Kapitel x - BRÖLLOPET

På Simons Dag (28/10.1121) stod Skövdes kyrkportar av grova ekplankor och järnbeslag på vid gavel för brudparet: Helena och hennes Benedict. Aldrig tidigare hade själva detta 'Skede Vi' synts så himmelsk. Solen sken norrifrån och filtrerades genom fönsterna och lyste upp kyrkans grankvist-beströdda skepp. Altaret, och sidobordet för Nattvardselement över vilka instiftelseorden ännu ej var uttalade, var smyckade med finaste linne och framstod som så ärorika som var möjligt, och de heliga Nattvardskärlen glänste vackert i den högt älskade helgedomen. Ingen kunde räkna ljusen som brann så i strålande knippen. Vad ljusstakarna anbelangar, så var de obeskrivligt sköna att skåda. Folk uppgav att allt detta var både passande och riktigt då de såg att den modige Skara-riddaren hade kommit att lova att gifta sig med Västergötlands fagraste mö.

Och trängseln! Den lilla kyrkan hade aldrig hyst så många. En hel timme innan Mäss-dax var redan kyrkan halvfull. Där satt präster och munkar från Skara stad sida vid sida med tertiärer i festkläder. Svartögda Åsa med sin make satt långt upp i mittgången tillsammans med ett dussin kolare som hade anlänt innan gryningen av rädsla att missa den stora händelsen. Bänkarna längs väggarna knakade under tyngden av handelsmän och förmän, fåraherdar och stalldrängar, knuffande varandra med armbågarna utan ond avsikt. När brudföljet kom fann man att gäster hade flödat genom porten. Vapenhuset var så fullt av vapen att det liknade en kungs armorium - där fanns lika många sköldar och svärd och spjut som det fanns skifferplattor på taket.

Kyrkoherde Josef förenade Helena och Benedict med äktenskapets heliga band. Bröllopsmässan började med bön och sång - klockor slog behagligt och blommor spred doft i den mättade luften. Genom hela det heliga Nattvardsfirandet satt Helena på knä på bönpallen i skinande klänning och brudkrona med sin äkta ridderlige make vid sin sida; tillsammans mottog de Kristi Lekamen uppfyllda av sann kärlek och tacksägelse. Innan den sista välsignelsen tecknades över det lyckliga paret, hade stojet bakom dem övergått i tumult. Folk strömmade huller om buller in i långskeppet i sådan mängd att brudföljet var illa tvunget att armbåga sig fram mot porten. Brudparets ben bar dem knappt när de kämpade mot strömmen. Elfwina och jungfrurna från Skara, och till och med ynglingarna, fastnade i folkmassan - de fick ta till alla klutar för att svepa sig igenom, få fatt på sina ridhästar och leda processionen till Skövdes storgård.

Väl framme gjorde brudens föräldrar ingen hemlighet av att de gladde sig över bröllopet; jarlen genom att ta initiativet till ett fyrfaldigt hurrarop för brudparet, och Frun genom att graciöst bära kring ett bål med öl. Mången gäst uppgav att Fruns varma leende lyste upp salen med härden, där folket trängdes, i högre grad än alla facklorna gjorde, de, som fick bildvävarna att se levande ut. Folket från Skara sa, att om någonsin en dam förtjänade lovord, så var det Skövdes Fru, som gjorde det till sin uppgift att se till att ingen satt med tomt fat eller glas, varken vid de fyra borden eller längs de väggfasta bänkarna. Dryckeshorn lyftes högt och "Skål!" ljöd och genljöd, och man drack, önskande varandra god hälsa.

Helena anslöt sig till festfolket och följde sina föräldrars exempel på ett uppskattat vis. Hovetiketten hade hon i blodet, och hon cirkulerade bland gästerna och fyllde på mjöd i deras dryckeshorn med sin silverkanna. Hon var snabb att kväsa varje gräl som var på väg att bryta ut och analogt var hon redo att sky avancerande och skämtsamma militärer. Det fanns kritiska moment då hon verkade vara bevingad med makt att värja sig mot handgripligheter, ty Skaras militärer hade lika kort stubin som de hade grovt språk. I ett opånyttfött moment drog sig Bård, som var påstruken, nära bruden för att krama henne, men den protest som hennes blick slungade på äventyraren höll honom i schack. Helenas ljudlösa men stingande tillrättavisning slösades inte bort på de övriga männen, som kom av sig och hastigt lugnade ned sig. Skövdebruden var sannerligen ett Kap, med sina breda guldband och håret som räckte ned till bältet; ja, en Vinst, modest och rik på dygder, men hon var Benedicts, inte hans farbrors.

Under festens gång lyckades Helena dra sig undan för att få tala med Elfwina - de måste planera för hennes bröllop, vars datum var fixerat till 29/7.1122. Och när gästerna började dra sig utomhus, gick de forna Kloster-klasskamraterna till högsätet för att växla några ord med Frun och bägge jarlerna. Helenas far strök över hennes hår, sa: "Det kommer att bli en skön syn, Helénchen, en syn värdig en husmoder, när detta vattenfall av hår döljs under ett dok" (Helena:) "Det kommer det inte att bli, för när jag försöker beordra detta hår till sin rätta plats, kommer det visa sig vara lika oregerligt som en armstol som ställer sig på tvären" Ingolf observerade: "Hur som helst så kommer det att vara en fin, kraftig svans" Helena skrattade: "Vem vet, jag må dessutom använda det som ett helande sadeltäcke på Don" Elfwina föreslog med en blinkning: "Eller ännu bättre - gör en matta av det till farstun i Skara"

Och så höll det på, glatt och otvunget, med livliga skämt. Elfwina kunde heller inte undgå att bli föremål för Skövdefolkets drift, vars 'epicentrum' hennes böljande svarta hår kom att bli, då Helena ruskade och viftade med det framför hennes ansikte och föreslog, att det skulle vara ett bra material att väva och tillverka en sadelväska av; eller att göra fjätterrep av till Örebros svarta tjur. Mindes Elfwina hur hennes hår kom till användning i Klosterskolan, då det knöts runt en brosch!... Götenes jungfru gav glatt lika igen medan hon flätade sitt mjuka svart hår till en klubba, med vilken hon därefter bankade på bruden.

Benedict anslöt sig till skämtarna när det lugnat ned sig lite under bjälklaget, och frågade om var Uriel höll till; Frun svarade: "Det har blivit en pilgrim av honom; ja, exakt så, och till Ansgarskapellet har han tagit sig för att uppfylla ett löfte" Benedict utbrast med äkta omtanke: "På Björkö? Det var otroligt modigt av honom att drista sig så långt. Upplänningarna har blivit vildsinta i år uppe i norr - värre än vargar, påstås det" Helena höll för sant: "Inte för vildsinta för denne björnjägare. Det finns ingen som är så hemmastadd med vapenskrammel som han är" (Skövdejarlen:) "Det är så det är, Benedict, du behöver inte vara rädd att något drabbar den högt värderade. Han är klipsk som en lo och ständigt redo att konfrontera vad som ligger framför honom" (Frun:) "Var säker på att allt kommer att gå bra för honom"

(Skövdejarlen:) "På tal om Uriel, Benedict - när han återkommer så kunde han tjäna dig och Helena på er gård i Skara. Tyck inte att jag lägger mig i, när jag föreslår detta. Tro mig, han är robust; han är långt ifrån någon grovt skämtande narr. Eller hur, Helena?" - Helena nickade. (Benedict:) "Om det behagar Helena skulle jag vara lycklig att få räkna honom till våra 'högra-hands-män'. I Skara finns det alltför få av hans ull, beredda att dela vårt öde om mördarbandet skulle belägra vår gård" Detta behagade Helena gränslöst; hon sa: "Det är snällt av dig, Benedict. Uriel kommer med säkerhet att visa sig dels vara en skänk från Ovan på vår gård, dels gestalta Guds Vrede mot fienderna"

Under tiden brummade Bård runt, som en geting i Skövdes smörjelse-krus. Ju djupare han skådade i glaset desto mera ohämmad blev han. Han hade ingalunda avskräckts av Helenas avvisning, utan kände sig nödgad att ansätta Elfwina när hon, utan att vara provocerande, rörde sig in och ut bland folket från Skara. Han gjorde sig till en källa till förargelse, det var inte att ta miste på, men Elfwina blev ingen lätt match för honom. Varje gång han återkom, skrattade hon iväg honom; hon tolererade inga av hans liderliga knep, vaksam och vis som hon var - det var som att jaga efter en ren på hala klippor.

Men jäkelskaps-makarens dåd stannade inte med detta: Senare på dagen satt Bård i lag med två militärer från Skara och försökte uppföra sig arrogant mot Jon, Helenas bror; ja, de blev så pompösa att man kunde tro att de ägde stället. Med åtskillig klang och överdådigt skryt befallde de att Jon skulle visa stallet och smedjan för dem. Jon tänkte: "Dårar gapar alltid på fester". Han spelade medgörlig och visade dem över gårdsplanen, 'tillslutande' sina öron för deras babbel och grova pikar; han bedömde dem vara lugubra klunsar, helt oväriga att tas på allvar. Efter att ha kollat över smedjan, insisterade de på att få kolla på stallen och Skövdes hästar - speciellt en hingst, som stampade hotfullt i sin box - den accepterade ingen annan stallkamrat än en get. Det eldiga djuret vände sig rastlöst mot de annalkande främlingarna, och började frusta och skrapa med framhovarna, varpå Bård, omedveten om att hans käft var alltför vidöppen, slängde ur sig en vulgär anmärkning gällande Benedict. Hans joviala kompanjoner garvade åt det obegripligt värdelösa skämtet medan de stapplade hit och dit och försökte kunna se bättre genom spjälorna.

Jon stelnade till. Om en yxa hade fallit från takbjälkarna och huggit Bård djupt i hans breda rygg, hade Skövde storgårds äldste son inte ha förundrat sig mer. Hans blick blev stålgrå och det kliade i knytnävarna att få utdela ett släggslag mitt i Bårds panna. Vad som höll honom tillbaka, var vetskapen om att uslingen var en gäst här; inget annat kunde ha räddat denna skamlösa släkting från ett kok stryk.

Så fort de nådde huvudbyggnaden, rapporterade Jon den fula händelsen för sin far, och han la till att han hade haft svårt att hålla knytnävarna i styr; sa argt: "Bård är inget mindre än en sanslös buse som har förrått sina egna, ja, har smutsat ned marken som han beträder. Om far tillåter, pryglar jag gärna upp stenhandlaren, och ger honom en stor anledning att tänka över vad han håller på med" Men Skövdejarlen lät Jon veta att han inte tänkte i dessa banor, och han rådde honom allvarligt att avstå: "Att hämnas duger inte. Illa vore det om andra fick reda på Bårds ojusta prat. Jag beklagar att vår äldste gäst skulle göra bort sig så grundligt. Och, Jon, säg inte så mycket som tre ord till någon om det här, och försök inte sätta honom på plats. Var alert, men tänk på vad du säger och håll händerna i fickorna. Låt mig genast veta om den blarige stenhandlaren skulle försöka sig på det här igen" Jon lydde sin far och bevakade Bård så länge denne var kvar i Skövde.

Ett glatt och högljutt sällskap for iväg mot Skara när äntligen bröllopsfesten var över. De nygifta visade dem som for iväg nedför skogsvägen, innan de såg till att rida sist - i spjutskuggorna. Båda hade för avsikt att besöka den heliga platsen i Våmb för att få Kristi och jungfru Marie välsignelse innan de lämnade Skövde storgårds ägor. De drog tyglarna åt ena sidan och dök in i den fågelbesjungna granskogen. När de dök fram i öppen terräng i Våmb, drog de till sig tyglarna och hoppade av inför en gammal Mariaskulptur skuren i tall och placerad på en stensockel. Ett grönt lager av livskraftig mossa täckte de upp-pallade blocken (gånggrift?); fänkål skimrade sött bland bruna gräsarter; slanka ormbunkar fanns i myckenhet runt om och pekade med sina bladverksfingrar mot himlen. Helena tänkte: "En vackrare plats än denna finns säkert inte där man viskar vad kärleken kräver att man viskar till Gud om Gud och medmänniskan" och hon böjde sig för att plocka några Jungfruns Bersåblommor, vilka också kallades Resenärens Glädje.

Sedan knäföll de nygifta, orörliga och bortryckta från världen i nitisk bön inför den kära och väderbitna skulpturen. Den unga bruden tittade med lysande ögon på de grovhuggna figurerna, ty minnen i hennes själ tassade in och ut som änglar på tå. Jungfruns Bersåblommor! Hur ofta hade hon inte som barn rymt hit ut för att leka med sin trasdocka; och som tonåring för att dröja sig kvar i betraktelse efter att hon och bröderna hade badat i bäcken. Här var hon van att ligga med lockarna utbredda för att de skulle torka på mossan, medan hennes böner till Kristus och jungfru Maria steg. Nu som då var varje slokande ranka inbjudande, varje vaksam blomma välkomnande, själva de mossbelupna blocken var lika smeksamma som himmelska tankar.

Helena och Benedict reste sig från det daggvåta gräset; (Benedict:) "Du har bett länge här, käresta" (Helena:) "Jo, alltifrån barndomen och uppåt. Och för dig! alltifrån det att vi tryggt kom tillbaka från Birka" (Benedict:) "Och berättat alla dina hemligheter för jungfru Maria, eller?" (Helena:) "Och berättat dem alla på samma sätt som jag nu berättar dem för dig" (Benedict:) "I så fall kommer denna heliga plats för alltid att vara helig för oss båda" och han la armen om hennes axlar och drog henne till sig. De stod så en kär minut innan de hoppade upp i sadlarna. De kastade en sista hastig blick på den gamla skulpturen, och så bar det iväg, kapplöpande under träden, som solen fick att låga úpp, och efter en halvtimme hade de hunnit ifatt sitt tungt ridande sällskap. Medan de avancerade fram till täten, såg Benedict glädjetårar i sin hustrus ögon; själv delade han den nåderika välsignelse som hon alltid var van att mottaga. Hur skulle man kunna glömma den andliga aromen på den Heliga Platsen i Våmb? och man kunde inte tro att det var sant - ljuset, denna höstmorgon.

Kapitel xi - HUR 'RAGNVALDS RÖR' KOM TILL

Helena och Benedict fick smaka på offer, uppoffringar som på något vis förändrade alltings skepnad omkring dem. Heroiskt hade de lovat Himlarna att leva som bror och syster under första året, och de höll löftet. Under hela denna tid från oktober 1121 till oktober 1122 fanns faror ständigt nära tröskeln; de vaknade ofta och fann sig stå en millimeter från krigsutbrott. Ragnvald gjorde sin onda närvaro oundvikligen märkbar, genom att ansätta gårdar av olika storlekar i grannskapet. Skaras spanare spejade på hans legosoldater, som lurpassade bland skuggor i det låga slättlandskapet och de stjärnbelysta skogarna. De brukade rusa ur sina lyor som galna bålgetingar och ge sig på bönder och vägfarande. Och de slog snabbt till utan nåd; vissa mördade de, andra skadade de, och därefter försvann de lika plötsligt som de kommit. Alla laglydiga fruktade och hatade halv-upplänningarna för dessa blixt-räders grymhets skull.

Vägen mellan Varnhem och Våmb blev ett permanent bakhåll, så Helena vågade inte rida åt Skövde-hållet. Av nödvändighet fick hon glömma tanken på att få närvara vid Elfwinas bröllop (29/7.1122), ty det rapporterades att även Götenevägen var surrande av Ragnvalds svärmande mördarband. Följdaktligen kunde inget göras, utan att konfrontera situationen soldatmässigt och vänta på att förvirringen skulle minska. Skara levde vidare på hoppet. Folket på storgården höll utkik och avvaktade. Onda dagar kunde inte pågå för alltid; ett slut måste det säkert bli på dessa bittra missgärningar. Benedict, som kände ångest för Helenas säkerhet, ville skicka henne i en truppkonvoj till Skövde, men hon vägrade; sa: "Folk behöver mig under belägringen; dessutom hör jag nu till dig och Skara. Här är jag, och här vill jag förbi"

Vid slutet av 1123 skickade Uriel nyheten till Skövde-Frun att Helena hade fött en välskapt son, Olav. År 1124 kom Patrick och Cecilia att få utöka deras lilla familj, förvisso bidragande stort till deras smått tilltagna glädjeämnen. De tre barnen var ännu 'i sin linda' när Ragnvalds män svepte ned mot Skara; deras gård hotades två gånger och hushållet försattes i desperata trångmål. Vid det första tillfället blev det en kort närstrid, när Benedict och hans män värjde sig mot fienden. Vid det andra upptäcktes fienderna av Uriel i stadens utkant - han inväntade dem djärvt, och han ledde tjugu drängar under en vildsint jakt på Ragnvalds folk långt bort bland kullarna, varifrån man inte återkom förrän man hade dräpt ett dussin. Som mörkret som sänker sig om kvällen, så sänkte sig efter den händelsen rykten om att mördarbandet tänkte hämnas. Att finna en förklaring till fiendskapen mellan Skarafolket och Ragnvald var lätt för vem som helst.

Men för Helenas familj vägde emellertid förlusten av Olav tyngre. När den lilla kistan fördes till kyrkogården, lutade sig Helena över den lilla graven, och Benedict stod bredvid. Förstämd såg hon på när den sista grästuvan lades tillbaka över graven - inom sig ropade hon: "Ô Herre - först lyfte du upp mig, sedan kastade du ned mig!" ty sorgen hindrade henne från att tala; folket i Skara tyckte hon liknade en blomma som ett kraftigt regn har slagit till marken. Dock sökte hon tillflykt nära bönens grindar, tills hon fann tröst, varm och ljuv. Hon brukade trösta Benedict med: "Min käre make, trofast har vi strävat efter att göra Guds vilja och mycken glädje har varit vår i vårt gemensamma liv. Gud tyckte det var lämpligt att ta vår förstfödde; kanske var det hans vilja att därigenom dra oss två närmare honom själv och Himlarna"

Veckotals brukade Benedict vara till fälts med truppen i spaningar efter mördarbanden. Helena lämnades mycket ensam med barnen och hon fann sina dagliga rutiner alltmer påfrestande, dock under det att hennes själ växte sig stark. Hon höll beslutet att inte vara rädd för något, att leende konfrontera stressen, och detta födde i henne en fasthet, vilken subtilt uppmuntrade hela hushållet. Mest av alla var Uriel imponerad, vars beundran nästan övergick i dyrkan. Mera hundaktig än någonsin i sin hängivenhet, lämnade han henne inte obevakad annat än när han gick sina rundor i Skara med båge och spjut för att se att allt stod rätt till i staden.

Tvillingarna Patrick och Cecilia fyllde 6 år 1130, när den sista inkallelsen från kungens män sändes ut. En trupp kom ridande genom skogen och ropade alarmerande. Tvillingarna höll på att öva fäktning med träsvärd i Skara när de såg en budbärare kasta sig av sin häst och komma in på gårdsplanen med en pergamentrulle i näven. Cecilia undrade, skälvande av upphetsning: "Kom han med ett illavarslande bud?" och Patrick svarade: "Inte så vitt jag kunde se. De behöver bara pappas hjälp med att släcka vårdkasar, inget annat!" Men gårdens folk kände tung och vass fruktan. Efter att Benedict hade ridit iväg, bedömde de salen som allt mörkare och luften som tjock av faror. Helena tyckte att väggarna kom emot henne från alla håll, att härdens eld brann med svarta lågor; att hon och tvillingarna hade glömts kvar i en skum grotta. Hon lyckades dock att visa upp en modig front; hon intalade sig att tårar och rädslor frestade på hennes hjärtas ro för mycket. Tête-à-tête med varje svår dag tog hon hoppfullt itu med gårdssysslorna och uthärdade, och hon saknade inte mentala resurser. Därav följer att den unga modern var förmögen att stadga upp sitt nervösa hushåll med sin fasta men vänliga ledning, i linje med hur omtänksamt hennes mor tidigare hade handlat i Skövde.

En tidig dag i april 1131 bröt hon upp från sitt hemarbete och gjorde sig iordning för en försenad välgörenhetsvisit uppåt kullarna. Ett lugn i stormen av stridigheter under den gångna månaden gjorde henne lagom djärv för detta uppdrag; hade hon förresten inte sin modige livvakt, stor och trogen från stålhjälm till sporrarna på ridstövlarna. Stolt att vara den azurögda Fruns gentleman, hjälpte Uriel henne i sadeln. Sedan klev han upp på hingsten, som Skövdejarlen hade skänkt honom vid sin återkomst från Ansgarskapellet. Sakta red de förbi varest munkar höll på att uppföra koret till Skara Domkyrka och Uriel hälsade glatt på de orädda byggarna - han utstrålade gott humör och vänlighet.

Det var skönt att vara utomhus; världen syntes så levande i solskenet; naturen syntes ha uppväckts. Hur livsbejakande visade inte asparna upp sina blekgröna stammar. Molnhjordar löpte amok på den blå himlen. Men ingen var så uppväckt och beredd på faror som den stridssugne Uriel, som lät blicken svepa längs skogsbrynet för att registrera om något djur eller någon fågel kom fram, uppskrämda av någon innanför skogsbrynet; eller för att registrera människor, ty han visste att Ragnvalds mördarband var lika snabba och uppmärksamma som vilda djur, och han gissade att denna utflykt skulle visa sig vara riskabel. Földaktligen talade han föga, ens om småsaker. Istället fortsatte han gång efter annan att hålla utkik, känslig som han var för var faror lurade, efter vaga skepnader bland ensliga träd.

Långt upp i den småkuperade terrängen träffade de på en stuga, byggd grovt av blandade material, i hörnet av en betesmark. De hoppade av, lossade sadelgjordarna och band hästarna vid unga lövträd. Helena knackade på den låga dörrens överstycke och kallade torparen vid namn. Av rädsla öppnades dörren sakta; sedan steg de på med en glad hälsning till alla. Mannen i stugan låg på jordgolvet i ett ytterst beklagansvärt tillstånd. Man kunde ha trott att han hade brottats med en björn, ty han var blodig i ansiktet och illa tilltygad. Under en skärmytsling lite tidigare hade han fått pilsår. Hans utmärglade hustru och barnen var alla nedsvärtade av umbäranden och långa nattvakor i konstant skräck för ytterligare ett anfall från Ragnvalds sida. När Helena fick syn på levrat blod, böjde hon sig över torparen och började genast tvätta hans sår. Under tiden la Uriel på en famn torra kvistar på elden för att värma sitt mässingshorn; därur hällde han så en kopp öl som den lidande skulle få stärka sig med. Barnen var bleka av hunger, och de betraktade den vänliga damen. Med matt glädje såg de henne ta fram mat ur hennes väska - bröd, stekt fläsk och gröt, vilka hon fördelade bland dem.

Medan de små högg in, gjorde Uriel det till sin angelägenhet att tala med deras far. Genom ord värmer människor varandra, och ännu mer genom vänlig hjälp. Den skadade torparen lutade sig närmare och svarade viskande på alla Uriels frågor, och anförtrodde honom: "Förhållandena tynger ned oss hårt. Vi har inga vapen och har därför knappt en chans att försvara oss. Hustrun kan omöjligen plöja eller så med Ragnvalds mördarband strövande runt överallt bland kullarna. Oxarna är stulna, plogarna förstörda, kärrorna krossade, och åkrarna ligger i träda. Eftersom vi är avskurna från vänligt sinnat folk, så har vi sannerligen försatts i förskräckliga trångmål sedan någon tid tillbaka. Självaste Ragnvald lurpassar vid skogarnas stigar, och är aldrig så långt bort. Efter den senaste väpnade konflikten nära staden Skara, har den huggormen svurit på att utrensa varenda en av kungens män i socknen!"

Emellertid var det så, att Uriel aldrig glömde en nyhet, lika lite som han glömde ett ansikte. Så när de åter satt i sadlarna och den luggslitna fårhunden vid ladan började yla, granskade han vägen med en skärpa, som fötts ur medfödd instinkt och avlats av en erfaren skogsmans slughet. Framför sig hade de nu ingen plats som han var alltför hemmastadd vid. Buskagen där borta såg ut som om de kunde hysa laglösa - vem visste? Han fick, vid den höga himlen, inte undgå att upptäcka fara om sådan fanns i närheten. Han grep Helenas tyglar medan de kastade sig iväg i vild galopp och kom in i skogen, och han varnade henne: "Var försiktig, fru Helena. Vi måste tillryggalägga mer svår väg innan vi har nått utflyktens mål" (Helena:) "Men, Uriel, här bor väl ingen fara", och tyst väntade hon länge på hans svar: "Det kommer att stå oss dyrt om något går illa för dig när vi är här uppe" Helena undrade och tittade frågande på Uriel: "Vad kan ha kommit in i ditt sinne? Jag trodde att stridigheter för en gångs skull var på långt avstånd, men ändå talar du som om denna skog hyste hundratals laglösa" Uriel svarade med sänkt humör: "För en vecka sedan mördades den kringvandrande islänningen på just dessa kullar. Visste du inte varför han aldrig kom fram till vår gård?" Helena tittade på honom, sa: "Nåd! Har du vetat det hela tiden?" och över hennes kinder svepte ett uttryck svarande mot sinnesstämningen. Uriel nickade och tittade bort.

Hon undgick inte att observera rynkorna vid hans strama muns gipor; han rynkade panna och hela hans utstrålning hårdnade. Han hade fortfarande sakens vikt i sinnet, med säkerhet, och de red uppför Kinnekulles fot i Österplana. Strax kände hingsten, trots galoppen, vittring och sniffade i luften. 'Skogvaktaren' förstod att något inte var som det skulle, och en blek rädsla kröp in i hans hjärta över hur det skulle gå om han inte betalade döden sin skuld innan han fick följa Helena hem. Han tvärstannade, vände sig i sadeln och spanade oprecist uppför vägen. De stod blick stilla och han befallde fru Helena att lyssna. Båda kunde nätt och jämt uppfatta avlägset hovtramp längre fram på vägen. Händer med stora knogar ömsom slöt sig, ömsom öppnade sig runt Uriels långa svärd, men han sa inget mer just då; fast Helena lade märke till att han blev än mer alert och att han höll huvudet högt, och hon tänkte: "Det kan vara något djävulskap på gång här, och Uriels sinne gör honom misstänksam" Som svar på hennes hemliga slutledning sa Uriel: "Det är bäst att jag går och ser efter. Var inte rädd, fru Helena; förr eller senare kommer allt ha gått över"

Upphetsad på ett för honom olikt vis lämnade han vägen och tog sig in bland buskarna, och kommenderade henne att följa efter omedelbart. Deras stig ledde genom ett videsnår och till en glänta, som skyddades av unga ekar. Uriel bad vackert att hon skulle 'sitta fast' på sin häst och inte lämna gläntan förrän han återkom. Hon var lydig, liksom hon varit som barn, och försökte förnöja sig själv genom att övervaka 'hur landet ligger' - och buskarna. Gläntan var ytterst underlig - i själva verket rofylld. Strax började hon fundera över vad för slags förhastande som Uriel höll på med, men hon kunde knappast finna någon förklaring till hans framstöt när han lämnade henne för att rida tillbaka uppför vägen. Hon frågade sig: "Varför handlade Uriel så fast och resolut? Vad kan hans hjärta ha föresatt sig att göra? Var hans forskningsfärd så oerhört viktig?"

En hel timma förlöpte. Det var allt annat än lätt att sitta orörlig med förnuftet allvarligt förbryllat medan ens kringflackande försvarare spelade underliga spratt. Allt hon kunde göra var att dröja och skåda, drömma och vänta. Strax fann hon sig, i halvvaket tillstånd, stirrande i grav-tystnad med en bottenlös rädsla; hon prövade att tänka på gamla, avlägsna dagar i Skövde, men återföll till obeskrivlig trötthet. I en tvångströja hade hon inte kunnat känna sig mer ihoppressad. Frånsett under hennes böner, så hade hon aldrig tidigare varit så tyst. Nej, nu måste hon be, be tills hennes 'högra-hands-man' återvände och redovisade allt vad han hade hållit på med!

Undertiden: Uriel red ett dussin bågskott uppför vägen, och band fast sin hingst i en buske och viskade en varning till den. Efter att ha stått orörlig några minuter, satte han sig i gräset. Lik en panter rullade han och la sig platt med örat mot marken. Han var svart i ansiktet när han reste sig. Det tjänade bäst hans syfte om han tog av sig sporrar och stövlar. Helena skulle ha förundrat sig om hon sett honom sticka sig på en trädpinne och sedan, med dess blodiga spets, rista in runtecken på den mjuka marken, såsom i syfte att spå sig till ett budskap; och hon skulle dubbelt ha förundrat sig om hon hört honom viska att han var nu slutgiligt redo att Agera eller Dö. Vilken stund som helst nu, skulle det tvivel som legat och gömt sig i hans sinne, få ett slut. Tyst rörde han sig hukande från träd till träd utan att ta blicken från vägen. Han stannade upp och tittade, hukade och kröp vidare med ett argt uttryck i ansiktet. Hans tålamod var ett aktivt dylikt, som fick sin belöning när en ensam och länge eftertraktad ryttare framträdde allt tydligare på vägen; Uriel muttrade: "Ingen sprallig hökare den här!" och strax kunde han knappt tro vad han såg: Ryttaren som närmade alltmer in det mjuka skogsljuset visade sig vara hans grymmaste fiende - självaste Ragnvald!

Med en snabb blick identifierade Uriel tveklöst mördarbandens ledare på hans höklika ansikte under hjälmen. Han var andfådd men svor ändå; svärandet hjälpte honom att absorbera kraft medan han lade slughet till sin plan. Mången gång hade Uriel kommit till ett sådant moment, när han smög sig på vilda djur i skogen vid Skövde, men aldrig tidigare var spänningen i det hela blandad med en sådan livlig skräck som nu bakom buskarna, skräck för sin dyrbara attack. Allt vad känslokall ilska heter som Helenas 'högra-hands-man' härbärgerade, och allt hans raseri, aktiverades när Ragnvald red närmare.

Som ett lejon for han ut från busken med flammande blick och naket svärd i handen. Upphetsat hoppade han på mördarhövdingen. Hans ordlösa utmaning var slugeligen planerad att få Ragnvald att tappa spåret innan Uriel segrade genom taktik: Ragnvald var inte alls på alerten; hann få ur sig en kort svordom och höja sitt spjut innan Uriel, som ingalunda vek åt sidan för sitt byte, redan hade fattat tag om mördarhövdingens tömmar med ena handen - ett av hans gamla knep: Denna kvicka böjning gjorde att hästens huvud fungerade som sköld. I nästa moment fick han sitt svärd att dyka in djupt i Ragnvalds svängande, överrumplade kadaver, och denne slog ut armarna åt var sida, störtade från sadeln med ett stön och blev liggande orörlig. Jo, nu var det gjort - denna svärdstöt hade fått önskad effekt. Dödsgrinet skymtade under hjälmen fast ägaren ännu kramade sitt vapen i sin enorma hand. Nu var Ragnvald ensammare än någonsin, ty hans ardennerhingst skenade blint tvärs vägen och tonade bort i skogen.

Uriel av Skövde och Skara skrattade lågmält, och tänkte högt: "Gewiss! Svordomen din var ditt sista ord på jorden!" Rakt igenom Uriels själ rullade ett vilt tumult, när han böjde sig över kadavret på vägen vars armar och ben pekade åt de fyra väderstrecken. Sittande på knä lossade han Ragnvalds hjälm och rätade ut kadavret; blod rann ur såret och munnen. Segraren torkade av sitt svärd med kadavrets hår och körde sedan in det i skidan. Han reste sig, och släpade sedan iväg med kadavret in i buskarna, grymt viskande medan han kastade grenar och kvistar i en hög, ett offerkast, över den dödlige: "Veckas och förmultna! Måtte Ragnvald ruttna här medan korparna slår ned på honom, som slog ned människor, och måtte han, som tog byte, bli vargars byte"

Tillbaks på skogsvägen gick Uriel strosande; hans glädje var en vildsint glädje - över detta sammanträffande. Av framgångens glädje med hämnandet, sjöng han en gammal låt medan han drog på sig stövlarna. Fågelsången var stark och hördes långt i hela skogen när han fick syn på Helenas ridhäst, som stod och stampade i lunden. Själv satt hon stilla och såg dåsig ut av blandningen av dröm och rädsla; hon hoppades mot alla odds att han skulle komma tillbaka till henne; hon utropade: "Du är äntligen här, tack Gud!" Men hans enda gensvar var att lägga en tung hand på hornet på hennes sadel - deras gamla tysta signal för: "Nu rider vi iväg".

Hästarna hann komma igång innan han fick ord i munnen: "Illa vore det om vi förlorade vår tur, fru Helena. Låt oss färdas fortare" (Helena:) "Färdas fortare? Vilken underlig galenskap!" Uriel manade på och rynkade pannan av ångest: "Ja det är nödvändigt att vi skyndar oss. Denna utflykt är fullfjädrat ond" Helena släppte på tyglarna och frågade angeläget: "Varför ond? Du är ju en säker ryttare - vem behöver frukta en fiende även om han tillhör jättarnas släkt och är beväpnad till tänderna?" (Uriel:) "Men tror du inte på det? Bland dessa kullar ligger många fiender och gömmer sig" (Helena:) "Har vi inte lämnat dem bakom oss?", och hon gav honom en granskande blick. (Uriel:) "Jo, långt långt bakom oss. Lika fullt vore det bättre om du hade stannat hemma i Skaras storgård"

Han ville inte säga mer än så, inte ens när de fått upp farten. Medan de kapplöpte längs vägen i skogen, kände Helena att Uriel i smyg tittade på henne med intresse; fast hon tittade rakt fram och drev på sin häst, och hon bad. Om, under stundom, också hon smygtittade på Uriel, så var det för att lägga märke till hur han log grymt när deras blickar möttes - men så brukade han vände bort blicken och påminna hingsten om järnsporrarna. När de slutligen saktade lite ropade hon: "Uriel, du är en båld guide som har tagit väl hand om mig idag. Trots det så ogillar jag att din blick verkar - så hård" Uriel visade tänderna i något slags leende; det var befriande för henne att se att han inte längre tyngdes ned såsom av en tung rustning. Hans manér hade ändrats subtilt och han blev mer talför, men ändå seriös. Han skällde lite, sa: "Det är dumt av dig att fara omkring så här, även att besöka fattiga. Säg att du kommer att lämna sådana ärenden till mig i framtiden" Helena sa leende: "Skäll inte ut mig, du Bekymmerslöse. Det är en nåd att fara fram och vårda de fattiga, oavsett om det är krig eller fred"

Uriel anmärkte torrt: "För mig verkar det som att ditt skänkande av allmosor är ymnigt när du mättar de hungriga om aftonen, vilket rätteligen tillkommer munkarna, och de gör inte mer än så" Helena skrattade mjukt åt denna anklagelse: "Fy på dig, Uriel, att din mun kan vara så tom på kloka och manliga ord. Det där heliga männen ber och vakar ju ständigt" (Uriel:) "Inte mer än du. Det finns ingen bättre själ vid liv, som vet och gör det goda och rätta. Inte en dag går förbi utan att du rider till Mässan - Nattvarden tar du ofta. Dina allmosor är oräkneliga när de fattiga kommer till dig för att få råd och hjälp, minst lika många som man var van att få när man kom till din mor. Och såsom hon, knäfaller du länge och ber framför Krucifixet" Helena avbröt: "Nog!, Uriel. Det är just en snygg litania du sjunger för Skaras Fru" (Uriel:) "Litania eller visa, det är den okränkbara sanningen" (Helena:) "Nej, Uriel" - hon var allvarlig nu i skuggorna som fick allt mörkare färg - "Du vet, hur det än förhåller sig, så är det ingenting jämfört med allt som Jesus har gjort, som utgjöt sitt Dyra Blod över allas våra huvuden" Uriel konstaterade förvillande: "Jag tror inte att jag kan tacka Honom tillräckligt för denna dagens Nåd"

Inte förrän de hade nått dörren till smedjan avtog Uriels försiktighet, ty han visste att hovtramp aldrig var långt från dem under denna glädjelösa återfärd hemåt. Hans räddhåga flydde omedelbart som han hoppade av hingsten och hjälpte Helena ur sadeln; han kände sig sorgfri igen när han såg Patrick och Cecilia komma springande runt smedjans hörn, glatt och gällt skrikande. Barnen tultade uppför trädgårdsgången för att hälsa på sin mor och för att kasta sig över Uriel. Denne lyfte Cecilia upp i sin ofantliga famn och låtsades krama henne som en björn; han drog henne i flätorna och ropade: "Å andra sidan, lilla mö, äro vi tillbaka, sunda och friska" varpå hon skrek av förtjusning och till och med tillät honom dela hennes Krona av ljust hår. Han ställde så ned henne, och efter att ha dragit åt bältet hårdare, lyfte den bekymmersfrie Uriel Patrick högt upp - satte honom på sina breda axlar, medan grabben ylade triumfatoriskt som en bärsärk. Han kom att minnas hur han brukade busa med deras mor när hon inte var så värst lång, och hur hon vann hans hjärta med sitt vädjande som lät som honung.

Bud kom sex dygn därefter om att Helena måste rida till Skövde genast med Patrick och Cecilia. Benedict ville ha det så - han hade sänt iväg budbäraren dit från Skåne, där kungens män, och däribland Skövdes jarl och herr Ingolf, hade sammankallats till ett stormöte. Denna gång var Helena överförtjust i att få bryta upp och flytta till sin gamla storgård. Kyrkoherde Joseph och Frun skulle vara där och ta emot henne. Helena sa efter att ha läst meddelandet: "En, bara en sak, Uriel. Vi skall rida till Skövde, men, tyvärr, du måste bli kvar här för att försvara gården" Uriel måste tvunget kyssa hennes ridstövlar, men inte ens nu berättade han någonting om Ragnvald - det var bra som det var; han sa blygsamt: "Alldeles strax måste du fara, men lita på mig att försvara din gård mot Ragnvalds lortiga manskap"

Kapitel xii - KUNGENS MÄN SAMLAS

Trots att det egentligen rann ädelt blod i Bård Guums ådror, hade han blivit en 'fläck på ätteskölden'. I förstone var de få runt Skövde och Skara som var medvetna om det djävulskap han bedrev på annan ort. Allteftersom spreds dock ryktet om hans sätt att tillgripa sig guld; trynet av hans ha-begär syntes klart i hans underhandlande med engelska och tyska munkar, som byggde 'duktigt' i Forsby och Husaby. Stenhandlaren ägde många lättarbetade stenbrott på Kinnekulle och han hade orsak att vara generös mot dessa Gudsmän, men denne mutbare och lågsinte missade inget tillfälle till svindleri gentemot Kyrkan. Ärligt folk sa: "Att han inte skäms för att agera såsom judas iskariot! Han borde avlägsnas från de kristna lika långt bort som vargar strövar" och så vandrade han i inre exil långt från Altare och Härd.

Bård kopplades till Ragnvalds namn, och efter dennes konstiga försvinnande, seglade han mot Själland och genomträngde dess uråldriga hednafästen via Arre Sund. Efter att ha kastat lott med minst hundra familjer runt Issefiord, sökte han bekantskap med havens avskum och delade deras vildögda avgudadyrkan vid Tiis källa. Därefter fjättrades han fast av onda bojor - bojor utan fnurror eller brott - och dessa lindade in den vandrande stenhandlarens kropp och svärtade hans själ. Härmed var Bård omvandlad till en Guds och människors förrädare, och han gjorde det till sin grymma uppgift att besöka Skåne för att sedan sälja sitt lands hemligheter till danskarna.

Det kom en dag då han färdades fram för att få spela spion vid det hemliga rådslaget som kungens män av Götaland skulle hålla. Platsen för detta 'rendezvous' var svår att närma sig, men efter flera timmars hård ridning råkade han på den gamla infartsvägen till herrgården. Han dundrade fram ett forcerat skratt: "Ja, fjärran ligger vägen till en fiendes hus och ännu längre bort spåret till en västgötskt konferens" men då reste sig hans häst på bakbenen framför ett dike och Bård ramlade nästan av. Han greps av ångest och svor tíll - det här var ett dåligt omen - och han sparkade sin rödbruna häst i sidorna. Nej, han fick inte förråda någon pajasaktig räddhåga om han skulle vara en 'vaeringi' vid denna händelsrika sammankomst.

Slutligen nådde han det gamla hus som Emund Slemme hade byggt under den tid då krig pågick mot Danmark. Försiktigt fick han hästen att stanna; han tog igen sig och observerade den fackelbelysta, obskura platsen. Han hade orsak att komma ihåg denna herrgård väl, med dess gamla härd som höll på att förfalla, och vegetationen som sköt upp genom halv-förmultnat golv. Här hade han engagerats en gång tidigare av utländska intrigmakare rörande sina egna landsmäns planer. Att fly nu vore självaste djävulens risk, och det hade han heller inte för avsikt att göra. Detta oaktat satt han och darrade i sadeln under de fuktiga, ensliga tallarna medan vatten rann ned över hans fårskinnsrock. Efter ett plötsligt utbrott av otålighet, förbannade han sig själv rakt av för tveksamheten i sitt hjärta, men han dröjde där tills att han inte längre fick luft. Då steg han av med nerverna i schack, band sin häst vid en tall och gjorde sig tyst beredd att gå in i den uråldriga boningen.

Det avlånga rummet gav ett krigstids-intryck, upplyst av tall-facklor som spred dunkelt ljus. Rummets 'ockupanter', drygt 50 av kungens män med hjälmarna på, såg skarpt på Bård när han klev in, och man skakade på huvudena som om man misstrodde nykomlingen. Under en dryg minut vilade deras blickar ifrågasättande på honom, men Bård hade blivit självsäker; med kylig blick såg han omkring sig klokt och mötte deras blickar med arrogans. Han hälsade heller inte vänligt på någon annat än på sina släktingar från Skara socken - där utöver rörde han sig försiktigt och upprätthöll mestadels en musslelik tystnad. Helt klart tyckte man illa om honom, fast ingen kallade honom vid hans rätta beteckning, han, som var trolös och planerade förräderi kallblodigt mot sin egen släkt och sitt eget folk.

De som ansatte honom från alla håll såg ut att vara betydelsefulla män: borgare och vakter, vars feodala lojalitet var bevisad, och som var fast förankrade i Västergötland - tveklöst var de av den sorten som man kunde lita på, in i det sista, att hålla familj, gård och socken uppe! Bård bildade sig en uppfattning om dessa lojala män och deras ledare, under det att han med ringa ansträngning höll ordning på sig själv, och han lyssnade på deras stolta skryt och de långskaftade resolutioner som flög från mun till mun. Nog för att gamle kung Inge d.y's kropp förvisso hade blivit till ingen nytta analogt med dennes rostiga svärd som han låg sida vid sida med i graven, men dennes anda härskade ännu över dessa kungens män. De föreföll, först den andra och se'n den ena, vara bereda att svära troseder till vem som än av dem blev vald till makthavare. Bård gissade också att de hade mycket i sikte - om han bara avvaktade skulle han få veta mera.

Bård kisade och lade pannan i veck när samtalen övergick till att behandla faktiska strider. En av kungens män, som var från en socken vid gränsen, talade frustrerat om sjödjävlar som landsteg söderifrån för att tillskansa sig makt i Götalands landskap. Det var fruktansvärt lätt att se att dessa skulle ge inadekvat uppmärksamhet till danskarna, i och med att de själva var utrustade med stark vilja och likaledes styvt försvar. Släktfejder var illa nog, men invasion utifrån bedömdes som ännu värre. Och helt klart skulle man inte tillåta dessa att komma i svärmar, på Ragnvaldskt manér; de måste slås tillbaka till deras egna länder. Götalands stolthet steg alltså, upprepat, till de ädlaste höjder, flammande som den tallved som lyste upp rådslaget. Till sist reste sig Skövdes jarl för att säga några ord på sitt fasta, hovsamma sätt:

"Kungens män! Alltsedan Oluf Eriksson för länge sedan gjorde detta land till sitt eget, har vårt kungarike åtnjutit ära - och skam! Ännu hundra år senare är Västergötland fortfarande scenen för räder och brända gårdar - under dödshot från upplänningarna. Och nu, gewiss, är en annan värdelös expedition i rörelse som skulle vilja åsidosätta all rätt och tillgripa våra hem och vårt land"

Bård hängde med huvudet som om han inte hade hört på; så rodnade han plötsligt och lyssnade till sin släkting, som talade vidare med ett förskräckande lugn: "Modiga kämpar: Tag detta till er. Plikten befaller oss att adoptera goda råd här och nu, om hur vårt folks bästa bäst kan försvaras. De känner föga till Götalands anda, de som eggar folk att mörda sina egna och alla som kläcker intriger i syfte att störta vårt rikes styre. Vår börda är tillräckligt tung att bära, men Gud förbjude att vi gör något annat än strider intill döden mot dessa, som vågar sig på att komma in på våra marker och söker att få dela byte med björnen. Kungens män - jag skulle gärna vilja veta vad er vilja är" En livskraftig sträng anslogs av hans tal, och under några minuter var luften mättad av vördnad - alla höll nästan andan. Kungens män ropade:

"Absolut inte Magnus Nilsson. Ingen sådan ringmärkt gås vill vi hylla som vår anförare. Den är sannerligen dålig nog, den otur som har drabbat oss, men aldrig ska vi gå med på att bli ett folk med fotbojor. Dessutom uppskattar vi inte smaken på något av de slags gröt som har kokats i en sydländsk gryta, när vi har vår egen preferens i det västgötska köket"

Lyssnandet fick spionen att stå orörlig, som om någon hemlig ära för evigt hade lämnat hans liv. Genom hans hjärta sköt en skräck fram - måtte hans planer inte bli kända; tänk om hans broder Skarajarlen måhända hade kommit till någon slutsats om sanningen, som de andra missat. Kungens män argumenterade och deras diskussion växte till sig ordentligt, medan främlingen i deras råd blev alltmer grym; han var en ful själ som kikade genom sina svekfulla ögon. Det kom f´ör honom, att detta vildsinta verk som han var igång med, skulle visa sig svårt att dölja. Man kunde inte leka denna lek för alltid hur slug han än vore.

Så höjde Ingolf sitt svärd, och med blicken fästad på sin broders ansikte förklarade han: "Alla kungens män, modiga och äkta, tycks ha enats om vårt första domslut: Låt oss alltså välja Kol och låt oss vara hans edsvurna män!" Skövdes jarl sekunderade: "Ja. Blot-svens son! Ingen sköld bär en mer galant meritlista än Kols. Ingen är mer kapabel att fatta kungaspiran i Götaland. Gör honom, som kommer att härska bland danskarna för vår räkning, till vår egen. Vad säger ni?" Som svar drog alla närvarande sina svärd och höjde dem högt - de steg lika blänkande, nytända facklor; man ropade: "Ja. Ja. Kol må bli vår kung! Han är en krigare med beprövat värde. Det finns ingen värdigare" Bård fick ett förvridet ansiktsuttryck medan ropens ekon jagade efter varandra, men själv höjde han inte sin röst. Rök vällde fram i hans mörka innersta där hans planer låg inlåsta, ty han var märkligt frustrerad, denna 'ko som trampat genom isen'. Det var lätt att se varför han i smyg betraktade 'von oben' de män, som hade orsak att tala ädelt, de män, för vilka det käraste av allt var Trons ära och Släktens stolthet. Vad kunde Bård hoppas att ha gemensamt med dessa ärorika män?

Det hade regnat länge denna tidiga vår år 1132. Utanför var det natt, vindstilla och kyligt. Gruppen från Skövde och Skara stod kvar på tröskeln, skakade hand och talade tyst med varandra. Benedict ropade till Skaras jarl: "Har far i avsikt att resa norrut?" (Ingolf:) "Ja. Gräset växer tillräckligt snabbt medan vi är här nere, och tjärbrännarna är redan i farten på gården" (Benedict:) "Då måste vi rida iväg så det dammar om det, om vi skall nå Skövde lagom till Askonsdagen. Det betyder mycket för mig om vi kan vara kvar där ett tag, som jag tror du vet" (Ingolf:) "Vi ska vara där ett tag. Vi har diverse ärenden att gå igenom med kyrkoherde Joseph, ärenden rörande rikets behov och dess skamlösa spioner" Benedict blev förbryllad, sa: "Säg oss, finns dylika spioner, som du talar om, i Skåne?" Ingolf fick en gammal mans uttryck; han knöt nävarna och sa ganska bittert: "Min son: ens fiender kan finnas i ens eget hushåll. Man har, med hjälp av deras blod, spårat upp många informatörer vid gränserna till vårt hett eftertraktade land; sällan har män av den ullen tagit sig oskadda genom gränsen. Någon prygel är ingen idé att använda mot dem; antingen slaktar de oss eller vi dem!" (Benedict:) "Anser du då att det kommer att falla på vår lott att möta och slå tilbaka den danska framstöten?" (Ingolf:) "Sakta i backarna, Benedict! 'Omgjorda inte dina länder' inför skärmytslingen än. Gud är den ende som kan låta det blåsa upp till storm och det är han som kan låta det bli stiltje"

Ingolf betraktade noga sin välbyggda son, en välartad riddare med hjälm och svärd. Han hade inte tänkt sig att Benedict skulle smaka på bittra strider så tidigt i sitt äktenskap; men om kriget kom, så var hans ädla metall inte att tvivla på. (Ingolf:) "Benedict, gå och jaga rätt på hästarna och sadla dem kvickt - innan Fastan både har hunnit komma och gå" De trötta männen lämnade släckta facklor bakom sig, spände fast svärden och letade rätt på hästarna. Över frusna vägar galopperade de. Vid midnatt campade de på skogsstigar, undvikande gårdar där de kunde bli igenkända, eftersom denna sammankomst måste hållas så hemlig som möjligt - när tuppen gol satt de åter i sadlarna och kapplöpte hemåt. Alltefter som sällskapet passerade orter där kungens män bodde, tunnades skaran ut när dessa lämnade det - bedyrande med nitälskan att omedelbart svara på krigsinkallelse, om någon skulle utfärdas.

Fram mot tredje dagens gryning stannade återstoden av truppen vid gränsen till Skövdejarlens ägor. Löftesrikt hade våren blivit synlig här, och doften från ängarna innebar lättnad för utmattade kroppar och trötta själar. Strax skulle de finna välkomnande, mat och vänskap! Kyrkoherde Joseph reste sig från det han höll på med för att hälsa på dem vid Skövde kyrka. Han hade bränt till aska de kvistar, som användes vid föregående års palmsöndags-procession, och som skulle välsignas på Askonsdag och läggas på de troendes pannor; i en handvändning rullade han upp sin långrock, dock, och var redo att rida med till storgården.

Ingolf lät kyrkoherden veta hur det hade gått med kungens mäns hemliga sammankomst. Deras val av Kol tilltalade kyrkoherden starkt - Kols svärd hade talat för sig själv i norrland, och den Avant-garde-ledaren torde visa sig vara en stark makthavare: "Ja, det gjorde ni rätt i - det kan man inte ta miste på!". Men när Ingolf omnämnde den kringflackande stenhandlarens närvaro vid rendez-vous:et, rynkade kyrkoherden pannan, sa: "Det var skada att de tillät Bård att komma innanför tröskeln, och en säkerhetsrisk att de lät honom undkomma ostraffad" (Skövdejarlen:) "Instämmer! Om Bård kom för att spionera, så kommer det att stå honom dyrt, ty de svårast belastade kriminella undgår inte sitt straff i evighet. Nej, sällan är ens en renhållningsräv säker, fast han går tillbaka i sina egna spår.

Helena låg vakande mellan barnen Patrick och Cecilia i vindskammaren vid just den timma då denna trupp kom mot Skövde storgård. Hon for upp när hon hörde dem svänga in på gårdsplanen - ett ögonblick senare hade hon lagt ryorna över barnen och satt på sänggaveln och lyssnade noga: Äntligen var de hemma! I tur och ordning hände följande: Hon klädde sig, och, utan att ta sig tid att fästa upp håret, slet hon ivrigt tag i en mantel och smög nedför trappan till salen. Kungens män kom till fots över gårdsplanen när hon nådde garderoben vid dörren, i vilken hon kröp ihop; hon kikade fram bakom en sköld när de defilerade förbi - hon tänkte: "Förmodligen kommer tåget aldrig att ta slut", men det gjorde det, och så fort alla var inne skyndade hon ut för att möta Benedict, och för att de skulle besöka den heliga platsen i Våmb innan han gick in i huvudbyggnaden - de hade kommit överens om att tillsammans tacka Gud för hans hemkomst i trygghet. Timme efter timme hade hon längtat fram mot denna stund.

Hon flög vackert till grinden och hastade till stallet. Benedict lade just en filt över sin häst, som tillryggalagt många svåra mil, när Helena kröp upp bakom honom och lade sina händer över hans ögon: "Hell! min käresta!" Han vände sig om direkt och tog henne i sin famn och kysste henne på mun, ögon, hår. Jordgolvet roterade runt dem. Den unga klängande hustrun kontrasterade hennes makes långa, allvarsamma konstitution, vilken liknade en svajande gran, men hans blick och hjärta var kärleksfulla.

Hon anade inte att resan tärt svårt på hans kroppskrafter, ty Benedict var en sådan, som tog lätt på utmattning och som kastade från sig trötthet. Så hon fortsatte berätta för honom om allt gott som hänt dem under hans frånvaro. Barnen var i trygghet, och de var ô så modiga! En gång hade krabaterna smygit sig iväg till den heliga platsen; de hade sett otrevliga obekanta som lurpassade i granskogen, men på Uriels manér kröp de hem på alla fyra genom gräset - en rejäl omväg! Om bara Benedict hade sett dem i sina små hjälmar; hur deras fingrar höll fasta grepp om hjalten till sina trädolkar.

Helena vädjade, efter att de blivit kvar en stund i stallet: "Enligt vad jag tycker, så borde vi omedelbart gå till den heliga platsen" Benedict höll med och la ifrån sig de tomma sadelväskorna och rätade på ryggen: "Då går vi!" Den förbaskade tröttheten som ansatte honom försvann medan de banade sig väg genom de stilla granarna. Helena hade mycket att säga till honom - om nyheter om vapenskrammel i Norrland. Vildsinta och arga upplänningar hade en snabb plundring i sikte när de belägrade Örebro, men staden höll stånd tack vare Kol. Upplänningarna hade ingen användning för sina långa spjut och stridsyxor - det båtade föga att utöva påtryckning med dem mot Kol. Dessförinnan hade de prövat att fresta honom med luriga erjudanden, men Kol, Blot-svens son, lät sig inte missledas och bad dem akta sina spjut, ty hans stål bet hårt och träffsäkert.

Sedan hade skärmytslingen brutit ut, och Kols mäktiga stridsyxa svingades ovan vapenlarmet. Kol, götarnas hövding, hade fördrivit upplänningarna långt ut på Närkeslätten, och åtskilliga av dem låg kvar efter dödande sår. Det sägs att samma natt sov Kols män under sina sköldar medan hustrurna och barnen blev kvar i skyttegravarna omgivna av soldater. Såväl kvinnor som barn var otroligt modiga, de förra lika bevingade kanonkulor som la sina själar i sina män; de senare ropade uppmuntrande ord under slaget, ja, de till och med vägrade retirering, även när striden hade blivit tiofaldigt vildare. Sammanfattningsvis så var det där en horribel dag för upplänningarna.

Benedict erinrade sig ett annat slag mot upplänningarna - det i Ansgarskapellet, den dagen han först mötte sin brud. Hans hand höll Helenas stadigt nu, när de kom ut ur skogen framför den heliga platsen. Två hjärtan slog i takt. Kvinna och man stod tysta och tittade, glada att vara tillsammans. De knäföll för tacksägelse i det daggvåta gräset. Benedict frågade med något karaktäristiskt i rösten: "Har du vädjat för mig till jungfru Maria?" Helena svarade ljuvt: "Jo, om att hon skulle skydda dig från fara dygnet runt!"

Benedict sa medan han reste sig: "Det passar sig inte för en av kungens män att klaga, men mitt hjärta var utkylt och ytterst tomt av avsaknaden av dig" (Helena:) "Även mitt hjärta led, Benedict. Vi torde ha känt samma åtrå. Nej, jag kunde inte vara lycklig ens i Skövde eller med barnen. Det var som att du aldrig skulle komma tillbaka" Benedict log när han såg den 'likvida' glimten i hennes blick: "Detta oaktat är vi här, och det är en fager vårdag och vi befinner oss nära din fars storgård" Helenas delikata, ovala ansikte, som var så vackert att beskåda... Benedict kunde i denna morgons stillhet notera dess linjer. Glädjen att vara hemma rullade som dyningar in i hans hjärta, och hur sann var icke denna glädje, ty ett tag hade allting verkat så annorlunda, men nu var allting oförändrat. Han stod ansikte mot ansikte med henne och drog henne försiktigt till sig; lade armarna runt henne. Det gick inte att undvika, utan den saken hände... - att en ensam varg ylade i soluppgången, som om detta var en otursdag.

Ylandet liknade ett, som berodde på dödsångest. Benedict förjagade en hastig formsvacka i självförtroendet, såsom han lite tidigare hade bekämpat anfallet av dödströtthet. Med en kyss släppte han taget om henne, och de gick med raska steg genom skogen. Helena såg att hennes make var alltför trött för att kunna säga något, så hon fortsatte berätta mer om saker i Skövde och Skara som hände när han var borta. Hur Cecilia och Patrick hjälpte henne träna hundarna; hur de skötte hästarna och till och med ringade in fåren. Sedan talade hon om Uriel, som så sent som häromdagen hade avsänt en budbärare från Skara och varnat henne att ha något med Bård att göra; det viskades också om, under ölpåverkan, på näraliggande gårdar, att Bård hade gått över till danskarnas läger.

I förrgår natt hade hon drömt att hon såg honom i handgemäng med Uriel, som var i färd med att bryta nacken av stenhandlaren för att inte denne skulle bryta nacken av honom, verkade det som. Benedict undrade, medan de skyndade mot storgården: "Har du drömt någon tidigare gång om min farbror?" Helena svarade honom och gav honom en snabb blick: "Aldrig. Efter något så halsbrytande som detta var jag som gelé hela dagen" Benedict var tyst några minuter. Hon såg inte hans ansikte, men däremot att han knöt nävarna; sedan upplyste han henne så lugnt som möjligt: "Far och han har grälat. Bård blev glödhet när han blev tillsagd att han höll på att tillverka en snara för sin egen hals. Eldröd i ansiktet avskillde han sig från oss vid aldungen, och red iväg ensam till Skara utan ett ord" Helena sa, och hennes darrningar hördes även på rösten: "Måtte Guds nåd besöka Bård Guum. Hur kan han ha något att göra med danskarnas onda skara? Hur kan han bete sig så trolöst?" (Benedict:) "Och hur kan han sjunka så djupt i träldom. Helena, ingen är så grym som en släkting kan vara! Det gör ont att tro att det finns spioner på vår storgård i lika hög grad som bland våra kullar" Helena avhöll sig från att säga något om en viss rädsla som fanns i hennes tankar; sa endast: "Jag förmodar att det är hög tid att du får lite vila efter den där långa, svåra resan"

Benedicts anletsdrag hade antagit ett uttryck av tungt vemod, som hon aldrig sett förut; han konstaterade dystert: "Vad är det för nytta med släkten? Vad är det för nytta med den för en som umgås med hedningar? När Själländarna ämnar gå ut i krig, så offrar de människor. Tänk på det - människor! Offren utses med lottens hjälp, och deras pannor krossas med ett ok; hjärtat slits ur dem och dess livsblod används till att bestryka huvudena med på de där havsråttorna, innan de går ombord och sätter segel mot nya segrar" (Helena:) "Förmodar inte du då att Bård bittert kommer att ångra sitt umgänge med dylikt folk. Det måste säkert vara så att han kommer att få betala till sista öret priset för sina lögner" Makarna hängde med huvudena.

Helena älskade sin make desto mer för att han så länge vetat om dessa saker och ändå inte sagt något förrän nu, av rädsla för att såra henne och hennes kära. När hon tänkte på det, så hade denna överdrivna snällhet täckt över hans pågående nedstämdhet lik en silverhinna över panzar. De stannade till nära huvudbyggnaden, och hon kände hans händer trycka hennes - efter en lång paus sa han: "Det finns ingen tid att förlora, käresta. Vi måste skynda till Skara och förhandla med Bård. Att skapa ett alltför stort mellanrum mellan förrädaren och de förrådda är säkerligen riskabelt" Helena blev upplivad, sa: "Då kommer jag att ansluta mig till truppen. Det skadar mig att vara borta från dig så länge - timmarna kryper fram som år" Benedict log nästan, sa: "Nej. Det vore varken vist eller tryggt att berida så rödglödgade vägar. Det vore lämpligare för dig att förbli här hos våra barn. Avvakta, käresta. Vem vet något om vad morgondagen kan föra med sig?"

Kapitel xiii - RIDDARENS DÖD

Under följande fem år (1132-37?) erfor distriktet mellan Vänern och Vättern en fred, som bara ibland blandades med faror. Det inträffade bara några få attacker från mördarbanden, vilka var som uttömda och urladdade åskmoln som kom och gick. Bård hade försvunnit till okända stigar, förmådd därtill antingen av sin egen dårskap eller av rädsla för att avslöjas som spion -- hur som helst var förrädaren ur vägen. Några sa att han hade rest till Skåne, för att spela danskarna i händerna. Benedict hade till Uriels stora glädje fört Helena och barnen till deras storgård i Skara. Livet verkade ha fått en ny start för alla, och de anfrättes inte längre av vad ödet kunde tänkas ha på lager.

Men det dröjde dock inte länge förrän en förändring inträffade i familjen: Uriel utvaldes att få eskortera Cecilia på hennes resa till Linköping, där hon skulle gå på den välkända Klosterskolan. Utan henne var det förvisso melankoliskt och öde i Skara, och mången dag längtade Helena efter den ljuva möns återkomst. Ännu återstod för henne att lära känna smärtans egg och att göra det i frånvaron av både sina föräldrar och sin dotter: Att upptäcka att det vid hennes egen härd lurpassade skuggor av faror. Hon mumlade för sig själv: "Under tio års tid har så många hjärtan i Västergötland slitits av vapenskrammel och av smärtsamma separationer. Men ändå har vi mycket att vara tacksamma för, eftersom Gud har varit så snäll mot Skara och Skövde"

Strax dök det upp rykten om nya strider i Skåne, följda av nyheter om en dansk invasion. När de trupper som inkallats förflyttades från Skara söderut med Ingolf och Benedict i täten, var det än en gång nödvändigt för Helena och Patrick att ta sin tillflykt i hennes fars storgård. Hon fann sitt barndomshem tungt bevakat; i själva verket omvandlat till en bas för förnödenheter och som tillflyktsort för kvinnor och barn från de näraliggande kullarna. Hela april 1137 brann vårdkasar genom hela såningsperioden. Och alla vägfarande kollades noga av fruktan att de vore danska spioner. Skövdejarlen hade lämnat strikta order om att Uriel skulle dela ut stridsspetsar till de få kvarvarande soldaterna på storgården. Men kvinnorna krävde att få sin del av vapnen, och snart visade de sig vara lika skickliga med bågen som militärerna själva.

Dagarna gick och folket i Skövde väntade på krig. Skramlet av sporrar jämte hovtramp som hördes längs skogsvägen och åsynen av nya trupper som var på väg mot fronten gjorde dem ännu mer alerta. Snart kom de sista inkallade förbi norrifrån, vilket betydde att den danska attacken hade tilltagit i styrka. Helenas hopp om att få återse sina kära led ett bakslag därmed. Att ha dem så långt ifrån sig var som att leva i exil, och hon hade förvisso lärt känna livet som en sådan, men hon försökte att tala glatt om det när hon serverade Kols män deras mat och mjöd: "Det är krigets omständigheter och vandrerskans växlande öde"

Det var dags för höskörd men ännu hördes inget från den danska gränsen. Slutligen tog Helenas mor saken i egna händer och sände iväg Uriel till fronten för att han skulle återkomma med några bra eller dåliga nyheter. De väntade sedan hoppfullt, ofta långt in på natten, för att höra den betrodde budbärarens hovtramp. Vid soluppgången brukade Helena och hennes mor rida ned till den gamla timmerkyrkan för att söka ljus för sina sinnen och frid för sina trötta hjärtan. Där var de vana att länge sitta på knä inför den Allra Heligaste, kapitulerande inför Guds vilja, redo att offra till och med sina käraste hopp. Om den gudomlige Handen ville avvända det slag som riktades mot deras älskade Västergötland, skulle de vara obeskrivligt tacksamma. Om det passade den Allvetande att ytterligare pröva dem, skulle de böja sig under Hans prövnings försyn.

Efter Mässa i Skövde kyrka besökte mor och dotter oftast sin sockenpräst, i vars vård jarlen hade lämnat dem. Inomhus var Prästgården förbryllande rörig; den var förvandlad till en veritabel arsenal. Pansarplåtar, hjälmar, bågar låg överallt. Långa spjut stod upp i mörka hörn, och väggbänkarna var översållade med stridsyxor. Kyrkoherde Josef syntes vara märkligt hemma bland vapnen. Fast han var inte längre i stånd att hantera ett tungt spjut, så klarade han att tjäna götarna genom att tillverka pilspetsar och reparera pansar. Han satt högt på bordet, med fötterna vilande på en gammal ekpall, och med ett vapen över knäna. Han välsignade besökarna, vilka bugade sig och fann en sittplats på väggbänken, där de satt länge och tittade på och konverserade. De kunde se att han arbetade flinkt och starkt målmedvetet trots sina 60 år; ingenting tyckte han var så roligt att prata om som vapen. Flera gånger sa han när han formade en båge eller fick fason på ett skaft: "Ganska kryddad, den här! Jag har återställt vapnen i nyskick. Det där borta vill jag aldrig skiljas från. Benedict kommer nog att få det en vacker dag dock. Ingen, ingen annan kan göra anspråk på det! Den pålitlige räddade ditt liv, Helena, när du bara var en öm pilgrimsmö som timmervargarna hade anfallit"

Under varje besök kom han att tala om barnen: "Vilken hälsning har ni nyss fått från Cecilia? Förmodar att hon nu är en vacker jungfru, mycket vacker med sin mors blå ögon och tjocka flätor. Men det är tur att hon är i det fjärran Linköping dessa dagar, där de äldre, före hennes tid, har gått på Klosterskola. Tur, det kan man kalla det. Vid det här laget måste hon ha kommit över vanan att rista de Runor som Uriel lärde henne, eller?, och istället sjunger hon som en koltrast ifrån pergamentsblad med konstfullt skrivna röda och gröna noter, eller? Och hennes bror, Patrick, är omtänksam, trots sina unga år! Har ni märkt hur kvickt han har lärt sig hur vapen hanteras? Han har blivit så vapentokig att man kan tro att han redan hade erfarenhet från slagfälten. Igår kväll kom han hit ned för att be om tillstånd att få ansluta sig till sin far mot Magnus Nilsson...". "Det gjorde en gott att se denne gosses knytnävar och höra hans pojkaktiga hotelser mot fiender i allmänhet och mot Bård Guum i synnerhet, och detta kommer sig av att denne så uselt har förrått sin egen släkt"

När det var dags för besökarna att gå, fick de alltid höra de antika orden av farväl: "Guds Nåd vare barmhärtig mot Skövde storgård!" och knäböjande mottog de sedan den gamle mannens välsignelse, och de gick därifrån stärkta, fyllda av nytt hopp. Hur i hela världen hade de kunnat drista sig igenom dessa mörka dagar utan kyrkoherde Josef? På hur förunderliga vägar lyckades han inte lugna deras sinnen och sorger.

Så spreds rykten längs sina vanliga banor, lika lokatter vid skogsbrynen, om brandfackla och svärdsegg, och om katastrof för Västergötlands styrkor. Ingen på Skövde storgård hade mycket att säga, eller brydde sig om rädslans hyssjande. Förvisso hade man viss aptit på uppdiktade nyheter om onda öden, som faktiskt var ett resultat av andan hos dem som en gång i tiden först uppförde storgården. Helena själv försökte dra sig till minnes tidigare krigstiders tumult och nitälskande kurage, fast det kändes som eoner sedan hon hade hört en soldats 'skallra'. Tiden hade börjat tynga som en tung stock över hennes själ. Hon upplevde en tomhet omkring sig - överallt. Också den stjärnbeströdda himlen förmörkades på märkligt vis när hon satt ute vid den heliga platsen i Våmb och gjorde en konstpaus vid 'ack att Din vilja vore utförd på jorden, såsom den är det i Himlen' i hennes Fader Vår.

Den 27/7.1137, fram mot aftonen till olsmäss, hoppade en hålögd, tunn-kindad ryttare av på planen vid Prästgården och skyndade sig in till kyrkoherden med blicken mot jorden - Uriel, den modige, efter att ha ridit i tre dygn i sträck; stannade bara för att byta häst på de gårdar där man kände till Skövdes jarl. Budskapet han kom med var från jarlen och var enbart till för kyrkoherdens öron: I Skåne hade götarna lidit ett kraftigt bakslag. Nya olyckor föll över gamla, och många av Skövdes och Skaras män låg stupade och skadade på gränsen; alla dessa var extra-inkallade.

Josef sa efter att Uriel hämtat andan: "Det finns tid att planera och samla in nya trupper" Hela den gamles vitalitet tycktes flöda fram när han dystert rörde sig bort till kistan, varur han drog fram ett gammalt täcke, och han bad Helenas 'högra-hands-man' att för stunden söka få vila sig, medan han gjorde iordning middagen. Tungt slängde sig Uriel på bädden, en bänk täckt av ett lakan av skinn ovanpå färskt hö, och kyrkoherden la ett tjockt ylletäcke över honom.

Samma natt låg Helena vaken i vindskammaren i storgården, och hon mindes ideligen soldathelgonet vars himmelska födelsedag de skulle ära i morgon. Under den gångna dagen hade hon varit fullt sysselsatt med att få allting iordning till festen. Kvistar och balsam var utströdda, ljus och träfat utställda på bordet, ja, allt var klart. När bönerna var klara, hade hon trött gått till sängs och förgäves sökt efter sömnen. Hon tittade genom rutorna av horn, som var ljusa nu under sommarperioden. Den gamla sången dök upp med orden: "Himmelens ljusa härskara bugade sig inför Marias barn..." En vag rädsla började belägra Helenas själ; det kändes som om någon råkall vind kylde ned den fullständigt. Då hon nu plågades inombords, sjöng hon Salve Regina (N:r 466b i Cecilia) oräkneliga gånger. Sedan vände hon bort sina ansträngda ögon från rutorna och vände sig på bädden, full av inre 'turbulens', och gömde sitt ansikte med armarna. Till sist kom sömnen:

Med ett underligt hjärtesprång skådade hon Benedict! Det var en obskur bild först, som hon tittade på med en Mystikers handlings-kontinuitet. Där stod han odistinkt inför henne. Ett rött Kors lyste på skölden med ingraverade Runor, vilken han höll med ena handen; den andra handen sträckte han bevekande fram. Helena tvekade; barriären tunnades ut och smälte; ljuset bröts sönder. Ett kort ögonblick verkade Benedict komma henne närmare; han log helt säkert, men det var konstigt. När han stod nära kunde hon skymta hans raka näsa och bestämda läppar, livsljuset i hans ögon. Sålunda beskådade hon honom, sin älskade, och han gav ett jäktat tecken mot henne med häpnadsväckande värme och kärlek. Kärlek kom nu till henne med varje andetag han tog. Hon var i extas av glädje, och hon gjorde ett försök att röra vid honom. Men då var den där märkliga barriären där igen! Den glädjerika visionen förändrades i ett blinkande, ojämnt ljus. Benedict visade sig utan tydliga anletsdrag; hans högerhand höll svärdet stadigt, men motvilligt, som om han tvingades ge det ifrån sig. Tillfälligt tyckte hon sig höra mjukt harpospel... Sedan byggde en bläcksvart vägg upp sig, bit för bit, emellan dem, tills till sist hon inte kunde se hans skugg-gestalt längre. Det började bli dimmigt runt om henne, och ju högre väggen reste sig, desto djupare blev dysterheten.

Kunde de vara så att Benedict var i fara? Helena väckte sig själv och satte sig upp i ångest av blandad skräck och kärlek. Åter i den medvetna världen, igenkände hon den bekanta separationssmärtan medan tystnaden överallt runt henne blev alltmer svår. Det här var inte en dröm om en hjältes hemkomst; det var snarare en förvarning om döden och den mörka graven. Hon gjorde Korstecknet, och flämtade fram en bön till Guds Son.

Det återstod en sak för henne att göra efter detta - det hon alltid hade gjort: "Om du ser en intelligent människa, spring till honom genast, nöt ned trappstegen som leder till hans port..." Hon steg upp och klädde sig omedelbart. Fast vindkammaren var kall, svepte en varm känsla över henne som om hennes silkeshår böljade längs hennes rygg - men den fanns inombords. Hon försökte samla sig, men själva kammaren kändes farofylld. Hon förklarade för sig själv: "Detta är min prövning. Men jag måste få hjälp direkt - från ovan" Gryningen var nära, men trots det var inget levande väsen i rörelse, inte ens bandhundarna, till att höra henne smyga nedför trapporna och korsa gårdsplanen. Hon tyckte ridstövlarna var blytunga när hon försökte gå lätt i det daggvåta gräset mot stallet. Vid hennes ankomst hälsade den stora valacken omständligt och lågt. Hon fick kämpa med att hålla tårarna tillbaka när hon satte på seldonen. Vad höll hon på med så länge? Till slut hade hon svingat sig upp i sadeln.

Väl utom hörhåll sporrade hon igång hästen framåt mot Skövde kyrka, medan hennes hår flög vilt. En Ängel av hopp gjorde henne sällskap längs skogsvägen; gryningens tystnad klädde hennes darrande lekamen liksom vore tystnaden levande. Strax hade de lagt skogen bakom sig och hon stannade hästen framför Guds Hus - dess gamla stockar bar en märklig färgton, men Högkorset lyste matt i halvdagern. Hon suckade: "Äntligen fålla och vila" och hoppade ned på marken och band hästen vid ett träd nära södra muren. Och så var det nyckeln! Hon fumlade efter den vid stigluckan, tills det underligt nog gick upp för henne att ekporten kunde vara olåst. När hon sedan tog sig fram genom det skuggiga vapenhuset slog hon emot ett spjut - kyrkoherde Josefs! Hon borde ha vetat om att deras präst brukade iakttaga S:t Olavs vigilia.

Hon viskade: "Störde jag dig?" när hon kommit fram till den tysta gestalten på kyrkgolvet. Deras blickar möttes, och han skakade på huvudet. Sedan vände hon sig bort, kröp upp mot Altaret och knäföll; hon bad Gud att knuffa upp den rädslans port som var hårt stängd för hennes hjärta. Hur hon än bad, så var hennes fridsamma tanke snabb att ta till flykten.

Kyrkoherden kom fram och frågade efter en kvart: "Vad för dig hit så här dags, Helena?" (Helena:) "Inget annat än att be för Benedict. Måtte Himlarna höra min begäran, ty jag fruktar att det har gått illa för honom" Han tillrättavisade henne med mildhet: "Förhastat är det att irra på vägarna ensam, min dotter" Helena svarade utan att titta upp: "Nej, det spelar ingen roll. Det betyder mycket för mig, som jag tror att du vet, om bara våra böner är till någon nytta" Ett dystert ord på kyrkoherdens läppar tynade bort när han böjde sig ned och tittade den pressade kvinnan i ansiktet. Han beslöt: "Det är inget skriande behov att avslöja nyheten riktigt ännu. Bäst att jag håller saken tätt intill mitt bröst och att inte berätta någonting förrän efter Mässan, och den kraft och det ljus den innefattar"

Han drog djupt efter andan; sa: "Ja, gewiss, kärlek och dårskap är nära besläktade. Sitt kvar på dina knän, du modiga" Tillsammans bad de den längre formen av Fader Vår, Ave Maria och Trosbekännelsen, och därefter reciterade kyrkoherden en kort litania som slutade med ett minnesord för alla som stupar i krig och för dem som är i faror till lands och till sjöss. En plötslig känsla av djupt lugn tog Helenas själ i besittning - hon kunde ha suttit på knä hela denna dag i denna gamla timmerkyrka, men hennes rådgivare viskade att det var hög tid att återvända till storgården.

Dagen var löftesrik med blå himmel där uppe, när de två vakande gick över kyrkbacken. Kyrkoherden var försjunken i grubbleri, ridande jämsides med Helena hela vägen fram till hennes grind. Innan de skilldes åt, varnade han henne för utrikes faror och ombad henne att inte bry sig om den osedda framtiden, utan anförtro sig helt åt Guds Son Jesus Kristus. Han kom återvändande nedför skogen till kyrkan, där han fortsatte be tills det var tid för Mässan.

S:t Olavs Mässa avslutades med Välsignelsen, och den lilla hjorden defilerade ut ur Skövde k:a. De gamla samlade sig till små knutpunkter. Halvhjärtat dansade barn och jungfrur på den gröna kyrkbacken. Några få gråhåriga far- och morföräldrar stod vid stigluckan och väntade på att kyrkoherden skulle bli klar med sina privata böner; måhända hade han fräscha nyheter till dem. Hade Skövdes trupper drivit danskarna tillbaka? Skulle de snart rida hem igen med en säkrad Seger på sina sköldar?... De kunde inte stå ut med att få höra många dåliga rapporter, intalade kyrkoherden sig själv när han stod på hällen vid porten. Följdaktligen antydde han inget om de allvarliga bakslagen; sa bara att det såg allt annat än ljust ut för västgötarna. Därefter dröjde de gamla männen kvar för att utbyta de smulor av fakta som de hade samlat in och för att klyva ryktenas varje hårstrå som hade viftats dit från fronten.

Kyrkoherden lämnade de sysslolösa och trötta åt sitt prat, och han letade rätt på storgårdens folk, som samlade sig utanför stigluckan. Han ombad Helena och hennes mor att vänta på honom på Prästgården, ty han ville tala med dem i enrum. När de klev in mötte de Uriel ansikte mot ansikte! Konstigt nog hälsade han dem utan att le, och han skyndade sig att servera dem mjölk och gröt - i enlighet, förklarade han, med kyrkoherdens order. Först skulle de äta sin måltid, sedan skulle de få höra nyheterna. Det var bara så oerhört mycket att berätta för dem...

En mardrömsskräck kröp sig in i Fruns sinne genast - vad var det Uriel var på väg att säga? Helena å sin sida var som lik en dövstum. När kyrkoherden kom in, uppjagad och osäker, och nickade åt Uriel att sätta igång, tog denne ett djupt andetag. Det var oerhört lätt att avgöra att han ryggade inför uppgiften; blicken blev hårdare, rösten torr och han stammade: "Jo, vad beträffar läget i Skåne... Jag deltog själv - fick hugg på skölden, det fanns blod på fältet. Den danska huvudstyrkan hade under flera dygn pressat mot västgötarna. Modigt hade män från Skövde fått stå emot den hetaste striden, under det att nyinkallade höll på att samlas för att vända trenden. O jo, jarlerna från Skövde och Skara hade gjort stordåd med sina uppbrutna små trupper. De hade inte bara hållit stånd utan faktiskt drivit tillbaka den stora danska trupp som försökte ta sig över bron. Jo..."

Abrupt övertog kyrkoherden berättandet av den sorgliga nyheten: "Jag måste tala i klartext, kära Frun, för det är dags att ge er hela nyheten, trots att den är bitter. Det var en ond dag för männen från Skövde. De stred med yxa på hjälm, svärd mot svärd. Audun och Jon föll för danska vapen - de var modiga krigare som stupade med hjälmen på!" Stora tårar fanns i kyrkoherdens ögon, djupa linjer var dragna runt hans mun när han föredrog nyheterna så försiktigt han kunde. Med säkerhet var det ett mycket tungt kors, men Frun måste bära det och inte förneka hennes omtänksamma söner deras belöning inför kärlekens och rättvisans Gud. Ingen annan än Skövdejarlen själv hade skickat iväg Uriel med detta sorgliga budskap, och Mässan över deras blods stora vittnesmål hade firats för Skövdes modiga söner...

Det ryckte till av smärta i Frun när hon hörde detta sista han sa. Hon samlade sig som man gör efter att ha vaknat ur en mardröm; hon höll sitt ädla huvud högt. Allt som undslapp hennes darrande läppar var en helig vädjan: "Resquiescant in pace!" Kyrkoherden vände sig direkt till Helena: "Benedict är sårad, mitt barn - illa sårad. Men jag måste finna dig modig, lika modig som din mor. Vad som än drabbar, bör en Skövdedotter stadigt och med styrka bära hoppets hjärta"

Nu följde långsamma minuter - Helena stod stel och tyst med vidgad blick och med halvöppen mun; inga tårar rann på kinderna. Ingenting kunde skrämma henne - världen existerade inte längre för henne. Kyrkoherden, som längtade efter att få lätta deras tunga olycka, bestämde sig: Omedelbart måste han och Helena rida söderut - han sa: "Den unge Patrick kan omöjligen rida dit för att möta sin far. Det är Guds Nåd att Cecilia är på Klosterskolan, utom räckhåll för det skadliga. Uriel kan stanna hos Frun och vakta storgården tills att vi återkommer inom högst en vecka. Vad säger du, Helena?" Benedicts hustru gav sitt bifall genom att sorgetystad sänka huvudet.

Utan någon fördröjning flög Helena och kyrkoherden söderut nedför den gamla vägen fortare än ljuset. Helena pratade lågt med sig själv om hur läget kunde tänkas vara för sin make, medan marken brann under dem. Ibland kom hon på sig själv med att rycka i tyglarna och lugna ned sin vildhäst lite. Vid rittens inledning anade hon en gammal ruin, doften av hö och av gran, och skogsfåglarnas läten. Annars kunde hon, i ångestfyllda stunder, skrämmas till och med av hovarnas ljud - de samlade sig till varningsord; de tycktes mana henne: "Skynda dig, han väntar på dig!" Efter den första milen föreföll det som att stressen nådigt nog lättade. Men gråten satt i halsen och fuktade hennes ögon när de kapplöpte genom snår och åraviner, lundar och skog. Hon måste konfrontera vad som låg framför henne utan att skrämmas. Ogillar inte Gud dem som skälver och skakar inför varje kors de ombeds bära?

Hon visste aldrig under hur många dygn hovarna hade hamrat de dammiga vägarna - inte vid något tillfälle var de säkra på om de valt rätt väg. Hon kunde heller inte efteråt komma ihåg de vänligt sinnade gårdar, där de väntade under nätterna och där Benedicts röda sköld hemsökte henne när hon försökte vila. I en vision såg hon belägringen av bron framför sig, hörde hon vapnens ljud och krigsropen. Vid gryningen var de åter i sadlarna på väg mot fronten. Den väldiga svarta häst hon red på var van vid vägen, men frustade ideligen, och det värkte i Helenas armar av att hon hela tiden tvangs slita i tyglarna för att få hästen att rikta huvudet framåt och inte åt sidan; hon begrep sig inte på varför den bråkade så - till slut tvangs hon stanna och kliva av med ansträngd rygg och stela ben. Allt hon kunde göra var att kämpa på och bita ihop, ja, för att inte hennes förstånd skulle förkomma måste hon öka tempot ytterligare framledes.

Vid slutet av en ändlös dag, lyfte kyrkoherden henne ur sadeln och ställde henne på fötter. Hon tyckte hon hörde Benedict ropa på henne och hon började skälva. Men så hörde de att man blåste i ett stridshorn, och när de rörde sig i de bakre leden, visste Helena bara det att hon drevs av sitt hjärta. Kyrkoherden stödde henne genom att hålla hennes hand när hon frenetiskt gick omkring och letade efter ett ansikte de kände igen och efter ett ord från eller nyhet om var Benedict var. De fann honom ingenstans - var på Guds planet kunde de finna honom?... Nära skogen kände hon igen en hästs gnäggande, och så skymtade hon Benedicts vita häst bunden vid ett träd. I ett vagt rött dagsljus ledde kyrkoherden Helena till den upptrampade dunge där en av kungens män låg sårad, framstupa, i mossan. Man hade tagit av honom hans nedblodade pansarskjorta, och hjälmen låg bredvid. Den veteran med skarpa anletsdrag som stod och höll vakt stönade: "Måtte Gud vara nådig mot hans själ" när han såg Helena, tillfälligt förstummad, shockad stå inför sin make - sonen till Skaras jarl. Från hennes likbleka ansikte blixtrade det en blick mot Benedict, och hon kastade sig ned vid honom.

Hon såg hur askgrå han var och hon kysste hans iskalla ansikte överallt; viskade: "Du är illa slagen, min käraste. Svagheten har lagt en grym hand över dig" Benedict log vagt och försökte trycka hennes hand. Hans viskning var såsom retirerad, lik vind bortom horisonten: "Välsignad vare Gud! Äntligen är du här, Helena" Därutöver handlade de ord, han försökte säga, om styvmorsviol, flygande pilar; "grip tag!" "slå!" - vilka var lika omöjliga att tolka som den sönderslagna Runstenen i en fördärvad Gravhög. Att Dödens knotiga hand gjorde tecken, det märktes klart av hans suddiga blick. Helena förblev sittande på knä vid sin makes pilgenomborrade lekamen; marken var vätt av hennes tårar och röd av hans blod.

Nu märkte hon att han andades några gånger jämrande - slutet var nära. Schalen som hon haft runt halsen, virades runt hans kalla händer och hennes, när kyrkoherden började ge honom sista smörjelsen med heliga oljor. När han var klar sa han: "Nej, min dotter, överleva natten kommer han inte! Men denne hjältes bragder går före honom till den högsta himlen, och Gud kommer att belöna honom rikeligen!" Helena gav inget svar på detta. Hon var så stel av trötthet, att hon lam kunde ha lagt sig vid Benedicts sida och dött. Hon ville inte lämna honom; hon såg varken åt höger eller vänster, utan hade blicken på den döende riddarens suddiga ögon...

Andra samlades nu, militärer, Avant-garde-ledare, men Helena såg dem inte. Den hon så ömt älskade höll nu på att lämna livet och allt hon kunde göra var att pressa sina läppar mot hans, observera varje rörelse och be tyst. Kyrkoherden tittade ned på hennes ansikte, och han kunde inte jämföra henne med någonting annat än en blek fackla som på höviskt vis brinner ut. Benedict avled strax därefter - samtidigt som västgötars rop ekade från skogen bortom bron.

I lägret den natten berättade man för kyrkoherden att det var Benedict som hade räddat situationen den dag då han sårades och som fick slagets tidvatten att vända. Han ägde en armstyrka som den gode Guden endast skänker till stora krigare. Han stod i stort sett ensam och höll mäktigt stridslinjen på bron och högg ned fiender åt höger och vänster. Han var den tappraste riddare som burit en sköld, men när hörde man talas om en stridsman som undgick sitt öde! Han ropade till militärerna att stå fasta och att ta fram all sin styrka, när de utmanövrerade danskarna riktade in sig på honom och utvalde honom till måltavla i stridens epicentrum.

Bara detta återstod att berätta av denna sorgliga historia: "En pil hade trängt genom hans pansar - och en till, men han fortfar att strida tappert, undgående pilar, pressande fienden tillbaka. Men strax försvagades han av de förbannade såren dock, och han blev yr och föll handlöst från hästen. Två män från Skövde lyfte upp honom och bar honom bakom linjen; de såg på hans blick att han var dödligt sårad. Ja, tyvärr hade pilarna träffat där de inte skulle! Benedict måste ha antagit att han var svårt skadad och att hans timmar var räknade, för han kallade oavbrutet på sin hustru och på en viss präst"

Norrut bars Benedict Ingolfssons lekamen jämte hans stupade släktingar, sönerna på Skövde storgård. Kungens män och landsmän som skyndade sig för att ansluta sig till de västgötska styrkorna, mötte Begravningsföljet. Dessa tittade förundrade; de upplevde hur dödens hyssjande passerade dem, och de glömde sent den starke gamle prästen som ledde det sorgtyngda lilla sällskapet. Krigshästar följde krh Josef efter i sakta mak på högtidligt sörjande vis, och mellan sig fraktade de grovt tillyxade träkistor på stänger. Men aldrig kunde de glömma Frun som red bredvid, så fager hon var och så blek, och mager som ett förtrollande spö. De viskade till varandra: "Helena av Skövde och Skara!" Hon var obeskrivligt sorgsen - i sin svanvita hand höll hon en tråd med uppträdda bär med ett stort kors. Allt som livet gett togs ifrån henne, hennes värld kallnade, ja, den förintades. Åskådarna slogs av vördnad och det föreföll dem som att den heliga änkans själ, i en extas av åminnelse och hågkomst, försökte att hinna före sin käre avlidne make till Himlarna.

Kapitel xiv - TREDELAD SMÄRTA

Ack, du modige västgöte! Vi hade oddsen emot oss i för hög grad i kriget, och vår kraft båtade inte mot danskarnas horder. Stegvis blev invasionsmakten herre över de gamla frontlinjerna, och fast västgötar kastade sig in i stridens epicentrum, så var det inte tillräckligt med deras kurage. Kol stupade - man fann honom i efterhand med ett brutet vapen i handen. Kungens män tvingades därefter av purt nödtvång att backa, och de bakre trupperna fick bistå och skydda vid reträtten.

Så fort som de danska segrarna nådde längre norrut, insatte de en dansk kung Erik på tronen. Men usurpatorn blev giftig för anständigt folk; de löften han gav visade sig vara lika växlande som vindriktningen och lika snabbflygande som hans svordomar. Ärorik var han inte, rättvisan var ett obekant begrepp för honom, vishet ägde han ytterst lite av. Och vad ännu värre var, så stod det i hans spiras skugga män av hans egen ull, eländiga hejdukar som riktade in sig på att få sin del av krigsbytet - en av dem var Bård Guum.

Skövdes jarl deltog inte i några fler krig. Han bar sitt öde med en pensionerad Avant-garde-ledares värdighet, som var väl medveten om att sår inte tillräknas mycket värde - om inte ett negativt värde - vid en främmande makthavares hov. Han var fast besluten, dock, att vara sina egna trogen, vad som än händer, och att fråga efter deras bästa. Mot-kung Erik hade nu sin korta tid, liksom många före hans, så låt honom svinga sin guldspira. Jarlen kunde tålmodigt bida sin tid, skötande sin egendom, nöjd sina säkra kunskaper och plikttroga tjänst med noll dagars sjukfrånvaro. Så han förblev sannerligen en stor man bland sina vänner, och storgården bibehöll sin heder med anor i forntiden.

Även Helenas vishet hade djupnat. Mitt i storm och stress slog hennes Tro ut i full blomning, vilken växte så ömt i moderskapet. Folk förundrade sig över den lugna, stillsamma kvinnan, så obeskrivligt vacker i dyster sorgedräkt och vitt dok. Man tyckte hon ännu såg för ung ut för att vara en riddaränka. För dem verkade hon vara en pansarlilja. Hon var en välgörare, vars vänliga ord orsakade härdsmälta i de värsta av stenhjärtan. Det var som om förlusten av hennes kära hade tagit bort kärlekens kroppsliga hölje i syfte att den skulle kunna blomma desto mer med all sin upplagrade sötma. I Skövde k:a, dit Helena dagligen tog sig, fick hon tillträde till hopp för sin själ. Gladeligen skulle hon ha vistats där hela dagen, sysselsättande sina tankar med det som är där ovan och icke med det som är på jorden (Rom.3:2). Hon intalade sig att världen omkring henne i sanning var övergående, men här, nära Gud, var hon förenad med sin egen med band som överträffade livets band och som var starkare än döden.

Kyrkoherde Josef ställde bröd och vin på offeraltaret inför konsakreringen, medan Helena satt på knä under Gudsdyrkan. Hon tog sitt hjärta, jämte dess verk och värk varvade och ihoptryckta, och offrade alltihop givmilt såsom en pilgrimsgåva, och bad att offret måtte pressas ned i Frälsningens Kalk såsom en saftig druvklase.

Tredje maj 1138 reste sig Helena efter den Nattvard hon mottagit, och hon dröjde sig kvar i kyrkans östra del för att be De Profundis flera gånger; för Benedict, Jon och Audun. När hon lämnade kyrkan fann hon att hästarna sparkade med hovarna mot den hårda marken. Prisa himlarna - de hade väntat länge och måste vara rastlösa av att stå så länge, fast den bedjande stod nära dem utan att ha någon brådska, lyssnande till dolda röster. Hennes far kom över Prästgårdens plan; han stannade till för att släta ut det skrynkliga skinnet på Helenas häst under gjorden, innan han svingade sig själv upp i sadeln. De sa inget förrän de nådde skogsvägen, där jarlen stannade sin häst och Helena kom ikapp; han frågade: "Söker du svar på det hundrafaldiga i livet?" men Helena bara förärade honom en kort blick och log. Hans ord jagade vidare allvarsamt: "Det syns mig som att du för varje dag blir alltmer åsidosatt" (Helena:) "Jo, käre far, att separera sig från livet är något som livet och Fridskyssen kommit med" (Jarlen:) "Den Friden tycks du redan ha vunnit" och det stämde. Allteftersom hade livet för Helena blivit något som man abdikerar från.

På gårdarna längs Vänern viskades det om att kungens brorson ivrigt var böjd att få träffa henne, men denna Skövdekvinna ville inte ens se skymten av denne själländare, ännu mindre tala förkomna ord med honom. Folket på hennes egen gård började strax tala om henne som om hon hade gått i inre exil, att hon hade dragit sig tillbaka till en invärtes kjusa som tät skog avskärmade från vardagens värld. Det stod klart att hon gav världen Frid. Men hon rörde knappt vid världens axel, höll bara lätt om den, för att genast dra sig undan till sin inre frid. Men ibland öppnade hon sitt hjärta på vid gavel för sin mor; tillsammans återlevde de det kära förgångna.

En kväll när sommaren just hade börjat satt mor och dotter på balkongen och såg på när Patrick och en dräng, som var större än honom, övade fäktning. Ynglingen hade kavlat upp den långa dräkten för att lättare kunna ge en stöt och samtidigt parera; de kunde se att han var orädd när hans och drängens svärd korsade varandra och stridslusten lyste om honom. (Mor:) "Han fäktar smart, eller?; på samma sätt som Cecilia!" (Helena:) "Minns mor hur kvicktänkt hon var?" (Mor:) "Jo, och skicklig med vristen. Jag minns också hur hon brukade vila ena handen mot bältet, medan hon med den andra brukade blixtra fram sitt lilla träsvärd" (Helena:) "Det hade inte varit något problem för henne att bli fäktnings-champion"

Tystnad. Sedan lyfte Helena blicken sakta mot sin mor, sa förmodande: "Barnen har alltid varit kära i två saker - och de har haft två fädernesländer: Västergötland och Himlarna. I sina första brev från Klosterskolan tiggde Cecilia alltid om att få komma hem. Hon ville försvara vår storgård och brukade få ångest av varje rykte om annalkande fiender" (Mor:) "I enlighet med uttrycket 'Sådan moder, sådan dotter'. Varje vrå av Skövde storgård var dig lika kär som för henne när du var barn och senare. Jag minns första gången kyrkoherde Josef tog dig med på promenad - du var barhuvad och utan ytterkläder - hela vägen till kyrkan" (Helena:) "Det glömmer jag aldrig! lika lite som den vinröda klänningen jag bar; den var sydd av köpt tyg och hade broderier runt om - far hade väl med sig den från Skara" (Mor:) "Hela den dagen var du överförtjust. Du skulle prompt lägga huvudet mot altarringen; flätorna var helt i oordning, och du vägrade ta ett steg därifrån; jag förmodar att det var inte din stil att alls lämna Guds Hus! (jfr Luk.2:49-50) Din stämma höjdes i koret: "Gud vill att jag stannar. Jo, det gör han!"

Helena undrade med ömhet och förundran vad som hände därnäst; hennes mor fortsatte: "När till slut och efter mycket lismande du reste dig upp, måste du prompt ställa dig högt på väggbänken - alldeles dammig! - och du höll en sträng predikan för kyrkoherden, en svavelpredikan" Helena log och sa: "Fanns det någonting som herr Josef inte stod ut med?" (Mor:) "Och det var inte allt. Medan du fick ordning på håret, krävde du ytterliga en sak: Han måste visa dig allt vad som fanns från takstolarna till golvet och från vapenhuset till sakristian, allt. Du kunde nog inte upphöra med dina instruktioner förrän du ringde i primklockan och skramlade med paténen och allt annat du nådde. Och allt ville du ha reda på om rökelsen, som doftade svagt; och varför ljusstakarna glittrade likt dina egna gyllene flätor; och av vilken anledning solljuset föll in så snett genom fönstret"

Helena skrattade plötsligt tíll lite, sa: "Å kära nå'n! Och tro det eller ej: Josef gjorde det jag befallde. Jag minns bara att han sa 'Skynda dig, Helénchen'!" (Mor:) "Du blev mättad med vördnad, förmodar jag, för du såg triumfatorisk ut. När du kommit tillbaka till storgården agerade du delvis självsvåldigt, delvis vist. Älghornsskeden gömdes - som botgöring; du var tvungen att stiga upp och böja dig inför Krucifixet tolv gånger vid bordet. Och hela natten igenom bad du i sömnen och täcket for omkring"

Helena satt först och grubblade; sa sedan: "Nu när du talar om detta, så minns jag hur jag en gång försökte bygga ett altare av lera (2Mos.20:24) på härdens sten - tills Uriel förskräckt tog mig i sin famn. Vem vet, kära mor, ännu är det inte för sent utan jag kan få i uppdrag av Gud att bygga en stor kyrka här i Skövde, en som liknar dem som Premonstratens- och Benediktin-munkarna bygger upp, till Guds ära, i Västergötland".

Några dagar därefter erfor folket på Skövde storgård en stor överraskning - 19/7.1138, dagen innan Margareta-mässan, vem red inte in på gårdsplanen om inte Cecilia. Hon kom i sällskap av Ursula Alsdotter och hennes äldste bror Al, barn till Helenas f.d. klasskamrat Elfwina. När nyheterna om att västgötarna lidit nederlag och om Benedicts, Cecilias fars, bortgång hade nått Klosterskolan, hade Cecilia bett om hemförlovning, men eftersom vägarna var så farliga, kunde Abbedissan inte tänka sig något dylikt. Flera månader senare kom Al Alson Junior till Linköping för att hämta sin syster, som man i högsta grad behövde ha hemma i Götene för att se efter storgården - deras mor, Elfwina, hade dött vintern 1137-38, och deras far, Al Alson Senior, var ute på långa affärsresor å sten-handelns vägnar. Och sålunda fick Cecilia, mera påstridig än tidigare, tillåtelse att fara i syskonparets sällskap. De fick nästan hela vägen dessutom sällskap av två munkar på väg till Varnhem.

Tidigt våren 1139 återkom Al Junior till Skövde storgård med en trupp - för att anhålla om Cecilias hand! Helena, som ogärna ville skiljas från henne, var för att man lade ärendet åt sidan i ett år. Hon sa åt Al att jungfrun inte var tillräckligt vuxen för äktenskapet; dessutom måste ett så stort steg gås igenom noggrannt; de måste få 'tröska' ärendet när släkten möttes till rådslag. Fast Al var son till hennes käraste väninna, så drog Helena ut på sitt bifall. Släktrådets 'inkvisition' av ärendet gick både på djupet och längden, men den lyckades inte upptäcka allt som fanns i Cecilias friare - på grund av hans goda sidors bländverk. Alla talade väl om honom; folk som besökte Götene tog därifrån med sig omdömen som att Alsons levde väl och kärleksfullt tillsammans medan Elfwina ansvarade för nycklarna. Vad Al Alson Senior anbelangar, nåväl, han var av den sorten som kom och gick; däremellan genomkorsade han landet mellan Vänern och Vättern.

Helena bedömde dessa uppgifter som långt från tillfredställande, och hon sände iväg Uriel för att ta reda på hela sanningen, ty detta ärende låg henne varmt om hjärtat. En kväll efter Uriels återkomst från Götene, satt de tillsammans under en ek vid smedjan och diskuterade nyheterna, nämligen det ena argumentet efter det andra som talade till Als fördel, men Uriel bibehöll orubbligen den motsatta uppfattningen. Han varken kunde eller ville se Al såsom andra såg honom; han sa: "Vänta bara så får de andra se på annat!" (Helena:) "Att Elfwina har kommit till Gud, det betvivlar jag inte, men det återstår trots det ännu för Al att visa vad han går för" (Uriel:) "Mitt hopp står till att ynglingen blir som sin mor, och inte alls som sin far. Jag vidmakthåller att det finns goda skäl att misstänka att Al Alson Seniors namn och renommée inte är värt säkskilt mycket, ens efter att han garanterat att förse munkarna med bra sten till deras kyrkor. Vänta bara, så blir det annat ljud i skällan!"

Det slutade dock med att Helena gav med sig, efter mycket bedjande och grubblande. Förlovningsfesten, vilken hade annonserats på vederbörligt vis, hölls på Skövde storgård, och vigselns datum sattes till 24/8.1139, på Bartolomeusmässan. På den dagen anlände massor av folk till Skövde från tre socknar - Götene, Skara och Skövde. En vackrare gudstjänst hade inte bevittnats alltsedan Helena gifte sig med Benedict, krigshjälten. Kyrkoherde Josef förenade Cecilia och Al Alson Junior i heligt äktenskap, varefter man tog sig till den gamla storgården. Än en gång tog sig Skövdejarlen fram till högsätet, han bad brudparet slå sig ned vid sin sida. Det var som sol efter regn att få höra den gamle Anant-garde-ledaren ropa ett Fyrfaldigt "Leve!" för alla närvarande. Med en fyllig stämma, såsom i sin krafts dagar, utropade han: "Skål! för evigt".

Även om en glad fest snart iscensattes under takbjälkarna, utspelade sig en annan scen utomhus, bakom smedjan: För andra gången hade Bård Guum fräckheten att tvinga sig på en bröllopsfest i Skövde. Han förklarade lamt att han sökte A-A Senior med anledning av några sten-affärer som han hade på gång - stenleveranser till kyrkorna norröver. Det var ryktet om Fru Helenas nya kyrka i Skövde och inget annat som ledde den dumdristige inkräktaren hit! Till ingen nytta var det alltså att han skröt över att få överlämna hälsningar från kungen till brudparet. När sedan den bullrige antydde kontrakt om stenleveranser, blev Skövdefolket mycket arga. Sockenborna i Skövde och Skara kände till vad denne dubbelagent höll på med, besatt som han var av den mest djävulska ingenjörskonst när det gällde att gynna sina syften.

Bård gick miste om den framgång han hade räknat med här. Som tur var kom Uriel just förbi. Han sparade inte på orden utan sade stenhandlaren skrupelfritt rakt i ansiktet, att det lojala folket på storgården inte hade behov varken av hans stenblock eller av hans välönskningar. Hur nära kungen han än må vara, så är det bästa rådet till förrädare att de skall undvika Skövde! Uriel avslutade med: "Hör på nu! Att vara kort i tonen är det mest passande bemötande vi kan ge dig här. Ta mig på ordet - det är bäst att du försvinner härifrån - genast!" Bård rodnade och svor högt: "Vid Ti och Tor - jag kommer ändå få min vilja igenom!" och så begav han sig hastigt därifrån till festsällskapets glädje.

Äntligen kom den timma då bröllopsföljet skulle börja sin färd därifrån. Hade man inte faktiskt tillbringat minst en vecka i jarlens hem? Nej, det glada fick ju inte pågå fram till julen, fast man gärna skulle vilja det. Det fanns 30 lyckliga personer i följet, som åhörde Skövdejarlens hälsning: "Ni må alltid vara välkomna till denna grind och denna gård!" och man väntade på sadlarna medan Helena sa adjö först till Al, sedan till Cecilia, hans hustru; hon kysste henne och sa tyst: "Måtte Gud välsigna varje steg du tar, min dotter, varthän du än må vara på väg". Helena stod på balkongen när truppen for iväg; hon förblev stående där länge efter att den hade ridit bort bortom rödjan. En söt doft av som av blommor fanns i luften; en klämtande klocka hyssjade hennes hjärta. Gråtande tänkte hon att först var det Olav, sedan Benedict och hennes bröder, och nu Cecilia. Hon skilldes från sina käraste ägodelar en efter en. Det var oundvikligt att en gammal ensamhetskänsla ansatte henne; allting tycktes tynga ned henne. Var det det att världens ljus snabbt brann ned för henne? "Gud vet det bäst" mumlade hon resignerat, som alltid böjande sig för den Gudomliga Viljan.

Kapitel xv - Å TJÄNSTENS VÄGNAR MED SKIDOR PÅ

Detta år låg det redan ett snötäcke över fälten runt 27 oktober - vid tiden för Helenas 38:de födelsedag. Vissa dagar var dystra, mulna och gråa som gamla bårtäcken, men ännu gråare var de tankar som angrep en ensam mor på Skövde storgård; de kom som snöbyarna och stannade kvar som det fallande mörkret. Hur hon än försökte stuva undan dem, så rusade de på henne grymt. Upprepade gånger sökte hon finna sig djärva förklaringar - det var grymme kung Borë som med sitt isande bröst visade sig både invärtes och utomhus. Att hålla sig sysselsatt var det enda man kunde göra; öppna klädkistorna eller vädra fårskinnsrockarna.

En Decemberkväll 1139 reste sig Helena från bänken efter tröttsamma timmar då hon sydde barnkläder. Cecilias bild hade hela den dagen kommit och återkommit inför hennes själs ögon. Med en viss ångest korsade hon salen och kikade ut genom titthålet. Tyvärr - fimbulvinter! Snö och mera snö, med en stark och ylande vind som blåste runt knutarna. Hon stod kvar länge, och varje minut upptog Cecilia hennes oroade tankar. Så blev hon iskall och desperat matt, så hon tog sig till den inbyggda sängen. Hennes obligatoriska böner måste ha tagit henne en halvtimma att be. Hon klädde av sig och blåste ut ljuset. I mer än en timma låg den ångestfylld modern vaken. Och när hon äntligen dåsade till var det bara för att vakna med ett ryck, som om någon knackade på hennes huvud. Vid Petri Vigilia! - hon fick ringa sömn. Inget annat återstod än att kliva upp, ställa sig vid titthålet och se hur snön föll hyssjande och tyst...

Ô, om hon bara visste! Detta miserabla gissande, denna värdelösa ovisshet - om hur Cecilia hade det på sin nya gård. Inget kors kunde vara svårare än en sådan ovisshet. På sistone hade hon börjat undra om Al var trött på sitt äktenskap. Kunde det verkligen ha blivit så illa med honom att han var dum, ja, grym mot sin unga hustru? Det måste väl vara nonsens. Men vad hon än gjorde så tyngde den tanken ned hennes sinne rejält. Vem kunde komma över hela sanningen? Helena vände sig rastlöst och suckade; Cecilia kunde hon inte få ur tankarna. Och allt på grund av några få förkomna ord som hade nått hennes öron, en vink här, en gissning där: Den unga hustruns liv i Götene var inte rakt igenom lyckligt!

Om hela sanningen tillkännagavs, så var det faktiskt så att det gick dåligt för Cecilia - mycket dåligt! För knappt hade hon hunnit bli hemmastadd vid högsätet, förrän Al började supa. Hans verkliga natur avslöjade sig mycket tidigt. Han var pervers och rå. Cecilia vädjade med tårar förgäves, ty han bara fortsatte supa dag efter dag. Och vad värre var, så fann hon att hennes egen make och förrädaren Bård var som hand i handske. Naturligtvis talade inte Cecilia alls om dessa saker när hon och Ursula kom på besök till Skövde storgård. Helena kunde sikta och sålla men fick ändå inte fatt på något ord från dotterns läppar om Als perversion, raseriutbrott eller sejdning. Den unga hustrun var så trofast, trofast till hjältemodets brant - hon var sådan som alltid ville kämpa på utan hjälp. Hur skulle då hennes mor kunna veta att, under dessa månader, Cecilia fann livet ohyggligt svårt under Als tak, och hennes hjärta var nära att brista av hemlängtan.

På övernaturlig väg fick Helena en aning om det hela nu, i ett skarpt glittrande ögonblick: Det stod riktigt illa till med Cecilia, och för varje dag blev det värre. Hon kunde helt enkelt inte lägga saken åt sidan - hon var tvungen att själv se hur läget var - och att avvakta till våren (1140) hade hon inte för avsikt. Vem visste vad följande månader kunde föra med sig? Hon måste drista sig till att genast bege sig iväg på den långa, kalla resan.

Nästa dag gick Helena igenom det hela med sina föräldrar. De samtyckte från början till slutet till att Uriel, den trofaste 'högra-hands-mannen' borde följa med, och det av många orsaker. Snön drev över gärdesgårdarna; dessutom hade vinterns korta dagar en besvärlig tendens att övergå i grådaskighet. Så sent som i förrgår hade Uriel träffat på vargar uppe på Billingen; dessutom rapporterade han att det på vägarna runt Skara fanns förrädiska platser där dimman hölls kvar.

Uriel blev i högsta grad upprymd över reseplanerna, och han var uppe före gryningen och gjorde iordning matväskorna. Folket på storgården var inte uppe ännu när de två, med fastspända skidor, redan var igång och gled på snön över gränsmurar. Båda var goda skidlöpare, som gärna åkte fort, och som ingalunda fruktade någon fara. Sida vid sida forcerade de framåt, medan snön knastrade under deras äventyrslystna valla. De tillryggalade Våmbs fält och mer, och de övergav den invanda vägen västerut för att ta en genväg längs skogsbrynet. Så fort de passerat förbi stubbarna, fick skidorna allt högre fart, och det gick undan i den isande medvinden. Det var spännande att färdas så här i den bländande låga gryningssolen mot snön.

Att följa sin bästa vän tätt i hälarna var balsam för Helenas ångestfyllda själ. Just i nuet var hon istånd att lägga oroande tankar åt sidan och koncentrera sig på skidspåret; lägga märke till träden i brynet. Uriel for så snabbt att hon måste vara på alerten för att hänga med ut och in mellan de tätt växande träden. Strax fann hon sig urskilja honom när han löpte i förväg och kom långt före henne, sittande på huk i en utförsbacke, likt en ledarvarg längs urskogens rand. De for vidare under mången timma, och ibland vände sig Uriel om för att se att hans härskarinna hängde med. Inte en själ såg de till; bara vit enslighet.

Åter fann Helena sig granskande stigfinnaren. Vilka sjumilakliv! Vad lätt han svängde medan matväskorna flög i luften. På övernaturligt vis fick hon ingen information om vad som pågick i Uriels sinne: den ovana misstanken som växte till sig som ett spöke och inte kunde kuvas. Medan han plöjde framåt tilltog hans vrede vid blotta tanken på hur någon kunde vara så grym mot Cecilia Benedictsdotter - den tanken kom snart att rent ut sagt göra honom besatt. Om misstanken stämde - Ve! över den mannen! Säkert skulle han slå honom och tilltyga honom både här och där; blåslagen skulle han bli från topp till tå.

Vid Sexten hade deras ursinniga tempo gjort dem båda trötta. Helena fann att hennes kropp hade blivit mindre kvick och beredd att ta svängarna - hon bad Uriel om ett 'ritardando'. Inte förrän de hade kämpat vidare till en rödja nära Varnhem lydde han dock. Där i närheten fanns det en fäbod, där de kunde vila sig; den kunde duga som rastplats innan de begav sig iväg på nästa etapp. Väl där, lossade Helena omedelbart skidorna och sträckte ut sig under ett snötyngt träd, och låg stilla länge. Doften av multnande trä kändes söt i hennes näsborrar, och åsynen av stockarna som dåtidens tand gnagt på kändes rofylld för hennes trötta lemmar. Hon var tung i huvudet, så hon lutade sig bakåt och slöt nästan ögonen helt. Hon önskade få ta en paus och få tänka innan de kom till Götene.

Det ena problemet efter det andra oroade henne. Måtte Himlarna garantera att de skulle hinna fram dit i god tid! Hur skulle hon bäst konfrontera Cecilia med de misstankar som nedtyngde hennes sinne? Den klarvakne Uriel lät ingen tid gå förlorad utan lagade dem en måltid. Han slängde av sig matväskorna, bröt ned dörren och gick in i fäboden. Med en hög hö till hands, hade han strax tänt en eld. Från fjärran tallskogar ljöd vargskall medan han satte fram torkad fisk och rågbröd; han tänkte: "De bestarna är i rörelse helt klart. Hade inte Frun sett deras tassavtryck längs skogskanten?"

Helena lastade över sin rädsla på Uriel medan de sakta intog Advent-kosten. Uriel råkade säga: "När vi väl har kommit inomhus, så ska vi ta itu med det här!" Hon anade inte vilka tankar som steg upp i honom, svartare än granarna där borta, svarta som fladdermöss. Mellan mumsandet och passandet av elden fann han tid att inom sig svära denna ed: De skulle aldrig återvända till Skövde med mindre än att hela sanning blev känd!

Iväg igen! De upptäckte att snö, som blåsten hade packat, gjorde det svårt att färdas; lika fullt var det uppmuntrande att se en rödja här och en stuga där. Och Uriel hade föga problem med att finna vägen - drygt tolv båk tjänade som landmärken. De var i behov av tur ändå - skuggorna hade börjat ligga mörka över det vilda landskapet. Helena mumlade trött medan hon lyfte blicken mot en outtröttlige framför: "Det är väl den timma nu då tuppen brukar sluta gala", och hon var nära att tappa balansen; fick lyfta ut ena benet som motvikt. Det var svårt att hålla undan för snöskurarna som Uriel virvlade upp på spåret, och hon fann den långa etappen knäckande. Oundvikligen utmattades hon av ansträngningen av hukandet och svängandet, och hon tvingades sakta ned för att räta på de värkande knäna. Hon tröstade sig med att de var närmare Götene nu, och borde vara framme före midnatt. Det var en välsignelse att ha kommit bort från de där björkarna med spökande snö, så att de kunde slå in på ett spår som var tillräckligt brant utför för att öka deras tempo. Snön kändes fjäderlätt, men spåret blev väldigt trångt snart, och mörkret var kusligt. Helena betänkte Lucianatten (12-13/12.1139) - natten utan slut! och hon upprepade: "...långa Lucianatten..."

När de var inne på etappen bortom Istrum och Ölanda, fann de småkullarna extremt riskabla; man fick verkligen se var man satte ned skidorna. Att de lyckades stå på fötter hopp efter hopp var i sig ett underverk, som Helena inte kunde finna naturlig förklaring till. Som påbröd bet vinden i hennes kinder och fick ögonen att tåras. Men på något vis lyckades hon hålla sig så upprätt som hennes trötta rygg tillät henne, och så kom de äntligen in mot Götenes mörka boningar, och hos Al Alsons stannade de. Det tog inte många sekunder att lossa de starka bindningarna från deras skor; sedan gick Helena tätt efter Uriel över gårdsplanen - de bar skidorna på axeln.

Hundar ylade ödesmättat i hundgårdarna, vilket fick Uriel att känna på sig att det var säkert någonting som inte var som det skulle här. Hur som helst - prisade vare Himlarna - de hade kommit fram med ihophängande kropp och själ. Och nu kunde de ta reda på hur det förhöll sig med det där rädslospöket som så länge hade hemsökt deras hjärtan. Knappt hade de två nått entrén förrän dörren slogs upp. Där stod Bård med en fackla i näven och blockerade deras väg. De skymtade stenhandlarens spritpåverkade ansikte; det fanns något djuriskt i hans blariga blick. Han frustade hånfullt och spottade ur sig en svordom mot Helena: "Å fan, åker du alltid snålskjuts med Uriel?" (Helena:) "Nej, inte alltid" (Bård:) "Du menar att du betalt denna gång..." Ett kallt raseri svepte genom Uriel: Han tog ett steg framåt, höjde sina skidor och lät dem sammanhållna landa på Bårds huvud likt en björnram; sa andfådd: "Det där är mítt svar på din fråga" medan Bård damp mot tröskeln.

Helena klev över honom och Uriel kom tätt efter hållande den fackla han plockat upp. Inomhus var Alsons sal föga upplyst, och det tog åtskilliga ögonblick innan hon fick syn på ljusstumpar på bordet. Härden var svart så när som på några få slocknande glödbitar. Helena tog sig för ansiktet och lutade sina skidor mot väggen. Odiskat! Ostädat! Hon skapade sig en snabb översikt... Ett spelbräde låg vid väggbänken och dess rutor låg spridda på lergolvet - detta var jarlens bröllopspresent till Cecilia och var svarvat av narvals-elefenben.

Helena led svårt av vad hon såg - överallt var allt i oordning. Då uppfattade hennes öron sordinerade snyftningar, vilda och bittra, och när hennes ångestfyllda ögon skådade bort mot östra väggen där den inbyggda sängen stod, mötte de det absolut mest shockerande som fanns på detta upp-och-ned-vända ställe: Cecilia! Hon satt på sänggaveln med röda kinder och snyftade utan tårar. Hennes make, som hängde över henne, visade sig vara full och på hemskt humör. Sanna mina ord, denna unga hustrus förvirrade position var sorglig. Klänningen skrynklig, huvudbonaden av linne ihopskrynklad på golvet - när hon fick syn på sin mor täckte hon över sitt ansikte med sina smala händer.

Al plågade henne; sa, medan han höll fast de trassliga flätorna som han grymt hade ryckt i: "Res dig, hörrô du! Fattar du inte?" Först när Helena sprang fram till dottern och grep ordentligt tag om hans handleder, då släppte han taget om Cecilias hår. Han vrålade: "Så det är du, din inkräktare, som har kommit in i min sal så här dags!? Det hade varit bättre om du hade stannat kvar i Skövde och lämnat din valp i mina händer" Han lade till en sur och arrogant svordom, och försökte skaka sig loss från Helenas grepp.

Ett grymt sken lyste i Uriels ögon - han hade släckt facklan och stod tyst i skuggorna och inväntade rätt sekund. Raseriet mot kvinnoplågaren gjorde honom förstelnad. (Junior:) "Håll tillbaka din hand och alla de trick dina barn utsätter mig för! Du har skämt bort henne under hennes uppväxt. Jag ska krama högmodet ur henne, var säker på det, och fan ta mig om jag misslyckas" Helena höll fortfarande fast Als vrister. Hon skakade våldsamt men försökte ändå kväva snyftningarna djupt i sitt bröst - hennes ansikte var likvitt; hon sa: "Varför gjorde du detta mot mitt barn, Al? Hur kunde du? Jag förstår att du måste vara galen, ditt förstånd har lämnat dig"

(Junior:) "Sköt dig själv, så sköter jag mitt, eller? Jag säger dig: Släpp mina händer!" När hon släppte taget, knuffade hon honom åt sidan. Sedan böjde hon sig över Cecilia och tog henne i famnen. Junior flabbade i ruset. Det var då han upptäckte Uriel, som stod orörlig med ryggen mot den stängda dörren med en dödande skarp blick. Förtryckarens ögon kisade; han hukade, spände musklerna och med ett vredesryck drog han fram sin dolk. Han raglade mot Uriel, som inte väjde undan en tum. Al väste mellan tänderna: "Guds förbannelse över dig, kvinnohandlare" och han höjde dolken högt för att hugga till.

Uriel svartnade av förolämpningen men stod orörlig med kylig blick. Han hade lätt klarat anfallet, men all uppdämd vrede mot kvinnomisshandlaren mobiliserades i honom. Han tog ett kvickt steg åt sidan, kollade noga hur Al rörde sig; som en blixt fattade han om angriparens hand, vred den vildsint och riktade dolkspetsen mot Als bröst. Cecilia skrek och reste sig från sängen och rusade fram för att ta fatta tag om Uriel - men för sent. Han sa hest: "Hämta pigor och drängar. Låt dem se en byracka som badar i sitt eget blod!" Helena gick med osäkra steg över golvet och satte sig på knä bredvid offret - offret för sitt eget vapen.

Hon knäppte händerna, utbrast: "Helige Olav, bed för oss. Vet du vad du har gjort, Uriel? Se, du har dräpt honom" Han svarade lågt och såg ned på henne skarpt: "Ja, antingen var han tvungen att dräpa mig eller jag honom. Jag skäms inte över det! Låt honom slicka sitt blod - den man som behandlar din dotter så illa"

Cecilia höll fast om dörrposten och darrade som ett asplöv, gråtande. Uriel kom fram till henne, sa: "Gråt inte så, Cecilia! Himlarna tar ut sin rätt sålunda från alla skunkar" Helena skakade sorgset på huvudet, sa: "Men, förstår du inte vad som kommer att hända dig nu? Gå och sök upp en präst! Och när du har gjort det måste du rymma, ta din tillflykt till skogarna, annars kommer de att hugga ned dig direkt" Uriel bet ihop och smög ut ur salen; spände raskt fast skidorna, och åkte snabbt söderut rakt mot en skogstrakt som sällan någon besöker.

Jo, jo, jo - det hade gått värre än han han gissat på. Vem kunde veta hur snart vaktstyrkan skulle vara honom på spåret. Kommen tillräckligt djupt in i skogen, stannade Uriel till så länge som behövdes för att spotta på snön och göra korstecknet. Här var säkert flyktingen trygg för järnlagen. Inte för att han fruktade klappjakt - lag och lagbrytare fanns fjärran från hans tankar just då. Han kunde vända varje vaktstyrka ryggen i hela landet tack vare sina outtröttliga lemmar, hjärtat inkluderat. Vad som hemsökte honom var de två kvinnorna där borta i Götene; han såg sig om på denna bleka tillflyktsort med ett uttryck av bottenlös besvikelse - skilld från sina uppdrag i Skövde kunde han inte vara så länge utan att det uppstod en bräcka i försvarslinjen runt storgården. Höken som satt där borta på sin gren höll skarp utkik genom skyfall och snöfall... - precis lika vaksam som den måste Uriel, 'den laglöse', vara i att se efter Helena och Cecilia.

I Götene var allt väldigt upprört. Gårdens folk och grannar kom och trängde sig in, sammankallade av en skriande slavinna. Denna var smått hysterisk och hade tidigare förts in av Bård i köket. Men hon hade minsann sett genom kikhålet hur Uriel fällde Bård på Alsons tröskel!

Kapitel xvi - FRAMÅT, PILGRIM!

Korset vilade tungt över Skövde. Det träffade jarlen och Frun djupt i hjärtat; deras dotter Helena kände av dess vikt, hennes dotter Cecilia försökte modigt bära det. Som påbröd tillkom dimhöljda rykten från Götene-tragedien; lögnen löd: jarlens dotter var lika ansvarig för attacken på stenhandlaren som för dråpet på Al Alson Junior. När A-A Senior, efter påtryckningar från Bård, ville ställa Skövdejarlen inför rätta, möttes han av dåliga nyheter. Alla de grova ord som slungades mot Helena - jämte Bårds opolerade sagor - missade helt enkelt målet. Ärligt folk betraktade anklagelserna som babbel. Djävulskaps-makarna kunde gå till rätta för att få ersättning med buller och bång, men det var säkert att ingen budkavle någonsin skulle gå från hus till hus. Nej, själva idén med att hålla ett Ting på Domarstenarna å deras vägnar bedömdes som absurd.

Folket i Skövde tolkade vittringen rätt och sa: "Låt svinen kalasa på dårskapen, ja, låt dem kalasa i sitt eget förorenade tråg!" Härskaror av ögonvittnen och öronvittnen var redo att 'svära på hjaltet' beträffande jarlens dotters integritet, vars liv var så heligt och så aktivt med välgörenheten. Allt rättsinnigt folk i tre socknar kunde skriva under på vilken god tjänarinna till Himlarna Helena alltid hade varit alltsedan barndomen; inför människornas ögon hade hon levat sanningsenligt, trofast, plikttroget och målmedvetet.

Men själv hade hon enbart i hågen att inte söka något annat än Evigt Liv. Nu, mer än någonsin, brann hennes åtrå att tjäna den Allälskande med ett hjärta lyhört för hans lag och med en vilja som är ett med den Gudomliges. Hon informerade Cecilia om denna hennes käraste målsättning en dag då de klättrade uppför den branta stigen upp på Billingen för att leta efter näckrosor till altaret: "Gud vill inte att varesig mitt eller ditt liv ska vissna under mörka dagar. Våra liv måste snarare påminna om näckrosorna där borta. Hur flammande reser de sig inte över gyttjan och öppnar sina kronblad åt Guds ljus; de ler medan de sänder sin parfym mot himlen!"

Helenas helighet tilltog alltså. Hon såg sitt slut på jorden tydligare för varje dag som gick. Gradvis upplevde hon hela Götaland bildligt som en liknelse för Guds större värld av nåd; alla dess scener som en harpsträng på vilken hon kunde prisa Skaparen. En ödmjuk trälinna skulle hon vara, som böjde sig av kärlek och beundran - i kroppens och hjärtats ensamhet; i bön och bot. Ja, om Gud krävde mer, så var hon redo att vända sin älskade Skövde storgård ryggen. Kallet att leva dolt med Kristus i Gud kändes starkare och starkare under det att hon betraktade Honom som offrades på Korset eller bad på den heliga platsen i granskogen.

Under de många vakorna, under många morg'nar, började hon inse såsom aldrig tidigare hur äkta kärlek kräver att man ger upp sig själv - alltid och överallt. Och hon hörde dessa ord: "Om någon vill komma med mig, upphörde han att tänka på sig själv, bure han sitt kors och följde mig (Matt.16:24)" Följdaktligen måste hon ge ett heligt löfte om att gå den vägen. Med öron känsliga för ljudet av gudomliga fotsteg önskade hon kärleksfullt att få göra en pilgrimsresa till Jerusalem, följande vår lidande Frälsares exempel.

En dag tidigt på sommaren 1140 inledde Helena sin långa resa. Hon var klädd i en brun dräkt; hade ett rep runt midjan, och hennes ymniga hår var uppbundet under ett vadmalsdok. Ryggsäck, kappa och stav av hassel medförde hon - pengar och smycken hade hon gömt under säckväv, avsedda att användas som gåvor och till att, om det i värsta fall skulle vara nödvändigt, betala för att få följa med på transportmedel.

Vid middagstid på Romanus av Subiacos dag, som i Skara stift firades 21/5 - annars 22/5 - ("Sancti Romani confessoris") kastade hon sig ut - etappen var lång, men hon var ganska hemmastadd i dessa trakter. Inga tvivel fick hennes sinne att mulna, ingen rädsla oroade hennes själ, när hon skyndade fram och traktade efter att få en skymt av det heliga landet. Fåglar hälsade henne med att kvittra och prassla bland träden; skördefolket som hon mötte på vägen sjöng muntert de också. Det var rent av övernaturligt hur hon tog sig fram; dock var hon redan som barn van vid skogarna. Om natten satt hon på knä och hennes lovsång ekade i skogen. Dold i sin lövsäng kunde hon vara på långa 'rendez-vous:er' med Gud.

Men det var i gryningen som pilgrimen från Skövde bad som bäst i gömställena. Efter att ha snyggat upp hår och kläder, färdades hon vidare, till freds med hela världen. Med säkert hjärta tog hon sig fram - minnen skockades i henne och förgyllde färden. Hon fastade till lunchtid, och själva lunchen blev endast obetydlig - hon verkade bli lätt och overklig. Sålunda korsade hon Västergötland, från skogsväg till slättväg, och hon dröjde bara vid gårdar så länge som behövdes för att besöka gårdskyrkorna. Ingen där omkring, inte ens kyrkfolket, tog henne för att vara en jarls dotter; ibland kunde en ryttare se ned på henne när han kom nära henne, men allt han såg, när han saktade in, var det nedböjda huvudet på en vandrerska.

På kvällen den 27/5.1140, Augustinus av Canterburys dag hörde hon att det rasslade till i skogen intill; så hördes ett välbekant "Kockoo!". Genast visste hon vem det var - "Uriel!" Snabbt pressade han sig fram genom buskarna, barfota och tyst som en lo och han tog 'fågelvägen' fram till pilgrimen. Trots dunklet kunde hon ana hans breda leende. Och då hände något oväntat: Han släppte ned sitt vadmalsknyte, lyfte upp Helena modigt med ena armen och kysste henne på doket. Han ställde ned henne på fötter; sa: "Sannerligen - har inte du blivit lätt som ett lamm" Helena tittade på den barfote från topp till tå och sa vänligt: "Jag är glad, du eremit, obeskrivligt glad att du är förmögen att önska mig en 'God Resa'. Men även du har avsevärt förändrats" och det hade han: kläderna var trasor; han hade rufsigt hår och såg utmärglad ut. Uriel verkade avfärda den saken med ett leende, men hon lade märke till hans grå hy och spända mun; hon bad: "Berätta något om dig själv. Har du varit i skogen hela tiden?" (Uriel:) "Ja, frun, i sällskap med en pälshandlare från Island" (Helena:) "Hur kom du hit då, till denna avlägsna plats?" (Uriel:) "För att se till att du kom säkert iväg!" (Helena:) "För att se till att jag kommer säkert iväg?"

Strax fick de syn på två omkullblåsta träd, och de slog sig ned och betraktade varandra. Deras konversation kom att handla om minnen från gamla dagar, när Helena bara var en jungfru: med vilken framgång de hade fiskat tillsammans i fjärran forsar: hur hon var van att med glädje varandra bort över ängarna och i terrängen, tappande löv efter sig för att markera vägen om hon skulle komma bort: hur hon samlade kvistar och torra grenar att göra upp en eld med, så att Uriel till slut skulle kunna finna henne. Hon sa åt honom att hon fortfarande var i stånd att minnas gamla vägar - bara två gånger hade hon varit tvungen att gå lite tillbaka för att komma rätt.

Helena fruktade att vaktstyrkan skulle hitta 'den laglöse', med tanke på det jaktrop som ljöd bortom landet mellan Vänern och Vättern, men när hon informerade Uriel om denna fruktan, skrattade han så det genljöd bland träden; han gav rådet: "Fru Helena, lägg all fruktan åt sidan. Så vitt jag tror kan jag klara mitt med hjälp av denna goda arm. Och vad mer är så kan du räkna med att jag kommer att uppehålla mig runt Skövde med lyhörda öron, redo att beskydda dina egna kära" Med tacksamt hjärta tog pilgrimen till sig alla hans ord. Hon reste sig sedan, samlande kurage nog till att säga "farväl". Hon tog hans hand i sin och höll den stadigt medan hon gav honom hans sista uppdrag: "Glöm inte, Uriel, vad kyrkoherde Josef gjorde klart för dig. Hör du det, min modige 'högra-hands-man'. Undfly den Onde, och var inte rädd för att utan synd möta stötestenarna på din väg. Och lova mig att du kommer att handla klokt när jag är borta" Uriel lovade. Hon lämnade honom så med en välsignelse.

Hon gick nedför vägen och den 'förstenade' Uriel stod lamt och såg efter henne; han önskade att hon skulle se sig om åtminstone en gång; han önskade han kunde följa henne på avstånd. Han skulle gladeligen ha krupit på alla fyra till kusten för att resa vid hennes sida på någon båt; ja, gladeligen ha hoppat i havet för hennes skull. Men han visste att hon absolut inte ville det!

Långt efter att natten hade slukat henne, stod han såsom fastväxt. Detta att hon reste bort efterlämnade ett tomrum i hans sinne, en värk i hans hjärta. Han sjönk ned på vägen med korsade ben och löst hängande armar. Han satt som på lit-de-parad medan timmarna sakta defilerade förbi, dystert eländig, och ingen såg honom annat än månens vita finger. Till sist slöt han ögonen och lade sig på ena sidan, alltför trött för att flytta sig, och försökte somna. Men ensamhetens tankar höll stånd mot sömnen. Vid S:t Olav! - han skulle verkligen hålla vad han lovat Helena. Han måste löpa den raka banan, fast skog och berg säkert måste försakas - löpa livets svåraste hinderbana. Uriel, 'den laglöse', lyckades sakta sätta sig på knä, och med en kvist ristade han två streck på marken - ett Kors!

Kapitel xvii - MED MOLN SOM RESESÄLLSKAP

Helena, pilgrimen, hade turen att finna en södergående fraktskuta med åtskilliga munkar ombord. De satte segel samma dag vid ebb och seglade nära kusten i förhoppning om att undgå stormar. Benediktinermunkarna var samlade på fördäck och betraktade med glad uppsyn den blå himlens ärorikedom och de oordnade gröna vågornas dans, översållade med diamantdamm. Men Helena stod vid sidan mot relingen, slank och senig, ensam så när som på älskvärda tankar. Inför hennes själs ögon framträdde visionen av en annan pilgrim, som kyrkoherde Josef hade berättat om för henne - Sunniva, dottern till en irländsk kung, som för länge sedan hade (ca.145 år tidigare) övergivit sitt lyckliga fädernesland för att segla just dessa farvatten och bygga sin härd i en grotta på ön Selje, ön med betesmark. Änglar hade beskyddat henne; ja, de hade trofast gjort denna heliga prinsessa sällskap, sett efter varje hårstrå på hennes huvud, och skyddat hennes ärorika dygd hela vägen till slutet.

De som betraktade Helena måste förundra sig över sin medpassagerares heliga 'frånvaro' från det jordiska. För det mesta syntes hon försjunken i tankar och hon bad konstant. De tyckte det var udda för en dam att vara instängd på en skuta med ett omöjligt, förhärdat manskap. En av dem mindes sig ha hört talas om Skövdejarlens dotter, som kallades 'den heliga änkan', och som planerade att bygga ett Guds Hus! Det torde nog vara just hon och ingen annan, ty passageraren föreföll resa ensam - så fjärran från människors beröring, lik en bild på ett altare. Man instämde i omdömet att den som lever och agerar som så här, måste vara mycket helig.

Innan två dygn vara förbrukade, rörde sig tjocka moln västerut vid horisonten. Medan man hissade alla segel man hade, kom Helena, som stod på fördäck, att minnas en gammal saga - "likt mot ulvar, vilka åto solen!" Hon ansträngde sig förgäves med att se skymten av land österut medan sjön hävde sig och det fyrkantiga seglet hängde snett; det darrade på sin massiva ekmast. På ett ögonblick hade skutan träffats av en förskräcklig vindby. Det knakade i timret; där kom stora rullande tunga vågor. Pilgrimen kände smaken av salt skum, för första gången sedan de seglade på Mälaren för länge sedan. Styrmannen röt: "Låt det komma, ju snabbare desto bättre. Och låt bli att sänka segel!", men det dröjde inte länge förrän han ändrade uppfattning. Åskmolnen som kapplöpte mot skutan var som en trupp av vilda hästar. Jättevågorna var fler än träden i skogen. Det verkade som att skutan löpte amok; så vitt de kunde bedöma, så kunde hela besättningen svepas i havet när som helst. Medan man väntade på det, sprang styrman omkring som ett vildsvin och röt order vassa som piskrapp. Besättningsmännen slet hårt; de rodde tungt - hala och dra, dra och hala - för att inte uppnå annat än att nötas ut av vinden och strömmarna, tills det inte längre föreföll som att mänskliga muskler kunde slita och som att allt säkert var förlorat.

Helena tittade på med stora ögon hur hornlika nävar utkämpade ett sjöslag mot en argt avanserande fiende, som knappade in på dem. Hon följde med i skutans rörelser; den dök ned i en förfärande håla för att i nästa ögonblick explodera under hennes fötter. Så började den ena vågen efter den andra att brytas hotfullt mot stäven. Hon observerade saltvattnet som rann från hennes pilgrimsdräkt, och att hennes hår var som en dränkt katt under hennes genomblöta dok. Därtill kom en märkligt eftertänksam blick då hon sjöng: Salve, Regina, mater misericórdiae; vita, dulcédo et spes nostra, salve. Ad te clamámus, éxsules fíliï Evae. Ad te suspirámus, geméntes et flentes in hac lacrimárum valle. Eia ergo, advocáta nostra, illos tuos misericórdes óculos as nos convérte. Et Iesum, benedíctum fructum ventris tui, nobis post hoc exsílium osténde. O clemens, o pia, o dulcis Virgo Maria".

Våt men inte det ringaste bortkommen höll sig Helena fast på däck tills hon sjungit klart denna vädjan. Sedan tyckte hon att det var spännande att beskåda det hemska och hotande havet; 'ös-karlarna' som arbetade runt länspumpen; hur roddkarlarna slet med vikingakraft medan årbladen knappt fick fäste i det rosenrasande vattnet. Men hur de än rodde så blev stormen vildsintare - stormen ylade, strömmar slogs med varandra, och skutan av tjockt timmer stävade vidare liksom berusad. När Helena såg vart hän de hade kommit - havet gapade mot dem liksom en öppen grav - dristade hon sig ned under däck, noga med var hon satte fötterna. Vattnet stod upp till anklarna runt roddkarlarna. Hon visste att det fanns män där som kunde sätta igång med att möta döden och möta den med ett skratt, trots att de var levnadsglada. Pilgrimens lugna uttryck störde deras hopp lika lite som hennes ord under dessa de farligaste stunderna; det vittnade de om och de svor rättframt på att de upplevde henne vara till största hjälp, henne, som de tidigare bedömde vara skygg som en unghäst.

Nästa morgon kom Helena ut ur sin sovplats i halv-hytten under akterdäck insvept i segelduk. Hon hade fördrivit hela natten bedjande, och hennes huvud kändes odistinkt och stumt. Runt om dem i vågskvalpet flöt tecknen på att ett fartyg hade förlist - söndersliten segelduk, fragment av åror, spant och bogvirke. Men hon var glad - över väderomslaget. Solen hade behagat komma fram och belyste havet fläckvist, och trots att tunga vågor ännu slog över skutan, så var det klart att stormen bedarrade. Hon fick vinden i halsen när hon ropade, närmande sig styrmannen: "Du äger en skuta som inte vill förlisa!" Han log självsäkert och sa: "Precis! Hon kommer att bära oss länge än. Liksom människors fältslag tar slut, gör också stormars uppror det. Det är heller inte dags för oss att sjunga svanesången" Helena pekade, sa: "Se där!" - långt framför dem kunde urskiljas klippor beslöjande kustens mörka linje. Det var i alla fall ett lyckligt 'första land i sikte' för besättningen, som hade kastats runt av stormen. De kunde luta sig bakåt nu och vila på årorna medan de såg havet retirera sitt uråldriga hot.

Skutan stävade själv stadigt nu, och då stämde man upp en sång med så fylliga röster att dessas djupa resonans påminde pilgrimen om gammelklockan i Skaras Klosterkyrka. En timme senare kunde de alla skymta nakna klippor som steg ur havet, och det ljus-reflekterande brytandet av vågor mot desamma. Aln efter aln satte de sig med rytande utmaning upp mot tidvattnet. Man hade hunnit bli väderbiten, och man var nära utmattning när den stunden kom då de slank in i en vik, där den robusta skutan sedan ryckte i sin ankarkätting. Helena fick veta av styrmannen att hamnen benämndes "Nord-Själland"; hon påmindes: "Så detta är scenen för Bård Guums djävulskap - platsen där man samlades vart nionde år till offerfester"

Hon hade länge föreställt sig att Tisvilde var ett sjukligt land; genomhugget av vikar och läckande av källor. Hennes far hade vinnlagt sig om att informera henne om hur landet faktiskt är och om hurdant det laglösa folk är som lurpassar under björkarna under natten mellan 23 och 24 juni - Sankt Hansnatten - då de slaktar människor och djur, och hänger upp de blodiga liken i träden. Helena frågade sig: "Vad vore alltså mer lämpligt, än att jag utverkar försoning för synderna begångna i detta mörka land. Om levnadsglada sjömän vågar utmana de Övre Elementen, varför skulle då en pilgrim kura ihop inför de Undre" Det skulle hon aldrig, inte med jungfru Marie hjälp! Detta är bakgrunden till varför Helena av Skövde valde denna hedniska lund för sin botgöring. Hon skulle ta alla risker, ja, välkomna dem, i syfte att vinna den heliga Pokalen.

Utan en tanke på att vara rädd, drev hon på sina trötta ben framåt, och marscherade vackert in i den ruvande skogen. Detta var förvisso en plats som pyrde av ondska, en läskig boning från vilken kristna själar tycktes ha flytt. Här hade ingen fågel något rede, inte en åttondelsnot av fågelsång anades i de halv-dager-suddiga trädtopparna; bara skuggor vid varje steg, vilka gav en mörk antydan om Tors och Tis skräck.

Djupt inne i den hedniska fornborgen, där träd stod runt omkring lika grymma domare, knäföll hon. Det fanns ingen tid att tänka på att vara utmattad, bara tid att nitälskande be för alla syndare, och i synnerhet för dem som ämnade komma hit med onda böjelser denna midsommarafton. När bönerna var över, släpade sig den trötta pilgrimen bort till en stor sten ('Helene Graf'?) och kastade sig ned på bara marken för att vila. Hon mumlade precis innan hon halkade in i en drömlös slummer: "Måtte Gud skänka sin älskade sömn". Endast en gång vaknade hon den natten, och då märkte hon att hon inte kunde hålla ordning på de korta timmarna; inte en tanke ägnades ens då åt underliga former i mörkret eller åt lurpassande faror runt om.

Gryningen kom för att silverfärga Tis björkar och för att ertappa den heliga änkan på knä, skänkande tack till sin Skyddsängel. Att få ordning på det fuktiga håret noggrannt krävde bara några få minuter, och sedan skyndade hon sig till stranden. Man kunde ha trott att hon var på väg till ett julefirande av hennes ljusa och glada min att döma. Till sin överraskning fann hon att det låg en annan båt där när hon nådde havet - samma natt hade den kommit in och kastat ankar-sten med bredsidan mot skutan. Dess ägare var begåvad med en besättning av utvalda män, och planerade att stryka längs Wagriens kust. Helena sa till munkarna att hon var nöjd att få segla med vilken bark som helst i så låg fart som en ensam åra kan åstadkomma, så länge som den bara förde henne närmare den ort där Jesus Kristus, Guds Son, hade bott.

Havet böljade som ett moget majsfält tillhörigt Skövde storgård när man nådde sundet som ledde in till Hamburg. Till varje pris ville Helena göra detta till sitt första ärende till ärkebiskopen och vinna hans välsignelse. Var han inte en av käre Ansgars efterträdare? Och folket som rörde sig på denna antika ort, hade inte förfäder till dem bistått aposteln med sådden av de första Trosfröna i Nordlanden? - kyrkoherde Josef hade benämnt dem Friser.

En ny fröjd gick som dyningar genom hennes själ när hon kom fram till den frekventerade hamnen. Gående nedför landgången kände Helena att hennes ryggrad hade blivit förunderligt stark - det var inte att undra på efter de där mörka dagarna till havs och den läskiga natten i Tis lund. Hon knöt om sig doket hårdare, och ämnade uppsöka kyrkan snarast möjligt: "Den torde ligga där borta där jag ser det nedrökta och stabila klocktornet" och hon började gå i dess riktning med ett uttryck av helig beslutsamhet. Folkmassan runt hamnbassängerna gapade av förvåning över pilgrimens klädsel, men hon stegade på utan att bry sig, från varv till varv, förbi kanaler och illa skötta byggnader.

Under marschen underhölls hon av vad hon hört om en annan pilgrim, Alexius Bekännaren: En högboren och helig yngling, som stack från sin egen bröllopsnatt för att bli en Guds vandrare. Och hans resor från Teveres stränder, ô, de var underbara! De nådde längre än några hon själv kunde tänkas pröva på. Han var Roms ädlaste, och skodd med nitälskan hade han gjort pilgrimsfärder överallt med ivriga steg, bland höga och låga, rika och fattiga. Med årens lopp blev han alltmer lik sin Gudomlige Mästare - ty att älska Gud är att bli gudalik. För Alexius var livet bara en bro som man skulle gå över under det att ens blick är fästad på Evigheten. Och han var sitt löfte vackert trofast, för först mot slutet av sitt liv återvände han till sin fars hus, där han dog som slav klädd i trasor i ett mörkt hörn, utan att begråtas, utan att bli identifierad.

När den ivriga pilgrimen Helena steg på i den ofta nedbrända klosterkyrkan, knäföll hon i skuggan av ett antikt krucifix, förlorad i kontemplation i så hög grad att hon knappt lade märke till en själ runt henne. Efter den heliga Nattvarden, måste hon uppsöka ärkebiskopen, iakttagande kyrkoherde Josefs råd att ty sig till prästerskapet hellre än till tertiärer. Emellertid var det långt från lätt att komma nära en, som stod i Ansgars ställe; likafullt kunde man inte stå på avstånd och omfattas av den helige mannens välsignande. Tacksam över att sakristiedörren stod på glänt, dristade hon sig in i dunklet. Det råkade sig så bra att prästen vid garderoben rätt gissade vilket ärende pilgirmen var ute i, och ledde henne rakt fram mot knäfallsbänken, varifrån ärkebiskopen just hade rest sig från sina böner.

Vid hans andakts avslutande gick Helena kvickt framåt, knäföll djupt på ena knät och kysste den vördnadsvärde mannens ring. Hon sa vad hon hette och avhöljde genast sin plan för honom att besöka Golgata. Ärkebiskop Adalbero frågade: "Har du någonsin farit så där långt?" och Helena svarade: "Aldrig tidigare - åtminstone inte på det här sättet. Denna gång..." Adalbero log: "Jag förmodar det. Denna gång vill du drista dig mycket, mycket långt bort" Hon sa långsamt medan han såg hennes utstrålning av absolut beslutsamhet: "Ja, herr ärkebiskop" Han betraktade sin besökare granskande, medan hon informerade honom om planerna och om sitt hjärtas åtrå. Inte förrän hon hade sagt allt, bjöd han henne att sitta ned på den låga väggbänken. Då började han gå av och an, understundom stannande för att se på taket med dess synliga bjälklag och för att se på pilgrimen från sakristieskuggorna; han tänkte "Det här är en ädel dam, och hon är rikt utrustad andligen, i kontrast mot hennes utslitna pilgrimskläder - ja, hon är av fint fabrikat och välstöpt från vadmalsdoket hela vägen ned till hennes nätta bara fötter" (Adalbero:) "Du är lik Paula, men skulle du vilja ha Eustochium som färdkamrat?" Helena väntade, medveten om Adalberos kritiska granskning.

Det var tyst länge, tills hon talade ut: "Jag kan inte avgöra hur mycket tid den långa färden till Jerusalem kan ta, men säkert är det att jag hellre färdas ensam. Det är ett löfte jag gav för länge sedan som för mig hit; för, efter att ha fått god fason på mina affärer, bedömde jag det rätt och riktigt att genomföra en pilgrimsfärd med lugnt sinne" Adalbero lyssnade intensivt. Först gav han sitt huvud en hopplös liten rörelse; hans sunda förnuft var påslaget och sorterade isär 'För' och 'Emot'. Nu sa det 'Ja', men i nästa stund 'Nej'. Inombords var han, denne f.d.soldat som bar Ansgars mantel, märkligt rörd och något rörig!

De två betraktade varandra under tystnad en stund. Adalbero tänkte: "Nej!" och sa allvarligt: "Måhända vore det bättre att inte färdas längre" Helena vädjade, och försökte undvika att darra på rösten: "Säg inte så. Det ligger i Guds händer vad som än drabbar mig, och han kommer inte att gå mig förbi" (Adalbero:) "Jag förmodar väl det. Men..." - en skugga förmörkade hans fina blicks ljus - "Du är ung ännu, knappt 40 år? Och du är ofattbart vacker och attraktiv! Det går inte att jämföra riskerna för en man och för en kvinna - även för en icke-attraktiv kvinna är riskerna mycket större" Helena kastade blickar mot honom som var till hälften vädjande och till hälften defensiva; hon sa: "Jo riskerna är större än för en man, men trots det har jag kommit så här långt oskadd. Säkerligen kommer Jesus Kristus, Guds Son, och jungfru Maria att hjälpa mig tryggt igenom resan"

Adalbero prövade henne och kontrade med: "Föga har du tänkt på de förfärliga farorna som väntar? Huggormar kan finnas på den väg du ämnar följa, giftormar som sprutar etter över en" Under den följande tystnaden lade han märke till den välborna takten i hennes uppförande; sedan sa Helena ödmjukt: "Innan jag påbörjade färden ägnade jag mången tanke åt dylika" Adalbero gick omkring på sakristians klinkergolv; sa: "Huggormar, ja. Kanske finns det lika många, om inte fler, än på helige Ansgars dagar, då han hamnade bland de vildsinta vikinga-bosättarna i ditt eget land. Tro mig, manikéerna har brett ut sig och de genomströvar landet - attentatsmän är de, grymt kallblodiga, och de dyrkar satan. Jag vill inte besudla min mun eller dina öron genom att berätta om vad de säger och gör" Ett älskvärt sken lyste i Helenas ögon när hon talade med en låg, känsloladdad röst: "Gud har ställt sina Änglar runt dem som älskar hans heliga Namn, så att ondskan inte kan närma sig deras tält (Ps.34:8)"

Adalbero såg den oskrymtade äktheten hos denna kvinna; ändå kände han ångest inför att låta henne bege sig iväg; han sa: "Låt vara att gott och enkelt folk kan finnas i ditt land, vid sidan av de onda och illvilliga. Men, tro mig, halv-vildar och kättare vistas överallt i Sachsen och längre söderut, till och med i det heliga landet" Helena svarade ljuvt och med superb avvägning på dessa förfärande ord: "Dristade sig inte bräckliga kvinnor till Jerusalem, via mörka och onda sidovägar, en Påskdagsmorgon för länge sedan?" Adalbero stannade. Han vände ryggen mot Helena under en stund, och det syntes att en vetskap växte fram i honom. Han tänkte: "Tro det eller ej, så har denna fullfjädrade pilgrim prövats med stridigheter och åtskillig bedrövelse; hon kombinerar en moders ömhet med styrkan i bra stål. Jag begriper att hon inte är rädd för någonting, efter att ha skymtat hennes helighets skönhet. Jag kan med säkerhet dra den slutsatsen att Gud kommer att öppna en väg för henne och garantera henne ett stadigt hjärta mitt i pilgrimsfärdens storm och fara"

Den gamla klocka, som kallar till tjänst, klämtade alltmer starkt, och Adalbero vände sig om mot Helena, ansikte mot ansikte: "Fru Helena. Säg mig om du har några vapen till att försvara din ära med?" och hon svarade lugnt: "Nej, inga. Alltsedan barndomen har jag unisont lärt mig fäktning och sång, men de enda vapen jag bär är Trons Sköld och Bönens Svärd, för jag är säker på att de räcker till" Adalbero fattade tag med båda händerna om guldkorset på sitt bröst och sa: "Var då lika rädd om dem som om ditt eget liv. Värdigare vapen kan du aldrig bära på vandringsvägen, än Tro och Bön" Helena gav honom en snabb blick, reste sig från bänken och föll på knä; sa: "Helst ville jag gå nu, direkt, högvördigaste herr ärkebiskop, om du bara ville ge mig din heliga välsignelse" (Adalbero:) "Säkerligen vill jag det" Helena böjde sig djupt och den gamle herden välsignade henne.