrkas altarskåp, som nu finns på SHM utan skulpturer, ty Helenaskulpturens form kan anas som färgskiftningar mot skåpväggen. Önums altarskåp med Helena var på utställning i Skara gamla bibliotek våren 1994. Hon har hållit en stav i sin högra hand. Kyrkans och kyrkogårdens ursprungliga läge var fram till 1865 vid Stommen, där en 1600-talsbyggnad hade ersatt den medeltida. Önum nämndes första gången 1325.

OSÄKRA SKULPTURER

Från antingen Norra eller Södra HÄRENE har en träskulptur av Helena överförts till västgötarnas museum i Skara. Där förnekar man detta, och det finns åtminstone tre andra stora muséer i regionen vari denna skulptur kan ha blivit förlagd.

År 1872 tog en mormorpastor en snidad Helenabild från Helene Kilde i Tisvildeleje med sig till Utah/ USA.

I Varola förvarades en Helenaskulptur hemma hos en välkänd kyrkobyggare, men det är okänt varifrån han hade fått den. Tyvärr är det likaledes okänt var Skövde Museum har förlagt den.

Västra Skedvi, 15 km nordväst om Arboga, hade kanske en träskulptur av Helena i sitt altarskåp - Schiodvii S. Helenae - vilken ovannämnde angermannus och hans superhjältar sände iväg 1596 till sällare jaktmarker.

KALKMÅLNINGAR

I KUMLABY: Kyrkan står på Visingsö i Jönköpings kommun, på ön söder om den plats där Västergötland, Östergörland och Småland möts bland de vågor som Brynolf en gång kämpat emot. Kumlaby är av särskilt intresse ty denna kalkmålning var det första Helenabild som återupptäcktes (med undantag för sigillen), nämligen 1922. Den målades på 1400-talet med ett pilgrimsmärke som förlaga. Målaren använde samma metod när han målade fru Brita bredvid Helena. Deras namn är målade på banér under "Nya Jerusalem" som sänker sig ned från ovan. Byggnaden är profanerad och har använts bl.a. som skola.

KYRKANS HUS, Skövde: 1996 målades en 3 x 7 m stor väggmålning på betongen i samlingssalen. De två målarna har kombinerat minnestecken av Elene av Mykene och av vår S:ta Helena, modigt nog, och Lejonporten i Amyklai är avbildad och ett troligen grekiskmenat landskap, vid sidan om koränden av S:ta Helenakyrkan i Skövde och 4.5 målning av deras egna Helenasymbolreliefer, nämligen kalken, svärdet, hjärtat och timglaset, se vidare nedan.

OSÄKRA KALKMÅLNINGAR

GÖTENE k:a: Man gissar att det är Helena som är målad längst åt vänster inuti triumfbågens sydsida mellan långhuset och koret. Gissningsvis är de två andra helgonen fru Brita och hennes dotter Katarina av Vadstena, men målningarna har tillrättalagts för att skapa konformation, och detta gjordes innan Helena hade återupptäckts inom kyrkokonsten - arbetarna visste inte vem hon var. Katarina har t.ex. försetts med birgittinska attribut, och på hennes huvud bär hon en militär hjälm med kamouflage-nät på; Helenas vänsterhand har försetts med ett radband - den handen var ursprungligen dold under dräkten. Kanske är dessa tre kvinnor blott pilgrimer som kommit för att dyrka Helena i Götene. Eller så kan de vara Etheldreda och två av hennes helgonsystrar, vilket skulle rimma väl med denna engelsk-aktiga kyrka.

Om en annan av de kalkmålningar i Götene k:a som påstås vara Helena har sagts: I koret av Götene k:a är Helena avbildad på en naiv målning, bärande en korg fylld med almosor... Se vidare nedan under Felaktiga Helenabilder.

OLJEMÅLNINGAR

I NORRA NY: På insidan av högra luckan till altarskåpet i N. Ny k:a återfinns den mest kända Helenabilden. De fem upphöjningarna på hennes bok representerar Kristi fem spikhuvuden. Det finns många oljemålningskopior av Norra-Ny-målningen, varav en nu står i tornkammaren i Skövde Helenakyrka, och den tjänade som förlaga för den kvinnliga artist som tillverkade den kopparhaltiga statyetten av Helena, se nedan. Innan 1764 låg N. Ny k:a 2 km längre söderut, längs Klarälven.

Helena brukade faktiskt vara avbildad på en inramad tavla på predikostolen i hennes k:a i Skövde, men den har packats ned i lådor och dessa har ställts på okänd plats.

I en villa i Tisvilde finns 14 oljemålningar som föreställer det lokala midsommarfirandet och Sankt Helene legend. Målaren Ove Kunert (1893-1975) målade dem ~1916-20. Helena ser ut som en ljusstrålande ängel.

Surrealisten Erik Olsons tavla av Helena (och av Våmbs och Skövde kyrkor) är upphängd på hennes Skövdekyrkas södra korvägg.

MYCKET OSÄKER OLJEMÅLNING

En kvinnlig skribent tycker sig se "Elin" avbildad i Hedareds altartavla, längst ned till höger, med ett dok på huvudet, hållande en lång stav eller ett svärd pekande uppåt över sin högeraxel - det är nonsense. Till att börja med är detta en man, och vidare är det uppenbart att de tolv killarna runt altartavlan är de tolv apostlarna - och så säger också träkapellets guide.

TECKNINGAR

En Skövdemilitär, G.H. Barfod, tecknade av S:ta Helena 1767. Hon håller en stav i sin högerhand, medan vänstra är dold av dräkten. Hon bär en huva; är klädd som en bondhustru. Under hennes fötter finns en vapensköld dekorerad av ett hjärta.

Jörgen Sonne gjorde 1846 teckningen 'Midsommarnatten på Helene Grav i Tisvilde'.

STENRELIEF

"Elin", Våmbs kyrka och Våmbobäcken är avbildade i relief jämte en liljesten på sydsidan av stenpelaren Gyllen i kyrkparken, Skövde, utförd av Helge Johansson.

STATYETT

Sedan 1950 står en kopparhaltig statyett av Helena i en nisch på nordsidan av Skövde helenakyrka, utförd av Astri Taube.

GRAVYR

I NOUSIAINENs k:a, ett stycke norr om Åbo, Finland. Helena är ett av de många helgon som i Flandern 1430 ingraverades på mässingsplåtarna till Henriks cenotaphium.

GLASKONST

SKÖVDE HELENAKYRKA: Helena var en av de fyra, ungefär 1.5 m höga helgonen som var målade på korfönstren bakom altaret under åren 1888-1927. De bär alla glorior. Antagligen liknade Helena här den av hennes vapensköldsbilder som användes före 2001. Efter att blyfogarna hade börjat ge vika, packades glasbitarna ned i lådor och ställdes undan - ingen vet var. 1927 ersatte en annan glasmålning den nämnda, och den bibehölls möjligen till 1972. Den beskrev sju Bibelscener under Guds allseende öga.

SKARADOMEN: 1956 tillverkades Helenabilden av olikfärgade glasbitar till södra fönstret (vettande mot skolan): Det är den enda av de moderna Helenabilderna som är riktigt lyckad. Hon håller ett blått svärd i vänsterhanden, och en svart bok med ett silverfärgat finger på i högerhanden.

FÖRSVUNNEN HELENAKONST

Det måste ha funnits medeltida Helenabilder i A)hennes kyrka i Skövde före mitten av 1500-talet; B)i hennes Oratorium utanför Skövde; C)i Skaradomen.

Vidare fanns det på 1770-talet en målning av Helena på tornet av hennes Skövdekyrka, se nedan och vid årtalet 1769.

FELAKTIGT KLASSADE HELENABILDER

A)Helena är ytterligt feminin och attraktiv, och således har folk blivit trigger-happy när det gäller att finna henne avbildad. 1920 och 1929 kallades en manlig man, målad av Amund på 1400-talet, i Götene kyrkas kortak för Helena.

B)Felaktigt har också den kalkmålning av en krönt kvinna på södra korväggen i Götene k:a utpekats vara Helena. Hon har en bok instoppad under höger arm, och hon håller fram en tom vänsterhand. Hon är inte Helena, även om en krona kunde ha förväntats vara ett av hennes attribut med tanke på moderns änglabudskap, se bokens inledningsord.

C)I Skee i Boshuslän (i fd Norge) är kvinnan med ett kors och en kyrka i altarskåpet "som skymmer absidfönstret" inte Helena, oavsett vad du kan läsa i en ny bok om moderna pilgrimsfärder i Sverige. D)Tortuna k:a - det är Lucia, inte Helena. E)Östra Emtervik - skall vara Sunne k:a. F)En hel bunt av medeltida Helenabilder påstås "naturligtvis" finnas i Uppland enligt en helt ny pamflett riktad mot Skövde Helenakyrka - broschyren, som alltså skall föreställa en kyrkobeskrivning, är fylld av lögner och desinformation. Förutom Gräsmark-Helena, som SHM förvarar, så finns det icke ett spår av västgötska Helena i Uppland. Förväxling med kejsarmodern måste ha skett.

G)Överselö k:a: Här kan du räkna till fem manliga män som bär en bok och ett svärd, men ingen av dem är Helena! Jag exkommunicerar härmed ryktena om dessa felaktiga Helena-identifikationer, och bevararna av de lögnerna också: Slå igen boken, blås ut ljuset, stäng till dörren och ring i klockorna - amen.

RESONEMANG KRING HELENAKONSTEN: De äldsta Helenabilderna visar henne hållande en stav, stående i en monstrans, liknande en abbedissa. Andra bilder visar henne med slöja, svärd och en bok med ett ringfinger på, och sålunda är 1591 års kopia av Helenasigillet unikt. Klosterdräkt och stav förknippas inte med henne i hennes kyrkokonst. Så nyss som vid sent 1700-tal målades hon dock som en nunna högt upp på tornets sydsida i Skövde. Även premonstratensordens grundare Norbert avbildas i en monstrans, och om det stämmer att Helena fick kontakt med den orden 1138 i Jerusalem, så är det inte underligt att även hon avbildas så. Det finns oftast en Helenakälla nära de skandinaviska premonstratensklostren. Denna dubbelordens munkar var kaniker, och i och nära Skövde finns kanikboställen.

En bok med ett finger på skulle infogas på Helenas och Skövde vapensköld enligt beslut 12/1.1939. Staven var säkert menad som hennes vandringsstav - den var eljest en abbedissas attribut. Ursprungligen kan staven ha varit en palmkvist eller en skrivfjäder. Hon bar klosterdräkt och mantel; hade martyrens gyllene krona på huvudet; höll en gyllene kedja...

I Skövde Helenakyrka fanns i koret en glasmålning av Helena 1888-1927, men den räknades upp bland andra konstverk i kyrkan på 1950-talet! vid sidan av en Helenamålning på predikostolen och två på korväggarna - en av dem finns alltjämt där, målad av en surrealist, som visar Helena flankerad av kyrkorna i Skövde och Våmb. Snett under denna målning hänger hennes 1400-talsgrind. På utsidan står sedan 1950 den ärgande Helenastatyetten i en nisch och kisar nedför Hertig Johans gata mot Resecentrum med ett svärd i högerhanden pekande uppåt, och en bok i vänsterhanden. På samma sida av kyrkan finns de två björnarna eller lejonen från 1200-talet, uppsatta, enligt olika källor 1888 eller 1927: De ligger ovanpå dörrkarmen och håller fast en man (Gustav Wasa?) och en get (Martin Luther?). I Kyrkparken finns i den runda dammen den stora stenpelaren i ett stycke, Gyllen, med reliefer av bl.a. Helena; högst upp sitter en kvinna med barskt utseende och under henne forsar det fram vatten åt de fyra väderstrecken. Ett stenkast från Helenakyrkan finns Skövde Museum, vilken äger bl.a. Helenas Stensemlor, den viktiga tuschteckningen från 1750-talet av hennes Oratorium, kopior av Vatikanens noteringar om Helena - men originaldokumenten från 1160-talet har brunnit - modeller av Skövde stad på 1700-talet, av Oratoriet, Helenakyrkan, ett källmodell med levande vatten, etc.

HELENAS STADSSIGILL: Det nämndes 1467, och dess äldsta bevarade exemplar är från 1591 med texten Sancta Elena Sigillum Ville Skedevensis. Och Helena ser ut som en bandit hållande en klubba på en sigill-liknande bild som betecknande nog används av kyrkan i Skövde nuförtiden - och dess vikfolder på flera språk om Helenakyrkan visar en teckning av nämnda Helenastatyett av Astri Taube. En Helenavapensköld ritades 1767 av GH Barfod, och hennes Gillesigill bevarades av Nikolaus Rabenius (1648-1717). Det förra stadsvapnet i Skövde med Helena på, godkändes 1939, och 5/8.1992 bestämdes det att denna vapensköld (logotyp) måste användas på alla kommunala brev och kuvert, annonser och dokument - till dess att den ersattes nyårshelgen 2000-2001; 20/2-01 motsvarar för det nya stadssigillet nämnda datum 5/8-92.

Detta gäller den förra vapenskölden: Ovanpå finns fem småtorn. Centralt på skölden står Helena inuti en monstrans. Hon håller en pilgrimsstav i högerhanden och en bok med ett finger på i vänsterhanden. Hon har en gloria, och framför hennes fötter finns en liten vapensköld som avbildar ett hjärta - ursprungligen var hjärtat en kulle, vars grästuva hade råkat bli hjärtformad, och tuvan idealiserades till ett hjärta. (Denna gröna kulle, på vilken hon ofta är avbildad stående i altarskåp etc - är det inte Elinemarks Kulle, den höjd i Skövde där Västerhöjdsgymnasiet idag ligger?). Färgerna på denna 1939 års version är guld, vitt och rött huvudsakligen, och denna strikta (dystra) Helenabild dekorerade t.o.m. år 2000 Skövde kommuns gränsers vägskyltar, flaggor, kommunala fordon, soptunnor etc.

Nya vapenskölden: Den är bättre än den förra, men staven har blivit utbytt mot ett svärd och fingret är groteskt stort. Den är enkel och röd. Helena är i dess centrum ritad med vita linjer; hon har en gloria, ett dok, en klänning utan veck, en vid mantel som får henne att se tjock ut. Hennes vänsterhand håller den liggande boken på vilken fingret vilar horisontellt. Hennes högerhand håller ett nedåtriktat svärd. Bl.a. kommunens fordon pryds av detta heraldiska konstverk. (En liknande vapensköld brukas av en sportförening i Skövde, men de har ritat henne med svärdet pekande uppåt).

MISCELLANEA

(objekt med Helenaanknytning)

A)ALTARE: 1)Ett altare helgades 20/11.1440 i Upsala åt den västgötska änkan Helena, och det var centralt placerat i domen.

2)1971 återfanns det Helenaaltare, som tillhört Medelplana k:a. Det är ~58 cm högt, ~135 cm långt, maximalt ~105 cm brett; altarskivans bredd ~60 cm. Två något försänkta hörnkolumner mäter ~45 x ~12.3 cm; "det är vackert dekorerat med kolonetter på hörnen på framsidan. Dessa menas se ut som altarbordets ben". Apollonias systeraltare i samma kyrka är ~45 cm högt, ~135 cm långt, maximalt ~83 cm brett. Två hörn har grunda dubbla nischer ("trefasade hörn på framsidan". Båda "1100-talsaltarna av sandsten" hittades i en stengärdsgård på en åker vid Hissingsgården, väster om socknens Elinskälla, och Helenas hade 1824 brutits i två delar när altarna togs ut ur kyrkan; "naturligtvis har ett 1100-talsaltare ett stort kulturellt och historiskt värde").

3)Högaltarna i Götene och Vättlösa måste betecknas som Helenaaltare emedan vart och ett av dem hyser endast en relik, och den är från Helenas finger. I Vättlösa doldes 1100-talsaltaret under en inbrädning 1910 och vid senaste renoveringen. Helenareliken är dock alltjämt inmurad i stenaltaret. Det är troligt att Helena knäföll framför detta altare när hon mottog nattvarden där. Det är möjligt att hon döptes i kyrkans funt; denna skeppades 1872 från Lidköping via kanalen till SHM i Stockholm.

4)Det finns inget material som beskriver om eller hur mycket Helenakulten förekom i Mölltorp, men kyrkans altare brukade hysa en av hennes fingerreliker.

B)Götene kommunala vapensköld godkändes 1953, och den visar ett kors över S:ta Helenas källa, flankerad av ett svärd på vardera sidan. På högtidsdagar i Götene kommun hissas i kommunhusparken en stor kvadratisk, rödbottnad flagga med samma motiv som vapenskölden. I Götene museum har Helenalegenden illustrerats med bilder liknande serieteckningar; Helenabilden har influerats av Norra Ny-Helenabilden.

C)Exempel på orter med anknytning till Helenakulten: Alvastra (där hennes kult övervintrade); Götene (två underverk); Lyngsjö (pilgrimsfärder till hennes källa); Oratorieplatsen vid regementet P:4 (underverk); Skövde (3 underverk vid Helenas grav, 2 på kyrkogården, och 1 nära kyrkan); Tisvildeleje (många underverk); Vättern norr om Visingsö (där Helena återerövrade och räddade Brynolf 14/8.1288).

D)Helenas Sten ett stycke ut från stranden i Tisvildeleje, på vilken man alltjämt vid ebb kan se avtryck av hennes kropp.

E)Helene Kilde Blok i Tisvilde - mynt offrade av vördnad för Sankt Helene stoppades in i springan på locket; kung Christian IV lade en gång in 120 daler där. Detta fyrkantiga träting skyddas av en liten byggnad mitt på den historiska Fogdegårdens tomt - gården hade senast byggts ~1765 men brann 1958. 1936 ritade Ebba Holm av Helene Kilde Blok.

F)En bottenlösa lilla sjön Elinasjön i Klyftamon i Holmestads s:n - ingen vet idag var den ligger. (Igelsjön?).

G)Elinegerdet (halvt frälsehemman) i Horreds s:n, som nämndes först 1540, kan indikera en lokal Helenaposition.

H)Den graverade stämpeln tillhörig Medelplana och Västerplana pastorsexpedition visar bilder av S:ta Elin och S:ta Apolonia, men den tillverkades av en lokal konstnär på 1970-talet. Hon baserade de två helgonbilderna på medeltida original kända från andra orter. Tyvärr har stämpeln kommit att betraktas som bevis på att Medelplana k:a hade helgats till de två helgonen på 1100-talet, under det att Elins "närvaro" i Medelplana inte kan dokumenteras längre tillbaka än till 1955, och Apollonias "närvaro" där inte längre tillbaka än till 1800-talets första dekader.

I)Det finns tre Klövstenar med förbindelse med Helenakulten: 1)i Möne s:n nära hennes källa (läs: Elias källa). Den förknippades med Helena på 1950-talet. 2)inom räckhåll från hennes kyrka i Skövde; den försvann före 1250-talet oavsett vad olika rykten påstår. 3)på Helene Grav i Tisvildeleje - ett missförstånd. De stående stenarna utgör en del av muren till hennes utplånade oratorium där.

J)Vid örtagården vid Helénsgården/ Skövde hänger en tegelaktig keramikbild som kanske föreställer Helena hållande en stav på en kulle över ett hjärta. Parkens grundare har tillverkat bilden (levde 1912-87).

K)Tre postnummer bär Helenas namn i Sverige: Helenavägen 763 41 Hallstavik; Sankta Helenagatan 541 30 Skövde; Sankta Helenas Väg 271 32 Ystad. I Tisvildeleje finns Sankt Helene Vej, Helenevangen, och Helene Kildevej.

L)"Helene Kirkes Län" har existerat med bas i Lund, förväxlad med Helgeands Län i samma stad.

M)Man påstår att ett Helenas pilgrimsmärke sitter fastlött på en kyrkklocka från 1498 i Fredsbergs k:a bredvid olav- och birgittamärken.

N)I Skövde kyrka brukade det vita begravningslinnet förvaras under den kotolska eran, det lakan som hade varit virat runt S:ta Helenas kropp när hon hade burits till denna kyrka efter martyriet. Då och då blev det sedan utlånat, efter tillstånd från biskopen, till svårt sjuka personer för att hela dem. En gång botade det en dödligt sårad bondeledare, och blodet på lakanet tvättades bort under natten av daggen.

O)År 1996 framställdes tio reliefer på kalkskivor och monterades i aulan i svenska kyrkans hus i Skövde. De föreställer: 1)S:ta Elins källa. 2)En uppsprättad mitra. 3)"Törnet och Ögat". 4)Hjärtat. 5)Kalken. 6)Ringen. 7)En brutet krucifix. 8)Åtta bloddroppar och gallergrinden. 9)Timglaset. 10)Svärdet, delvis av guld. (Nummer 1, 6, 8 och 10 är försvarbara i Helenakult-sammanhang, eftersom de motiveras av vad som berättas om henne; resten verkar långsökta: Helenas mitra (2) uppfanns 1998 av SSHGO; det kunde annars ses som en Brynolfsymbol. Törnet (3) är en veritabel Brynolfsymbol, medan Ögat kunde påminna om att Helena helade blindhet. Hjärtat (4) liknar fyra pepparkakor och äger kanske en likhet med Ränneslöv-Ysby kommunvapen. Kalken (5) har en alltför långsökt motivering för att förstås, liksom krucifixet (7). Timglaset (9) uppfanns 1998 av SSHGO: Helena bevarar sin eviga ungdom genom att vända på timglaset när det behagar henne.

****