SSHGO

ORDINIS HELENUM

HELENAS KOMPILATION

I

NAMNET HELENA: Med Elene avses den flätade korg i vilken man bar de heliga föremålen till Artemis' kvadrennialfest Eleneforia i Brauron nära Athen. Gudinna Elene egen fest heter Elenia. Med Elenion avses en liten sådan korg, betecknande den "flätade" undersidan av blomkorgen på växten Inula Helenium. Ordet Inula kommer av Elenion, så namnet är en tautologi. Denna blomma var först den heliga växten som, vid sidan av Platanen, hörde till Gudinna Elene kult; senare, i Norden, har Inula kommit att förknippas med S:ta Helena. Gudinna Elene kult och hennes namn är äldre än Grekland och den hellenska kulturen. I Europas länder har Elene ombildats till lokala namnformer. I Sverige förekommer formen Elin första gången 1237 (Elin Suerchonis, dotter till Sverker d.y.). I Grekland förekommer Lenio. Helena förekommer i Sverige runt 1150 de första gångerna: en nunna i Lund död 28/1, och en lek-kvinna i Skåne död 4/9, och en Helena vars namn är ingraverat på en flat sten i Öreryds k:a.

 

HELENAS ATTRAKTIONSFÖRMÅGA: Helena är världens vackraste kvinna, och kampen om att erövra henne har satt världen i brand enligt den hypotetiske gnostikern Simon Magus. De av hennes kultcentra som man idag känner till är Platanistas och Therapne på Peloponnesos; ett i staden Tyros och ett på Rhodos, samt, för Sveriges vidkommande, Götene och Skövde; för Danmarks, Tisvildeleje. Som Gudinna har hon dyrkats i Iran-Irak, Samarien och Syrien-Libanon. I Ordspråksboken, Syrak och Visheten beskrivs hon som den personifierade visheten, inspirationen till vilka texter hebréerna fick under den babylonska fångenskapen. Fascinationen inför henne har aldrig upphört, och hon har engagerat författare och andra konstnärer under årtusenden, och i nutid pågår bittra strider om hennes roll i Sverige och Danmark; folk är som galna efter henne och vill äga henne för sin egen del, oavsett om det handlar om Gudinnan eller Homeros' mänskliga Helen eller Helena av Tyros eller kejsarmodern Helena  -  eller vår västgötska Helena. Det har utvecklats till en demonisk tävling där det gäller att vinna hennes pokal  -  och allt detta indikerar att hon existerade och existerar och alltid kommer att existera.

 

I Skövde finns det en tradition som beskriver hur byggmaterial tillhörigt ett birgittinskt kapell, som var under uppförande i Käpplunda under 1400-talet, av osynliga händer eller av Helenas prästerskap släpades om natten till Helenakyrkan i stadens mitt  -  ett bevis på Helenas attraktion och behov av att vara den enda på scenen.

 

EN STÄNDIGT UTÖKAD FLORA av uppgifter om S:ta Helena för oss ständigt längre bort från Brynolfs grundtext  -  den enda skriftliga källan till information om henne själv; om hennes kult vittnar avlatsbrev, reliker, hennes vattenkällor och hennes kyrkor. Man får det intrycket att individer har erhållit information om henne via drömmar, såsom genomgående gäller hennes "återupptäckter" i Medelplana och Ränneslöv, vilka sedan presenterats i vetenskapliga termer, och då nämnda drömmare har passande titlar och aktning, blir dessa uppgifter framledes uppfattade som fakta. Man måste givetvis respektera en individs drömmar, men faran ligger i när drömmar försåtligt omvandlas till sanningar. Naturligtvis är vidare musikaler, pjäser, uppsatser och romaner om S:ta Helena berömvärda, inklusive hennes "Hemliga Noteringar", i och med att de håller henne levande i folks medvetanden, men uppfatta inte innovationerna som medeltida fakta!

 

HELENAS MORS FÖRHANDSINFORMATION: I Skaraborgs Läns Annonsblad lördagen den 19 juli 1947 skrev Yngve Wilhelmson: ... och enligt sägnerna skulle Helenas mor natten före hennes födelse ha haft en uppenbarelse, då en ängel sagt om det väntade barnet: "Hon skall bära helgonens gyllene krona". Den som givit Wilhelmson uppgiften påstås ha varit intendent IO Fridell, Skövde (GL s.92). I Brynolfs text förekommer inte denna uppgift. Det närmaste man kan komma är den lagerkrans som Helena fick mottaga i Himlen efter sitt martyrium.

 

NÄR FÖDDES HELENA?: Enligt de två äldsta uppgifterna om hennes dödsår, inföll detsamma 1140. Eftersom biskop Brynolf Algotsson berättar för oss att hon, när hon blivit änka några få år innan martyriet, varit i fertil ålder och attraktiv på äktenskapsmarknaden, torde hennes födelseår ligga runt 1100. Hon föddes enligt Brynolf när otrons vinter hade passerat; när den kristna tron hade blivit känd inom fäderneslandets gränser, dvs runt år 1100. Enligt en skämtsam övertolkning av Anders Forssenius, som uppger att Helena verkat 200 år innan fru Brita, skulle Helena ha fötts ~1102, ty Brita föddes ~1302.

 

VAR FÖDDES HELENA?: Brynolf uppger 1288 att Helenas hem var den stora, lantliga egendomen som kallas Gothene, och hans auktoritet krossar varje motstånd. Bonniers 'Svenska Män och Kvinnor" meddelar 1944 att hon förmodligen föddes vid tidigt 1100-tal i Götene. Brynolf definierar vad Götene var för någonting vid den aktuella tiden; sockensystemet var inte genomfört förrän mot slutet av 1300-talet. Av texten framgår att egendomen hade en kyrkobyggnad. Under 1800-och 1900-talen har det tagits för givet att Helena var från Skövde eller Våmb. Under alla omständigheter härstammade Helena från, och verkade i, Västergötland.

 

SKÖVDE: Under 1900-talet har man lokalpatriotiskt i Skövde hävdat att Helena föddes på den plats där Skövde senare kom att byggas. De som kallar den hypotetiska orten för Elene vill till Helenakultens ursprung se detta ortsnamn och icke en kvinna vid namn Elin. En annan källa menar att en storgård inom Sverkersätten legat där Skövde nu finns, och att Helena fötts inom aristokratien ibidem. [Skövde ligger i häradet Kakynd, först nämnt 1225, och nämndes första gången 1281 "i Skodwe"; namnet kan betyda Helig (vi) Lägerplats (Skede), men den stavelsen kan annars tolkas som Skot (kil), kilen in mellan södra och norra sidorna av Billingepasset. (Stavelserna blev omkastade under 1500-talet: Skodwe blev Skövde). Olof Skötkonung kan ha uppkallats efter detta Skot, och Elinemarks Kulle skulle kunna avses med hans notoriska myntinskrift, vilken liknar Collis (kulle). I Skövde har gjorts fler och större guldfynd än någon annanstans i Sverige, vilket för vissa innebär beviset på att detta var kung Olofs stad. Eller så vittnar rikedomen om den status som S:ta Helenas hypotetiska förfäder på orten hade. Det finns två Skövde till: Ale-Skövde, först skrivet Skodhwe (år 1401); Kullings-Skövde, först skrivet Skotwe (1402)].

 

VÅMB: Orten kom inte in i bilden förrän i och med textplåten som uppsattes 1790 på kyrkan, beskriven 1861, bindande Helena till Våmb såsom både jordägarinna och kyrkogrundarinna. Man har i nutid uppfunnit att Helena skulle ha gift sig i Götene och flyttat till Våmb när hon var 20 år gammal; hon skulle ha bott där senare Backgården byggdes; hennes hovmän skulle ha bott i Hovmansgården; svärsonen skulle ha dräpts vid Skrikhult... ett torp i Våmb som inte fanns före 1825. [Våmb kan komma av ett ord som betyder "hörn, vrå" (jämför med Mössebergs Vråhålan), och här tror vissa att ett stort hedniskt tempel har legat. Det är givetvis fel att Våmb skulle komma av Vråfruhem. Och Vråfruhem skulle aldrig ha åsyftat att det var fru Helenas hem, som välvilligt hävdats, utan hade åsyftat jungfru Maria. Ett kloster kan ha legat på Hanahögen strax söder om kyrkan].

 

HELENA GUTHORMSDOTTER: Svenskar och danskar har under 400 år ansträngt sig för att spåra Helenas härkomst, vilket givetvis är en omöjlig uppgift. En av de Helenor som hon har identifierats med är Guthorm jarls dotter Helena. Han arbetade för kung Sverker; 1164 mottog han ett brev från påve Alexander III, som var i exil i franska Sens; ägde delar av Dädesjö s:n. Det påstås att en av hans döttrar varit abbedissa vid ett kloster i Skövde (Skedevig, Skodbek). En av hans döttrar uppkallades efter Västergötlands S:ta Helena under 1160-talet. Man har tagit för givet, på ovetenskapliga grunder, att S:ta Helena redan då firades i Själland. Guthorm dog efter 1171, och datumet 14/4 är förknippat med hans begravning; hans vapensköld hänger i Sorö kloster. Dottern Helena gifte sig med den trefaldige änklingen Esbern Snare i Hvidesläkten (han levde 1127-1204), och deras enda gemensamma barn, Ingeborg, levde till 1267. [En osynlig hand knuffade Esbern nedför trapporna i deras Saeby slott vilket slutade hans liv. 1204 födde Helena Guthormsdotter en son i Danmark, Knud av Reval (+1260), vars far var kung Valdemar Sejr. Knud växte upp i Linköping, där han och Helena grundlade ett Mariakapell. Knuds son Svantopolk (+1310) blev en av Nordens främsta män. I mars 1288 blev hans dotter bortförd från Vreta kloster av en bror till biskop Brynolf Algotsson  -  denna stöld orsakade dennes exil i Östergötland och andra problem som vår biskop hade att gå igenom, se längre fram. Helena Guthormsdotter dog en naturlig under 1230-talet i Linköping; hennes grav är överbyggd av nuvarande domkyrka]

 

   Såsom ofta sker när man inte har mycket att gå efter, så har det fantiserats mycket kring Guthorm jarl och hans familj: Det hävdas att han är knuten till Hälsingland och Helsinki, men den aktuella orten heter Helsinge och ligger i Själland. Dottern Helena har icke "byggt hela Skövde kyrka". Biskop Absalon (1128-1201), svåger till dotter Helena, har icke, efter vad som kan påvisas, givit namn åt Axtorp i Varola (Valora) utanför Skövde. Knutstorp i Flisby påstås ha fått sitt namn efter dotter Helenas utomäktenskaplige son Knud av Reval, och ha varit en gåva av Knuds far Valdemar. Esbern Snare, dotter Helenas make, var icke S:ta Helenas svärson! etc.

 

HELENAS HÄRSTAMNING: Familjen var av ädelt ursprung; den tillhörde överklassen. (Det är beklämmande att helgon ofta beskrivs som kommande av förnäma miljöer, ty det skär sig mot Bibelns ord, se 1Kor.1:26  -  det vore ingen merit utan en belastning). Enligt en variant var Helenas far rik, inte båda föräldrarna. Helena är unik bland de tidigt i Sverige firade helgonen i det att hon icke härstammar från de brittiska öarna. Hon sätts heller icke i samband med något av dessa, av vilka, för övrigt, de flesta aldrig har existerat i verkligheten. Nej, Helena är uttryckligen västgötsk  -  ett påstående som står i eventuell kontrast mot Brynolfs jämförande henne med idel Mellanöstern-kvinnor ur Bibel och Apokryfer; även mot Joseph Dunneys uppgift att hon varit tvungen att lära sig svenska.

 

   [År 1932 bröts golvet upp under Våmbs torn pga ledningsarbeten, och där nere fann man en kista med stensidor och två(?) lockhällar. Två skelett hittades. Man återställde graven utan att göra anteckningar eller avbildningar. Det har föreslagits att den tillhör Leijonbalkarna, vilka för länge sedan ägt stora delar av Våmb. 1185, när man grundlade tornet bredvid den befintliga kyrkan, lade man grunden runt denna grav. (En Helena Philippi blev änka 1282 efter Holmger Karlsson-Leijonbalk)].

 

VAR HELENA VÄXTE UPP: Delar av Våmb (orimligt eftersom socknar icke existerade vid den tiden) och Västerby-vid-Götene (en gård som nämndes första gången 1397) uppges ha tillfallit Helena genom fars- resp. morsarv. Ett av de nyaste påhitten är att Ässgärde norr om Husaby k:a var Helenas gård, en gård som icke fanns förrän efter reformationen, och att hon i Husaby var en av traktens första kristna.

 

   Av äldre och mer inspirerande art är uppgifterna om att Helena var från Skånska Kullabygden, född "när Farhults ek var 137 år": Hon växte upp på en stor gård nära Arild med sin mor Ingrid, som blivit änka, och med några syskon, se nedan. Sedan gifte Ingrid om sig med storbonden David, men denne visade sig vara en illasinnad styvfar för hennes barn. Han skickade bort dem på ett brinnande skepp... Andra säger att syskonen fick en ondskefull styvmor efter att deras riktige far hade blivit änkling, och att, när Helena seglade mot Palestina med sin fars samtycke, hennes skepp gick under norr om Själland och hon drunknade.

 

HELENAS SYSKON: De skall ha utgjorts av bror ARILD och syster Thora, eller av systrarna Thora och Karen. Mansnamnet Arild nämndes första gången 1419. Arild kan eventuellt ursprungligen ha avsett det kvinnliga helgonet Arild of Thornbury som firas 20/7, vars namn levt kvar som orts- och kapellnamnet Arild. "Arrild" fixerades i skrift 1743 såsom bror till Helena. I fiskeläget lever ännu traditionen om syskonen, fast i många olika kombinationer. Nedanför kapellkopian och Arilds Källa, vid stranden med rödaktiga klippor, finns en korsmärkt sten som utvisar var Arilds drunknade kropp flöt iland.

 

   KAREN i denna heliga familj (okänd före 1743?) tar ibland Helenas plats, ibland Thoras. Den Karens Källa som hör hit finns i Höjby s:n, Ods herred i Själland, mellan Nyköping och Egebjaerg vid Annebjaerg Gårds skog, mellan vägen och Isse Fjord. Hennes grav och en av hennes källor finns vid Kildehusene i Asminderups s:n. Sankt Karens Skov existerade tills för några hundra år sedan omedelbart söder om Helene Kilde vid Tisvilde. Men "ursprungligen" måste "Karen" ha varit identisk med S:ta Catharina av Alexandria, vars dag är 25/11.

 

   Är THORA en förvrängning av Thorsten, eller vice versa? Vissa saker tyder på att Thorsten kunde vara rätt namn. Kvinnonamnet Thora nämns redan på skånska runstenar. S:t Thorstens källa och kapellruin existerar i närheten av S:ta Helenas kyrka och källa i Götene, och en thorstenskälla och en tillhörande kapellsruin finns i närheten av halländska och skånska Helenaminnesmärken. [Thorstendyrkan i Grevie s:n dokumenterades på order av kung Christian IV. Ett bågskott från Thorstens kiercke og capell fanns hans källa vid Kvindebyske, och dess vatten helade en blinds syn. Kapellet var en ruin under 1600-talet] I Danmark finns Thorstens Kilde vid Bronshöj i Kobenhavn Amt. Men å andra sidan kan Götenetraktens S:t Thorsten ha uppfunnits under 1600-talet, bildad efter den närbelägna dödisgropen Torsgraven.

 

   Thora, som hittats drunknad och ilandfluten, bars mot Grevie k:a för att begravas, när hon förmådde bärarna att vända åter och istället begrava hennes kropp på fyndplatsen. Den kyrka som uppfördes där intill kom att bli tätorten Torekovs stora bykyrka. Under det rundade flyttblocket i strandlinjen finns hennes källa. Thora betraktades som skyddshelgon för havande kvinnor och för sjömän. I Danmark finns Thoras Kilde på nordligaste udden av Ods herred i Själland; å andra sidan finns Thores Kilde på Thors mark vid den övergivna byn Torup nära Nyköping i Holbaek Amt.

 

   Helena, eller rättare Helene, i detta sammanhang skulle kunna vara en förvrängning av, eller en förklaring till, ortsnamnet Hellebaek i Själland. En hypotetisk flicka kallad Helle blev identifierad med Helene, i Danmark kallad Sanct Leene. Hennes källa i Tisvildeleje skrevs Helle Lene Kilde, fastän det tycks råda förvirring om hennes källas ursprungliga läge där; det hävdas att den bröt fram från hennes grav; att oratoriet byggdes intill källan (den nuvarande tvillingkällan vid havet); att oratoriet byggdes bredvid graven (hennes nuvarande grav ligger ett gott stycke från havet); att Tibirke kyrka byggdes bredvid Helene Kilde och/eller graven; att graven och oratoriet existerade bredvid varandra (i nutid förmodar man att oratorieruinen är graven; etc). Substantivet Helle betyder "refug, tillflyktsort" och "flat, kal klippa"; såsom verb betyder ordet "att foga"; "Helle mig" betyder "pax!" Det är frustrerande att konstatera att källorna i Lyngsjö och Tibirke, vilka numera bär Helenas namn med "sankta" framför, hette Sankt Ellenis Källa respektive Helle Lene Kilde då de för första gångerna nämndes  -  på kung Christian IV's tid  -  ty det är ord som icke har någonting att göra med kvinnonamnet Helena.

 

   Till sist kan förtydligas om syskonen Helene, Thora och Arild att de alla blev funna drunknade, ilandflutna på flata stenar, och på alla tre stenarna finns än idag märken av deras kroppar; vattenkällor förknippas med vart och ett av syskonen. De tre har, såsom nu är och åberopande tradition, givit namn åt ortsnamnen Helene Kilde, Torekov resp. Arild.

 

HELENA SOM UNG KVINNA: Hon erhöll en kristen uppfostran och fick lära sig Guds lag och rättfärdighet. Det hon fick veta kunde exemplifieras med ett citat ur Brynolfs text: "Förakta det närvarande, då det är fult att hålla av vad som stadigt är på väg att förgå. Kärlek till de jordiska tingen må icke betvinga er, högfärd må icke inkröka er, vällevnad må icke besudla er, avund må icke förtära er... vi kan slakta våra köttsliga önskningar mentalt med ett andligt svärd".

 

HELENAS UTSEENDE: Vem vågar hävda att Bibelns Rakel och Ester var blåögda blondiner? Den enda informationskälla som finns om S:ta Helena är den liturgiska text som Brynolf skrev till henne hösten 1288, och enligt den liknade Helena Rakel och Ester i hög grad  -  således var hon brunögd och mörkhårig! -  "hennes sköna ansikte är icke olikt Esters". Vidare liknas hon vid "en fager ros. Hon överträffar alla med sin skönhet; hon uttrycker sig med smakfullhet; man ser klart att Gud har välsignat henne i evighet". "Hon är som väldoftande lavendel".

 

   Hon blev Sveriges vackraste kvinna och uppfylld av vishet  -  enligt Brynolf och i enlighet med sitt andliga band till Gudinna Helena  -  och hon ägde profetians gåva. Som tonåring gick hon med på att, av lydnad för Gud och tradition, gifta sig med en man, vilken hade en hög position i Västergötland, och de fick "många" barn. Äktenskapet kan ha pågått under 20 år mellan ~1117 och ~1137. Efter att hon hade blivit änka, styrde hon själv över gården.

 

   Genom hela sin livstid utökade hon sin släkts ära. Hon var nu emellertid inte alls gammal, och hon hade god ekonomisk status, men hon önskade ingalunda att gifta sig igen på jorden. Istället önskade hon få inträda i ett andligt äktenskap med Gud. Hennes längtan brann för Himlen, och hon fann sin tröst hos Gud. Hon anförtrodde hjärta, tal och seder åt Kyskheten. Hon betraktade jordelivet som ett fängelse, som 'kriget'; hon tämjde och vande sin kropp med fasta, bön och arbete.

 

YTTERLIGARE ORTSFRÅGOR: Att Gothene är det enda ortsnamn på Helenas hem som är säkert är en sak för sig. Att Skövde, Våmb och Arild gör anspråk på henne har redan sagts; att Elin i Göteve och Eling också gör det tas upp i listan på kyrkor med Helenaanknytning. Ytterligare förslag är en hypotetisk Vättlösa Storgård, som brukat ligga vid kyrkan men som flyttats till nuv. Gullhammar, vars namn skulle vara en ombildning av Gunhilds Hammar: Gunhild skulle vara Helenas namn som odöpt, och hon skulle enligt denna variant vara dotter till Sven Estridsen, som vistats en tid i Husaby hos kungen. Underverk hade inträffat på en liten höjd nära dagens Gullhammar, och ett kors brukade vara rest där. Om detta vore sanningen, så levde vår huvudperson 50, 60 eller 70 år tidigare. Till sist kan nämnas att den medeltida gården "Birvm", som låg runt nuv. kyrkoruin, kan kandidera som rätt Helenagård. Därifrån kunde Helena se Billingen på vars östra sida hon ville uppföra en kyrka. Bjurum ligger inom dagens Vättlösa s:n.

 

KLOSTERFRÅGAN: Enligt en ny tradition hade hon kontakt med ett kloster i Skövde, men ingenting tyder på att ett kloster någonsin funnits i Skövde. Cisterciens-nunnor existerade inte förrän 1148/49 (i Frankrike), men premonstratens-nunnor fanns sedan 1121, och benediktiner-nunnor hade funnits länge. Sedan ~100 år har man uppgivit att Helenas dotter blivit nunna efter att hon blivit änka några få år före 1140. Bosjökloster i Skåne vore i stort sett det enda kloster hon kunde ha slutit sig till. (Om ett kloster har funnits i Skövde, vore det mest logiskt att tro att det tillhört premonstratensorden  -  både "kaniker" och en "abbdissa" nämns ju i samband med det  -  och ett källarvalv som förstördes 1955 vid Helenaskolans gymnastiksal tros ha tillhört klostret. För att få det att tidsmässigt passa ihop med Guthorm jarls dotter bör 1180-talet ha varit en dekad då klostret existerade).

 

   Beträffande Helena så vore det inte orimligt att tro att hon måste ha haft en andlig ledare, en biktfar, för att vara kapabel att utvecklas kristet, vilket hennes liturgiska text påstår att hon gjorde  -  det är det enda acceptabla inom Kyrkan, men i själva verket leds en andlig människa direkt av Anden!  -  och detta innebure att det under de första fyra dekaderna av 1100-talet måste ha funnits ett kloster inom gångavstånd från Götene (eller "Skövde"). Helena påstås ibland ha bott på ett kloster, eller att hon blev abbedissa vid ett i Skövde. En sanslös uppgift, funnen i ett katolskt lexikon, lyder att Sigfrid, vars påstådda verksamhetstid i Sverige vore 1015-60, hade omvänt och döpt Helena, som föddes först ~1100. Dessutom har ju Sigfrid aldrig existerat.

 

  I de olika traditionerna (vilka nota bene härrör från 1900-talet; någon gång från sent 1800-tal; enstaka uppgifter är från 1700-talet) finns påståenden om munkar som varit aktiva häromkring. Munkar påstås ha burit Helenas kropp från hennes gård till Skövde (2/8-1140). Munkar vaktade noga hennes Grav (från 1164 och framåt). Munkar förmodas ha designat hennes Sigill (innan 1314). Munkar rapporteras att ha givit Helena äran för att hela kristna och för att lyckliggöra dem, medan de anropade Helena, ösande hälsobringande vatten ur hennes heliga källa på stranden av Våmbobäcken (från 1370-talet och framåt). Under "reformationen" i Sverige (1500-talet) anklagas munkar för att ha ljugit om att ha överfört Helenas Skrin eller reliker från Skövde till Danmark om natten.

 

   Enligt rena sagor grundade år 1050 drottning Gunhild, vars make var kung Anund Jakob, ett benediktinkloster för nunnor i Gudhem, på den plats där ett uråldrigt tempel med 100 avgudabilder brukade stå. I verkligheten nämndes klostret först 1168; övergick "1161" eller 1175 till cisterciensorden; år 1546 skapades Gudhems kungsgård av 8 hela fd klosterhemman. Och enligt sagorna grundade år 1055 kung Emund, halvbror till Anund Jakob, Husaby benediktin-munkkloster, vilket 1060 flyttades till Skara. Vreta benediktin-nunneklosters begynnelseår anges till 1110, 1120 och 1128, och 1163 övergick det till cisterciensorden. (Ett "nyupptäckt dokment" visar på att Vreta kloster skulle ha varit Sveriges första). 1140 finansierade och grundade Sveriges förste säkert historiske regent Suerchonus, Suercher, och hans drottning Ulfhilda Håkonsdotter ett litet benediktinkloster för munkar vid Alvastra, vilket 1150 integrerades i cisterciensorden. Enligt cistercienstradition invigdes dock Alvastra och Nydala kloster samma dag  -  6/6-1143. 1143 eller 1145 hade den orden grundat en koloni på Lurö mitt i Vänern, och 1147 bodde dessa munkar på Boos Äng på Lugnåsberget. Senare har det dock berättats om nunnor på Lurö. Under en kort tid, mellan ~1151 och 1157, fanns en cistercienskoloni i Varnhem, i ett hypotetiskt fort som skulle försvara västra infarten till Billingepasset  -  det östra motsvarande fortet skulle ha legat där Skövde Helenakyrka nu står. 1150 nämndes Varnhem första gången, så det namnet är 400 år äldre än det protestantiska sockennamnet Skarke från 1564. [Det påstås att det var hustrun till en mörkrets gestalt, erik, som fördrev munkarna 1157. Dessa, eller kung Valdemar den Store, grundade då Vitsköl kloster i norra Jylland; i södra Jylland grundade de Öm år 1172  -  såvida inte ortsnamnet avser Öm bortom Skövde stad? Klostren undersöktes 1958 resp. 1918].

 

   [Det finns åtminstone 30 påstådda medeltida klosterplatser i Västergötland, men i de flesta fall har de daterats till efter Helenas livstid, eller så kan de avfärdas helt som påhitt. Det är populärt att, i nutid, hävda att mission kan ha förekommit i Sverige dels från Östkyrkan, dels från Irland, dels från Martin av Tours, och denna kan ha resulterat i tillfälliga kolonier. ERIKSBERGs kloster, byggt vid sent 1100-tal av den antikatolska erikska klanen, som var Sverkersättens rival om makten i Sverige. GUDVALLA kloster nära Ova k:a, grundat 1163 av cisterciensmunkar från Nydala. GUM vid Kinnekullens fot; dess murbruk är daterat till 900- eller 1000-talet, men det handlar nog om en borgruin. GÖKHEM med kyrka från första halvan av 1100-talet. HEDARED  -  byggnader fanns till tidigt 1500-tal. Två torn som är bredare upptill står ett stycke från gavlarna av huvudbyggnaden, som hade fönster i huggna infattningar. KARLs kloster, 1000 meter SV om Väster-Bitterna k:a, i Prästlunden på en klippterrass; nämnt 1489. KÄLLEGÅRDENs kloster, 2000 steg utanför Skövde, intill Helenakällan; 1100-talets första halva, överbyggt av militära garage. SVENEBY kloster för munkar; man har därifrån bevarat ett krucifix från 1120 och en Erasmus-figur].

 

KLOSTERFRÅGANS LÖSNING: Brynolf skriver ju rent ut att Helena ersatte äktenskapsoket nästan såsom i ett kloster, eftersträvande fromma änkors fromma liv  -  hon gick alltså icke i kloster eller blev abbedissa!

 

NYKTERHET: Brynolf meddelade att Helena var nykter som Hanna, Samuels mor, som felaktigt hade anklagats av Eli för att vara drucken inför Guds altare i Silo, när hon i själva verket bad i anden utan hörbara ord, jfr 1Sam.kap.1 och Ords.31:4.

 

VÄLGÖRENHET: Under de sista få åren av sitt liv visade Helena genom handling vad sann kristenhet är: Hon öppnade sitt hem för sjuka och fattiga och för dem som färdades genom landet. Hon var generös. Med ull från gårdens får lät hon tillverka kläder åt dem som saknade kläder. De hungrande kunde äta sig mätta hos henne. Hon levde såsom om hon var på ett kloster (som sagt); hon bad och fastade. Gud lät henne utföra underverk och kraftgärningar. Med sina egna händer rev hon ned avgudatempel, och hon avverkade syndalundar (dessa två absurda sista påståenden har blott ~100 år på nacken. De uppfanns av en sagoboksförfattare och togs strax som fakta av en kvinnlig vetenskapsman i hennes arbete om Helena). Helena utspred idéer som fäste kristenheten i trakterna runt Götene och Skövde  -  sedermera i alla trakter där hon vördades.

 

   Även Elene kunde utföra underverk. En amma förde flera gånger sitt "fula" flickebarn till Gudinnans oratorium i Therapne för att be för barnet. En gång uppenbarade sig Elene där och smekte barnets panna, varefter det utvecklades gynnsamt och blev sedermera Peloponnesos' vackraste kvinna.

 

   På 1900-talet uppfann man att Helena byggde i Husaby, "inte långt från Götene", ett Helgeandshus där sjuka togs om hand och där fredlösa erbjöds skydd. Denna vilda fantasi var orsakad av ruinen efter den kortlivade biskopsborgen i Husaby.

 

   Helena älskade att se Guds tempel vara vackra, och nitiskt gynnade hon dem som arbetade inom Kyrkan. År 1130 bekostade hon uppförandet av Våmbs kyrka för sin andakt och till jungfru Marie ära (som sagt: en 1700-talsuppfinning utan förankring hos biskop Brynolf).

 

GÖTENE KYRKA: Helena bekostade byggandet av denna kyrka. Ofta hör man att hon bekostade ombyggnaden av kyrkan från en av trä till en av sten. (En takbalk i Götene k:a är daterad till 1128. Som jämförelse kan nämnas att Husaby torn byggdes 1105 +/- 15 år och dess långhus av sten 1120 +/- 20 år med nyare absid, och att trädetaljer i näraliggande Skälvums k:a är daterade till 1136). Sedan hände detta: Vid sina sinnen och på sin lantliga egendom, som kallades Gothene, såg hon i en dröm en förutsägelse av framtiden av denna konstitution: Det tycktes henne, beträffande den lokala kyrkan där (hennes gårdskyrka), att den, samtidigt som hon visade sig i den, flög bort till Skodhwe (Skövde). Den gudomliga förklaringen av drömmen avslöjade att detta var hur hon skulle tolka drömmen: Att hon skulle dö i Gothene men dock skulle bli begravd i Skodhwe  -  därefter skulle utgången bli beviset på att detta var sant. (Man hade ju kunnat tolka det som att hon skulle dö när hon kom in i Götene k:a, men så är ej menat). Kyrkor byggdes antingen vid heliga platser (hedniska eller kristna) eller som en av stora gårdars byggnader. Götene k:a måste ha legat med våtmarker och öppna vattenytor runt omkring sig, och ger inte intryck av att ha varit en gårdskyrka, varför Helenas heliga källa framträder som den troligare motiveringen till läget.

 

SKÖVDE KYRKA: Helena bekostade en stor del av konstruktionen av kyrkan i Skövde. Hon bad murarna att ställa iordning en gravkammare i en förbindelse ledande mellan tornet och själva kyrkan. Murarna undrade: "Detta mellanrum, vad skall det användas till?", och hon svarade: "Gud är hemfallen åt att ge er någonting heligt, vars kropp och reliker på ett passande vis kan läggas samman här" (jfr Gen.22:8). Detta är den enda mening från Helenas mun som finns bevarad.

 

   Ordet "portico" används i beskrivningen av mellanrummet: San Chrysogonos' basilika nära Piazza Sant'Apollonia i Rom och en Sant'Elene k:a i nord-Italien har de facto riktiga porticos vid sina ingångar (sistnämnda med tornet snett bredvid): dessa bör studeras för att skapa förståelse för hur Brynolftidens Helenakyrka kan ha sett ut. Det gäller ett arrangemang av pelare som uppbär ett tak, utan vägg framför; trappor leder upp. (Ett ursprungligt arkadgalleri från ~1150 mellan tronet och kyrkrummet påstås finnas bevarat i Västra Sallerups k:a, men två pelare ger inget galleri och duger icke för att skapa förståelse för Helenakyrkans konstruktion trots den lovande beskrivningen).

 

   Att kyrkor i Sverige har ett försvarstorn intill finns det flera exempel på  -  Gothems k:a har haft ett sådant, byggt 1180; Benestad, Brunflo, Fröjel, Gammelgarn, Harmånger, Lärbro, Vallberga och Öjeby har sådana. Man har dock svårt att föreställa sig hur ett torn ett stycke från kyrkan kan ha haft en portico som förbindelselänk till långhuset  -  och hur skulle gravens "mellanrum" se ut? Måhända en surrealistisk målare kan åskådliggöra det. Tronet det handlar om är icke ett klocktorn utan en militär byggnad, och detta har lett en forskare till att tro att det legat ett fort där Skövde Helenakyrka nu står, och tornet kan ha stått kvar till 1370-talet (varefter kyrkan helt ombyggdes eller nyuppfördes). I sin tur hade den militära anläggningen tydligen uppförts ovanpå en plats helgad åt Gudinna Fröja.

 

   Det påstås att när Helenas kyrka först uppbyggdes, så innestängdes en stor sugga och dess sju spädgrisar i väggen därför att sockenborna ville försäkra sig om att deras kyrka skulle få vara i fred, och varje natt rusar suggan runt den så att det osar. Nå, tricket har inte fungerat, eller hur, ty kyrkan har upprepade gånger demolerats av danskar och eldsvådor.

 

   En Olof Sundholm meddelar: "...at Kyrkan redan före år 1140 var upbygd, men sedan den H. Helena år 1140 med mycken ståt har blifvit begrafva, och vid dess Graf många underverk föregofvos ske; blev hon 1161 (sic) canonizerad och tillbedd såsom V.G. Skyds Fru...".

 

DEN OBSKYRA GROTTAN UNDER KORET: Det är egentligen häpnadsväckande hur Brynolfs porticus inter turrim et ecclesiam har kunnat uppfattas ha legat i nordöstra vinkeln mellan korområdet och norra tvärskeppet och hur porticon har kunnat påstås vara synlig på 1758 års kartbild av kyrkan; ännu underligare är det hur man kan lära ut att det relativt nya men i stort raserade gravutrymmet under korgolvet skulle ha kunnat vara Helenas grav. Andra förslag har varit att graven varit ett kor eller ett valv eller belägen under torngolvet. Man måste tolka det som att Brynolfs anläggning existerade när han besökte kyrkan 14-15/8 år 1288, men den kan inte ha överlevt kyrkans omdaning 1400 +/- 30 år. Här följer några olika spekulationer om Helenas grav:

 

   "Hennes grav låg under vestibulgolvet, och en trappa ledde ned inuti muren", vilket är en kompilation av tre fenomen: 1)Placeringen av en grav längst västerut under kyrkgolvet, såsom i Våmb. Kyrkors ursprungliga entréer var icke via tornen. 2)Gravkamrar och gångar inuti murar såsom i Bankekind. 3)Den pelarförsedda vestibulen såsom i Dalby k:a.

 

   "Denna grav får inte förväxlas med den välvda nischen i östdelen av kyrkan, vilken iordningställdes när Helena, länge efter hennes martyrium, upplyftes och helgonförklarades". De olika beskrivningarna av denna nisch, Helene Graf, stämmer inte överens sinsemellan. Man vill bl.a. placera den i korets nordvägg och i östväggen av norra tvärskeppet.

 

   "Uppenbarligen är trappan ned under locket i korgolvet någonting totalt annorlunda". Ja, sannerligen  -  locket är ~30 år gammalt. Trappan leder till ett par fördärvade privata och några hundra år gamla kryptor.

 

   "Den oputsade, välvda ytan utomhus, på korets nordsida, markerar det välvda fd taket av det nedre rummet av en sakristia från 1600-talet"  -  jämför den med motsvarande tillbyggnad av Vättlösa k:a.

 

   "Ett Helenas mausoleum har föregått Skövdes första riktiga kyrka, och under marken finns alltjämt kvar en nästan rund grundmur av det" utanför hörnet närmast den oputsade ytan. Men detta måste ha att göra med sakristian; alternativt vara en rest av den hypotetiska borgen.

 

   "Grinden eller gallret från 1400-talet (crates) som idag hänger snett nedanför talarstolen i Helenas kyrka har hängt framför Helenas grav". I t.ex. Gumlösa k:a var järngrindar uppsatta för att avdela långhuset från koret, och även i Skövdes Helenakyrka ledde några steg upp till koret. Men det finns ett helgon som fått ett tillnamn av det järnstaket som omger hans relikskrin  -  cistercienshelgonet Johannes de Craticula ("halstret"; levde 1098-1163; firas 1/2). Vidare: År 2001 lyfte man åter fram det gamla talet om att folk förr knöt trådar om Helenas galler av kläder från sjuka barn för att bota dem, och man skavde även av gallret till medicin.

 

   "Helena gavs en grav i Skövde kyrka i en portal som murades igen, mellan tornet och långhuset enligt den medeltida seden att begrava en framstående person i en kyrkas mur eller pelare, vilket man ofta gjorde i Danmark". "Hon begrovs där så, men jag skulle föredra att tro att detta är en allegori av den danska seden, en sed okänd i Sverige".

 

STENSEMLORNA: En dag var Helena på väg till byggarbetsplatsen av Skövde k:a, medförande tre runda bröd att ge till stenhuggarna, när en dansk patrull tog dem från henne. Hon bad till Gud att han skulle hjälpa henne, och han förvandlade bröden till tre grå stenar  -  jämför med Luk.4:3. Idag räknar man dem bland Kyrkans äldsta skatter. En och en halv av dessa linsformiga stensemlor visas på Skövde museum; de är några decimeter i diameter. Denna händelse skulle ha varit, om den hade hört Helena till, det tidigaste kända av hennes underverk, och det enda idag kända som inträffade under hennes livstid  -  fastän Brynolfs text nämner inte denna sak.

 

   Det finns många varianter på händelsen: Ibland beskrivs Helenas make som en god kristen och en andans man, ibland som ett världens barn, och ibland som en alldeles grym person: Han var arg på att Helena var generös mot de fattiga. En dag, när hon bar bröd till dem, blev hon rädd att han skulle få syn på bröden, och hon bad Gud att dessa skulle bli till stenar  -  och så blev det.

 

   Bröden skulle alternativt ha blivit till stenar när hon dräptes, bärande dem i sitt förkläde, vid Våmbobäcken där hennes källa sprang fram.

 

   Vid påsken brukade prästen placera konsakrerat bröd och vin på stensemlorna  -  men i detta sammanhang är dessa två och fyrkantiga. Eller så var de skådebröd på altaret, men då borde de ha varit 12 och av riktigt bröd; dylikt "skådebröd av sten användes uteslutande i kyrkor av hög rang", och häri passar Skövde k:a väl in. De tre stensemlorna påstås annars, rödglödgade, ha kastats i funtens kyliga vatten i uppvärmningssyfte. Detta är ett utmärkt fysikaliskt experiment  -  pröva får ni se vad som händer. Stenarna kommer att sprängas (synd på kyrkans äldsta klenoder); vattnet kommer att bli sotigt, och det kommer inte längre finnas plats i funten för barnet, och vattnet kommer att flöda över kanterna.

 

   I tornkammaren i Husaby k:a förvaras en stensemla till. Kan den vara den tredje av Helenas tre stensemlor?

 

DOTTERN: Brynolf nämner bara ett av Helenas barn  -  en dotter. Hon växte upp och blev lika vacker och god som sin mor. En annan uppger att Helena var mor till flera döttrar, men några söner nämns ingenstans. [Var Helena gift? Brynolf kan ha utformat sin liturgiska text såsom en sådan text bör vara utformad, utan hänsyn till eller kunskap om de verkliga förhållandena. En pneumatiker får inte fortplanta sig, så rent religiöst bör hon ha förblivit jungfru. Men när Upsala katedral nämner Helena Virgo i sin reliklista så avses den Helena som hör till Amator av Auxerres akter; hon avled efter 418, och i Sverige var hennes dag, 22/5, länge almanackans Helenadag]

 

   Det enda kända barn som Helena menas ha fött åt sin jordiske make, id est den dotter som Dunney intuitivt kallar Cecilia, har analogier i 1)det bevingade väsen, Euphorion, som Elene av Mykene födde åt Achilles på Vita Ön i Svarta Havet; 2)gossen som Simon Magus' kraft skapade genom att förtjocka luft till vatten, vatten till blod, och blod till kött; 3)Homunculus, som Goethe framställde i sitt laboratorium, och 4) barnet Euphorion som han fick Elene föda i sin Faustbok.

 

VAR BODDE DOTTERN?: Hon bodde på Västerby (Westreby 10/2-1397), en gård strax väster om Götene k:a som gift enligt tradition, men Brynolf omnämner det icke. Brynolf nämner ingenting om att hon fick några barn. Det påstås att Helenas svärson kom från Götene; att Helena hade fötts i Götene; att hon och maken ägde "en gård i Götene"; att hon ärvde en gård där, etc, men Götene var ingen socken, ty sådana existerade icke, utan en storgård. (Härader fanns bevisligen 1104). Om nu svärsonen varken var från denna storgård eller från Västerby som inte verkar ha existerat ännu, och om han ändå verkligen kom från Götene och av en fin familj, då måste han ha varit prästens son.

 

SVÄRSONEN: Brynolf verkar ha känt till svärsonens identitet, men han vågade inte avslöja den. Någon har betitlat Helenas svärson "riddare", men en riddares uppgift var att försvara sitt land, kristenheten och kvinnor  -  denne karl såg som sin uppgift på jorden att göra motsatsen. Det må vara som det vill med att han var betydande och härstammande från en förnäm släkt  -  han hatade bittert dessa fem saker: 1)Att deras gamla avgudareligion bröts ned. 2)Att kyrkor och helgonkapell byggdes upp. 3)Att kristendomen utbredde sig med framgång. 4)Sin fru (Helenas dotter)  -  han plågade henne oupphörligen med hårda ord och slag. 5)Sin svärmor (Helena själv) därför att hon förbrukade alla sina pengar på att bygga kyrkor och på välgörenhet, och därför att hon hade sitt sinne inriktat mot himlen (Rom.8:5; Kol.3:2) istället för att ha det inriktat mot hans plånbok (han såg sitt arv sina ut med andra ord).

 

HELGON FIRADE I SKARA STIFT UNDER HELENAS LIVSTID 1102-1140: Frågan väcks genom att man vill veta vilka helgon Helena kände till, och till vilka helgon nämnda helgonkapell kan ha varit invigda. Man kan rekonstruera hennes helgonkalender utifrån konst, breviarier, bönböcker, kalendarie- och missalefragment, inskriptioner på kärl och kyrkklockor, dateringar av dokument samt utifrån reliksamlingar. År 1072 påstås hela Öster- och Västergötland vara kristnade, och delar av Södermanland; annars att hela Sverige kristnades år 1100 av kung Inge d.ä. och drottning Helena; eller att hela landet omvändes till Kristus exakt den 15/2 år 1108  -  sista uppgiften enligt Stockholms franciskaner. Forsby kyrka påstås vara invigd till offer till helgon; enligt en ytlig inristning i putsen skulle den kyrkan ha invigts 13/8.1135  -  hade den inte varit ett falsarium så hade det varit troligt att Helena hade besökt denna kyrkoinvigning. I hennes eget oratorium utanför Skövde fanns helgonbilder; de helgonen bör återfinnas bland de följande:

 

Alban 20/6. Albinus 1/3. Alphege 19/4. Alexander I 3/5. Alexius alias Mar Riscia 17/7. Amandus 6/2. Anatolia 9/7. Anna 9/12. Antonius abbot 4/5. Appollonia* 9/2. Beda Venerabilis 31/5. Benedictus 11/7. Bertinus 5/9. Bonifacius 5/6. Botulf* 17/6. Brigida av Irland* 1/2. Calixtus 16/4. Cecilia 22/11. Ciriacus 7/4. Cuthbert 20/3. Donatus 7/8. Dunstan 19/5. Edward 18/3. Egidius 1/9. Ethelbert 19/5. Etheldreda 23/6. Eufemia 13/4. Eugenia 25/12. Eusebius 14/8. Eventius 3/5. Felicitas (två olika) 7/3 resp. 23/11. Felix av Nola 14/1. Felix II 29/7. Fortunatus 21/4. George* 23/4. Germanus 1/10. Gildardus 8/6. Guthlac 11/4. John of Beverley 7/5. Julianus 12/2. Julius I 12/4. Katarina av Alexandria 25/11. Kristina 24/7. Laurentius 10/8. Leo IX 11/4. Linus 26/11. Lioba 28/9. Margareta 13/7. jungfru Maria 15/8. Maria Egyptiaca 2/4. Maria Magdalena 22/7. Medardus 8/6. Mikael* på Mons Aureus 8/5; Mikael (flera dygn vid månadsskiftet sept-okt). Oswald 5/8. Pancras 3/4. Panteleimon 28/7. Paulinus av Trier 31/8. Peregrinus 17/5. Perpetua 7/3. Petronilla 31/5. Processus-&-Martinianus 2/7. Remigius 1/10. Romanus 21/5. Rufinus av Capua 27/8. Rufus av Melitene 19/4. Scholastica 10/2. Sju Bröder 10/7. Sjuttiotvå Apostlar 11/6. Stefan protomartyren 26/12. Stefan I 2/8. Swithun 2/7. Theodulus 3/5. Urban 24/4. Urban I 25/5. Ursula* 21/10. Valentin 14/2. Vedast 6/2. Viktor mooren 8/5. Viktor i Xanten 20/4. Vitalis-&-Valeria 28/4. Willibrord 7/11.

 

Det är mera tveksamt om dessa bör inkluderas: Agnes 21/1. Ambrosius 4/4. Eustacius 20/9. Halward 15/5. Olav* 29/7, Mauricius 22/9, samt Sunniva* 11/7.

 

*Appollonia: Hon och Helena delar nuförtiden systerligt på Medelplana såtillvida att kyrkan sedan 1970-talet anses vara dedikerad till dem båda; båda har egna altare i/vid kyrkan, och i socknen har de båda egna källor. Appollonia har egentligen inga källor uppkallade efter sig; den i Jylland och den i Medelplana har uppkommit genom misstolkning av Leonis resp. genom förväxling med en namne  -  den är uppkallad av Ljungqvists familj, som bebodde Bestorp, för att hedra minnet av deras för tidigt bortgångna dotter: antingen Apollonia-Christina som levde 22/7.1765-26/10.1773 eller hennes namne som levde 24/2-1776-26/3.1813. (Familjens tredje namne levde 30/5.1818-8/8.1895, och hennes sondotter Apollonia levde 27/12.1893-16/2.1989). PE Lindskog gjorde en pionjärinsats genom att publicera källans existens 1812-16. För att göra förvirringen fullkomlig kan nämnas att Bj skrev 1971.23/7 att Medelplanas Apolloniakälla vore identisk med Prästakällan i diket nära Prästgården. Under hela den katolska eran i Sverige fanns det ingen dokumenterad Apollonia i hela svenska Götaland; helgonet tillades en manual i Skara ~1450 och den i Hemsjö 1475. Från Mälardalen och norrut var däremot namnet populärt och förekom i många olika former.

 

*Botulf: Innan 1150 lades hans reliker i Broddetorps altare. Falköping var hans kultcentrum i Skara stift, beviljat av biskop Brynolf 1281. Tydligen är den ruin man idag på Visingsö kallar Laurentii Capel egentligen ruinen efter Botulfs kapell.

 

*Brigida: Ett av de viktigaste helgonen vid Skara domkyrka; man använde en skrift, som skrevs 1137, i vilken hennes namn nämns. Först 1325 nämns hennes källa i Husaby, Kinnekulle: den förste kristne västgötska kungen, Olof, hade döpts i den. Hennes kultplats på Öland är från 1100-talet; på 1320-talet grundades hennes prebenda vid Skaradomen. Mo och Rådene kyrkor var helgade åt henne. Kulten avtog under 1400-talet, men under 1800-talet invigdes en tegelkyrka åt henne i Göteborg.

 

*George: Han och hans drake var avbildade på Skövde Helenakyrkas södervägg från ~1400 till 1759. I Skara stift tillhörde han de ursprungliga helgonen, firad under ~600 år.

 

*Mikael: Hans kult var vid sidan om Marias den första att göra entré i Norden. Han nämns på 2 svenska och 5 danska vikingatida runstenar. (Han är inte död, men i Vamblingbo finns hans grav). Just den italienska kulten (8/5), som startat på 490-talet där, fanns i Skara stift före 1260-talet.

 

*Olav: Han och Helena var de två första helgonen av nordiskt ursprung som togs med i Skara stifts kalendarier  -  flera hundra år innan de andra  -  men hans enda "bidrag" till Helenakulten var att den menligt inkräktade på Helenas heliga festdagar. Det är egentligen uteslutet att han skulle ha firats här förrän efter påbudet från 1396. Skara stift hade f.ö. en unik olsmässa.

 

*Sunniva: Hon nämns ofta jämsides med Helena i liturgiska sammanhang. Hon är ett specifikt Skara-stifts-helgon, återspeglande de frekventa kontakterna mellan Norge och Västergötland, och hon förblev så under hela Medeltiden.

 

*Ursula: Skara stift vördade hennes reliker före 1150. Vidare delade hon relikskrin (från 1400-talet) med Helena i Mölltorps kyrkas altarskiva, och skrinet förvaras sedan 1938 i Skara Länsmuseum

 

Det finns inga spår efter Östkyrkan i Sveriges medeltida kalendarier. I Mälardalens stift finns spår av Irländskt inflytande; allmänt anses att Skara stod nord-Frankrike närmast under den första kristna epoken.

 

BAKHÅLLET PÅ HELENAS SVÄRSON: Till sist kunde de som arbetade på gården inte längre stå ut med det våld som Helenas dotter var utsatt för av sin make, och de lade sig i bakhåll i skogen och likviderade honom. De kastade en sådan stor mängd sten över liket att det bildades ett stenröse. Pigor och drängar utförde alltså en planerad aktion; enligt varianter av historien hade tjänare lockat honom till platsen och slagit ihjäl honom. Eller så var det en av tjänarna som inte kunde uthärda att hans husfru blev så illa behandlad av sin make, och han lurpassade på honom och förpassade honom till sällare jaktmarker. Eller så var det under en revolt, orsakad av hans tyranni mot sitt tjänstefolk, som hustrumisshandlaren dödades, men det faktum att Helena blev misstänkt för att ha planerat revolten orsakades av att folk tog det för givet att hon ville bli av med honom eftersom han misshandlade hennes dotter. Men annars påstås att blodshämnarna avrättade dotterns tjänstefolk precis före Helenas avfärd till Palestina.

 

   Ja, svärsonens släktingar anklagade Helena för att vara dramats ingenjör i bakgrunden, och de beslöt att angripa henne och inte tjänstefolket. De började förfölja henne på många vis, och dottern flydde till ett kloster. [I stort sett endast benediktin-nunneklostret Bosjö kan komma ifråga. Det hade varit igång i 60 år på en ö i nuv. Ringsjön. Dess Tusenårsek var 144 år när hon anlände, vilket var 84 år äldre än klostret. Appollonia finns målad i triumfbågen i klosterkyrkan].

 

HELENAS BLOMMA: Men när hämnarna alltmer förorsakade sorg och lidande i Helenas liv, så tilltog alltmer hennes kärlek till Gud och hennes starka längtan till hans Rike, Pleroma. När hennes tårar föll på marken, uppkom en ny ört, vars blommor växte upp och liknade små solar. Den kallas Sankta Helenas Tårört, Sankta Elinsrot, och är identisk med Inula Helenium. Hennes lidande hade förutsetts av Plinius ~1060 år tidigare då han konstaterade "Helenium e lacrimis Helenae dicitur natum". [Den amerikanska Helenium-gruppen är icke besläktad med Inula utan med tusenskönan; fick namn efter solen, Helios, vid tidigt 1600-tal. Trots det marknadsförs dessa blommor, Solbrud t.ex., som "Helenas egna blommor"].

 

GRUBBLERIER: Helena satt vid ett fönster i huvudbyggnaden en klar solnedgång och undrade hur hon skulle kunna få slut på svårigheterna hon hamnat i. Hon såg mot himlen en vision som liknade Jerusalem (hus med platta tak etc.), och hon tackade Gud för denna ledning  -  att hon måste vallfärda dit. Hon "fyllde sitt kvinnohjärta med manligt mod" och backade inte inför en så farlig och långvarig expedition. Hon önskade även, när hon tog sig tvärs kontinenten, få besöka flera orter där man vördade helgonreliker, och, i Jerusalem, att få besöka den heliga Graven och Golgatha; kanske även fler orter i det heliga landet som hon hade hört talas om. (Det fanns då en kyrka uppkallad efter kejsarmodern Helena där). Men hade hon inte missförstått tipset eller tecknet? I sin heliga Ande hade en önskan väckts till liv att få återbesöka de förkristna orterna av hennes egen kult i Mellanöstern! Hade man inte platta hustak i Tyros?

 

   Hon önskade att denna expedition skulle ge henne mycken tröst efter dessa oräkneliga angrepp som hon hade fallit offer för, och att hennes fienders vredesbägare skulle koka torr medan hon var borta. Brynolf har inspirerats av Rom.12:19 när han talar om att låta omständigheten agera ut sin vrede: Hämnas inte själva, utan lämna rum för Guds vredesdom, och detta var motivet för Helenas pilgrimsfärd.

 

DITVÄGEN: Hon färdades ensam ty hon ville inte ha något finger i korsfararpajen. Hon passerade kanske Tibirketrakten (vars k:a grundats 1125), där senare hennes stora danska kultplats uppstod. Enligt Dunney samtalade Helena med biskopen i Hamburg. Hans namn var Adalbero och han innehade ämbetet 1123-48. Pilgrimer på väg norrut eller söderut hade Maastricht som anhalt, fastän Helenas hypotetiska besök där skedde 23 år innan det att lokalhelgonet Servaas hade skrinlagts. År 1138 kysste Helena påve Innocentius II's toffel, sägs det, och detta skedde, om inte i Rom, i Saint-Gilles i Languedoc, orten för påvens exil. Hon förmådde påven att åter låta Lund bli ett eget ärkestift  -  det hade varit det 1104-33  -  istället för att ligga under Hamburg-Bremen. Såsom, eller samtidigt som, Henrik Zdick kunde Helena ha fått kontakt med premonstratensorden i Jerusalem.

 

   En version: År 1135 skulle Helena till fots ha tagit sig till den Heliga Graven, där hon lovade Gud att om hon komme hem oskadd, så skulle hon bygga en kyrka i Skedevi  -  möjligen avses Skövde, jämför annars nedan noten rörande Västra Skedvi.

 

TVÅ PILGRIMSFÄRDER?: En sentida uppfinning är att Helena genomförde två Palestinafärder under 1130-talet. Hon var tacksam mot Gud för den första, vilken omfattade många år, och detta motiverade henne att initiera byggandet av Skövde kyrka. Sedan inleddes förföljelsen mot henne, och hon begav sig åter iväg för att undkomma fienderna.

 

NORDISKA PILGRIMSMÅL: Helena kan ha besökt heliga platser inom Norden också: Man påstår idag att Forshems k:a var helgad till den heliga Graven i Jerusalem, och tanken var att folk som inte kunde nå Jerusalem, istället kunde resa till Forshem och ändå vinna avlat. Man tror också att Martin av Tours vördades i Forshem, men problemet är att ingen vet varifrån kyrkans berömda stenreliefer ursprungligen tagits ifrån  -  nuvarande byggnad är relativt nybyggd.

 

   Senare utvecklades Mosjö k:a, Munkatorp, Nidaros och Tisvildeleje (se längre fram) till pilgrimsmål. Man måste vara medveten om att heliga eller viktiga orter komplett kan ha utplånats från jordens yta och från traditionen, orter som aldrig blivit dokumenterade, så Helena kan ha besökt platser som är totalt okända för nutidens människor. Tre sådana orter vore Gum, Valstads Heligstad och ett kulligt område i Våmb  -  spöken har uppenbarat sig för vissa övernaturligt mottagliga personer rörande dessa tre.

 

LIKHETER MED ANDRA GUDINNOR: Liksom Gudinna Fröja (och Gudinna Isis) lämnade Västergötland (resp. Egypten) ensam och sorgsen och begav sig ut på långa färder bland främmande folk, letande efter sin man, som hade försvunnit, så begav sig Helena ut på jakt efter den Förutvarande  -  efter sig själv (Ords.8.22f). Brynolf visste inte att hon visste att Jerusalem icke är den rätta platsen att dyrka Gud  -  Gud dyrkas i Sanning och Ande (Joh.4:20-24)! Om hon verkligen nådde fram till Jerusalem så kan hon inte ha funnit någonting där annat än dammiga falsarier. Likhet finns även med Brynolf själv i det att han, efter den katastrof som hans släktingar hade orsakat (ett mord och ett brudrov), seglade till sin exil i Alvastra. Och där, och i högsta grad under återfärden mitt ute på den stormiga Vättern, fann han den Dyrbara Skatten  -  Sankta Helena, vårt västgötska helgon.

 

ÅTERKOMSTEN: Helena återkom till sitt stora och ödsliga hus efter denna odyssé, till fullo förtröstande på Gud och utan rädsla för någon, och också medförande en ring från Palestina. Den har tolkats som en ring som Kristus ger sin utvalda Brud; andra ser den som en form av pilgrimsmärke. Formuleringen "varpå hennes finger, helgat av ringen från det heliga landet" försöker förklara de kommande underverken som fingret skulle komma att åstadkomma, betonande marken som Jesus tros ha vandrat på istället för att betona Helena själv  -  en felaktig formulering eftersom Jesu kroppsliga existens kan ifrågasättas under det att Helena är Guds första tanke (se Ords. och vissa gnostiska skrifter): Helena själv är den helande och återlösande agenten, Prima Salvanda. Om ringen ägde övernaturliga krafter så kom dessa från Helena, inte från något "heligt land". Enligt Matt.23:16-19 helgar templet guldet, inte vice versa såsom hycklare och vissa sekterister hävdar, så det finns alltså stöd i Bibeln för att det var Helena, Andens levande Tempel, som helgade ringen.

 

GÖTENE KYRKAS INVIGNING: Man hade för avsikt att inviga Götene k:a den 1/8.1140, och givetvis avsåg Helena att då vara närvarande. Medan hon gjorde sig iordning flög en fågel in i kammaren, och den lade sig i Helenas knä. Den ville inte flytta sig, och vi antar att fågeln försökte hindra Helena från att resa sig och gå iväg. Men hon kunde inte riskera att komma för sent, och hon ordnade ett näste åt fågeln och började gå mot kyrkan.

 

   Årtalet är 1140, vilket ett dokument från Skara stift och ett breviarium från Linköpings stift först meddelar  -  vid tidigt 1400-tal. Det påstås att även Brynolf skulle ha angivit 1140 i något av hans arbeten kring Helena.

 

   En västgötsk dagstidning meddelade 9/7.1982 att "Elin" blev martyr i Götene på 1150-talet.

 

   Årtalet 1160, som man möter nästan överallt, är felaktigt och icke-ursprungligt; det kom in i bilden först på 1600-talet genom Vastovius, varefter Vatikanen införde det årtalet när de samlade info om helgon. De ursprungliga handlingarna för den tid då Helena helgonförklarades har brunnit. Man har också hittat på en fysisk förankring till årtalet: En vit kalkvägg i Vättlösa kyrka har daterats till 1160 tack vare en mystisk inskription, och detta vore "beviset" på vilket år Helena hade dött.

 

MARTYRIET: I sitt liv följde Helena Jesu ord: Hon gjorde gott mot folk som hatade henne (Matt.5:44), och hon bad för sina fiender  -  medan dessa fortsatte på sin onda väg. (Det har felaktigt påståtts att Helena hade fått sitt martyrium förhandsvisat; hade det varit förutsett, så hade hennes död klassats som självmord. Detta är ett missförstånd av Helenas profetiegåva och av hennes flygvision. Enligt Dunney hade Helena haft en dröm som delgav henne att hon skulle dö i Götene, där hennes fd svärsons syster och dennas far bodde, och att hon skulle begravas i Skövde, men hon själv förnekade att något aktuellt hot förelåg). När hon nu kom vandrande längs stigen till kyrkan  -  den var inte större än dess nuvarande kor  -  kastade sig några av hennes fiender över henne med svärd och mördade henne. Ringen och det av hennes fingrar som bar den hamnade under en björnbärsbuske (Rubus Fruticosus, ja, så måste busksorten tolkas  -  den benämns frutex, dumus, rubus; man har annars hävdat att det var en likadan buske som Mose såg brinna vid Sinai enligt Exodus 3:2. Varken björnbär eller rosor växer i sankmarker. Nu är det så att den utpekade martyrieplatsen vid Götene k:a var sankmark eller öppet vatten på 1100-talet, varför den rätta martyrieplatsen torde låta sig finnas mellan Bjurum/ Vättlösa och Götene).

 

   Brynolf verkar ha känt till mördarens identitet, men han vågade inte avslöja den. Helena var runt 38 år gammal när hon sålunda upptogs i de heliga martyrernas skara, kastande ifrån sig kroppens tyngd, klättrande upp till Himlen. "I Himlens rosengård är den ros nedlagd, som vår martyr, rik på ära, har förtjänat genom martyrskapet"; "En ande som söker Gud kan ingen förstöra". Vi känner bara till 11 eller 12 kristna som innan detta datum hade blivit martyrer inom landets gränser, och de var alla män.

 

   [Dessa martyrer är 1)kaplan Nithard +845 på Birka, 4/2. 2)kung Oluf +950 där Stockholm alltsedan ~1252 finns, 30/7. 3-5)missionärerna och kyrkogrundarna Unaman, Sunaman och Winaman +980-talet där Växjö nu finns, 21/6 & 15/2. 6)missionär Ulfrid (Wilfrid) +1028, 18/1. 7)missionär Erik död några år före 1068 i Norrland. 8)missionsbiskop Stefan av Sachsen +1075 i "Nora", 2/6. 9)missionär Eskil +1086 i Strängnäs, 12/6. 10)herden Torsten +~1100 i Bjurum/Vättlösa. 11)nykristne Botvid +1100/1123 på Rågö, 28/7. Den tolfte menas avse den norske martyren Hallward, +1043, 14-15/5].

 

VARIANTER PÅ MARTYRIET: A)Helena kom gående hela vägen från Skövde till Götene, vilket är en sträcka längs dagens vägar om 38 km. B)Hon var på väg till invigningen av "en kyrka i Götene". C)Hon var på väg till Göthems kyrka för att vinna avlat, och detta inträffade efter återkomsten från hennes hypotetiska andra Palestinaresa. Detta kan ge en den hädiska uppfattningen att hon gick till kyrkan bara för att gama till sig avlat. I verkligheten är det inte svårt att förstå att hon ville närvara när den kyrka, som hon bekostat bygget av, skulle invigas. D)Hon mördades inne på sitt Skövde Slott ("in ihren Schlosse Sköfde ermordet..."). E)Efter mordet släpades hon in i skogen.

 

   Detta "Göthem" har, trots att det bara har funnits med i bilden sedan ~100 år, väckt stor förundran och orsakat galenskaper: En av de mest kända "Helenaforskarna" menar att Göthem är ett äldre namn på Källegården  -  den sentida gård som ligger närmast S:ta Helena Källa vid Skövde. Trots att det är namnet på en ensam gård, kallar han Källegården för en medeltida by  -  den nämns första gången 1540 som Hargustorp, 3/4 skattegård och sedan 1611 som Kellegardenn. Göthem är en korruption av Götene, Göteve eller Gökhem  -  den sistnämnda kyrkan ägde delar av Horsås vid Skövde till 1356.

 

   Ytterligare: Nära Götene, där Västerbys ängar breder ut sig framför den stora skogen, mötte Helena en grupp män vari ingick släktingar till hennes fd svärson; en av dem stötte sitt svärd i henne bröst.

 

   Så här skall det vara, enligt Brynolfs text från hösten 1288: Därför att på en viss dag, medan hon, å godhetens vägnar, önskade att närvara vid invigningen av Götene kyrka, en viss bland hennes motståndare förödande kastade sig på Helena hämndlystet, sårande henne grymt i bakhållet, mättande sitt svärd med rättfärdigt blod, och Helenas Ande, frigiven genom huggen, färdades mot Höjderna. Hon (hennes kropp) låg fallen som ett oskyldigt får den första augusti 1140, och nu hade hon flyttat från kriget till friden som överväldigar allt medvetande (Fil.4:7).

 

   Enligt Dunney påbörjade Helena sin sista ridtur 1/8.1147 från Skövde på väg till invigningen av Götene k:a. Hon attackerades av tre män efter en kort kappridning nordväst om Valle härads sjödistrikt, kanske nära Bjurum (i nuv. Vättlösa). Två av dem var från Själland; den tredje var från Skara eller Götene och han ägde ett stenbrott på Kinnekulle. Martyriet inträffade på ridvägen bland ung björkskog. Ångor såsom av guld lyste i busken redan innan hennes heliga finger hade hamnat där.

 

   Miscellanea: A)Helena menas ha halshuggits på sluttningen till Våmbobäcken, nära hennes källa, och en ständigt bar fläck på marken utvisar det exakta läget. B)Vid Källegården menas Helena ha fallit offer för sina hämnare, och det var ett lillfinger hon förlorade  -  annars tar man för givet att det var ringfingret, naturligt nog. I Skåne påstår de dock att det var en tumme. C)På hennes gård upptäckte man att Helenas lekamen saknade ett finger när hon låg på lit-de-parad. Man gick tillbaka till martyrieplatsen, och där låg fingret glimmande som guld i en taggbuske. D)Efter Helenas återkomst från det heliga landet erhöll hon kristen status i Västergötland vilket hedningarna hatade, varför de förmådde någon att mörda henne. E)Hon menas ha blivit ihjälslagen vid Våmbobäcken på just den plats där källan bröt fram ur ett "granitklöv".

 

HELENAS FESTDAG: I Skara stift var hennes festdag 30/7 från 1498, medan resten av världen bibehöll det ursprungliga 31/7. (I Växjö anger något kalendarium 30/7, ett annat 31/7). I nutid skall hon universellt firas 30/7. En ny tysk helgonbok utvisar fyra festdagar för vår Helena: 31/12 anges vara den viktigaste festdagen, och de andra är 30/12, 24/6 och 1/8. 30/12 och 31/12 måste helt enkelt vara felskrivningar för 30/7 och 31/7. Man bör dock komma ihåg att en svensk drottning, Helena Sverkers-d.ä's-dotter, avled 31/12 innan år 1172. 24/6 måste gälla det att Helenas källor anses vara mest verksamma under midsommarnatten, framför allt i Tisvildeleje. 1/8 är hennes rätta martyriedag enligt Brynolfs Officium, och det enda datum som förekommer i hennes tidiga liturgiska texter.

 

HELENAS KÄLLA I GÖTENE: Det första postuma underverket som tillskrivs Helena inträffade på platsen för hennes martyrium, halvvägs mellan Västerby gård och Götene k:a: En springkälla bröt fram här! Att den bär Helenas namn är en 540 år gammal tro, men att den uppkommit genom ett underverk uppfanns för blott ~100 år sedan. Den återfinns idag bland byggnaderna av Götene mejeri. Den är ett konstverk, emedan den ursprungliga källa två gånger har flyttats och slutligen blivit överbyggd. 1462 påstås Växjöbiskop Lawrence Mikaelson ha utfärdat ett 40-dagars avlatsbrev för dem som besökte källan  -  problemet är bara att detta avlatsbrev förefaller ha uppdiktats av Benzelius i kommentaren till sin utgåva av Vastovius' "Vitis Aquilonia" år 1708, och han är den ende som någonsin omnämnt det, och det har aldrig kunnat återfinnas bland Sveriges medeltida brev. Den nuvarande springkällan får sitt vatten från de kommunala ledningarna, därför att grundvattennivåen har sjunkit med 10 meter.

 

   På 1700-talet skrevs om denna källa att den först legat i utkanten av Backgårdens åkrar nära Västerby; den var en halvmeter djup och innehöll gamla offrade mynt. Ett nästan två meter högt träkors var rest intill den. Markägarna fyllde igen källan, eftersom den utgjorde ett hinder för jordbruket, men omedelbart återuppstod den  -  den hade nu blivit en fontän på den gräsbeväxta sluttningen bortom åkrarna. Men på 1950-talet hade den reducerats till en "uttorkad grop på en äng".

 

KYRKAN I GÖTENE: 19/11.1436 utfärdade Skarabiskop Swen i Vättlösa ett avlatsbrev för dem som gav bidrag till ombyggnaden av kyrkan i Götene, som nu hade helgats åt S:ta Helena, och första Advent 1480 utfärdade biskop Brynolf III ett avlatsbrev för dem som utförde en rad specificerade handlingar, bland annat att gå runt kyrkan och be för de avlidna.

 

HANDLAR DET OM TVÅ OLIKA HELENOR?: Amatörarkeologer och fantastiska språkvetare idag och under de gångna 400 åren har skapat en illusion av att vi har att göra med minst två olika helgon här: Helena i Götenetrakten och Elin i Skövdetrakten. Det hypotetiska "Elene" skulle ha bildats på det förkristna 600-talet ungefär där Skövde Helenakyrka nu står, och namnet "Elin" skulle ha utkristalliserats ur det ortsnamnet, en namnform av Helena som icke existerade på 1100-talet. Enligt den relativt nya legenden skulle Helenas källa vid Götene ha uppstått 1140, och vid den tiden användes bevisligen Helena som personnamn i Sverige. År 1281 stärkte biskop Brynolf I värdet av Elins Mässa i Skövde, och 1288 skrev han liturgiska texter för Helenas årligen återkommande fest, och han kan omöjligen ha uppfattat namnet som ett ortsnamn. Helenas källa i Götene nämndes(?) på 1400-talet. Man har eljest påstått att ett verb som betyder "hälla vatten" och som liknar Götene har orsakat ortens namn genom att man hällt vatten ur källan. När man analyserar gårdsnamn och liknande som liknar Elin/Helena, kommer man alltid att finna att antingen har gårdsnamnet ett annat ursprung och är således icke sprunget ur Elin/Helena, eller att gårdsnamnet har givits efter stiftandet av de hagiologiska monumenten och således icke kan ha orsakat dessa. Helena påstås vidare ha orsakat att gårdar fått namn som innehåller hennes namn i de socknar vars kyrkor äger Helenabilder. En ytterligare situation är gårdsnamnen Helenedal och Helenevik i Fässbergs s:n exempel på, ty de har bevisligen skapats av kvinnor vid namn Helena (Elin) i de familjer som byggde gårdarna. En Helenakult kan inte spåras på någon av de orter, vars namn liknar Helena/Elin. T.ex. alla Heldegårdarna verkar komma av 'hird':er, som kan ha ägt dessa fastigheter: Helenas källa i Götene är 300 år äldre än gården kallad Helde.

 

ATTRIBUT: Som ett resultat av att Helena dog på detta vis på väg till kyrkan, avbildas hon hållande en vadringsstav i ena handen (vilken långt senare utbyttes mot ett svärd) och en bok med ett finger på i den andra.

 

   Boken: En rolig iakttagelse som har gjorts är att den enda bok som nämns i Helenas liturgiska text är den som helgonen uppskrivs i. När man betraktar Helena i konsten och lägger märke till boken hon kramar, så tror man lätt att det är en bibel  -  slutsatsen att hon bar någon bok med sig på väg till kyrkoinvigningen dras från konsten och icke från Brynolfs text. En handkopierad evangeliebok vore något troligare än en komplett bibel vid denna tid. Sådana producerades vid klostren, och Dunney menar att så skedde i Skara. De var mycket påkostade med färgrika mönster och illustrationer. Köpenhamns kungliga bibliotek bevarar en av irländskt ursprung, som användes vid sent 1100-tal vid Dalby kloster. Men kunde Helena latin?

 

FINGERUNDRET: Efter solnedgången samma dag (1/8-1140) inträffade enligt 1288 års text detta: Redan på dagen för hennes lidande vandrade en viss blind man vägen ned. Vid närmandet av platsen för hennes lidande, såg gossen, som styrde den blindes steg, ett sken (lumen) nästan likt ett brinnande ljus (candele ardentis) i ett björnbärsbuske (frutex). När gossen, på den blindes order, noggrannt undersökte varifrån det där blixtrandet (fulgor) utsändes, fann han i björnbärsbusken saliga Helenas finger, avhugget med den där ringen på. När den nämnde blinde berörde detta finger, och lyfte sin hand, bestänkt av hennes blod, mot sina ögon, upplöstes den forna dimman och ljuset återkom. ...på ett mirakulöst sätt blixtrade ett ljus (lux) fram från himlen in i björnbärsbusken (dumus), klargörande var på jorden fingret vilade. Den blinde berörde martyrens avhuggna finger, och snart återfick han sin syn tack vare hennes meriter. Detta var det tredje och det mest kända av de kända Helenaunderverken.

 

OLIKA BUD OM HELENAS BLOD OCH OM SVÄRDET: A)Blod från svärdet, vilket hade dödat Helena, helade en blind man, varför ett svärd lades till Helenas attribut. B)En man, som hade varit blind under många år, bad Gud att han måtte bli kapabel att se Helenas kända finger  -  han hade aldrig sett henne personligen  -  och medan han bad så, återfick han sin syn. [Inte heller Achilles hade någonsin sett Helena, men ändå ansattes han av ett brinnande begär att möta henne, och när de möttes drabbades han omedelbart att en överväldigande passion för henne]. C)Några gossar som vallade får samtalade om ett sken, såsom från ett ljus, som lyste inuti buskarna. En blind man, som kom gående längs vägen, hörde vad de sade och befallde att de måste se efter vad detta fenomen utgick från. De fann en av Helenas tummar och också hennes ring liggande på olika platser. Sedan: Den blinde lyfte upp tummen, som fortfarande blödde, mot sina ögon, varpå dimridån upplöstes och han åter kunde se. D)Helenas finger behöll sin glans under en tid  -  och i björnbärsbusken hade den lyst så ljust att den hade varit synlig på långt håll. Det räckte att någon en kort stund höll fingret framför blinda personer för att deras syn skulle ges dem åter.

 

ETT GNOSTISKT FINGER?: Helena, Guds första tanke, höll ett finger fram mot Demiourgos, och hennes finger blev till Ljuset i den materiella världen, och hon följde det ned hit  -  jämför det mot S:ta Helenas ljusfenomen i Götene 1/8.1140: hon kom ju hit med ljuset, och ljuset helade en blind man, vilket kan tolkas även i överförd mening.

 

LIKVAKA OCH LIKFÄRD: Samma dag hade Helena burits av sina släktingar till sin storgård, och där hölls en vaka över henne hela natten. Följande dag började munkar bära henne från storgården, runt Billingen mot Skövde för begravningen. Valet av stigar och av riktningen dikterades av hinder, som man ville undvika, och av helgade platser, som man ville besöka  -  varken de första eller de sista kan dagens människor ha någon aning om.

 

   Gissningar: Hinder kan ha utgjorts av gårdar och ägor tillhöriga Helenas svärsons släktingar eller hennes mördare. Begärliga platser kan ha varit sådana såsom kryptan i Skaradomen (grundlagd 1020?), benediktinmunkklostret i Skara (ditflyttat 1060?), benediktinnunneklostret Gudhem (grundat 1050?); någon helig källa såsom Roskilde (Ruskella källa) i Segerstad?, den portalförsedda stencirkeln i Häggum (med 1100-talsgravar med trägavlar, som föregick kyrkobyggnaden), Rådene k:a helgad till Brigida och Regumatorps k:a helgad till Baltasar, Gaspar & Melkior. En sydlig väg runt Billingen måste ha varit 5-6 mil lång. Det fanns 1997 planer på att ordna en pilgrimsled i Helenas fotspår mellan Götene och Skövde, eller ett maratonlopp.

 

FONS BEATE HELENE: Om morgonen den fjärde dagen av likfärden gick bärarna över det grunda vadstället i Våmbobäcken. Bärarna stannade till på vägen vid klockslaget för tacksägelse, varpå omedelbart en ny springkälla bubblade fram, vilken till nuvarande dag kallas Saliga Helenas Källa. Detta var det fjärde underverket. Denna typ av förklaring till en helgonkällas uppkomst förekommer ofta, men i Sverige utgör den här den äldsta och är därför originalet medan övriga legender är kopior.

 

   Det dröjde inte länge förrän ett oratorium (termen är den rätta enligt medeltida dokument, och avser helgonkapell; extrakyrka i ett distrikt; litet kapell för privata böner och andakter, ofta som del i en större kyrkobyggnad) uppfördes över källan för att skydda den. Här kunde vägfarande hålla andakter, och lokala ceremonier ägde rum i och nära det. Det hade flera altare, helgonbilder, kalkmålningar, nischer och valv. Oratorier uppfattades på 1280-talet som hus vari helgonen var orakel, och där Gud eller dessa talade och gav uppenbarelser. Skarabiskopar Nikolaus och Sigge (12/7.1373 respektive 23/10.1425) skrev avltasbrev för oratoriets besökare. En mängd små kors brukade förr vara uppsatta runt källan. Av brevet från 1373 kan man förstå att oratoriet blivit renoverat; man tror att det är jämnårigt med de sju 1100-talskyrkorna runt om: Forsby, Hene, Norra Kyrketorp (ej samma som Hene), Ryd, Skövde, Suntetorp och Våmb.

 

   Man har trott att man 1759 tog av kapellets sten till att bygga bron intill med, men när man april-juli 2001 (och i maj 2002) demonterade bron vid reparation, fann man inga stenar som kan uppfattas som återanvänt byggmaterial. Man tror därför att det är mera troligt att det var till återuppbyggnaden av Skövde S:ta Helenakyrka som oratoriets sten återanvändes efter stadsbranden Elfte September år 1759. 1954 blottlades grundmurarna av oratoriet under markytan, och 1955 byggdes trappan ned i källan och dräneringsrör nedlades. 1956 uppsattes en minnessten vid Helenakällan intill kapellgrunden, och en skylt vid stigen ned och en vid källan brukade informera om helgonet och platsen. Dessa två är sedan 2001 ersatta av en skylt strax bredvid. Även om oratoriet numera är osynligt, så kan dess storhet och kraft upplevas av människor med den rätta inställningen. De stenfotsliknande stenarna ungefär på oratoriets plats har inget med det att göra; de "har möjligen något samband med den sentida stugan".

 

MIXTUR AV OLIKA IDÉER OM HELENAS KÄLLA OCH ORATORIUM, Pansarvägen 541 52 Skövde: A)Enligt Brynolf uppstod ju källan 5/8.1140, men det finns andra som tror sig veta att källan hade använts av hedningar på 400- och 500-talen; att platsen hade varit av central betydelse för västgötarna. Det finns ingenting som tyder på detta dock.

 

B)Källan påstås ha brutit fram där som ett resultat av att blodshämnarna grävt ned Helenas kropp där.

 

C)Samma källa föreslås vara platsen för såväl Helenas kloster som hennes martyrium.

 

D)Den mindre av de två kyrkor som Helena finansierade påstås ha legat bredvid denna källa och således icke i Götene  -  en skrämmande korrupt idé, som är orsakad av gårdsnamnet Härgustorp 1540: Det har lett en person till att tro att namnet tyder på att en av de kändaste asagudarna haft sin kultplats där, och till att tro att platsen också hetat Götene och att Brynolf inte skulle ha känt till detta när han i Helenas officium utpekar Götene vid Kinnekulle som rätt martyrieort; f.ö. uppfördes inte oratoriet förrän efter Helenas död. (Härgustorp, endast nämnt 1540, alias Kellegardenn, nämnd 1611, låg sydväst om vadet inom nuvarande militära verkstadsområde, väster om och nära den tidigare landsvägen).

 

F)Oratoriet benämns ett Ödekapell på en karta från 1816, och källan en Offerkälla, båda utsatta nordöst om vadet. Så sent som under 1800-talet offrades det mynt och metallbitar i källan  -  ja, ännu under 1990-talet. Dagens källa ligger förmodligen några meter från ursprungsläget på den plana ytan mellan brinken och bäcken  -  förklarat med att protestanterna en gång fyllde igen källan med jord och sten, vilket genast resulterade i att den återuppstod rinnande fram under en stor sten: oratoriets sydöstra hörnsten tror man. Brinkarna, f.ö., schaktades ned när landsvägen en gång drogs fram över bäckravinen.

 

G)Källan, såsom den numera framträder, var införlivad i trädgården runt den stuga som stod där från 1880-talet till 1980-talet. I september 1999 trodde man att man hade upptäckt ursprungskällan inom en ring av små stenar; dess vidd är nu bara 29 x 44 cm; djupet är 33 cm. Denna hypotetiska källa har legat mitt under nämnda stugas kök. Man upptäckte att oratoriegrunden har spår av murbruk.

 

H)Makarna som bodde i källplatsens stuga 1953-68 vittnar om att de hade upplevt att en beskyddarinna bodde i den, och ibland hörde de hur ett osynligt väsen vred dörrhandtaget och klev in  -  de och deras husdjur vande sig vid fenomenen.

 

I)Öster om källområdet ligger Offermossen, där man offrade vid utfärd för att försäkra sig om att lyckligen och ofördröjt kunna återvända till Skövde. Omgivningarna runt källan brukade vara ljusa och vackra med sin blomning och väldiga lövträd.

 

J)Ursprungligen var källvattnet kallt, friskt och hälsobringande; 1757 rann det fina vattnet ut vid en sten under gruset från de sammanfallande väggarna. Idag kan ingen dricka av det grömslemmiga vattnet.

 

K)Oratoriegolvet anges dels ha varit 40 kvadratmeter, dels ha varit 9.6 x 5.4 m. Utöver vad som ovan meddelats om byggnaden, så var den österut försedd med en absid (med en centralt placerad, rund fönsteröppning?); porten var på nordsidan, mot brinken. (Helgonaltare i nischer kan man se exempel på vid triumfbågen i Borries 1100-talskyrka; altarna uppges ha varit flyttbara). Källan fanns inomhus  -  vattnet samlades i en naturlig kittel innan det flödade ut under västgaveln genom en bred men låg öppning nere vid marken (Hes.47:1ff). En enda fönsteranordning, formad som Klöver Äss, fanns på södersidan. På utsidan, över vattenöppningen på västgaveln, fanns två dekorationslister av sten, två meter höga, och över dessa fanns en fönsteranordning formad som en flygande fågel sedd framifrån. Källvattnet rinner   -  då via meanderslingor till bäcken, nu via rör  -  till Våmbobäcken och vidare till Ösan och Tidan till Vänern; vidare via Göta kanal och älv, varifrån det pumpas upp till Delsjösystemet, där det renas till drickvatten för Göteborg och Mölndal. Den vattenmängd som undgår pumpen fortsätter till salthavet, där den gör det marina livet friskt.

 

L)Detta oratorium var icke unikt i att ha en inomhuskälla. Jämför med Sånga k:a nära Skellefteå, vars källa "stängdes av" 1534 och nu är övergjuten; och Vänge k:a vid Brunna/Uppsala  -  den gick att hitta under golvet till 1800-talet. Och Åseda kyrkokälla är från 1100-talet. Källan i Lundadomens krypta var orsaken till att domen uppfördes just där. Och pelarhallen i Dalby k:a från 1120 var ursprungligen ett dopkapell, och alltjämt offras det i källan i det nordöstra hörnet.

 

M)Lyckligtvis, under 1750-talet, avritades oratoriet av en historiker och artist  -  det var utan tak, men väggar och gavlar stod ännu upp. En modell av ruinen har tillverkats och visas i Skövde museum  -  ett krucifix pryder dess altare.

 

N)För mer än 2000 år sedan började Mandaéerna praktisera vattenritualer, och invid rinnande vattendrag uppförde de små, enkla oratorier lika Helenas här vid Våmbobäcken. Vilhelm Bang beskriver vattenritualism i Skandinavien före år 1000, och denna har goda överensstämmelser med den mandaéiska.

 

O)"Många generationer svenskar och folk från andra länder i Norden vallfärdade till kapellet vid S:ta Elins källa". År 2001, 31/7 (en av hennes festdagar) genomfördes en större hyllning till henne där, som allvarligt var menad som ett erkännande av hennes gudomliga verk på 1100-talet.

 

P)Det finns faktiskt bara tre dokumenterade Helenakällor i Sverige, nämligen den i Götene, den i Lyngsjö och den i Skövde  -  alla andra är osäkra av olika skäl. I Danmark är hennes källa i Tisvildeleje den enda som har haft och ännu har betydelse.

 

Q)Det finns två andra kvinnor som menas vara källans upphovsmakare: Den ena är en Elena Tunadotter, som hade två släktingar som var höga präster i Skara. 8/4.1380 gav hon några gårdar i Hene till S:ta Helenas k:a i utbyte mot att få sin blivande grav inne i denna kyrka och för att man skulle be för hennes själ under mässor. Hon var från Hällstad (se längre fram) och utgör möjligen den saknade länken mellan Hällstad och Skövde. Hon for till Rom som pilgrim, och efter sin hemkomst till Hene finansierade hon byggandet av Oratoriet vid den källa som här behandlas. Den andra är drottning Katarina Sunesdotter, dotter till Helena Sverkersdotter: mellan 1241 och 1250 skulle hon ha grundat samma anläggning.

 

R)Vid denna Helenakälla samlas man årligen 31/7 för att lyssna till några ord om vårt helgon. Därefter vandrar man till hennes kyrka (Elinsvandringen) där en gudstjänst firas, i samband med vilken man använder ett lyftverktyg till att lyfta upp locket i korgolvet och förevisar trappan ned till några förstörda och icke så gamla kryptor.

 

VAD ÄR "ÄNKAS"?: En källarruin på "övningsfältet" (tydligen utmed Pansarvägen) mitt för P:4 påstås vara grunden efter ett kapell som man dyrkade S:ta Helena i  -  undrar om det är Oratoriet som avses?   -  300 m norr om hennes källa.  Möjligen avses den grävda stora gropen, kantad av steniga fornminnen, öster om nuvarande matsal.

 

ANDLIGA FÖRETRÄDARE: S:ta Brigida av Kildare (1/2) hade en mytologisk föregångare som också hette Brigida, från vilken helgonet ärvt en mängd kvaliteter och tillskrivanden inklusive festdag. S:ta Valborg (Walburgis; 25/2 & 1/5) hade ett övernaturligt och hedniskt väsen i nordvästra Europa som föregångare med samma namn, från vilket helgonet fått överta en del material  -  helgonet uppfanns efter 1060-talet, men hennes livstid har retrodaterats till 710-779. Någon har ställt frågan om inte Helena, för oss som bor i Götene-Skövde-området, har blivit en ersättare för mytologiska Gudinna Fröja. Och har inte pilgrimsfärder och avlater blivit ersättningar för tidigare religiösa handlingar i vårt land? En religionsutövares handlingar är egentligen inte en påminnelse om vad som utfördes och hände för länge sedan, utan de är snarare en förnyelse: det som sker sker här och nu. Det finns kristna som jämför Nattvarden med tankingen av en bil.

 

FANTASIER SOM SAMMANBLANDAR FORNNORDISK MYTOLOGI OCH HELENAKULT: Varje vår måste vår Helena väckas ur sin långa vintersömn. Vi som älskar henne vill att hon skall komma tillbaka hit igen fjärranifrån. Jag rider om natten över våta berg (Billingen är ett mycket vått berg) för att hämta henne. Hon säger: "Lyssna, det är min högst värderade som rider hit över berg och kullar. Se, nu står han där bakom vår vägg och försöker se mig genom fönstren, skådande genom gallerverket..."; jag säger: "Upp, vackra Helena, min älskade. Kom. Vintern är borta. Regnet har upphört och är nu långt borta. Man ser ängarna lågande av blommor. Det är tiden då allting sjunger...". För att befria Helena måste hennes dominator duka under. Jag, som väcker Helena, belönas genom att krönas vid den heliga källan, och därigenom förenas jag med henne i ett genuint och övernaturligt bröllop.

 

   Detta uttänktes på 1950-talet omedvetet om att fantasien sammanfaller med djupa sanningar om människans villkor: Guds Budbärare nedstiger genom arkonternas zoner för att befria mig, dig, henne eller honom, upplysande oss och görande det möjligt för oss att återvända till Guds verkliga Rike. Samtidigt återger fantasimannen (fortfarande helt omedvetet) den gnostiska berättelsen om Simon Magus och Helena av Tyros och hur de utgör det första, perfekta, andliga paret...

 

   Vidare: Trons bas är inte ett arv, utan tvärtom är den liv i gemenskap med Gud och med hans änglar och helgon (och med-troende, om dylika existerar). Trons liv måste bevisa sin kraft genom att återutföra kristna eller gnostiska eller manikéiska föregångares handlingar om och om igen.

 

ETT FRÄMMANDE ORATORIUM: Ett kyrkligt dokument från 1425 nämner ett annat oratorium i trakten  -  fru Britas  -  76 år efter att hon i sitt jordeliv hade besökt trakten och 34 år efter hennes helgonförklaring. Det låg ungefär under (bokstavligen) dagens Vallegatan 37. Efter en dragkamp om makten, som måste ha pågått från före 1425 till efter 1495, vann vårt helgon över det främmande, som hör hemma öster om Vättern: "Brita har vederbörligen dragit sig tillbaka till Wadstena  -  hell Helena, Västergötlands drottning!" (Emellertid: En av nutidens kyrkogårdar i Skövde och dess moderna kapell har kompensatoriskt fått namn efter fru Brita  -  en annan kyrkogård är uppkallad efter Elin).

 

S:CONVIVII S:ELENE IN SKODVE: Från medeltiden till in på 1800-talet existerade ett S:ta Helenas Gille (brödra- / systraskap) alias Convivium (festgrupp)  -  en halvhemlig förening av, ursprungligen, företagare. Senare blev den en klubb för att ordna utomhusfester på Elinemark  -  nuvarande parkeringen vid radiohuset, badhuset och arenan  -  på hennes festdagar. Annandag Pingst nämns också i sammanhanget. Ekbalkar från den uråldriga Gillestugan har hittats i fältet öster om Oratorie- och Källplatsen, där utomhusaktiviteterna allra först hållits, i vars närområde 8 domarringar hade rests mellan 600-800 e.Kr. Ett modernt Sankta Helena Gille har uppstått i Skövde för att arrangera Elinsmarknaden årligen under sensommaren bland stugorna vid Helénsgården  -  denna byggnad är f.ö. den enda som överlevde stadsbranden 1759; dess äldsta delar kan vara från sent 1600-tal. Det var inte en Gillestuga som låg i Skövde kyrkogårds sydosthörn  -  på kartan från 1687 är platsen tom. 1759 fanns där ett magasin av sten, vilket uppenbarlgen rivits innan 1862.

 

   Ett exemplar av Gillets märke bevarades hos kyrkoherden i Hedemora, Nikolaus Rabenius, vilket bär som inskrift ovanstående rubrik. Helena liknar på märket en man från Dalarna, sittande på en stock med korsade ben svängda snett åt vänster. Hon håller sin vänstra arm i sidan, medan hennes högra hand griper om en "meterhög" stav, vilken liknar ett tunnt stearinljus med en låga i toppen (Helenas Eld?). Undertill finns en större flat sten som vilar på en mindre. Hennes kläder och frisyr ser 1800-talsmässiga ut. Denne Rabenius föddes 27/10!.1648 på Råby/Tortuna; prästvigdes 9/2!.1673, och arbetade 1676-91 i Davids Munktorp; gifte sig 3/9.1676 med Christina Buskagrius; blev kungens präst 29/8.1690 i Stockholm; avled 7/9.1717.

 

FEMTE UNDERVERKET: Om 1/8 vore en söndag, så inträffade detta torsdagen 5/8.1140: Helenas heliga lekamen tvättades över den stora, hela stenen på Viloplatsen (här fanns alltså redan en kyrkogård, det som idag är kyrkparken utanför Helenakyrkan, Skövde) inför begravningen. Denna sten (kallas av Brynolf såväl magnam petram som lapis) brukade vara det hedniska utomhusaltaret i centrum av en rund, helig plats tillhörig Gudinna Fröja  -  vår nordiska motsvarighet till Peloponnesos' Elene  -  omringad med en låg mur av natursten (jämför med Torstens liknande anordning i Vättlösa s:n). Namnet Skövde kan betyda Heligt Fält, och kan avse marken där Helenakyrkan nu står. Efter att Helenas lekamen hade tvättats delade stenen sigsjälv på sådant sätt att den del över vilken hennes heliga blod hade droppat ställde sig upp, för att göra det omöjligt att någon skulle kunna trampa på det  -  under det att den andra delen förblev liggande. En annan tolkning: Detta fd hedniska Fröjaaltare (benämnt "hargh") uthärdade inte Helenas helighet och dess klyvning markerade sönderbrytandet av hedendomen och samtidigt kristendomens seger häromkring. När Helena bars in i den heliga ringmuren (benämnd "vi"), där kyrkan i det blivande Skövde var under konstruktion, bröts altaret därför att Helena är helig, och nu var vidskepelsens makt bruten. Helenas lekamen var livlös, men hon själv var förvandlad till Västergötlands kraftfulla helgon. Det störste biskopen av alla, Brynolf, svor på att Gud Sebaot genom detta underverk tillkännagjorde att Helenas tro hade varit så stor under hennes livstid att underverket förverkligade orden i Matt.17:20. Vi sa att stenen förblev såsom den beskrivits under högst 111 år, och att ett antal underverk och förebådanden hände där så länge som platsen hölls i vederbörlig vördnad.

 

   Man kan invända att det inte var något att glädja sig över att kristendomen vann  -  det är en religion som vilar på mycket diffusa grunder men som överlevt genom att tillgripa våld och krig, och genom att utplåna andra religioners skrifter och bilder. Helenas liturgiska texter tillkom inom kyrkan, och uppenbarligen utan insikt i verkligt andliga ting och utan vetskap om vem Helena verkligen är. Men i denna kompilation vore det barockt om man skulle förändra det insamlade materialet så att det skulle stämma med verkligheten, så den framstår därför ofrånkomligen delvis som katolsk propaganda.

 

   Det fanns en sed att bära en avliden släkting till en helig lund som inte var avsedd för mänskliga aktiviteter, och det verkar som att förandet av Helena från Götene till Fröjas fd lund i det blivande Skövde var en kvarleva av denna sed. Enligt en annan sed skulle man doppa en avliden i en helig källa inför begravningen, och i Helenas fall hade en källa brutit fram där hon dödades och en annan där hennes heliga lekamen nedsattes.

 

NÅGRA ORD OM TVAGNINGSSTENEN: En dansk version har missförstått ett latinskt ord så texten har blivit lattjo: När Helenas heliga kropp fördes in på Skövde kyrkogård och bars över en sten, delade stenen sig i två halvor. Och en av halvorna, över vilken blodet från hennes sår koagulerade ("stillaverat sanguis" av stilla = droppe) restes av en osynlig hand, men den andra halvan, som inte stoppade blodflödet, förblev liggande på marken. Den första halvan verkar ha ärats av denna uppresning medan den andra var fördömd, som Edens orm, till att kräla i stoftet. Eller så representerade den första stenhalvan det gnostiska Hestosbegreppet.

 

   Tvagningsstenen var inte kluven innan detta underverk, utan i ett stycke. Efter underverket var den ändå inte förvandlad till en klövsten*  -  biskop Brynolf beskriver ju tydligt i sin text hur stenen betedde sig. Klövstenar (som ligger på marken men är delade mitt på med ett mellanrum mellan halvorna) i Sverige brukades av kvinnor för vidskepliga syften rörande fruktsamhet. Trots att Tvagningsstenen aldrig var en sådan, brukades den, under de elva dekader som den stod såsom beskrivet, av gravida kvinnor på så vis att de gick runt den tre gånger för att försäkra sig om att få friska och många barn. Under andra halvan av 1800-talet påstods det i Danmark att stenen på Helene Grav "vaeret en hel sten, som er knaekket".

 

   Tvagningsstenen var borta redan under Brynolfs barndom (1240- eller 1250-talet), trots vad som sägs i punkt 1) nedan  -  GL menar att om Helene reliker funnits kvar vid Brynolfs besök "1289" till hennes kyrka i Skövde, så borde han i så fall ha nämnt något därom, och om GL har rätt stöder det teorin om att Helenakulten och dess heliga föremål redan hade förintats av de erikska fienderna. Tvagningsstenens beteende har jämförts med Matt.27:51: "Jorden skakade, klipporna bröts sönder...". Det finns åtminstone tre tillägg att nämna om dess vidare öden: 1)Den stående delen av stenen föll av sigsjälv när Abraham Angermannus och hans superhjältar närmade sig den 1596  -  inte undra på att den föll! 2)Det sägs att samme he-man flyttade Tvagningsstenen till torget, 100 m västerut i centrala Skövde, och placerade den i en sorts domarring, och år 1661 blev den åter nedblodad  -  denna gång av en avrättning. 3)Tvagningsstenen (eller ett par flata stenar som en journalist råkade uppfinna på 1960-talet) flyttades kanske till den Ahlanderska tomten (fd Strokirkska tomten), där de överbyggdes 1850 av ett skjul eller stall (nu nedrivet).

 

VARFÖR HELENAKULTEN SÅ FORT SVALNADE; POLITIK: Påve Alexander III förbjöd dyrkan av det uppländska fyllot och terroristledaren erik, och denna kätterska dyrkan blev orsak till att påven därefter tog full kontroll över helgonförklaringar. Den första påvliga helgonförklaringen hade dock genomförts redan år 993 när Ulrik underkastades denna akt. Nämnde erik hade en son av samma material, karl eriksson, som mördade den ärbare kung Karl Sverkersson i Näs slott på Visingsö 12/4.1167. Karl Sverkersson var en gynnare och spridare av S:ta Helenakulten. Därefter började ärkebiskop Stephanus av Alvastra få svårigheter att utöva sitt ämbete i upsala. Han biskopsvigde inte bengt "den gode" (läs: den onde), utan denne valdes av erik utan att konsultera Västergötlands folk. Denne falske biskop motarbetade Sverkerspartiet och Helenakulten, och han lyckades utplåna den i Västergötland. Naturligtvis är det totalt uteslutet att bengt den onde skulle ha helgat Medelplana k:a till "Elin"  -  det är en osund idé utgången från en lokal präst vid sent 1900-tal. Den onde men av vinnarna hyllade biskopen bistod eriks antikatolska parti, och man efterkonstruerade ett påhittat samband mellan erik och socknen Eriksberg. Tack vare Gud överlevde Helenakulten i Östergötland, Sverkersättens landskap, och i Skåne och Danmark. Cisterciensklostret i Varnhem ställde in sig hos vinnarna, erikspartiet, och klosterkyrkan fylldes med oäkta kungagravar.

 

   Lagskrivaren Eskil, gift med ett barnbarn till erik, stödde givetvis inte heller Helenakulten. Folkungarna inklusive Birger jarl (1216-1266) var också till men. Alvastra var dock en oumbärlig miljö för Helenakulten  -  det klostret fungerade som exil och växthus för den; birgittinorden hyllade och utspred den sedermera tacknämligt nog. Skarabiskop 1358-86, Nikolaus av Kålland, och kung Magnus Eriksson stod på samma rätta sida. Magnus var starkt intresserad av Helena, och under hans regeringstid växte Skövde till ett nytt Helenacentrum. År 1346 gav han och hans vackra belgiska drottning Blanche pengar till dräkter till Sanctae Aelinu Kyrkiu in Skovde. Gud välsigne Helenas sponsorer!

 

BEGRAVNINGEN: Vi ordnade en magnifik begravning, och Helena begrovs i hennes första grav, den som hon själv hade formgivit i den nämnda porticon  -  tills vidare. (Såsom resultat av missförstånd hävdas det att hennes kista sattes på en "sprucken, flat sten" i gravutrymmet, och nyss gick det ett rykte om att dessa stenstycken låg under ett skjul på en innergård i centrala Skövde. Skjulet revs och ingenting hittades). Hennes kyrka i Skövde var inte alls färdigbyggd vid denna tid (1140)  -  inte ens dess väggar av stenkuber  -  och runt omkring pågick uppbyggandet av staden.

 

   Den första kyrkobyggnaden var liten och enkel; rektangulär men med en absid i öständen; klocktorn saknades. Den stod, enligt vad som påstås, i ruinen av en borg vars torn bibehölls  -  allt inom den hedniska, runda kultplatsen. Efter 1164/65, när Helena hade helgonförklarats, helgades kyrkan till henne, och den ombyggdes totalt: nu mycket större, ägande exakt samma arkitektur som dess samtida systerkyrkor i Vreta och Linköping (det finns inte ett spår kvar av någon av de tre idag). Skövdes verkliga glansdagar kom först 300 år senare. Alla beskrivningar av Helenakyrkan i Skövde gäller den byggnad som uppfördes runt 1400 och de senare: "Den mycket gamla kyrkan, som är helgad åt Helena, utmärker sig lika mycket genom sin dyra arkitektur som genom dess storlek. Man betraktar Helena som dess grundarinna, och den är byggd uteslutande av stenkuber utom tornets fundament  -  det uppfördes vid slutet av 1400-talet eller vid tidigt 1500tal. 1530 lade myndigheterna beslag på dess största klocka...". Som nu är består väggarna även av tegel och av kalkstensskivor lagda i lager. De äldsta byggnadsfragmenten återfinns eventuellt i långhussidor, i partierna åt väst, samt vid början av korsarmarna.

 

HELENAS TITEL: Helena betitlades först Västergötlands Helgon, och sedan Sveriges Patron, men aldrig Skara Stifts Helgon. (Detta hade skapats ~1050 och omfattade kanske Linköpings stift till ~1120, och Växjö stift till 1160-talet, och Karlstads till 1557 och Göteborgs till 1620).

 

VAD GÖR HELENA IDAG?: Hon är på tronen i Himlen; hon har sin boning inför Ärans Konungs ögon. Brynolf låter oss veta att hon ber för oss som ärar henne och hennes årshögtid, att Gud förlåter oss alla våra synder. Hon kan styra oss på rättfärdighetens väg, så att vi inte går vilse. Hon kan leda oss upp till Ljusets Värld från Sorgedalen, för att vi skall kunna få leva med henne i vederkvickelse i evighet. Vidare är hon en mildsinnad advokat åt Sverige, en medlare. 

 

EN ÖVERLEVARE: Så nyss som på 1730-talet fanns ett katolskt rökelsekar bevarat i Helenas k:a i Skövde.

 

HELENAS UNDERVERK

 

   Någon har felaktigt mumlat om att Helena inte var förmögen till att framkalla underverk under livstiden utan att dylika inträffade först efter hennes död. Tyvärr hade redan under Brynolfs livstid de av hennes underverk, som inte hade blivit nedtecknade, glömts bort. Ändå hävdar han att det fanns fler kända underverk än han hade inkluderat i sitt Helenaofficium. Hennes helande-specialitet enligt nästan alla skånska och danska (även västgötska) uppgifter är att ge blinda deras syn åter  -  bokstavligen och andligen. Det som berättas om hennes vattenkällor vittnar om det, även om nedanstående lista inte reflekterar det så mycket; även i Skövde lär ett flertal blinda ha helats genom Helena. Å andra sidan kunde både Elene av Mykene, såsom fallet med Stesichorus visar, och vår Helena, såsom fallet med den hånfulla prästen i Själland visar, göra sina fiender blinda.

 

   Fenomenet inkubation innebär att man erhåller kraft och hälsa genom att beröra heliga ting, såsom Helenas kyrkor; man kan, såsom alltjämt sker i Tisvildeleje, sova över ovanpå hennes oratorieruin (kallad Helene Grav) eller intill hennes vattenkällor (särskilt under midsommarnatten?). Heligheten smittar så att säga av sig.

 

I:Ängelns uppenbarande det för Helenas mor att Helena skulle bli martyr (1102). Ej nämnt av Brynolf.

 

II:Omvandlandet av Helenas tre semlor till stenar (1136). Ej omnämnt av Brynolf, utan har tillfogats i sen tid. Det framgår av versioner av berättelsen, att hon ännu inte var änka när kyrkbygget i Skövde hade startats och semlorna blev stenar.

 

III:Den syn i vilken Helena såg sig flyga i Götene k:a till Skövde, som hon drömde på den lantliga herrgården Götene år 1137, och vilken resulterade i hennes gravdesign och som förutsade hennes martyrium. Brynolf menar att hon inte var ur balans när hon fick denna syn, och att den inte hade kommit om natten.

 

IV:Den drömbild som Gud skickade in i Helenas sinne att det vore henne nyttigt att besöka heliga platser utomlands, vilken resulterade i hennes resa 1138-40.

 

V:Just när Helena var på väg att gå iväg till invigningen av Götene k:a, flög en liten fågel in genom de öppna fönstren och lade sig i hennes knä. Hon betraktade med förundran att fågeln försökte hindra henne från att gå (1/8.1140, en söndag?). Ej nämnt av Brynolf.

 

VI:Frambrytandet av källan på den plats där Helena blev martyr (förmiddag 1/8.1140). Ej nämnt av Brynolf. Källan påstods vid början av 1700-talet ha dokumenterats genom ett avlatsbrev från 1462, men detta verkar aldrig ha existerat.

 

VII-VIII:Ljusfenomenet som drog uppmärksamheten till Helenas finger och ring; Helenas blod helade en blind man så att han åter blev seende (kvällen 1/8.1140).

 

IX:Frambrytandet av källan nära vadstället i Våmbobäcken när Helenas likbår sattes ned (om morgonen torsdag? 5/8.1140).

 

X:Tvagningsstenens ena halva som av sig själv (eller av Helenas "senapsfrötro") ställde sig upp för att skydda Helenas blod (eftermiddag 5/8.1140). 456 år senare föll den av sig själv, eller, vilket är sanningen, så förstördes monumentet efter några dekader av Helenakultens fiender.

 

Nr XI-XIV inträffade från lördag? 7/8.1140 och lite framåt i tiden. Underverk inträffade nämligen efter Helenas begravning som ett resultat av besökares böner, vädjanden och tårar vid hennes grav i porticon. Man kommer att tänka på Bethesdas pelargång: även här hade och har vi en damm  -  söder om absiden. Graven var intakt under Brynolfs livstid, men fördärvades när kyrkans 1400-talstorn uppfördes.

 

XI:När en viss person, som hade varit stum alltsedan födelsen, hade bett (Joh.4:24) och gråtit vid Martyrens grav ihärdigt, gavs han kvickt talets tjänst av Gud, och den forna tystnaden frisatte nya ord.

 

XII:Dessutom fanns där en viss döv, som hade måst stå ut med mycket obehag av sin dövhet, att, om någon inte skrek honom i öronen, han inte kunde uppfatta något ljud. Han vädjade till Martyren således, som vände sina öron till oljudet av hans rop, och hon återställde hans döva örons hörsel.

 

XIII:Dessutom leddes en viss spetälsk till Martyrens grav, där han framhärdade länge i tårar, och, tack vare Helenas förtjänster, renades han [från spetälskan] fläckfritt.

 

XIV:En viss person som haltade, hade vädjat till Martyren om hjälp  -  han åtnjöt att bli kapabel att återvända hem glatt med sträckta senor, rätade skenben och stärkta fötter.

 

XV:Det hände också att en viss obeväpnad och oskyldig stenarbetare (lathomus) vid saliga Helenas kyrka (i Skövde), tvingades ducka för fiender med dragna svärd. Med undantag för att skada dräkten var de inte förmögna att skada honom därför att han vädjade till Martyren om hjälp. Några få spår av huggen, liknande scharlakansröda trådar, syntes på huden, som om spets och svans på deras svärd hade varit trubbiga. När samma fiender insåg att de inte kunde uträtta någonting, vek de bort åt olika håll från stenarbetaren. Med sina svärd högg de därefter ihjäl en annan som närmade sig dem. Följdaktligen vände de sig om mot nämnda stenarbetare, men de slogs därvid av blindhet på ett sådant sätt att även om de hade varit i samma hus, hade de inte kunna se honom. [Stenarbetaren blev först osårbar och sedan osynlig för fienderna. Brynolf menar nog inte att dessa blivit selektivt blinda, ty han hänvisar till 2Kon.6:18, jfr 1Mos.19:11. Joh.20:14-16 visar exempel på selektiv blindhet när Maria inte först känner igen Jesus].

 

XVI:Biskop Brynolf Algotsson var i färd med att segla tvärs Vättern 14/8.1288 (eller 1289?) på väg från sin exil i Alvastra till Västergötland, när vågorna blev höga och vilda och vinden hindrade honom från att komma västerut. Han fruktade att han antingen skulle drunkna eller blåsas åter till de östgötska stränderna, där kungens män väntade på att få arrestera honom. Sex år tidigare hade Brynolf börjat att förnya och återaktualisera Helenas heliga kult, men arbetet hade spårat ur (genom att andra hade tagit den goda idén från honom; hade verbalt gjort honom missmodig inför projektet)   -  nu återstod för honom bara ett val: Att ropa till Helena! Han gjorde det och bad om förlåtelse för avbrottet i det heliga arbetet, och han lovade att ta upp det igen; att skriva en Mässa åt henne, om bara hon räddade honom ur sjönöden. ("Han kapitulerade då inför S:ta Helenas ansträngningar med att åter få honom att gynna hennes kult"). Hon förlät honom, och plötsligt blev vädret optimalt, och han anlände lyckligen till Västergötland, och han deltog på kvällen i 'Vigilia in pane et aqua et soluj non potest' före 'Assumpcio sancte Marie  -  solemne' i S:ta Helena k:a i Skövde. Löftet resulterade bl.a. i hans Helenaofficium. Man har gissat att Brynolf på Alvastra kloster kommit i kontakt med Helenas helgonförklarings-handlingar och annat material rörande hennes kult. Själva kulten var vid denna tid nästan utplånad i Skara stift.

 

XVII:Carl R.af Ugglas berättar i Svenska Dagbladet 9/7.1927 om sitt Helenaunderverk: Gärna ville man bedja den heliga, att hon nu, då det just var meningen att förhärliga henne efter så många århundradens glömska, ville nådefullt uppenbara sig och visa sig i sin rätta gestalt. Men det var, som sagt, ej stort hopp om att hon skulle vara så nådig. Då  -  då skedde det, blott några dagar efter sedan undertecknad fått bekänna sin resignerade misströstan, att undret skedde och han stod ansikte mot ansikte med den så länge efterspanade! Inte i någon liten gudsövergiven landskyrka, inte i något fjärran kapells romantiska dunkel, men helt enkelt här i Stockholm, i ett rum vid en banal Östermalmsgata. Närmare bestämt en konserveringsateljé för gammal konst, dit just blivit inlämnat ett litet sengotiskt altarskåp med Korsnedtagningen i relief i mitten och på dörrarna målade tvenne heliga kvinnor... Men den andra, hon med grön kjortel, lackröd mantel och ett vitt dok knutet kring kinderna  -  vem var hon? I sin högra hand höll hon ett svärd, på sin vänstra en i rött bunden bok. Men på boken  -  vad låg där för något underligt? Ett finger! Ett avhugget finger! Heliga Elins undergörande finger! Heliga Elin  -  hon var alltså funnen! Stod där med minnena av sin onda bråda död, svärdet och fingret. Just som hon borde te sig! Just i det ögonblick som hon anropats, hade hon uppenbarat sig!.. Nu vet man alltså hur hon ser ut, detta goda helgon, som tillhört Nordens mest frejdade. (Af Ugglas hade utsetts att formgiva ett S:ta Helenamonument, och han hade engagerat konstnärinnan Harriet Sundström för dess förverkligande).

 

HELENAS UNDERVERK I SKÅNE OCH DANMARK

 

XVIII:Helena fördes till kusten utanför Tibirkeområdet flytande på en sten, vilken bär avtryck av hennes kropp och vilken ännu syns där vid ebb. Den lär väga ~7 ton.

 

XIX:Helena, en from svensk kungadotter, kom alternativt levande till Tibirke efter att ha överlevt ett hopp från Kullaberg ned i havet för att undkomma en förföljande svensk men nobbad friare. Eller så var hon änka; hon bodde sedan länge på ängen vid sin källa (i Tisvildeleje alltså) och besöktes för sin vishets skull; hon skänkte allmosor och utförde välgärningar.

 

XX:En klyfta i den branta strandbrinken öppnade sig övernaturligt, så att man kunde föra iland och bära upp Helenas kropp  -  man bar henne på en flat sten eller en bår.

 

XXI:En källa, Helene Kilde, bröt fram när bärarna satte ned hennes kropp första gången för att vila. Källans helande vatten hjälper ännu idag och lockar pilgrimer. Den är ett stensatt (egentligen två) vattenhål på nämnda klyftas sydsida.

 

XXII:Hennes kropp skulle jordfästas vid Tibirke kirke i vigd jord, men när fromma bönder bar hennes kropp dit, blev den plötsligt så tung att den sjönk ned i jorden på den plats, som nu kallas Helene Grav. Platsen är egentligen ruinen av Helenas 1400-tals-oratorium enligt undersökningen 1923 (en gräsbevuxen plätt i tätorten Tisvildeleje).

 

XXIII:När Helenakällan vid Assens (38 km från Odense) på Fyns västsida vid Lilla Bält uppstod, föste den undan en stor sten från sig.

 

XXIV:På protestantisk tid: En blind och fattig man fick sin syn genom att be Helene om den och samtidigt offra en slant till henne, medan prästen Jens i Helsinge, som hade hånat ritualen och Helene, istället blev blind.

 

XXV:4/8.1636 drack en huggormsbiten flicka vatten ur Helene Kilde och botades. Hon var från Graested.

 

HELENAS PÅSTÅDDA KOPPLING TILL MIDSOMMAR: Det måste betraktas som vidskepelse att tro att Helenas vattenkällor vore som mest kraftfulla under midsommarnatten 23-24/6, eller? Visserligen är dagarna runt sommarsolståndet övernaturligt laddade för religiösa och icke-religiösa människor och för växter och djur, men Helena är inte underkastad detta utan verkar året om. Bibelns Johannes Döparen kan inte få äran för midsommartidens laddning  -  i så fall snarare mandaéernas Johannes Döparen, som de räknar som vattenritreligionens grundare  -  utan det handlar om att 21/6 är årets höjdpunkt, omfattande dess längsta dag och kortaste natt, och strax börjar dagarna bli kortare igen och nätterna längre.

 

LÄNKEN TYR-TYROS: Messenius påstod, man får hoppas skämtsamt, att Nordens gamla asagudar hade invandrat från Mellanöstern. Man kan undra om det finns en koppling mellan gnostikern Simon Magus och hans Helena, som han fann stående på ett tak i Tyros (nu Sour) i Libanon, och Tibirke i Själland, som kommer av gudanamnet Tyr. Man tror att Helene Kilde i Tibirke ursprungligen varit helgad åt Tyr, och i Tyros berättades några hundra år före Simons tid om ett Helenatempel i staden.

 

TISVILDELEJE: Udi Pavedommet haver det sig saa tildraget, at der var kommen fra Sverrig en hellig Qvinde med Nafn Sanct Leene, som der var slagen ihiel, flydendis paa en Steen, si credere fas est, der under Landet, og der det icke var mueligt at faae dette Corper op, fordi at Bierget var höyt og ranck, at ingen kunde krybe eller gaae der op, haver der skeed saaden et Mirachel, at Bierget er sprungen og bleven saadan en Klöfte der i, som mand nu seer, af hvilken Klöfte hun er optagen at skulle forflyttes til neste Kircke, som er Tybele (Tibirke) Kircke, der at begraves. Der de komme nu op til det Sted, som disse Kilder er, og haver noget hvilet der, er disse Kilder udsprungen, som haver hiulpet mange for adskillige Syger, mens der de komme videre frem med Liget ungefehr et Bysseskud mod Skoven, kunde de ingenlunde komme videre frem, og ingen Heste vare maegtige til at rocke hendes Legeme fre den Sted, hvorudover de maatte begrave hendes Legeme der og bygge en Tafle over hendes Begravelse, hvortil var stoer Tilflugt af syge Folck og blev aarlig der holt Market og stoer Vaalfart, og til et Tegn findes 2 stoere Kampestene der paa Platzen, som siges at ligge paa hendes Grav, og findes endnu paa denne Dag de, som tager Jord under disse Stene og haenger* om Halsen mod adskillige Siugdom. Til videre Bekraeftning, at mand skal troe saaledis at vaere, viises endnu udi Stranden et Steenkast fra Landet en stoer, rue, brun Steen, hvorpaa der siges at skal findes Streger, som hendes Haar laae, og Tegn, som hendes Laare, Haender og Födder haver ligget. (Ole Worm, 1647, om Helle Lenes offerkälla, Tisvilde)

 

(*i små påsar)

 

   Den hellige Helene skal have vaeret en dansk Prinsesse, som tillige med sin Broder Arrild bleve haardt medhandlede af deres Stifmoder, hvorover de med deres Faders Samtökke, som de vanskelig udvirkede, gav sig til Skibs paa Reisen til den hellige Grav i Jerusalem, men paa Veien forgik Skibet i en stor Storm i Kattegattet. Arrild flöd i land til Halland (Kullen), hvor endnu skal vaere et Capell Arilds Capell kaldet, men Helena flöd i land paa en stor Steen ved dette Sted som nu Helenae Kilde er, i hvilcken og skal kiendes Mercke af hendes Laar og Rumpe. Ved hendes Ankomst skal de to Kilder have opvaeldet, og Bakken som de ere paa bleven adskilt i tvende Dele. Da nu Indbyggerne vilde före hendes Liig til at begraves, skal de ikke kunde vaere kommen laengere dermed end til det Sted, som nu kaldes Helenae Grav. (Rasch, 13/7.1743)

 

   Helene var en skaansk Prindsesse og meget berömt for sin Deilighed. I hende forelskede sig en Konge, og, da han ei kunde vinde hendes Kiaerlighed, vilde han bruge Vold imod hende. Men hun foer flygtende og fortvivlet gieennem hele Landet, og Kongen forfulgte hende indtil den höie Strandbred, og da han her vilde gribe hende, styrtede hun sig ud i Havet. Dog omkom hun ikke. En stor Steen haevede sig fra Havbunden og tog imod hende, og paa denne Steen seilede hun til Siaelland. Paa det Sted, hvor hun först satte Foden, da hun traadte i Land, fremsprang den Kilde, som baerer hendes Navn, og hun boede laenge der i Egnen og blev aeret og besögt som en hellig Qvinde. (Muntlig tradition nedtecknad i Tisvildetrakten av Just Mathias Thiele, publicerad 1843. Följande stycke nedtecknade han i Odsherred:).

 

   Tre hellige Söstre skulde tilsammen seile over Havet, men de omkom paa Veien, og Bölgerne adskilte deres Liig til tre forskiellige Sider. Den förste hed Helene. Hendes Liig kom til Tisvilde By, hvor en Kilde udsprang af hendes Grav. Den anden hed Karen. Hendes Liig kom til Landet paa det Sted i Oddsherred, hvor man nu viser St. Karens Kilde. Den tredie Söster kom ligeledes til Landet og udsprang der ligerviis en Kilde af hendes Grav. Paa en Klint nordligst i Oddsherred er der en Kilde, som kaldes Thores Kilde. Maaske har Sagnet, som ikke har bevaret den tredie Sösters Navn, fordum kaldet denne Kilde efter hende.

 

   Enligt en helt annan tradition skulle munkar om natten ha flyttat Helenas reliker från Skövde till Själland, antingen för att rädda dem från erikska antikatolska partiets härjningar, eller från reformationens förödelse. Dock är det osannolikt att hennes reliker inte skulle ha funnits i Skövde under 1400-talet.

 

   Tisvilde med sina monument Helene Kilde, Helene Grav och Helene Kilde Blok blev ett populärt pilgrimsmål, ett av de tre största i Norden efter Nidaros och Skövde; de tre monumenten används än idag religiöst, vidskepligt, turistiskt och för spänningens skull. Man skall enligt en helt ny broschyr utgiven av Sankt Helene Centret hämta vatten ur Kilden på midsommarafton, och sedan dricka det när man stannar hela midsommarnatten ovanpå Graven: detta har en undergörande effekt. Ett stort träkors och votivgåvor brukade finnas vid Graven. Runt Kilden brukade det stå en mängd småkors. Förutom midsommarnatten så är Kilden mycket verksam även på Kyndelmässan 2/2, Helenas festdagar 30-31/7 och Mikaels festdagar 29-30/9 samt några av jungfru Marias dagar. Graven finns på en gräsbevuxen tomt såsom en rektangulär upphöjning; en del resta stenar finns där. På en av dem brukade det sitta en kvinna, som tjänade pengar på att ge varje sjuk pilgrim, som var på väg till Helene Kilde för helande, en sked jord från under stenen.

 

  Tisvildeleje fanns inte på medeltiden; Helene Kilde låg 800 m norrut längs strandkanten från lägets föregångare Saltbodleje (före 1560). Helene hypotetiska oratorium, vars ruin är samma sak som Helene Grav, skulle ha byggts strax efter 1230-talet (kanske år 1250) av Ingeborg av Kalundborg och Knud av Reval till minne av Sankta Helena och/eller halvsyskonens mor Helena Guthormsdotter, som namngivits efter helgonet (enligt vad man fordom trodde). Under sitt äktenskap hade hon bebott Saeby/ Soeby slott, vars ruinkulle finns kvar nära den moderna gården. Tack vare hennes och barnens gynnande av Helenakulten, överlevde den i de regioner där hon var verksam  -  Själland, Skåne och Linköping  -  under det att den hade blivit bortglömd i Västergötland. 1650 skrev Erik Hansen en "pilgrimsbok" om Tisvildeleje (Fontinalia Sacra, Köpenhamn), och 1924 drogs en järnväg till orten: Helenas monument här har helighållits från 1190-talet, då de eventuellt först nämndes(?), genom reformationen och in i tredje årtusendet.

 

   Tibirke kirke fanns redan på S:ta Helenas tid, men trakten förändrades radikalt från den dag då hon kanske passerade den personligen, till dess att hennes monument där dokumenterades, därför att ~1150 grundade kartusianerna ett av sina kloster där, Asserbo, och Öknens Kallelse utlevdes så genomgripande att sand drev in och begravde hela trakten. Kyrkan fick grävas fram. Skogsplanteringar hindrade senare Själland från att bli ett nytt Sahara.

 

KYRKOR OCH KAPELL MED EN ELLER ANNAN ANKNYTNING TILL HELENA: På Peloponnesos brukade det finnas många helgdomar helgade till Elene, och en var helgad till hennes sandaler! Enligt Matt.23:16-19 är det templet som helgar guldet och det är altaret som helgar offret, inte tvärtom som kättare och protestanter påstår. Heliga Helena helgar sin kults byggnader, källor, reliker och gravar, därför att hon är förhärligad av Gud. Protestanter påstod i svensk radio att kyrkobyggnader inte är heliga  -  de är bara hus vari Gud tillbeds. Svenska kyrkan planerar nämligen att riva ett antal kyrkor av ekonomiska skäl. Om nu kyrkan inte är helig, så har den aldrig helgats! och alltså har ingen någonsin varit berättigad att fira Mässa i den. Jesus säger emellertid att templet är heligt! och därför äventyrar svenska kyrkan sig själv gravt när den förnekar heligheten hos kyrkobyggnad och altare. Lokalbefolkningen, tvärtom, bär på en djup och varm känsla för sin sockenkyrka, ty den vidmakthåller ett band till Gud  -  ett band som den officiella kyrkan vill klippa av.

 

I:VÄTTLÖSA K:A: Kyrkan äger en enda relik, och den kommer från ett finger från S:ta Helena. Kyrkplatsen (först nämnd 1366) fanns före år 1100, men byggnaden var åtminstone delvis av trä på Helenas tid. Man har funnit träbitar av en föregångare till stenkyrkan, vilken är från 1180-talet och som i stora delar är intakt; ursprungligen ägde kyrkan en absid och stenreliefer. 1908 beskrevs målningarna: Äldst var de grova svarta målade slingorna å väggarna. I valven voro legender avbildade angående något helgon. Så t.ex. var i mittvalvet, höger om gången (södersidan), en ugn med eldflammor målade. I ugnen gräddades bröd. I fältet mitt emot å samma sida var ett bord dukat, och omkring detta sutto gäster. Bakom bordet stod en kvinna och delade ett bröd. Allt var målat i olika färger. Å norra sidans valv intill läktarbarieret var ett lejon avbildat. Å väggen bakom predikstolen fanns ett Kristusansikte med gloria. Valven i koret voro dekorerade med mycket vackra målningar, föreställande träd och hjortar m.m. Allt vitkalkades, och det igenmurade korfönstrets invändiga bågar av kalksten i götisk stil doldes nu helt. Altaret, som ovan består av en stenskiva och i mitten av denna en relikgömma med däri nu också förvarad relik: ett fingerben mm, blev kringfordrat med bräder, varvid ock den antika dörren till vinskåpet å södra gaveln av altaret blev gömd. Framför predikstolen hittades en kvinnograv.

 

II:GOTHENE: Kyrkan invigdes 1/8.1140  -  att trädetaljer är daterade till några årtionden före det datumet visar bara när trädet fälldes. Om man tror att det var såsom stenkyrka (åtminstone koret) som den invigdes 1140, kan man tro att en träkyrka föregick denna och alltså fanns under Helenas livstid. Att hennes gård hade en kyrkobyggnad framgår av Brynolfs text  -  1137 stod hon i ecclesia illius loci. Enligt ett avlatsbrev, måste kyrkan ha helgats till Helena före 1480. Gårdsnamnet Gothene nämndes första gångerna 1288 och 1304. [Enligt J. Dunney deltog Helena och en kvinnlig släkting i en gudstjänst i denna kyrka innan den hade invigts 22/7.1147. Den hade en stenportal och byggdes av cisterciensmunkar, och intill låg ett härbärge. Annars anses kyrkan ha ett engelskinspirerat utseende].

 

III:År 1130 byggde Helena VÅMBs k:a, dedikerad till jungfru Maria. Våmb nämndes först 1282. [Enligt Dunney uppfördes kyrkan efter 1140-talet på en äldre plats helgad åt Maria utomhus, där en träskulptur av henne hade stått på en plint eller ett döse. Maria hade i Våmb tagit över en äldre lokal Gudinnas roll påstås det vidare, tendentiöst och efterapande].

 

   'Oracula Sanctorum' byggdes upp under 1100-talets första tredjedel i Götene-Skövde-trakten enligt Brynolf, något som Helenas svärson beklagade.

 

IV:År 1136 pågick bygget av SKÖVDE k:a, delvis bekostat av Helena. 6/8.1140 begrovs hon i porticus illa que est inter turrim et ecclesiam Skodhwe innan kyrkan var färdigbyggd. (6/8 brukade vara Octaua sancte Helene; simplex i Skara stift). Denna hennes arkitektoniska design var intakt till efter 1317. Innan Helenas martyrium hade det cirkulerat ett rykte (1147 enligt Dunney) om att hennes reliker skulle hamna i Skövde k:a. Äldsta belägget på att kyrkan hade helgats åt henne är år 1346.

 

V:ORATORIET (vid regementet P:4) vid Våmbobäcken började byggas strax efter dess käll-under i augusti 1140, vid samma tid som 6 närbelägna absidkyrkor uppfördes. Källan nämndes redan 1288 som helgad åt Helena, och 1373 (oratoriets första omnämnande) meddelades att detta hennes oratorium nyss blivit renoverat. 1425 meddelades att måndag före Kristi Himmelsfärds dag var dess egna årliga helgdag.

 

VI:Ett oratorium, helgat åt S.Elena hade grundats på 1100- eller 1200-talet på ön LUNDY, och 1325-55 fungerade det som sockenkyrka. Lundy har Atlanten åt väster och Bristol Canal åt öster.

 

VII & VIII:ELIN (uttalas Ilum) i Vilske och ELING (uttalas Ili) i Barne  -  det är namnlikheten som har gjort att man från stormaktstiden tagit för givet att såväl Elin som Eling har uppkallats efter S:ta Helena. Att så är fallet kan ej styrkas. Elin (först nämnd som Elina sokn 1403) var en egen socken till 1546, då den införlivades i Göteve; Eling nämndes först som Elinesokn 1/6.1371. Bägge namnen anses vara bildade av al=höjdsträckning eller alhs=helgedom plus av vini=betesmark  -  ängen har tillhört eller legat intill ett tempel eller offerställe. [Ett stycke, 7 x 3 dm stort, av Elins funt återstår alltjämt; några flata hällar ligger kvar; minnesstenen, 2.5 m hög, över ruinen restes 1943, och kullen, 15 x 20 m, omgärdas av en tung kedja som vilar på plintar. Lokal tradition hävdar att Elins k:a byggdes till minne av den sorgliga händelsen när Helena dräptes där i närheten. Ortsnamnet Elin kan ha influerat den lokala folkliga traditionen om Helenas band till trakten, inspirerande folk till att helga sin befintliga kyrka till henne och till att avbilda henne och uppfinna berättelser om henne som fyller hålen i traditionskärnan. I Elinfallet uppges martyrieåret 1140 f.ö.]. [Eling, som Brynolf hade besökt under resan till Stavanger, tros vara namngiven efter någon ädel dam vid namn Elin som såg till att kyrkan byggdes; annars är det inte otroligt, påstås det, att kyrkan och därefter socknen hade namngivits eftr heliga S:ta Elin av Skövde som upphöjts till helgonens nivå. Folk i Eling (och Elin) har bevarat minnen om Helena alias Elin och behållit dem levande].

 

IX:HELENE KIRKE fanns i Lund; Helene Kirke Län existerade. Denna kyrka i Lund har inte återupptäckts; kanske är det namnet på Salvatorklostrets kyrka (O.Praem) eller på Helgeandshusets.

 

X:Oratoriet på Vramsåns strand mittemot S:ta Helena Källa i LYNGSJÖ. Den välbevarade sockenkyrkan byggdes på 1180-talet av premonstratensmunkar, och dess funt visar Thomas Beckets martyrium.

 

XI:Oratoriet "HELENE GRAV" i Tibirke s:n/Själland byggt efter 1230-talet (i själva verket först på 1400-talet), de facto uppkallat efter S:ta Helena av Västergötland (retroaktivt under stormaktstiden). Eventuellt låg det "strax öster om Graven", och det byggdes för att hysa Helenas reliker enligt en källa; enligt en annan var det Asserbos kartusianmunkar som hade byggt en kyrka "vid Helene Kilde", vilken snart blev ett av Danmarks mest besökta pilgrimsmål. Dunney menar att en skulptur av jungfru Maria brukade stå en helig boské intill antingen Graven eller Kilden. Augustinerna ägde marken och Kilden långt innan kartusianerna hade slagit sig ned i trakten, dock. Oratoriet förstördes under Christan III's livstid (1503-1559.

 

XII:MÖLLTORP: En av kyrkans altares tre reliker, ditlagda på 1400-talet, kommer enligt ett textband från Helenas Finger, vilket har förorsakat att man efter 1938 har påstått att Mölltorps k:a vore helgad åt Helena. Detta kan dock inte styrkas någonstans, och kyrkan är inte äldre än från 1250-talet; nämndes först 1388.

 

XIII:HÄLLSTADs ena kyrkklocka påstods vid mitten av 1900-talet vara helgad åt Helena, men bakom detta antagande måste ligga onomatopoetiska skäl. Kyrkans äldsta klocka är från 1400-talet, men någon koppling mellan Helena och denna socken kan ej styrkas. Dock heter en sentida fastighet där Heleneborg.

 

XIV:MÖNE (Morene) k:a skulle ha kunnat vara helgad år Helena?, ty inom socknen finns en sedan hundratals år känd Eliekälla, vars läge dock är okänt idag. Mönes enda idag kända källa ligger mitt i beteshagen nedanför kyrkberget. Elie är en form av Elias och icke av Helena, under alla omständigheter. Denna "offerkyrka" erhöll på 1470-talet ett 40 dagars avlatsbrev av Hans Marquardi; dess nuvarande byggnad invigdes 9/12.1951 på Andra Advent.

 

XV:Att MEDELPLANA k:a vore helgad åt Helena och Appollonia är "belagt" först från 1971/1974. Antagandet är baserat på att Helenas källa i socknen beskrevs 7/12.1955 (indirekt år 1898) och att Appollonias dito nämndes i början av 1800-talet. Ortsnamnet Hällekis skulle ha inspirerat till döpandet av källan till Helenas källa.

 

XVI & XVII:RÄNNESLÖVS och YSBY kyrkors Helenaanknytning har en grumlig upptäcktshistoria under 1900-talets andra hälft. Socknarnas gemensamma kortlivade kommunvapen hade en obskyr hänsyftning till Helena, påstås det: Ett X med två kors och två hjärtan.

 

XVIII:ELINSHUSET i VÅRKUMLA, ett oratorium meddelat i juli 1993 i Ö. Tunhem. Det skulle ha legat på en kulle väster om Vårkumla k:a...

 

XIX & XX:Hur SKUMMESLÖVs och STRÖVELSTORPs kyrkor kom att få Helenaanknytning 28/6.1994 utgör en ännu mer drömsk upptäcktshistoria, meddelad i Husaby tornkammare. (Det gör inget  -  vi önskar att alla kyrkor vore helgade åt Helena!).

 

XXI:Gertrudskapellet i UPPGRÄNNA helgades till en fjärdedel åt Helena 2/2 efter 1466, vilket det finns papper på: Helenadagen 30(31)/7 var en av fyra festdagar som skulle högtidlighållas där enligt ett biskopsbrev.

 

XXII:Under andra halvan av 1900-talet uppfanns Mariakapellet i Götene s:n. Det påstås ha byggts av Helena inom Västerbys ägor intill Göteneån. (Den gården nämndes först 1397). Man skapade detta kapell som motvikt till att vissa Skövdebor vill bortförklara Götene i Helena-sammanhanget och helt ta över henne, och två element ingår: A)Berättelsen om Våmbs k:a som säger att Helena hade grundat den för sin andakt och till Marias ära. Eftersom vissa Götenebor hävdar att Västerby var hennes gård, måste hennes privata Mariakapell ha byggts intill. B)Helenas Oratorium vid Våmbobäcken, och tron att dess byggstenar hade återanvänts till att bygga den intill-liggande bron med. Göteneborna säger att deras Mariakapell låg vid Göteneån, och att även dess byggsten hade återanvänts till att bygga en näraliggande bro med. Nu, 1998, håller man på att flytta åns sträckning just nära den plats vi här diskuterar, ty ett ostlager skall byggas där. När man hade satt igång med kanalgrävningen, fann man viktingatida byggnadsgrunder där kapellet menas ha legat.

 

   Av påståendet att "Vilhelm Bang har fyra skänska kyrkor dedikerade åt S:ta Helena av Skövde, under det att han inte har någon kyrka dedikerad till henne väster om Öresund" kan man dra den slutsatsen att det i Danmark aldrig har funnits någon Helenakyrka  -  inte ens oratoriet i Tisvildeleje skulle ursprungligen ha varit helgat åt henne alltså; att man tror det beror ju på att ruinen kallas Helene Grav sedan stormaktstiden.

 

   GUMLÖSA k:a kan inte anses vara helgad till Helena, ty även om kyrkan mellan 1192 och 1720 ägde två olika Helenareliker, så härstammar dessa sannolikt från Helena av Auxerre (22/5) och Helena av Bruxelles (18/6). Kyrkan byggdes av släktingar till Helena Guthormsdotter. Toni Schmid menar att med Helena i Gumlösas fall avses en i Ursulas resesällskap. En del menar att man med Helena i hela Skåne-Danmark-regionen avser en annan Helena än vårt västgötska helgon.

 

   Efter 1223 förvarades hos minoriterna (OFM) i KÖPENHAMN och ROSKILDE Helenareliker, och man vördade henne i deras kyrkor. YSTAD har en väg uppkallad efter S:ta Helena, men hennes anknytning till Ystadstrakten ligger fördold; eventuellt har där funnits en källa och ett oratorium helgade till henne?

 

ELIN i Kåkind: Biskop Brynolf skrev 1281 "I Skodwe Um Aelinaer Maessu", betonande att Aelina är ett kvinnonamn genom -er-ändelsen, och icke ett ortsnamn. På Elinemark höll Helenagillet till med sina övningar. På Elinemarks Kulle lästes Helenas mässor. Vid dess fot åt öster låg Markus Källa, icke uppkallad efter någon Markus utan efter Elinemark. Elineskog var omgiven av ekskog (och bestod således icke av ek), men i det lilla som idag återstår av skogen dominerar ekar (nära korsningen Södra Bergsvägen/Vadsbovägen). Skogen var ursprungligen kanske planterad eller ägd av Helena  -  hennes hypotetiska storgård låg där idag Skövde centrum ligger enligt vissa Skövdebor, och dess namn påstås av desamma ha varit Elene. Eline källa är beskriven ovan.

 

 

****

Innhåll Superhelena svensk version      Superhelena 2  Superhelena 3  
Brynolf Algotsson om Helena, 1288  Sankt Appollonia
Översättning af Joseph Dunney: Saint Of The Snows Albany, New York 1937 Snöfallens Helgon:
Förord
Dokument 1   Dokument 2   Dokument 3  Efterord

Superhelena Contents English version
Non-illustrated version:   Superhelena 1  Superhelena 2   Superhelena 3   Epidome
Illustrated version:   Superhelena1    Superhelena 2   Superhelena 3    Superhelena 4
Appendix to part 4: Helena Dialoque
Brynolf Algotsson about Helena, 1288